Vikingarnas trälar – slaveriet i Norden

Traditionell historieskrivning har i idealistisk anda gärna betraktat vikingatidens människor som fria och jämlika individer. Det förhistoriska slaveriet i Norden, träldomen, har därmed först och främst kommit att förknippas med antikens sydeuropeiska samhällen.

Tack vare landskapslagarna, nedtecknade på 1200- och 1300-talen, kan vi försöka oss på en rekonstruktion av nordisk träldom – som då dock främst kommer att gälla den tidiga medeltiden.

Träldom avskaffades i Skarastadgan

Vi tror oss veta att träldomen för Sveriges del avskaffades enligt ett kungligt dekret, den så kallade Skarastadgan, år 1335.

Detta år utfärdade nämligen kung Magnus Eriksson under sin eriksgata ett brev där han bland annat skrev: alt Mankyn ælder qwinkön, sum i Wæsgözko ældir Wærinsko (troligen fel för Wærmlænsko) Laghsaghu födhes af krisnum Manne ældir Kono, maa aldrigh þræl ælder ambut wæra alder etta namn bæra (”allt av mans- eller kvinnokön, som bor i västgötska eller värmländska lagsagan och är född av kristen man eller kvinna, må aldrig träl eller trälinna vara eller så kallas”).

Stadgan gällde alltså för västgötar och värmlänningar, men enligt forskarna omfattade beslutet även övriga svenskar. Vad som gällde för sådana ofria som var födda av ickekristna föräldrar framgår inte. Antagligen avsåg kungen att med sitt beslut förbjuda träldom generellt. Från och med början av 1300-talet upphörde alltså slaveriet successivt i Sverige.

Gudfruktigt frige slavar

Från särskilt Småland finns bevarade dokument som belyser denna avvecklingsprocess. Det rör sig om testamenten skrivna av frälsemän och frälsekvinnor som ger sina trälar fria.

Ett exempel är Viglog Nilsson som år 1276 frigav ”alla mig tillhöriga ofria av båda könen på alla mina gods”. 1292 skänkte Magnus Johansson Ängel gårdar och jordar till olika kloster och avslutade sitt testamente med att frige alla sina slavar: ”Och åt mina ofria män – både köpta och hemmafödda – och ofria kvinnor ger jag full frihet.”

Vid denna tid ansågs det vara en Gudi behaglig gärning att skänka gårdar och jord till kyrkan och till kloster, samt att frige sina trälar.

Det är alltså uppgifterna i Västgötalagarna, Upplandslagen, Östgötalagen och andra landskapslagar som formar den gängse bilden av det nordiska slaveriet. Man kan i sammanhanget notera att trälar inte omnämns i den nordligaste av de svenska lagarna, Hälsingelagen.

Liknande slavlagar i Norden

Detsamma gäller för Norge, Danmark och Island – i de här ländernas landskapslagar återfinns åtskilliga paragrafer som reglerar slavhållningen och vad som händer med trälar som begått brott. Straffen var vanligtvis att han eller hon skulle avlivas som ett kreatur; vid mindre brott tvingades trälens ägare betala en kompensation för brottet.

Noga regleras hur ägaren till en träl som dödats eller lemlästats ska kompenseras. Principen var att denne skulle erhålla ersättning för sin ekonomiska förlust. Någon så kallad mansbot behövde man inte betala. En slav saknade såväl familj som heder och ära. Trälen levde sitt liv genom sin ägare.

MER OM SVERIGES HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV!

Men hur såg träldomen ut tidigare, under exempelvis vikingatiden (perioden cirka 800–1100)? Här är källäget svårare. Vikingatiden räknas till arkeologernas domän – men vad arkeologer kan gräva fram ur jorden är ett stumt material som måste tolkas. Är det då möjligt att med utgångspunkt i arkeologiska fynd dra några slutsatser om slaveri?

