Vikingar i österled

Berda’a var en välmående stad i provinsen Arran i det nuvarande Azerbajdzjan, en av de mest betydande städerna i det abbasidiska kalifatet och berömd för

19 maj 2004 av Mats G Larsson

Berda’a var en välmående stad i provinsen Arran i det nuvarande Azerbajdzjan, en av de mest betydande städerna i det abbasidiska kalifatet och berömd för sin silkesproduktion. Den låg utmed floden Terter, ett stycke från dennas sammanflöde med den större Kura, som sedan ringlar sig närmare trettio mil över stäppen innan den flyter ut i Kaspiska havet. Ett ganska skyddat läge när det gällde anfall från sjön, kan det tyckas. Men nu rörde det sig inte om vilka angripare som helst utan om ruser, de furstar och följen av nordisk härkomst som skapat fästen från Ladogatrakten och söderut i det som nu är Ryssland, Vitryssland och Ukraina. För deras smidiga och grundgående skepp var detta farbar väg, och plötsligt en dag var de på väg uppför floden Kura med Berda’a som mål.

När stadens befälhavare fick underrättelser om vad som var i görningen gick han emot inkräktarna med bara en mindre härstyrka som dock fick stöd av femtusen frivilliga som tågat ut till trons försvar. Men de var oförsiktiga, säger Ibn Miskawayh, den arabiske filosof och skriftställare som berättar om händelsen. De kände nämligen inte rusernas styrka, utan trodde att de var jämbördiga med armenier och bysantinare.

Det dröjde inte heller länge förrän ruserna gick till motanfall mot försvararna, drev de flesta på flykten och nedgjorde de få som haft mod att stanna. Sedan förföljde de de flyende ända fram till Berda’a, trängde in i staden och besatte den.

Nu skulle man kanske ha väntat sig ett våldsamt blodbad, men så blev det inte alls, åtminstone inte till en början. Ruserna lugnade i stället invånarna och sa till dem att de inte hade någon skiljaktighet i tron utan att de bara ville ta makten i staden. ”Vi är skyldiga att uppföra oss väl mot er och ni att lyda oss”, citerar Ibn Miskawayh dem.

Men de som bodde i staden följde inte denna anmodan, utan när ruserna tågade ut mot de olika muslimska härstyrkor som anföll staden och slog tillbaka dem, så passade invånarna flera gånger på att rusa ut bakom dem och kasta sten på dem under ropet ”Allah är stor”.

Till en början uppmanade ockupanterna tålmodigt invånarna att bara sköta sig själva och inte lägga sig i deras mellanhavanden med landets styrelse. De som ville leva i fred följde också detta råd, särskilt de förnäma i staden, säger Ibn Miskawayh, men massorna fortsatte att angripa ruserna när det kom nya anfall utifrån.

Till slut tröttnade erövrarna och gav folket tre dagar att lämna staden. De som hade lastdjur gav sig också av, men många blev kvar. Och när den fjärde dagen kom tog ruserna sina svärd, dödade många människor och tillfångatog andra, låste in dem och begärde lösen för att släppa dem.

En kristen skrivare i staden tog nu på sig att bli medlare, och man kom slutligen överens om att varje man skulle köpa sig fri med tjugo dirhem. Vissa gick med på detta och blev fria, men andra vägrade och sade att skrivaren bara hade velat likställa muslimer och kristna när det gällde betalning av tribut. (De kristna var av hävd skyldiga att betala en särskild skatt.)

Då tappade ruserna tålamodet fullständigt och dödade alla, förutom ett fåtal som lyckades fly längs en kanal och några som i sista stund lyckades köpa sig fria med i stort sett allt de ägde. Sedan övertog erövrarna kvinnorna och ynglingarna och påbörjade kärleksförbindelser med dem eller gjorde dem till trälar, berättar Ibn Miskawayh.

