Så föddes Stockholm
På 1200-talet uppstod möjligheten för makthavarna i det gryende svenska riket att ta kontroll över inloppet till Mälaren. Mannen som grundade Stockholm var Birger jarl.
Stockholmsvy hämtad från Erik Dahlberghs praktverk Suecia Antiqua et hodierna.
Stockholms uppkomst på 1200-talet är intimt förknippad med kontrollen av vattenvägarna mellan Östersjön och Mälaren. . Den rika bygden kring Mälarens norra strand hade vid flera tillfällen hemsökts av plundrande sjöfarare som sannolikt kom från dagens Estland och Karelen. Antalet funna nedgrävda skatter från 1000-talet är mycket stort i stockholmstrakten, vilket indikerar att bygden har varit utsatt för krigiska besök och hot.
När den havsvik som skulle forma Mälaren under yngre järnålder (cirka 550–1050 e Kr) genom landhöjningen skars av från Östersjön och bildade en insjö blev kontrollen av de få in- och utfartslederna av central strategisk betydelse. Omkring år 500 gjorde den fortlöpande landhöjningen att vattenleden vid nuvarande Södertälje blev allt grundare och någon gång mellan 800-talet och 1000-talets början avsnördes av samma orsak sjöleden runt nuvarande Södermalm förbi Skanstull.
Något senare bör även en nordligare farled runt Solnaön, via Ulvsundasjön–Bällstaviken–Brunnsviken, ha blivit så mycket grundare att invaderande flottor inte längre kunde passera här.
Stockholms ström bildades
Kvar fanns då bara möjligheten att färdas in och ut ur Mälaren vid den blivande Stadsholmen, våra dagars Gamla Stan. Men även här spelade landhöjningen in, genom att vattnet blev alltmer strömt. Stockholms ström hade uppkommit.
Omkring år 1250 lät Stockholms grundare, Birger Jarl, tyska köpmän använda den blivande huvudstaden som omlastningsplats. Det fantasifulla porträttet (av okänd konstnär) skildrar honom på korståg i Finland.
Den blivande Söderström, farleden söder om Stadsholmen, var redan kring år 1000 farbar endast vid högvatten. Men när erosionen i Norrström grävt sig ned till den fasta berggrunden fördes vattentryck över till den södra passagen där en djupare fåra grävdes ut. Vattenflöden omgav Stadsholmen i både norr och söder, men i sina smalaste partier var vattendragen strömma. Därmed var de grundläggande strategisk-geografiska förhållandena fastlagda.
Vid Strömmen passerade många vikingaflottor på väg ut till Östersjön och vidare mot de baltiska och ryska floderna. Men vikingar kunde även fara den andra vägen till de välmående och folkrika mälarbygderna. Besök av danska fartyg kan vi ana i ortnamnet Danderyd, vars ursprungliga version Danarör indikerar en plats där daner begravts.
Anfall från estniska vikingar
Den lilla ön Estbrötet i höjd med Drottningholm vittnar om att här hejdades en gång estniska vikingars framfart mot Sigtuna, eller kanske Birka. Resultaten av utgrävningarna på Björkö tyder på att Birka senast runt år 970 möjligen gick under i samband med en attack av österifrån kommande angripare. Inte minst under 1100-talet härjades flera mälarorter av estniska och karelska sjöfarare, som sannolikt stod för brännandet av Sigtuna år 1187.
Behovet att försvara och kontrollera de olika inloppen kan vi skönja i form av ortnamn och bevarade byggnader. Bygdens folk behövde utkiksposter som kunde varna för framträngande fartyg redan ute i skärgården, bland annat med hjälp av vårdkasar, varefter eventuell bevakning kunde aktiveras och befolkningen söka skydd i högt belägna borgar.
En rad namn som innehåller leden pål-, stake- eller stäk-, i betydelsen pålningsliknande avspärrningar i vattendrag, signalerar var försvarslinjerna har legat. Exempel på sådana namn är Stäket vid Kungsängen och Pålsundet vid Långholmen.
Fästningstorn på 1100-talet
När Birka övergavs mot slutet av 900-talet och mälarbygdens administrativa centrum flyttades till Sigtuna, förlades den nya orten i ett skyddat läge innanför pålningarna vid Stäket nära Kungsängen. En vårdkase anlades på Vaksön vid nuvarande Vaxholm (Vaksön = vårdkasön), alldeles intill avspärrningen vid Pålsundet.
MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV
Under 1100-talet förbättrades försvarstekniken när man började anlägga runda eller fyrkantiga fästningstorn, så kallade kastaler, antingen i form av fristående fästen eller i anslutning till kyrkor. Mot slutet av seklet byggdes de rejäla runda tornen på Solna och Bromma kyrkor, men också de fyrkantiga kyrktornen i Lovö och Botkyrka.
Den så kallade »Vädersolstavlan«, målad år 1535, är en av de äldsta autentiska avbildningarna av staden.
