Vikingen – en belastad figur
Historiker av facket folk i gemen värderar vikingabegreppet olika. Många forskare undviker rentav att använda det symbolladdade ordet viking, vars ursprungliga betydelse är oklar.
Ett klassiskt vikingamotiv, målat av Evariste Luminais 1894.
Bland historiker är vikingatiden inget högprioriterat forskningsområde i dag. Desto populärare har den blivit på museer och i forntidsbyar landet runt. I takt med att mytologiseringen – och ideologiseringen – av de krigiska nordmännen blivit yvigare tycks ämnet ha blivit svårare att angripa för fackmännen.
Själva ordet ”viking” är i dag så svårhanterligt att det helst undviks av den seriöse forskaren. Utanför den rent historiografiska exposén har det ersatts av det torrare men mer korrekta ”sjöfarande nordbo under vikingatiden”. För pedagogen, däremot, är det alltjämt ett användbart begrepp för att locka ungdomar och turister till museer och historiska attraktioner.
"Viking" finns på några runstenar
Ordets etymologi är oklar och det finns belagt från ytterst få samtida källor. I Sverige förekommer det på ett fåtal runstenar, bland annat i skånska Västra Strö, och syftar då på ett ”krigs- eller härjningståg” snarare än på en person. Också hos den tyske historieskrivaren Adam av Bremen återkommer det som en dansk beteckning för sjörövare. Att betrakta alla nordbor under århundradena 800 till 1100 för vikingar är alltså en grov misstolkning.
Anna Wallette, doktorand vid historiska institutionen i Lund, menar att nynazismens ännu krampaktiga tag runt torshammaren gör att historikerna förhållit sig avvaktande. Själv har hon angripit ämnet, med sina fascinerande berättelser om modiga män på främmande farvatten, just ur en historiografisk synvinkel, för att se hur vikingen – alltså sjöfararen i härnad – utnyttjats i ideologiska sammanhang.
– Vikingen är en belastad figur, inte bara av nazismen utan även av 1800-talets nationalromantik, säger hon. Dessutom har den källkritiska traditionen gjort det svårare att närma sig ämnet. Mycket av det material som äldre tiders historiker använt sig av har inget som helst källvärde i dag. Dagens historiker intresserar sig hellre för tusenårsskiftet och brytningen in i kristen tid än för vikingar.
Götiska förbundet lyfte fram vikingen
Erik Gustaf Geijer och hans kolleger i Götiska förbundet använde sig under 1800-talets första hälft av vikingen för att skapa en ärofylld bakgrund åt ett skakigt Sverige, som hade blivit av med halva sitt territorium – Finland – och sökte nytt historiskt fotfäste. Forntiden fick en ideologisk betydelse som den inte tidigare haft, och de gamla isländska sagorna, där vikingarna var ljushyllta hjältar, införlivades på stående fot i det nationella kulturarvet.
– Intresset för sagorna ökade explosionsartat under 1800-talet, säger Anna Wallette. Men det var inte bara i Skandinavien som man gjorde anspråk på släktskap med vikingar. Fransmännen i Normandie hävdade att de var ättlingar till Gånge-Rolf. Även tyskar och islänningar och till och med brittiska drottning Victoria, har på olika sätt försökt anknyta sin historia till forntida hjältemodiga män.
Barbarer eller ädelmodiga män?
Barbariska hedningar som tog vad de ville ha, eller ädelmodiga blonda män på civilisationsuppdrag? Köpmän eller bärsärkar? Uppfattningarna har skiftat beroende på historiskt sammanhang – och inte sällan sammanflutit.
I 1800-talets historiemåleri, som intresserade sig för fornnordisk mytologi och hjältesagor fanns exempel på vikingatida motiv med såväl eteriska, romerskinspierade ädlingar som svulstiga machopaket. I de få arabiska källor som existerar framställs nordmännen däremot ofta som osnygga, mindre intelligenta och kulturellt underutvecklade.
I Historiska museets åttahundra kvadratmeter stora vikingautställning i Stockholm har intendenterna medvetet försökt skala bort onödig scenografi för att inte hamna i någon ideologisk fälla.
– De fyratusen fynden ska i möjligaste mån få tala för sig själva, säger utställningschefen Maria Perstedt. Utställningen tros leva längre då.
Istället är det pedagogerna som får stå för tolkningen, när de guidar skolelever bland runristningar, smycken och andra föremål. Museet erbjuder ett tretimmars program för skolor under rubriken ”Viking, riddare, värdegrund”. Genom jämförelser med dagens samhälle ska vikingatiden bilda fond för en diskussion om människovärde.