På det viset fortsatte ockupationen av Berda’a under lång tid, alltmedan ståthållaren i distriktet, al-Marzu-ban Ibn Muhammed, gjorde ständiga försök att återerövra staden. Men inte ens när han lyckats samla ihop 30 000 man lyckades det, utan varje gång han gick till anfall så blev han tillbakaslagen av försvararna – ända tills Allah själv ingrep.

Ruserna blev nämligen sjuka av att de ätit alltför omåttligt av landets frukter, och snart utbröt en epidemi som dödade allt fler av dem – kanske rörde det sig om dysenteri. Och när de var tillräckligt decimerade lyckades Marzuban döda sjuhundra av dem från ett bakhåll i samband med ett av deras utfall. Därefter drog de sig tillbaka till stadens fästning, dit de samlat proviant i stor mängd.

Till slut hade epidemin gått så hårt fram bland inkräktarna att de beslöt att ge upp. En natt samlade de ihop sitt rov i form av dyrbarheter, vackra kläder, kvinnor, ynglingar och flickor och begav sig till Kura. Där låg deras skepp och väntade, och efter att ha delat sitt byte med dem som vaktat dessa seglade de iväg. Allah hade alltså räddat muslimerna från rusernas ogärningar, konstaterar Ibn Miskawayh.

Vad var det då dessa ruser ursprungligen hade velat uppnå med sin erövring av staden Berda’a? Troligen detsamma som man börjat med i nordvästra Ryssland någon mansålder tidigare: att plötsligt och med vapenmakt ta fäste på någon strategisk plats och därifrån tvinga den kringboende befolkningen att betala skatt.

Av den ryska Nestorskrönikan från början av 1100-talet och de arkeologiska fynden att döma, var det nordbor från i första hand östra Mellansverige som började med denna lönsamma verksamhet under 800-talet. Med sina små, grundgående och lätta skepp tog de sig relativt snabbt uppför flodsystemen till platser där de kunde förskansa sig innan befolkningen hunnit samla sig till försvar. Och det var troligen dessa skepp som gav dem namnet rus’, vilket anses komma av ett gammalt nordiskt ord för ”rodd”.

De trakter nordborna kom till var tidigare bebodda av olika finska och relativt nyligen invandrade slaviska stammar utan någon övergripande styrelse och kanske även inbördes splittrade. Det fanns därmed goda möjligheter för en beslutsam inkräktare att ta makten över mindre områden. Kanske välkomnades främlingarna till och med i vissa fall för att de kunde garantera säkerheten i närområdet så att bland annat handel och köpenskap kunde ske under mer ordnade former. (Enligt den ryska krönikan var det faktiskt på befolkningens eget önskemål som tre hövdingar från andra sidan havet kallades in för att styra landet eftersom där behövdes lag och ordning; en uppgift som dock bör tas med en nypa salt.)

Trakten kring Novgorod var av geografiska skäl ett av de första områden som kom att behärskas av ruserna, och här har deras fäste – det visar rika arkeologiska fynd – legat på en ö strax söder om staden med namnet Gorodisjtje ”den gamla borgen”.

Sedan fortsatte de nordiska hövdingarna och deras ättlingar att tillsammans med sina följen utvidga sin makt på liknande sätt längs flodvägarna mot öster och söder, där man först tog kontroll över Smolensk vid Dneprs övre lopp och sedan över Kiev i nuvarande Ukraina. Och under samma tid kom en ny intressent vid namn Ragnvald seglande över havet och förskansade sig i Polotsk vid floden Dvina i nuvarande Vitryssland.

De rikedomar dessa furstar och deras följen kunde få in genom att pressa ut skatter – eller rättare sagt tribut – från de underlydande områdena bestod i första hand av naturaprodukter som pälsverk, vax och honung. Men även silver verkar ha erlagts redan i ett tidigt skede om vi får tro Nestorskrönikan.

En annan betydelsefull resurs var slavar, som det fanns rika möjligheter att få tag i vid sidan om skatteinkrävandet. Strider och härjningar mot kringboende stammar krävdes ju hela tiden i samband med utvidgning av maktområdena och för att behålla överheten, samtidigt som det med jämna mellanrum uppstod konflikter mellan de olika makthavarna själva.

