Kuppen mot kungen

Vid 13-tiden på drottningens födelsedag den 12 mars, nås Gustav IV Adolf av en kurir från landsekreteraren i Örebro: En upprorshär från västra armén är på marsch mot Stockholm. I spetsen för upproret står överstelöjtnant Georg Adlersparre, som säger sig vilja tvinga fram fredsförhandlingar och sätta stopp för kungens planer på ett nytt fälttåg i Finland.

1 september 2006 av Magnus Jacobson

Gustav IV Adolf bestämmer sig för att fly huvudstaden och söka kontakt med kungatrogna trupper längre söderut. På morgonen den 13 mars kallar han till sig ett antal höga militärer för att disku­tera rikets försvar. En av dem är generalmajoren Carl Johan Adlercreutz.

Kungen står som bäst och resonerar med ett par andra höga militärer när Adlercreutz stövlar in i lilla sängkammaren på slottets andra våning, i spetsen för en handfull officerare. Generalmajoren för­klarar att han uppmanats av alla högre ämbetsmän och militärer samt ett stort antal medborgare att försäkra sig om monarkens person och hindra hans av­resa. Gustav IV Adolf drar sin värja, men blir snabbt avväpnad. Han skriker på hjälp, men vakterna utanför dörren törs inte göra något.

Kungen hålls kvar i rummet, men lyck­as få tag i en annan värja och smiter ut genom en lönndörr. Adlercreutz rusar efter, uppför en vindlande spiraltrappa, men måste ducka när Gustav IV Adolf kastar en tung nyckelknippa mot honom.

Från slottets översta våning springer kungen nerför trapporna och ut på borggården, där han faller och skadar armen. Grinden ut mot Lejonbacken är stängd; kungen rusar i stället över den inre borggården mot högvakten, där han hoppas få skydd av de kungatrogna pommerska trupper som tjänstgör. Han genskjuts av hovjägmästare Greiff; kungen försöker sticka värjan i honom, men Greiff tar klingan i handen och undkommer med en rispa på armen. Hovjägmästaren är en stor och stark karl, den utmattade och skadade kungen är ett lätt byte. Den enda som gör en ansats att rädda honom är en vedbärare Bergman, som kommer rusande och ropar på förstärkning. Han tvingas snart bort av tillskyndande offi­cerare.

Sedan kungen släpats tillbaka in i slottet, beger sig kuppledarna till farbrodern hertig Karl och ber honom överta rikets regering. Efter en stunds klädsam tvekan accepterar hertigen sin upphöjelse. Den 10 maj beslutar rikets ständer att avsvära Gustav IV Adolf sin tro och lydnad, samt förklarar honom och hans arvingar för evärderlig tid förlustiga rätten till Sveriges krona. Den 6 juni utropades hertig Karl till landets nya kung under namnet Karl XIII, efter att ha svurit trohet till landets nya regeringsform.

För Gustav IV Adolf tycks kuppen ha kommit som en blixt från klar himmel. Men Mats Hemström, doktorand i hi­storia vid Uppsala universitet, visar i sin kommande avhandling att officerarnas revolt hade en lång förhistoria.

– Det fanns ett utbrett missnöje med kungens krigspolitik och med hans insats som fältherre redan under kriget i Pommern 1805–07.

Officerarnas inställning hade inte förändrats när Sverige hamnade i i krig på nytt under vårvintern 1808. Kungens be­slut att degradera gardesregementena efter den misslyckade landstigningen i Helsinge hösten 1808 spädde på missnöjet. Gardesofficerarna rekryterades till stor del ur landets mäktigaste familjer, ett stort nätverk av grevar och baroner som alla kände varandra. Officerarna på Åland stod i tät brevkontakt med officerarna i västra armén. Nyheten om degraderingen spred sig snabbt.

Samtidigt växte oppositionen mot kung­­en bland de civila ämbetsmännen. Sve­rige hade helt enkelt inte råd att föra krig.

Inför ett nytt fälttåg 1809 förklarade Gustav IV Adolf att ”Finland skall till det yttersta försvaras, men pengar måste man skaffa sig”. Frågan var bara hur. Rikets högsta ämbetsmän ville ha fredsförhandlingar, men kungen ville bottenskrapa landets resurser och drev igenom en extra krigsskatt på fem miljoner riksdaler.

Den utlösande faktorn bakom revolten var rykten i december 1808 om att Napoleon och tsar Alexander hade beslutat att dela Sverige mellan Danmark och Ryssland i höjd med Motala Ström. Sverige skulle upphöra att finnas till som självständig stat.

Georg Adlersparre framstod som den naturliga ledargestalten för upproret. Han hade stått på oppositionens sida vid den stormiga riksdagen i Norrköping år 1800, han hade varit verksam som förläggare och skribent och var den som kunde klä upproret i en passande språkdräkt. Nu ställde han sig i spetsen för flera tusen soldater som fått nog av svält, köld och epidemier i arméns läger vid norska grän­sen, och tågade mot huvudstaden.

Revolten var delvis ett angrepp på den absoluta kungamakten, i en tid av stora samhällsideologiska förändringar. Gustav IV Adolf trodde fullt och fast att han hade fått sin makt från Gud. Medan Adlersparre vänder sig till landets ”medborgare” för att ”rädda fäderneslandet” försöker Gustav IV Adolf vädja till ”un­der­såtar” för att behålla makten över ”riket”.

– Men han hade förbrukat sin legitimitet. Det är betecknande att nästan alla ledande ämbetsmän och officerare i Stockholm kände till upproret en vecka före kuppen, men inte kungen. Han gick i otakt med tiden. Den här revolten hade svårligen kunnat göras 100 år tidigare, konstaterar Mats Hemström.

Publicerad i Populär Historia 10/2005

Kanske är du intresserad av...

Läs också