Manskris bakom myten om vikingarna
Vikingen som en vild krigare med horn på hjälmen är en felaktig bild, det vet de flesta. Varifrån kom denna fantasifigur? Och varför blev den så långlivad?
Franz Betz i rollen som Wotan i Richard Wagners opera Nibelungens ring. Foto från 1876, det år då operan uruppfördes vid Bayreuthfestivalen.
Vikingen som litterär figur och modefluga fanns långt innan vikingatiden etablerades som historisk period och långt innan arkeologin blev en seriös vetenskap under slutet av 1800-talet.
Ursprunget till den moderna bilden av vikingen är i själva verket en upplevd manlighetskris i början av 1800-talet som än i dag påverkar vår bild av historien. På det sättet har vikingen mycket att berätta om 1800-talet, men mindre att säga om vikingatiden.
Fransk dekadens förlegad
Runt sekelskiftet 1800 upplevdes manligheten vara i kris. Aristokratiska och kungliga manlighetsideal som för många personifierats i Gustav III och hans tids styrelseskick sågs nu som dekadenta och förlegade. Särskilt förlegat var allt som hade haft det franska hovet som ideal, så som det varit före revolutionen. Nu blev det omodernt med vitpudrade ansikten, allongeperuker och att använda förfinade manér. Idén om att peruk och smink är omanligt hänger än i dag kvar i maktens mansideal.
Krisen förvärrades av den politiska oron i omvärlden. Franska revolutionen och mordet på Gustav III fanns fortfarande i färskt minne. Napoleonkrigen skapade oro i hela Europa och satte gamla allianser ur spel. Sverige hade av olika anledningar förlorat både Finland och svenska Pommern. Det växande missnöjet med kung Gustav IV Adolf skulle leda till att han avsattes, att Karl XIII (som tidigare varit Gustav Adolfs förmyndare) hamnade på tronen och att en ny regeringsform infördes 1809.
När Gustav IV Adolf avsattes slutade bruket bland svenska officerare att ha en vit bindel kring vänstra överarmen. Bindeln hade varit en symbol för stöd för Gustav III:s statskupp eller, med hans egna ord, revolution. De liberala tankar som funnits under frihetstiden före statskuppen 1772 kom åter på modet.
Del av August Malmströms titelillustration till Esaias Tegnérs vikingaroman Frithiofs saga.
Götiska förbundet bildas
De många förändringarna, oron och missnöjet med vad som tidigare varit, skapade ett behov av något nytt. Av en ny framtid och en ny uppfattning om vad Sverige och svenskhet skulle vara. Alla strömningar var inte vad vi i dag skulle benämna konservativa. Även nya liberala och så småningom socialistiska rörelser kände behov av att »återerövra« manlighetens ursprungliga ideal. Detta behov av en ny sorts manlighet skulle även komma att förändra bilden av historien.
Den 16 februari år 1811 bildades Götiska förbundet i Stockholm. Det var en relativt liten kamratförening som skulle få stor betydelse både för svenskheten under 1800-talet och för bilden av vikingen.
Götiska förbundets uttalade syfte var att återskapa »gamla göters frihetsanda, mannamod och redliga sinne«. I det syftet skapades historia för samtidens och framtidens skull. Föreningen gav ut en egen tidskrift, Iduna, och medlemmarna publicerade sig flitigt.
Geijers vikingaskildring
År 1820 gav en av dem, diktaren Esaias Tegnér, ut Frithiofs saga, och snart därpå utkom författaren och historikern Erik Gustaf Geijers Svea rikes häfder (1825) och Svenska folkets historia (1832–36). Alla är inflytelserika verk som än i dag påverkar bilden av historien.
Huvudpersonerna i Geijers vikingaskildring är lagmännen, de självägande odalbönderna och krigarna. Bilden av vikingen är tydligt positionerad mot det aristokratiska samhälle som sågs som en av orsakerna till manlighetens kris i samtiden. Anor är oviktiga, istället lyfts ideala personliga egenskaper fram, som handlingskraft, klokhet, stolthet och mod.
Speglar 1800-talets samhälle
Kvinnorna tar med samma ideala egenskaper hand om hemmet och ägnar sig åt olika slags traditionellt kvinnliga hantverk. Männen ägnar sig åt världen och större frågor. En spegling av 1800-talets borgerliga samhälle, med de familje- och framgångsideal som rådde där.
Geijers vikingabild hade inte mycket med den faktiska historien att göra utan skulle visa samtidens män på ett annat sätt att vara. Den skulle bygga framtiden och formades med den avsikten. Exempelvis togs de isländska sagorna som intäkt för att det rått demokrati i det forntida Sverige liksom i det antika Grekland.
Karl XIV Johan lät avbilda sig som asaguden Oden. Statyn av Bengt Erland Fogelberg står i Skulpturgården på Nationalmuseum i Stockholm.