I princip har ingen forskare hittills vågat sig på att diskutera ett äldre, förhistoriskt slaveri i Norden. Tämligen allmänt har man räknat med att slavar funnits i samhället och att dessa fungerat som arbetsredskap inom jordbruket.

Vikingatida slaveri

Utgångspunkten har varit att det slags träldom vi finner i landskapslagarna går att översätta till äldre perioder, vilket kanske är en rimlig tanke. Samtidigt har forskare framhållit att de medeltida lagarna inte självklart kan användas för bakåtblickande analyser. Att bruka dem som källor för vikingatiden kan alltså vara ett våghalsigt företag.

I min egen forskning har jag valt att studera allt tillgängligt källmaterial för att sedan ställa upp en hypotes om hur ett vikingatida slaveri kan ha sett ut. De källor jag analyserat är runinskrifter, ortnamn, personnamn, arkeologiska fynd, terminologi för slavar, samt – inte minst viktigt – jämförande analyser av närliggande samhällen där det finns skriftliga källor som kan berätta om det slaveri som praktiserades där.

För Nordens del rör det sig framförallt om det anglosaxiska samhället på de brittiska öarna och till viss del av det frankiska Tyskland.

Kunde dömas till träldom

Till att börja med kan man ställa sig frågan: varifrån kom slavarna?

Norden skiljde sig sannolikt inte nämnvärt från kringliggande områden. Vi kan räkna med att en person kunde hamna i ofrihet på något av följande sätt:

• Genom födsel (av slavföräldrar).

• Genom att rövas bort utomlands vid krig eller räder.

• Genom att säljas på slavmarknad (efter att ha hamnat i fångenskap).

• Genom oförmåga att betala en skuld. Personen blev då träl hos den som hade anspråk på skulden.

• Genom dom (en person kunde dömas till träldom efter att ha begått ett brott).

• Genom att överlämna sig själv till träl (till exempel för att man var oförmögen att försörja sig).

Tidsbegränsat slaveri

Människor kunde hamna i, eller överlämna sig till, träldom under en begränsad, avtalad period. Det var alltså möjligt att både gå in i slaveriet och att gå ut ur det. En träl kunde också lösa sig ur sin ofrihet genom betalning. Hur detta gick till finns beskrivet i de äldsta lagarna.

Ett sätt att lösa försörjningen på ålderns höst, när man inte längre orkade bruka sin gård och kanske inte hade barn som kunde hjälpa till, var att överlämna sig som träl och därmed bli försörjd intill dödsdagar.

Få omnämnanden på runstenar

Runstenarna utgör Sveriges äldsta inhemska skriftliga källor, vilket gör dem intressanta att studera ur ett trälperspektiv. Utfallet blir emellertid magert – kanske är det heller inte att vänta att en uppsjö av omnämnanden av slavar och slavhållning skulle förekomma i dessa inskrifter, som ju vanligtvis är tämligen stereotypa minnesteckningar efter någon avliden släkting.

Om vi breddar oss till hela Norden har vi dock en handfull fall att diskutera. På Hørning-stenen på norra Jylland i Danmark kan man läsa: ”Toke smed reste denna sten efter Thorgisl, Gudmunds son, som gav honom guld och fräls” (fräls betyder frihet).

Om tolkningen träffar rätt, är inskriften ett exempel på en ursprungligen ofri smed som frigetts under 1000-talet, och som dessutom av sin ägare Thorgisl hade erhållit guld. Att denna slav inte kan ha varit en ren arbetsträl, ett redskap jämställt med ett kreatur, står klart.

Smeden förefaller under denna period ha varit en förhållandevis uppburen person, en hantverksspecialist, och det är sannolikt uteslutet att en vanlig slav skulle ha fått både guld och frihet av sin ägare.

En bryte hade lite högre status

Hørning-stenens inskrift kan jämföras med det berömda stenblocket vid Hovgårdens kyrka på Adelsö i Mälaren: ”Tyd du runorna! Rätt lät Tolir, bryte i Roden, rista dem åt konungen. Tolir och Gylla lät rista (dessa runor), båda makarna efter sig till minnesvård… Håkon bjöd rista.”

