Vikingatiden i nytt ljus

Vikingatiden var en våldsam tid, med härjningar både utomlands och hemmavid. En av de senaste upptäckterna i det sammanhanget är två krigargravar som har påträffats i Gamla Uppsala, svearnas kungasäte. Två män har begravts i fören på båtar, medan deras hästar låg i aktern.
Den ena krigaren dog under mitten av 900-talet när han var i 70-årsåldern. Han hade fått med sig en fullständig vapenutrustning med sköld, svärd, kortare huggsvärd, yxa, spjut, pilbåge och pilar. Det är mycket ovanligt att arkeologer finner en sådan stor vapenutrustning i en grav – i Mälardalen finns färre än tio motsvarigheter. Mannen hade uppenbarligen varit med i strid under sitt liv, eftersom han hade ett hål i kraniet, men den skadan hade läkt. Det är möjligt att han var ett pensionerat befäl och stod sveakungen nära, med tanke på att han hade begravts på ett så speciellt sätt vid kungasätet.
Den andre krigaren dog i strid när han var 40 år gammal. Han fick ett svärdshugg i bakhuvudet, som gick uppifrån och ned, troligen när han låg på marken eller försökte fly. Döden var inte ögonblicklig, under sin sista tid i livet blev han vårdad och någon tog lösa benbitar från skelettskadan. Dessa kraniefragment hittades märkligt nog vid den döde krigarens fötter. I graven placerades hans sköld och svärd, men också ett arabiskt silvermynt som präglades år 959. Arkeologerna som undersökte gravarna tror att den 40-årige krigaren kan ha dött i slaget vid Fyrisvallarna som stod år 985. Då stred sveakungen Erik Segersäll mot brorsonen Styrbjörn Starke som gjorde anspråk på tronen.
Det är möjligt att krigare hade kommit långväga ifrån för att delta i striden. Ett par runstenar i Skåne berättar i alla fall om krigare som hade varit i Uppsala och kämpat. På Sjörupstenen, nära Ystad, hävdas det att Asbjörn inte flydde vid Uppsala "utan kämpade så länge han hade vapen". (Det finns dock teorier om att "Uppsala" kan syfta på den järnåldersmetropol som har grävs ut i skånska Uppåkra – se Dick Harrisons artikel i Populär Historia 6/2024.)
Analyser av de två krigarnas tänder visar att de hade vistats en tid i Gamla Uppsala, men att det inte var deras hemort. Ursprungligen kom de antingen från Norge, den svenska västkusten, norra England eller Baltikum.
Båda männens svärdsskidor var prydda av doppskor i form av en stiliserad falk. Sådana har främst hittats i östra Mellansverige, utefter de ryska floderna, samt i maktsfären kring Kievriket. Doppskorna har tolkats som kännetecken på krigare som är kopplade till en organisation som skyddade handelsmän under deras färder.

Vem vet vilka varor som krigarna, som fick sin sista vila i Gamla Uppsalas båtgravar, en gång beskyddade. Kanske handlade det om slavar – på senare tid har slavhandelns betydelse för den vikingatida handeln diskuterats. De många skatterna på Gotland, som ofta består av arabiska silvermynt, har kopplats samman med nordbornas inkomster från slavmarknader utomlands.
Sammanlagt 85 000 islamiska silvermynt har hittats i svensk jord. Genom handeln i öst kom också andra arabiska föremål hit. Dit hör en rökelsebrännare av brons, som har hittats i en klippskreva i Hamrånge i Gästrikland. Den har en arabisk inskrift som i översättning lyder: "Allah är rättrådig och barmhärtig."
En arabisk text finns också på den kanna som en rik kvinna i östgötska Aska fick med sig i graven på 900-talet. På den kan man läsa: "Det fullständigaste och härligaste nådebevis är en handfull för Allah."
Det kanske mest kända vikingatida föremålet med koppling till islam, är en silverring med en innefattad glasbit, där "Till Allah" är inristat på arabiska. Ringen påträffades i en kvinnograv i Birka redan i slutet av 1800-talet, men först när den analyserades för ett tiotal år sedan blev den en världsnyhet.
Forskarna bakom studien såg att ringen var i nyskick när den hamnade i jorden, det fanns knappt något slitage alls på den. Därför drogs slutsatsen att smycket kunde fungera som bevis för en direktkontakt mellan Skandinavien och den muslimska världen. Kvinnan som bar ringen, eller åtminstone en närstående till henne, hade troligen fått den på plats i Kalifatet eller i närliggande områden – utan mellanhänder.
Utifrån dessa och andra arabiska fynd som har gjorts i Skandinavien framträder en bild där vikingar reser ned till Kalifatet för att bedriva byteshandel. Och att nordbor strövade omkring på Bagdads gator, valde och vrakade bland sidentyger och kryddor och tog del av kulturen. Det har även diskuterats huruvida vikingar inspirerades av muslimernas begravningsseder och tankar om att komma till paradiset efter döden.