Olika teorier kring stadens namn
Varför heter Stockholm Stockholm? På ytan är det inga svårigheter att tyda huvudstadens namn, det är sammansatt av orden (timmer)stock och holme. Holmen är självfallet Stadsholmen, det blivande Gamla stan. Staden kallades också av de medeltida hanseatiska köpmännen för Holm, på latin Holmia.
Så långt är det inga problem, men vad gäller förleden går tolkningarna vitt isär. De alternativ som har diskuterats av forskningen är att ordet stock betecknar en gränspåle på en marknadsplats (det vill säga på Stadsholmens högsta punkt), eller så betyder ordet stubbe och betecknar därmed den nedhuggna skogen på Stadsholmen.
En annan tolkning som har vunnit många anhängare är att ordet anspelar på försvarsanläggningar i form av förpålningar i vattnet runt Stadsholmen (sådana fanns kvar ännu under 1600-talet).
Andra forskare utgår från att ordet har betecknat en plats – Norrström – där det strömmande vattnet fått timmer att trängas ihop, att »stocka sig«.
Den ursprungliga sägnen om namnets uppkomst är att överlevande från det av främmande krigare år 1187 brända Sigtuna lät en stock flyta före sina båtar, varefter de valde att bosätta sig där stocken flöt iland. Platsen gavs sedan namnet Stockholmen.
En kärna av sanning finns troligen i form av det faktum att Stockholm anlades bland annat för att förhindra liknande angrepp in i Mälardalen.
Trots en omfattande äldre och yngre litteratur om Stockholms historia råder det fortfarande osäkerhet om när staden grundades. Detta beror delvis på att man inte har hållit isär grundandet av slottet respektive stadssamhället Stockholm från varandra.
Utgrävningarna av Helgeandsholmen 1978–80, i samband med att riksdagshuset renoverades och byggdes ut, är avgörande för vår kunskap om Stockholms äldsta historia. Arkeologernas arbete visade att någon form av försvarsanläggning möjligen fanns vid Norrström redan i början av 1000-talet.
Mindre borg på Helgeandsholmen
Vid denna tid, i skiftet mellan vikingatid och medeltid, var dagens Helgeandsholme delad i två små öar och några småholmar, strategiskt belägna mitt i Norrström. På den östra ön anlades då en mindre borganläggning, säkert byggd för att kontrollera den ännu segelbara farleden. Ännu en bit in på 1200-talet utgjorde den anläggningen basen för försvaret av vattenvägen mellan Östersjön, eller Saltsjön som den också kallas, och de inre farvattnen kring Mälaren.
Någon gång mellan 1100-talets allra sista år och mitten av 1200-talet anlades på Stadsholmen alldeles söder om Norrström en kastal, det blivande tornet Tre Kronor, senare utbyggt till en ringmursborg. Denna borganläggning byggdes stegvis ut och växte till det slott som förstördes i branden 1697.
Även om kastalens ursprung skulle kunna dateras till 1190-talet och Knut Erikssons regenttid är det för den sakens skull inte säkert att det fanns ett stadssamhälle där samtidigt, tvärtom är det osannolikt. En plats för omlastning av varor och övernattning för fiskare och köpmän fanns säkert, men knappast en organiserad stad. För att finna en sådan måste vi nog gå två generationer framåt.
Birger jarl etablerar Stockholm
Åren 1247–51 besegrade Birger Jarl den oppositionella stormannagrupp i Mälardalen som i historieskrivningen kallats ”de äkta folkungarna”. Jarlen Birger säkrade därmed kungatronen för sin unge son Valdemar. I den kampen fick Birger ett avgörande stöd från Tyskland, bland annat av trupper. Det förklarar varför Birger i ett odaterat brev ger köpmän från Lübeck goda villkor om de bosätter sig i Sverige. Ur tysk synvinkel var den blivande Stadsholmen den bästa omlastningsplatsen, där salt från Lüneburg och malm från Bergslagen kunde byta ägare.
Slutpunkten på kampen mot ”de äkta folkungarna” blev etableringen av Stockholm med tyskt stöd. Hit kunde tyska koggar segla och stödja de tyska bergsmän som höll på att utveckla det svenska bergsbruket längre in i Mälardalen.
Slottet Tre kronor, sett från sydväst. Målning av holländaren Govert Camphuysen från 1661.
Troligen etablerad år 1252
Man har länge diskuterat dateringen av Birger Jarls odaterade brev, men det bör ha tillkommit något av åren 1251–53, mest sannolikt 1252. I juli detta år fäste Birger Jarl sitt namn under ett skyddsbrev för Fogdö kloster, ett brev som är ”givet (utfärdat) i Stockholm”. Den 19 augusti 1252 fäste också Birger Jarl och ärkebiskop Jarler i Uppsala sina sigill under ett annat brev som även det utfärdats i Stockholm. Det är dateringen på dessa brev som gör att vi i år, 2002, firar Stockholms 750-årsjubileum.