Silvret var troligen mest eftertraktat eftersom det dels innebar ett bekvämt sätt att förvara sin rikedom och dels var lätt att omsätta i andra varor. Naturaprodukterna måste man däremot försöka avyttra på något sätt, och det är här handeln kommer in i bilden.

Handelsfärder från Kiev till Konstantinopel omtalas i både bysantinska och ryska källor, och de rusiska köpmännens verksamhet i den stora staden i söder var till och med reglerad i ett par ännu bevarade fredsavtal mellan ruserna och Bysans. Rusiska köpmän omtalas också av arabiska geografer och historieskrivare, och bland dem särskilt den långväga resenären Ibn Fadlan i samband med att han i början av 900-talet besökte staden Bulgar vid Volga.

Affärsidén var alltså att med våld eller hot om våld tilltvinga sig regelbunden tribut från allt större områden i det väldiga landet i öster och att sedan avyttra överskottet på det mest lönsamma sättet. Och det verkar ha lyckats väl, för fram till slutet av 900-talet vällde det arabiska silvret in i rusernas land och vidare till Skandinavien.

Den grupp som i första hand styrde denna verksamhet var det ledande skikt av hövdingar och deras följesmän som gick under namnet rus’ och som alltså hade skandinaviskt ursprung. Men med årens lopp kom denna elit att få ett allt större inslag av slaver och andra stammar. Detta kan man bland annat se av namnen på de ledande männen. I det fredsavtal mellan ruser och bysantinare som skrevs år 911 är dessa övervägande av nordisk typ, såsom Karl, Vermud, Ingeld och Frelad, medan det motsvarande avtalet från 945 – alltså ungefär samtidigt med anfallet mot Berda’a – innehåller betydligt fler slaviska namn. Även furstarna själva gick igenom samma utveckling; fram till Igor (Ingvar) och hans gemål Olga (Helga) hade de haft nordiska namn, men när nästa regent tillträdde år 957 så var det under namnet Svjatoslav.

I de slaviska områdena lyckades alltså rusernas strategi väl och kom även att bli grunden för en tidig statsbildning med centrum i Kiev. Men när man försökte fortsätta på samma sätt i de islamska länderna i söder gick det som vi sett inte lika bra. Här fanns redan en väl utvecklad administration och dessutom en starkt sammanhållande religion, som utgjorde en viktig del av maktstrukturen.

Kanske var det i första hand silket och de vackra tygerna och kläderna som lockade till anfallet mot Berda’a, och kanske var det en regelbunden och ordnad tribut av just sådana varor från det kringliggande området som hägrade för erövrarna.

Med detta mål för ögonen var den bästa taktiken för ruserna förstås att uppföra sig väl mot befolkningen i hopp om att man skulle accepteras – eller till och med välkomnas – på samma sätt som uppe i norr.

Men när inte detta lyckades blev erövrarna alltmer frustrerade och aggressiva – och kanske också förvånade – för att slutligen utvecklas till mordiska plundrare som bara tänkte på att så snabbt som möjligt få ut största möjliga byte innan de gav sig av.

Det är mot denna bakgrund förvånansvärt med vilken saklighet och opartiskhet – ja, faktiskt beundran – som Ibn Miskawayh beskriver ruserna. Han går till och med så långt att han karaktäriserar de delar av befolkningen som lydde deras anmaningar som ”förståndiga” medan han betraktar de övriga mest som en stenkastande mobb.

”Detta folk är mäktigt, deras kroppsbyggnad är kraftig, deras manlighet stor”, säger han, ”och ingen av dem flyr medan han dödar eller dödas”. Han räknar också upp deras vapen: spjut och sköld, svärd och stridsyxa och ett dolkliknande vapen, och berättar att de dessutom hängde på sig olika hantverksredskap såsom yxa, såg och hammare.