Men mot sådana antaganden vänder sig Mats Roslund, som är professor i historisk arkeologi vid Lunds universitet. Han menar att sådana tolkningar görs eftersom det finns ett behov i nutiden av positiva muslimska relationer.
– De flesta arabiska föremål som har påträffats i Skandinavien är från 900-talet. Vikingarna reste inte ned till Kalifatet för att bedriva handel då. Enligt de arabiska skriftliga källorna från den tiden ägde alla möten mellan araber och vikingar rum norr om Kaukasus, i khazariska och volgabulgariska områden, säger Mats Roslund.
Khazarerna hade ett imperium mellan Svarta havet och Kaspiska havet, huvudstaden hette Itil och låg vid Volgas mynning. Där satt de som spindlar i nätet och kontrollerade handeln. Volgabulgarerna höll till vid mellersta Volga, och även i deras välde blomstrade handeln.
Enligt Mats Roslund fanns det en period år 800–850 när nordiska handelsmän hade möjlighet att ta sig till Kalifatet. Geografen Ibn Khordadbeh skrev på 840-talet om "rus", det vill säga vikingar, som reste till Bagdad. De färdades via floden Don samt över Svarta och Kaspiska haven. Den sista biten lastade nordborna svärden och pälsverken som skulle säljas på kamel- och åsneryggar.
Men från mitten av 800-talet och framåt blev vikingarna, enligt Mats Roslund, förhindrade av khazarerna att ta sig till Kalifatet. De senare ville behålla sitt handelsmonopol, och släppte inte igenom några nordiska köpmän.
– Skandinaver tilläts inte att färdas längre söderut i nätverket. I de fall där vikingar slank igenom och tog sig in i Kaspiska havet, så var de våldsamma till sin karaktär. De var sjörövare som plundrade och förstörde. De var inte alls ute efter att bedriva någon handel, säger Mats Roslund.
Men hur har då de många arabiska föremålen och silvermynten kommit till Norden, om nordborna nu inte reste ned för att bedriva handel i Kalifatet?
– Vikingarna fick arabiska varor från volgabulgarerna, de fungerade som mellanhänder, menar Mats Roslund.

Under 900-talet fanns allt som nordborna önskade hos volgabulgarerna, det fanns ingen anledning att gå över ån efter vatten. Liksom khazarerna bevakade de handeln mellan öst och väst och strävade efter att behålla sitt monopol. Främst tycks vikingarna ha varit ute efter att byta sina varor mot islamiska mynt.
Kannan från kvinnograven i Aska har enligt Mats Roslund kommit till Norden som behållare för just silvermynt. I liknande kannor, som har hittats bland annat på Åland, har mynt fortfarande legat kvar när kärlen påträffades.
Och hur är det då med Birka-ringen som har tolkats som bevis för direkthandel mellan vikingar och Kalifatet?
– Det har påträffats tusentals ringar av denna typ utmed Volgarutten i dagens Ryssland, bland annat hos khazarer, persisktalande alaner, finska folkslag och volgabulgarerna. Det är sannolikt därifrån som ringen från Birka kommer, säger Mats Roslund.
Det har framförts tankar om att skandinaver konverterade till islam under sina resor, men utifrån såväl skriftliga som arkeologiska källor är det inte trovärdigt, menar Mats Roslund. I det khazariska riket och bland volgabulgarerna tilläts nämligen olika kulturer och religioner.
– I alla stora riken accepterades olikheter för att man skulle kunna leva tillsammans. Man behövde helt enkelt inte konvertera.

I en skriftligt arabisk källa kan man få inblick i hur en viking såg på muslimsk begravningssed. Den är nedtecknad av Ibn Fadlan som reste till volgabulgarerna – vilka just hade omvänts till islam – för att lära dem hur de skulle leva som goda muslimer.
– Ibn Fadlan bevittnade en vikingatida begravning och fick då frågan av en viking: "Hur kan ni gräva ner era döda i marken, där maskar äter dem? Vi bränner och hedrar våra döda så att de kommer direkt upp till allfadern."

Vikingarna struntade fullständigt i vilka religioner andra hade, säger Mats Roslund.
Enligt Ibn Fadlan våldtogs och dödades en kvinna rituellt i samband med vikingarnas begravning av en hövding. Hon blev på så sätt en gravgåva till den döde. En fråga som har sysselsatt forskarna är huruvida vikingarna också dödade människor i syfte att blidka gudarna.
Religionshistorikern Klas Wikström af Edholm, som för ett par år sedan disputerade på avhandlingen Människooffer i myt och minne (Åbo akademi, 2020) och förra året utkom med boken Vikingatidens människooffer, menar att människooffer sannolikt har ägt rum. Han har analyserat frågan utifrån arkeologiskt material, skriftliga källor och bildframställningar.