Att det vikingatida isländska samhällssystemet skapats av personer som flytt riksbildningarna i Skandinavien eller att de till synes demokratiska tingsförhandlingarna alltid dominerades av ett antal särskilt mäktiga familjer framhölls inte. Avsikten var istället att visa att forntiden var mer ideal, fullkomlig, än den gustavianska eran och att demokratin var en del av den svenska folksjälen. På det sättet gavs forntiden en roll i samtidens politik.
Karl XIV Johan som Oden
År 1828 beställde Karl XIV Johan en staty av Oden till Nationalmuseum i Stockholm. Konstnär var Bengt Erland Fogelberg. Kungen hade sett en skiss redan 1818 på Götiska förbundet och då beställt en fullskalig krigarkung inspirerad av Mars på Capitolium i Rom som samtidigt skulle föreställa honom själv. Beställningen försvenskades och kungen valde att gestaltas som den nordiska guden Oden istället. Skulpturen finns tillsammans med en skulptur av Tor och en av Balder att se i Skulpturgården på Nationalmuseum.
Under 1800-talets början var Oden känd även i Karl XIV Johans (Jean Baptiste Bernadotte) hemland Frankrike. I en berättelse som kallas »Ossians sånger« (författad av skotten James Macpherson) berättas hur Oden kommer från Sydeuropa till Skandinavien där han adopteras av en barnlös kung, Gylfe.
Berättelsen finns gestaltad i en fris i den röda salongen på Rosendals slott i Stockholm. Frisen löper runt hela salongen och i mitten ovanför Karl XIV Johans porträtt utspelar sig mötet mellan kungen och Oden. Karl XIV Johan uppkallade dessutom sin son, blivande kung Oscar I, efter en hjälte i sagan, François Oscar. Det lär vara Napoleon I som valde namnet.
Kungens vikingavurm blev förebild
Förändringar behöver förankring i historien, vikingen upplevdes som perfekt för detta. Det är lätt att förstå att det var en berättelse som den adopterade Karl Johan (han var ju adopterad prins till Karl XIII) ville identifiera sig med och hans vikingavurm blev en förebild även för andra. Den manliga modebilden har alltid efterhärmat makthavarna som i sin tur bara velat skapa en attraktiv bild av makten.
»Tors strid med jättarna« från 1872 av Mårten Eskil Winge finns i dag på Nationalmuseum.
Upplysningen slog ut 1600-talsvikingen
Intresse för vikingar hade funnits förut i samband med att 1600-talets stormaktsideal ledde till de första ansatserna att skapa en nationell historia i Sverige. Men 1600-talets vetenskapsmän blandade runskrift med Atlantis och sysslade mer med att försöka bevisa att Sveriges anor var lika fina som Greklands och Roms än att på allvar intressera sig för det vikingatida samhället. Därför överlevde inte 1600-talets viking 1700-talets rationella och naturvetenskapligt inspirerade historieskrivning.
Liksom under 1600-talet var det tidiga 1800-talets vikingabild till för det samtida samhället. Nu var den ett sätt att återskapa manligheten och svenskheten som man tyckte att de borde vara. Därför ändras den också under 1800-talets gång. Historien gav utrymme och plats att lägga till det som behövdes och detta användes för att skapa den framtid man ville bygga.
En viking för varje inriktning
Intresset för vikingen fortsatte öka genom hela 1800-talet. Under seklets gång publicerades sextio översatta utgåvor av isländska sagor och fornnordiska dikter. Vikingar och vikingatid blev också ett allt vanligare motiv i operor, diktning och konst. Nästan alla 1800-talets konstriktningar – empir, biedermeier, Karl Johan, realism, nationalromantik och symbolism – hade sin egen version av vikingen som förändrades efter tidens ideal. Processen kan följas i samhällsutveckling, mode och strategier för att bevara kulturarvet.
Geijers viking hör samman med mansidealet under de första decennierna av 1800-talet: att av egen kraft tjäna samhället och verka för allas bästa. Detta är en direkt kontrast mot det äldre aristokratiska mansidealet.
Från mitten av 1800-talet gjorde sig ett nytt manlighetsideal kännbart: att lyckas ekonomiskt. Den globala handeln och industrialiseringen skapade många nya makthavare. Män med pengar och inflytande men utan adelsnamn eller förfinade manér. Liksom den nye kungen hade de behov av ett annat ledarideal. En handlingens man med eget kapital och starka nävar.
Mårten Eskil Winges oljemålning »Tors strid med jättarna« från 1872 köptes av Karl XV och finns i dag på Nationalmuseum i Stockholm. Målningens Tor är en tydlig representant för det nya idealet, en vikingagud med svällande muskler fångad mitt i en aktiv handling och inte stillasittande på en tron.
Fontänen »Tors fiske« (1903) av Anders Wissler och statyn »Fången viking« av Johan Börjeson (1910) visar båda på en delvis ny bild av vikingen. Bägge verken finns i Stockholm.
Wagner lanserade hornprydd hjälm
Störst betydelse för villfarelsen om de tvåhornade hjälmarna har Richard Wagners opera Niebelungens ring från 1876 haft. Ursprunget till de hornprydda hjälmar som användes på scenen i operan lär komma från den svenska tecknaren August Malmström.