Det är alltså bilden av ett skoningslöst men också vapenskickligt och praktiskt kunnigt folk som framträder i Ibn Miskawayhs beskrivning av nordborna och deras slaviska allierade. Han prisar även deras svärd, berömda för sin skärpa och höga kvalitet, som senare begärligt grävdes upp ur deras gravar av lokalbefolkningen.

Ibn Miskawayh avslutar sin skildring med ett exempel på rusernas mod och trotsighet ända in i det sista. När fem av dem hade samlats i en av Berda’as trädgårdar blev de omringade av ett stort antal muslimer som försökte ta åtminstone någon av dem till fånga. Men de gav sig inte och kunde inte dödas förrän de fällt ett flera gånger större antal muslimer, berättar Ibn Miskawayh.

Till slut var bara en av dem kvar, en skägglös yngling som var son till en av anförarna. När han insåg att han höll på att bli tillfångatagen klättrade han upp i ett träd och sårade sig själv med sin dolk tills han föll död till marken.

Om en del av dessa ruser kommit direkt från Norden eller om det endast var fråga om ”andra generationens invandrare” vet vi inte. Men det är troligt att åtminstone några av deltagarna var födda i Skandinavien. De rusiska furstarna drog nämligen hela tiden till sig stridbart folk därifrån, och denna trafik upphörde inte förrän på 1000-talet, då nordborna i första hand uppträdde som betalda elittrupper såväl i Ryssland och Bysans som i de muslimska länderna.

Från den tiden är deras förehavanden i öster också betydligt bättre dokumenterade, och då inte bara i ryska, bysantinska och arabiska källor utan även i runinskrifterna. Genom dem vet vi att ytterligare en stor expedition gick till samma trakter kring Kaspiska havet – på runstenarna kallas området Särkland, ”saracenernas land” – nästan exakt ett århundrade efter attacken på Berda’a. Det var det så kallade Ingvarståget, vars deltagare i stor utsträckning också verkar ha mött sitt öde i form av en svår epidemi i värmen på sydliga breddgrader. Denna expedition hade dock av källuppgifterna att döma inte tagit sig till detta område från Kaspiska havet utan från Svarta havet efter att ha stridit för ryska och georgiska furstar på vägen. Troligen har man därifrån färdats österut på de transkaukasiska floderna – en färdväg som testas nu i sommar med en replik av en mindre båt av den typ som troligen användes i österväg på vikingatiden (se separat artikel här intill).

På den ständigt återkommande frågan om de vikingatida nordborna i österled var handelsmän eller rövare måste man alltså svara att de varken var det ena eller det andra – eller möjligen både och, beroende på hur man ser det. Under alla omständigheter rörde det sig som vi sett om ett betydligt mer avancerat system än de rena plundrings- och handelsfärder som man ofta föreställt sig under namn av ”vikingatåg”. Och de män som på 1000-talet fick minnet av en utlandsfärd inhugget på en runsten har troligen i de allra flesta fall dött i samband med att de haft tjänst som krigare hos någon mäktig furste.

Denna nordiska medverkan till en tidig statsbildning i Ryssland – påbörjad långt före Kievrikets kristnande kring år 1000 – kan givetvis inte ha startat ur intet. Den måste ha haft någon form av grogrund i de egna hemtrakterna, vilka av allt att döma i första hand var östra Mellansverige, den trakt som även kom att bli Svearikets kärnområde.

Huruvida sveakungarna vid Birka var inblandade i de första framstötarna mot Ladogaområdet vet vi inte; den ryska krönikan säger bara att ”det kom varjager (skandinaver) från andra sidan havet” och utkrävde skatt av de olika stammarna i trakten. Men genom Ansgarskrönikan vet vi att sveakungen Olof vid ungefär samma tid gjorde en framstöt mot ett par samhällen i Baltikum och lyckades få dem att betala skatt enligt villkor som sades ha gällt redan tidigare.