Men vad menas egentligen med ett offer, och i vilket syfte gjordes sådana? Ett offer definieras av Klas Wikström af Edholm som en rit där ett föremål skänks bort till en gudom i syfte att skapa eller upprätthålla en positiv relation. Såväl djur som människor dödades och offrades för att blidka gudarna, menar han.
Man kunde träffas för att offra vid olika tillfällen. Så kallade kalendariska offerfester ägde rum vid vår- och höstdagjämning samt i samband med vinter- och sommarsolståndet. Då var det troligen fruktbarhetsgudar som var i fokus, och en stor mängd människor samlades. Krigsrelaterade offer ägde däremot troligen rum bland krigarna vid en hallbyggnad eller på slagfältet.

Den tyske kyrkohistorikern Adam av Bremen hävdade på 1070-talet att svearna samlades i Gamla Uppsala vart nionde år för att blota till gudarna. Det var bara män och djur av hankön som offrades. Liken hängdes upp i träd i en helig lund, och med blodet helgades marken. Ett ögonvittne hävdas ha sett inte mindre än 72 kroppar som dinglade i lunden.
Bara en liten del av Gamla Uppsala är undersökt och än så länge har offerlunden inte hittats. Däremot har man i den by som låg vid kungasätet hittat flera mindre offerplatser där man förutom sädeskorn och amuletter även har deponerat vapendelar och djurben.
Bland djurbenen på en av offerplatserna påträffades också ett lårben från en människa.

Ytterligare två mänskliga lårben hittades deponerade i byn, och på ett av gårdstunen påträffades ett pannben – också det från en människa. På lårbenen syns gnagmärken från hundar.
Det här var i en tid när nästan alla kremerades efter döden, så frågan är varifrån skelettdelarna kom. Kan det vara så att hundar har dragit iväg med lik eller likdelar från den offerlund som Adam av Bremen beskrev?

Det finns många forntida offerplatser i Sverige. Bara inom ett par mils radie från Gamla Uppsala finns tre vikingatida offersjöar, där man har funnit rester av människor som har gått en våldsam död till mötes. I sjön Bokaren (två mil nordost om Uppsala) påträffades kranier från en man och en kvinna. Hon hade fått ett hugg i pannan och han var halshuggen. Dessutom hittades kvarlevor efter ytterligare två individer. Här låg därutöver sex kranier från hästar, vilka liksom kvinnan hade blivit klubbade till döds.
I en annan sjö i Knivsta (en och en halv mil sydost om Uppsala), har skelettdelar från sju människor sänkts ned. Och i Närtuna (tre mil sydost om Uppsala) offrades inte mindre än tolv kvinnor och män, en häst och åtta båtar. Två av individerna, däribland en ung kvinna, var styckade och tre kranier från män hade fått huvudskålarna avkapade.

Offerriterna upphörde i och med kristnandet, och kultplatsen i Gamla Uppsala förvandlades under tidig medeltid till Sveriges första ärkebiskopssäte. Men för Uppåkra i Skåne, en annan känd härskarplats där det har offrats till gudarna, väntade ett annat öde under vikingatiden.
Som det stod att läsa i Populär Historia nr 6/2024 pågår det ett forskningsprojekt i Uppåkra – "Hallen på höjden" – där resterna av en minst 40 meter lång byggnad av trä undersöks av arkeologer från Lunds universitet. Mats Roslund är en av dem som leder projektet. Hallarna var stora salsbyggnader där eliten samlades för att fatta beslut, festa och utöva sin kult. Syftet med utgrävningen är att få en bild av hur maktutövningen såg ut under järnåldern.

Uppåkra var en härskarplats under närmare tusen år, fram till mitten av 900-talet. Här fanns en större bebyggelse där makthavarna hade kontroll över hantverk, handel, kult, rättskipning och militära styrkor.
Bortsett från två grophus (det vill säga byggnader där golvet är nedgrävt i marken) finns ingen vikingatida bebyggelse kvar (eller har hittills hittats). Det beror på att det översta jordlagret, där man skulle kunna ha hittat spår av hus, har plöjts bort.
Faktum är att Uppåkra förlorade sin forna roll under vikingatiden. Vad var det egentligen som hände?
Under forntiden gick politik och religion hand i hand, vilket innebar att härskarna i Uppåkra förestod religiösa riter som samlade människor från en större trakt. I Uppåkra fanns det ett kulthus (eller tempel), alldeles intill hallen, som stod på samma ställe från 200-talet fram till mitten av 900-talet, när det togs ur bruk.