Malmström hämtade mycket av sin inspiration från vikingatiden och var anhängare av göticismen. Titelsidan från Frithiofs saga (1868) är ett gott exempel. Här ses tydligt hur inspiration till runor och ornament hämtats från runstenar. I dag är Malmström mest känd för målningen »Grindslanten« från 1885.
Samtidigt fanns också andra bilder av vikingen. På Djurgården i Stockholm finns Johan Börjesons skulptur »Fången viking« från 1878, som kanske är en dold kritik av samtidens vikingabild. Börjesons viking är fånge, ung, vek och naken. Anders Wisslers skulptur »Tors fiske« (1903) på Mariatorget i Stockholm är en del av en ny tid som kan kallas för jugend. Nu är vikingen och hans gudar folkligt förankrade och fontänen blir populär från början.
Uppsala högar en besvikelse
År 1846 öppnade riksantikvarie Bror Emil Hildebrand den största av gravhögarna i Gamla Uppsala. Avsikten med utgrävningen var att motbevisa naturvetenskapliga teorier om att högarna var naturbildningar. Hans mål var också att hitta en av sagokungarnas praktfulla gravar.
Hans besvikelse skulle bli enorm. Efter många ton innehållslös jord kom utgrävarna ner till en sorglig syn. Direkt på den ursprungliga markytan fanns lite förbrända bålrester och sönderhackade föremål. Missräkningen blev ännu större när benfragmenten visade sig vara kvarlevor efter en kvinna. År 1874 gjordes ett nytt försök med en av de andra högarna, men resultatet blev detsamma.
Vikingatiden etableras
Även om Sverige hade haft en riksantikvarie alltsedan 1600-talet och många av Götiska förbundets medlemmar ägnade sig åt fornforskning är det först från 1870-talet som det går att tala om seriös arkeologi. Nu hade dess praktik och metoder nått den nivå av professionalisering och kunskapsbygge att man kan kalla den vetenskap. Vid ungefär samma tid konstruerades »vikingatiden« som arkeologisk period, det vill säga långt efter att bilden av vikingen hade etablerats.
Den framväxande vetenskapen skulle få liten inverkan på bilden av vikingen. Snarare befäste det sena 1800-talets arkeologi den vikingabild som skapats av det tidiga 1800-talets götiska ideal, politiska behov och framtidsdrömmar.
Foto från utgrävningarna av Gamla Uppsala högar 1874.
Vikingamännen i centrum
Jakten på forntidens kungar ledde till en febril utgrävningsverksamhet. Majoriteten av de gravar efter aristokratiska kvinnor och män från yngre järnålder som undersökts i Sverige grävdes ut under andra hälften av 1800-talet och början av 1900-talet. Men det var kungarna man letade efter. Vid de tillfällen som personen i graven visade sig vara en kvinna blev man besviken.
Därför har gravarna efter aristokratiska män resulterat i publikationer och forskning, medan fynden från gravarna efter aristokratiska kvinnor inte beforskats i samma utsträckning och ofta inte undersökts alls. Det är orsaken till att vi i dag vet mindre om vikingatidens kvinnor än om männen.
Den moderna arkeologin som bedrivits därefter berättar om ett helt annat slags vikingatid, men har aldrig haft någon chans mot bilden av vikingen.
Mäktiga vikingakvinnor
Osebergsgraven i Norge och graven efter en kvinna i Köpingsvik på Öland är de rikast utrustade gravar som någonsin hittats i Skandinavien. Båda är gravar efter kvinnor och innehåller föremål för maktutövning – spiror, magiska föremål och ägodelar som kommit från hela den dåtida kända världen. Gravgåvorna berättar om dessa kvinnors maktutövning i en värld som var helt annorlunda än både vår egen och den som 1800-talets vikingavurm skapade.
Arkeologin berättar om en värld där kvinnor kunde ha härskarroller helt likvärdiga männens. En värld där magi och religion var ständigt närvarande. En värld av världsomspännande möten där utvecklingen i Orienten öppnade handelsvägarna i stora delar av Mellanöstern och möjliggjorde att föremål från nuvarande Kina, Indien och Afghanistan kunde hamna i Skandinavien.
Vissa vikingatida härskare är kända vid namn. Ingegerd, dotter till Olof Skötkonung, är ett exempel. Hon är anmoder till flera europeiska kungahus och blev efter sin död helgonförklarad som Anna av Novgorod.
»Vikingen« föddes alltså på 1800-talet och har en egen plats i det århundradets historia, som ett försök att bota en manlighet i kris. De människor som levde i Skandinavien under den period vi kallar vikingatiden har andra berättelser och livsöden.
Kanske är det dags att befria vikingen från vikingatiden och ge honom en plats i 1800-talets historia? Han har mycket att berätta om 1800-talets maktstrukturer, könsroller och syn på manlighet. På det sättet kan vi också befria vikingatiden från honom och ge plats för arkeologins nya bilder.
Populär Historia 11/2019