På 1320-talet nedtecknades den så kallade Erikskrönikan på vers, och i den sägs bland annat om Birger Jarl:
Birger jarl, den vise man / Han lät Stockholms stad att bygga / Med digert vett och mycken hygga / ett fagert hus och en god stad.
Säkert har krönikans författare haft tillräcklig kunskap för att knyta Birger Jarls namn till den nya staden, anlagd i anslutning till tornet Tre kronor och spärranläggningen i Norrström. Vi vet säkert att Stockholm existerade i någon form år 1252, det år då stadens namn nämns för första gången, men exakt när grundandet skedde kommer vi aldrig att få veta.
Magnus Ladulås Stockholms kung
Birger jarl i all ära. Frågan är dock om inte det viktigaste namnet i Stockholms äldsta historia är Magnus Ladulås, son till Birger och kung mellan 1275 och 1290. Ur bevarade donationsbrev och andra handlingar framträder bilden av en monark som aktivt verkar för stadens blomstring. Det är under hans regering som Stockholm slutligen etablerar sig som en stabil bosättning, och staden träder in som medlem i östersjöstädernas familj.
Slottet byggdes sedan till under 1300-talet och kastalens flera meter tjocka och tjugo meter höga murar utgjorde basen i försvaret. Vid Söderström byggdes en kastal som sannolikt låg i korsningen av Prästgatan och Södra Benickebrinken. Den låg utanför den äldsta stadsmuren som löpte längs Prästgatans västra sida och Baggensgatans östra, innanför Väster- och Österlånggatorna (först benämnda Långa gatan västan respektive östan muren). Muren hade ytterligare stöd av terrängen som gjorde att en angripare tvingades anfalla uppåt mot försvararnas höga positioner.
När Sverige förlorade Finland 1809 hamnade Stockholm i rikets utkant. Först sedan järnvägen hade gjort sitt intåg ett halvt sekel senare fick huvudstaden sin centrala roll åter. Utsikt över Slussen från Stadsgården 1898. Målning av Carl August Tholander.
Redan i början av 1300-talet kompletterades muren med träpalissader i strandkanten, avbrutna av trätorn med 12,5 meters mellanrum. Grunden av ett sådant, välbevarat, torn har grävts ut i Kolmätargränd.
Den andra stadsmuren i sten
Från slutet av 1300-talet finns dessutom spår av en annan trämur. Men desto viktigare var den andra stadsmuren i sten, som delvis stod färdig i början av 1400-talet, men inte var helt klar förrän under Sturarnas tid i slutet av seklet. Muren var sju meter hög, en ansenlig höjd men likväl mindre än vad som var vanligt ute i Europa. Desto modernare var istället tornen som sköt ut från muren så att man vid behov kunde bestryka denna med flankerande eld. Det var denna stadsmur som kom att dominera stadsbilden ända tills den revs på 1630-talet.
Stadsholmen blev nu alltmer centrum för försvaret av vattenvägarna, medan Helgeandsholmens försvarsanläggning sjönk tillbaka i betydelselöshet vartefter landhöjningen gjorde Norrström alltmer svårseglad. Istället slussades fartygen till och från Mälaren genom Söderström, eller så omlastades godset över Stadsholmen.
Försvarsmässigt försköts dock Stockholms gränser snart längre ut i skärgården. Redan i mitten av 1500-talet byggdes ett blockhus vid Vaxholm och med stormaktstidens expansion förlades i praktiken försvaret av Stockholm till andra sidan Östersjön, i de svenska besittningarna i det inre av Finska viken och i Baltikum.
Stockholm mitt i riket
I det gamla svensk-finska riket låg Stockholm centralt längs en axel som gick från Mälardalen, via Stockholms skärgård, Åland, Åbolands skärgård och Finska viken. Strategiska behov och vattenvägarna gjorde att Stockholm låg helt rätt mitt i riket.
På motsvarande sätt låg det något äldre Köpenhamn mitt i det gamla danska riket. I och med förlusten av Finland 1809 hamnade Stockholm helt plötsligt i ytterkanten av Sverige och med utökade handelsförbindelser västerut fanns det anledning att tala om det i början av 1800-talet expanderande Göteborg som Sveriges framsida. Det var järnvägarnas tillkomst på 1860- och 70-talen som för första gången gav Stockholm goda förbindelser med det inre av Sverige, med Norrland och götalandslandskapen. Stockholm hamnade åter i centrum.
Men den nya tidens kommunikationer över land innebar att Stockholms skärgård, tidigare en vital del av riket, bokstavligt talat hamnade i bakvatten. Från att ha legat mitt i leden in till huvudstaden började skärgården avfolkas. Så småningom, med start redan på 1870-talet, fick den en ny roll och försörjningskälla. Nu kom skärgården att invaderas av semestersugna stockholmare istället för, som tusen år tidigare, av krigiska sjöfarare från öster.
Men det är en annan historia ...
Publicerad i Populär Historia 10/2021