Denna inskrift berättar således att en man, Tolir, som var bryte i Roden, huggit runorna åt kungen, och att denna kung har antagits vara den Håkon som nämns sist i inskriften. En bryte var av allt att döma en ofri person, dock med högre status än en vanlig arbetsträl. Liksom Toke smed på Hørning-stenen var Tolir en socialt ansedd person – troligen en gårdsfogde på kungens gods på Adelsö.

En fostre var född på gården

På fyra svenska runstenar förekommer orden fostre eller fostra. På Nolgården-stenen i Karleby i Västergötland står det: ”Tore skorpa reste denna sten till minne av Kjell, sin son, och efter Olof, sin fostra”, och på en runsten vid Jäders kyrka i Sörmland står att läsa: ”Åsgöt reste denna sten efter … sin fader, Arnes fostre”.

I flera landskapslagar omtalas fostre/fostra. Det rör sig då om en hemmafödd träl, det vill säga en träl som inte härtagits, utan fötts och vuxit upp hemma, på en gård. En fostre eller fostra hade ett högre värde än en vanlig träl eller trälinna.

Till sist ska nämnas att frigivna trälar förekommer på några få runstenar. Sådana kallades på runsvenska för løysi, ”löse”, alltså personer som ”lösts” ur träldom.

Ambott, haptr och rink

Om man rätt tolkar slavterminologin visar sig alltså denna kunna berätta en hel del. Man kan gruppera orden i fyra olika kategorier, som visar vilken funktion och ursprung slavarna kan ha haft:

• Fostre/fostra, gævthræl, deja, seta, bryte: tjänstehjon som var medlem av en familj eller ett hushåll. Passade upp och deltog i skötseln av hushållet och gården.

• Ambótt, þræll: person som sprang ärenden och utförde tjänster åt någon annan.

• Haptr, est, servus: ”härtagna” och ”fiender”. Även benämning på grannfolk eller annan etnisk grupp.

• Barn, pojkar eller unga män kunde kallas för rink, eller kanske också þræll.

Fynd i dubbelgravar

Men går det att finna bevis för slaveri i arkeologiskt fyndmaterial från vikingatiden? På kontinenten har man hittat halslänkar som kan antas ha burits av bortrövade slavar. De mest lovande fynden kommer dock från så kallade dubbelgravar, vilka grävts fram på flera ställen i Sverige och Danmark.

I dessa har två personer lagts ned, den ena på vanligt sätt på rygg tillsammans med gravgåvor och den andra med avhugget huvud och utan gåvor. Den halshuggna personen har av arkeologerna tolkats som en slav.

Enligt vikingatidens religiösa tro kom den avlidne till en annan värld, ett dödsrike (för en fallen krigare var det guden Odens Valhall som gällde). Med på resan till andra sidan skulle den döde ha mat och dryck samt vapen, smycken och husgeråd.

Det är en rimlig tanke att även en träl följde med. Tolkningen har stöd i några fornisländska sagor och poem. I exempelvis Det korta Sigurdskvädet redogör den döende Brynhild för hur hon vill brännas med sin tidigare avlidne man samt med sina trälar, smycken och hökar.

Ibn Fahdlan skildrar begravning

Men det bästa belägget finns hos den arabiske köpmannen Ibn Fadhlan, som i en reseberättelse skildrar hur en begravningsceremoni bland rûs vid Volgas strand gick till i början av 900-talet (rûs betyder här sannolikt svenskar).

I denna berömda skildring återges hur en trälinna väljs ut (eller snarare självmant accepterar) att följa den döde hövdingen. Båda gravläggs med många gåvor i ett skepp som sedan bränns. Trälinnan får dricka stora mängder alkohol och genomgå flera ritualer; hon stryps till döds och en äldre kvinna, ”dödens ängel”, hugger henne i bröstet med en kniv upprepade gånger.