Nu skulle man kunna tro att övergivandet av helgedomen skedde i samband med kristnandet, och att härskarna omedelbart byggde en träkyrka där dagens stenkyrka (från 1800-talet) i Uppåkra står när templet togs ur bruk. Men så var inte fallet, Uppåkra var aldrig en del av kristnandeprocessen på det sättet.
– Uppåkra goes out with a bang vid slutet av 900-talet när platsen står på topp, säger Mats Roslund. Det finns ingen kontinuitet i kulten, det är ett glapp på omkring 100 år från det att kulthuset plockas isär och tas bort till att den första kyrkan i Uppåkra uppförs.

Runt tusen vikingatida föremål har hittats med hjälp av metalldetektorer och vid mindre utgrävningar i Uppåkra. En del av dessa visar att man har haft kontakt med den kristna världen på 800- och 900-talen, när kulthuset var i bruk.
Bland annat har arkeologerna hittat runda spännen med emaljkors på, samt en statyett föreställande ett lejon omslingrat av två ormar. Sannolikt ska djuren symbolisera Jesus eller Guds kamp mot ondskan.
Dock hade Uppåkras härskare inget behov av att omvända sig.
– Kristendomen var ett hot, en fara, för makthavarna i Uppåkra, menar Mats Roslund. Deras rykte och verksamhet byggde på den hedniska kulten i kulthuset på residensområdet. Här kunde man få svar på frågor som "Var finns gudarna? Är de med oss? Kommer vi att överleva?"Människor kom till platsen långväga ifrån. Återkommande riter bekräftade gemenskapen, det fanns ingen anledning för härskarna att ändra på detta.

Vad var det då som hände i slutet av 900-talet som gjorde att Uppåkras kulthus upphörde att existera och att platsens stora betydelse därmed upphörde?
– Det kan ha varit Harald Gormsson, även känd som Harald Blåtand, som stängde kulthuset. Därefter anlade han en kungsgård på en platå vid Höje å i Lund och byggde Lunds första kyrka där, säger Mats Roslund.
Den danske kungen Harald Blåtand, som dog vid mitten av 980-talet, hann åstadkomma otroligt mycket under sina trettio år vid makten. Han utvidgade sitt rike, byggde flera trelleborgar och uppförde ett stort monument i Jelling, som var hans kungasäte på Jylland. Enligt en inskrift på en av Jellingestenarna, var det Harald som "vann sig hela Danmark och Norge och gjorde danerna kristna".
Men hur gick det då till när Harald fick makt i Skåne och stängde helgedomen i Uppåkra? Skedde det genom krig?
– Jag tror inte att det behövs så mycket extra våld. Harald hade nog förhandlat med lokala makthavare och hade säkert många med sig från Jylland. Folket i Uppåkra kände att det här inte var något som skulle växa bort och fick ge sig, säger Mats Roslund.
Det enda historiska omnämnandet vi har av Uppåkra är i det gåvobrev från 1085 där Knut den Helige donerade gårdar till Lunds domkyrka.
– Att han kunde göra det kan betyda att han ägde Uppåkra och att det hade gått i arv sedan Haralds tid. Haralds son Sven Tveskägg uppförde också en kyrka i Lund med en stor kyrkogård, där människor från hela häradet, begravdes redan omkring år 990.
Men Uppåkra upphörde inte att existera i och med att Harald tog över området.

– Där fanns en produktion av bland annat smycken och platsen fungerade som skafferi för makthavarna i Lund. Från omkring år 1000 finns en runinskrift på metall som lyder: "Hilkar älskar Ragnhild." Så då fanns det ännu folk som levde, älskade och dog i Uppåkra, säger Mats Roslund.

Bilden av vikingatiden är i ständig förändring. Neil Price, professor i arkeologi vid Uppsala universitet, leder projektet "Vikingafenomenet". Med en budget på 50 miljoner kronor har en internationellt sammansatt grupp forskare arbetat i snart tio år med frågor kring vikingarnas plundringståg, militär ideologi, långväga handel, internationella kontakter och uppkomsten av globala nätverk.
Man har bland annat fördjupat sig i vikingarnas plundringsekonomi, och vilken roll kvinnor spelade i vikingatågen. För att bättre förstå det vikingatida samhällets födelse, uppbyggnad och förändringar har forskarna också gjort jämförelser med kulturer på andra håll i världen, som öriken i Atlanten, Karibien, Stilla havet och i Asien.
På så sätt placeras Norden in i en vidare global kontext som kan ge andra perspektiv på vikingarnas samhälle. Projektet avslutas nästa år – och vi lär få se fler studier i framtiden. Vikingatiden tycks aldrig bli helt färdigutforskad!

Bo Eriksson är docent i historia vid Stockholms universitet. Kirstina Ekero Eriksson är arkelog och journalist.

Publicerad i Populär Historia nr 10/2024