Vi vet också genom samma krönika att Birka blomstrade i skydd av sveakungen, som troligen höll till på det intilliggande Adelsö. Där markerade han sin makt med stora gravhögar och med en betydande kungsgård som kunnat påvisas genom arkeologiska utgrävningar under senare år. Och på själva Björkö har en byggnad nyligen grävts ut som av arkeologerna anses ha uppförts för en fast garnison.

Allt detta tyder på att det ända sedan mitten av 700-talet, då Birka anses ha sitt ursprung, har funnits en välorganiserad maktstruktur i Mälarområdet. Vilken geografisk omfattning den haft vet vi inte, men den har uppenbarligen varit stark nog att sända ut flottor till andra sidan Östersjön och kräva regelbunden skatteinbetalning därifrån.

Mats G Larsson är arkeolog och författare till en rad historiska böcker, senast Göternas riken (2002). Han har också själv deltagit i resor med rekonstruktioner av vikingatida skepp.

Skeppen var små och lätta

Stora vikingaskepp som dras på rullar av flåsande och svettiga besättningar. Så brukar det se ut på bilder av nordbornas färder i Ryssland, och så framställs resorna för det mesta i såväl äldre facklitteratur som i romaner. Men praktiska försök har visat att längre land-transporter av sådana stora båtar knappast stått i mänsklig förmåga att genomföra, hur mycket man än tagit i.

Den enda forntida skeppstyp man hittat spår av längs svenska inre vattenleder ser inte heller ut på det sättet. De båtar som vissa vendeltida och vikingatida hövdingar begravdes i var i stället bara omkring tio meter långa farkoster med plats för högst ett dussin roddare. Det allra senaste svenska fyndet av ett vikingatida eller tidigmedeltida skepp, Viksbåten från Roslagen, är av samma storlek.

Framför allt har det rört sig om lätta och grundgående farkoster som byggts med mycket tunn bordläggning, där plankorna framställts genom att stocken spräckts i längsled.

Därigenom skadas fibrerna i träet mindre än vid sågning, och virket blir starkare i förhållande till sin tjocklek. Med sådana smidiga båtar kan man också ta sig fram genom strömmar och forsar genom att gå bredvid och leda dem.

Att båtar drogs eller till och med bars över land mellan olika farleder eller förbi forsar under vikingatiden framgår tydligt av källorna, men exakt hur man gjorde vet vi ganska lite om. Den enda möjligheten att nå mer kunskap om detta är därför praktiska experiment, och sådana har genomförts i allt större utsträckning under de senaste decennierna. Rullar, hjulkonstruktioner och glidträn av olika slag har prövats men med ganska nedslående resultat även för mindre båtar.

Det bästa har visat sig vara att dra båten direkt på kölen, vilket går mycket bra på fast gräsmark men är mindre lyckat på mjukt under-lag eller grus, inte minst på grund av slitaget. Under förberedelserna inför den färd i Ingvars fotspår som genomförs nu i sommar har man därför prövat att dra båten med en särskild »släpmed» under kölen, tillverkad på platsen av en kluven, mindre trästam. Detta visade sig vara en utmärkt metod som fungerade väl både på stigar och grusvägar och faktiskt även på asfalt. Dragning över längre sträckor med bara man-kraft blir dock ändå mycket ansträngande. Ett sätt att lösa detta på den tiden då man färdades med hela flottor av skepp var att flera besättningar drog en båt i taget, men därigenom förlorade man på samma gång mycket tid. Det bästa är därför att använda sig av dragdjur, och särskilt oxar bör ha varit väl lämpade för ändamålet.

Sådana sega och starka husdjur var förstås betydligt lättare att få tag i under vikingatiden än i dag. Men lyckligtvis finns det fortfarande oxar att tillgå just i det bergspass mellan flodsystemen i Transkaukasien som skall forceras under sommarens färd till Särkland. Så förhoppningsvis behöver inte dagens roddare släpa sig lika svettiga i hettan där nere som vikingaromanernas österledsfarare.

Publicerad i Populär Historia 6/2004

Kanske är du intresserad av...

Läs också