Bytte fångar mot silver

Det är väl känt att vikingar, det vill säga nordbor som härjade i västerled, tog människor som fångar på de brittiska öarna och på Irland. Temat är ständigt återkommande i iriska och anglosaxiska krönikor. Däremot är det osäkert om vikingarna även tog med sig dessa fångar till Norden som slavar.

Om så vore fallet, betydde det då att den nordiska befolkningen under denna tid till stor del bestod av utländska slavar? Det finns inget i källor eller arkeologiskt material som tyder på det.

De nämnda källorna antyder istället att vikingarna, snarare än att skeppa hem stora mängder trälar, hade som metod att härja ett samhälle, ta människor som fångar och sedan utkräva lösen – i silver och pengar – för att återlämna dem.

Om detta av någon anledning inte kunde ske tog man fångarna till olika slavmarknader på de brittiska öarna eller kontinenten, där de såldes för mer lättransporterat silver.

Märkte trälarna

Att vara träl betydde att man kunde bestraffas och pryglas efter ägarens godtycke. Denne kunde även, om han så ville, döda sin slav.

Från kontinenten vet vi att herrarna märkte sina slavar på olika sätt. De kunde till exempel få ett öra eller näsan avskuren. De kunde också bli skalperade eller på andra sätt märkta, så att det framgick att de var slavar. I ett unikt lagrum i Valdemars själländska lag beskrivs följande:

… om han ristar en man i båda näsborrarna, det är en träls märke och ej en fri mans

Med andra ord har vi här ett exempel på en särskild ”trälmärkning”. På samma sätt som man med en kniv kan märka ett får eller en ren i öronen, kunde man med en kniv slitsa upp näsborrarna för att visa att en person var en slav. Att göra det på en fri man kostade däremot förövaren en kraftig bot.

Avtalat slaveri

Om man sammanställer alla indicier som källorna ger, finner man en värld som skiljer sig ganska radikalt från det nordiska medeltida samhälle som impregnerats av en kristen, kontinentaleuropeisk kultur. Det vikingatida samhället var socialt mera rörligt och lösligt. Det fanns antagligen, tvärtemot vad man kanske kunde tro, stora möjligheter till ”klassresor”.

Framförallt var det ett samhälle som var uppbyggt på en mängd olika och skiftande beroendeförhållanden människor emellan. En åldring kunde frivilligt gå i träldom och hamna i en beroendeställning till sin nya husbonde.

En ung man kunde underkasta sig en kungs eller hövdings privata jurisdiktion, det vill säga ingå ett avtal med honom, och därmed ge upp en viss frihet mot en plats i stormannens följe.

En person som inte klarade av att betala av en skuld kunde under en viss avtalad tid överlämna sig som träl, och avsäga sig sin frihet. Då hamnade han socialt långt ned på samhällsstegen, för att när avtalstiden gått ut, åter bli en fri man.

Lekare och arbetsträlar

En person, kanske en bryte eller en kvalificerad smed, kunde också ha högt socialt anseende och vistas i närheten av kungar och hövdingar, samtidigt som han, rättsligt sett, var ofri.

Längst ned på samhällets botten måste det ha funnits en grupp rena arbetsträlar. Antagligen bodde många av dem i stall och ladugårdar tillsammans med djuren. Men det visar sig att även juridiskt fria människor kunde ha liknande socialt lågt anseende.

En sådan grupp var de så kallade lekarna, ett slags kringresande gycklare. I några av Nordens äldsta lagar finns särskilda ”Lekarerätter”, som beskriver hur en lekare kunde behandlas. Enligt lagen hade en sådan ”aldrig mer rätt än en hudstruken (piskad) trälkvinna”.

I vikingatidens slavsamhälle befann sig människorna alltså i olika beroendeställningar, och de kunde förändras över tiden. I princip bör det ha funnits en skiljelinje mellan att vara juridiskt fri och ofri. Men den föränderliga sociala situationen för en person, gjorde i praktiken gränsen otydlig.

Publicerad i Populär Historia 6/2012