Gustav IV Adolf – kungen som blev en föredetting

I mitten av februari 1837 lät myndigheterna i Sankt Gallen i Schweiz göra bouppteckning efter en överste Gustafsson som dött på värdshuset Vita hästen. Hans garderob var gles. Där fanns en hatt, två rockar, ett tiotal skjortor, ett tjugotal par strumpor, några västar och byxor, skor, tofflor och stövlar.

I rummet fanns vidare en tobakspung, några enkla smycken, diverse småsaker, en samling brev och anteckningar, samt en litografi över hertigen av Enghien, som avrättats på order av Napoleon mer än trettio år tidigare. I bokhyllan stod elva böcker, däribland en bibel på svenska, en skrift av Gustav III, samt skalden J G Oxenstiernas naturlyrik på klassiska versmått.

Översten hade insjuknat under hösten i reumatiska smärtor och matsmältningsbesvär. Under vintern hade han plågats av värk i bröstet och underlivet, men vägrat underkasta sig sjukvård eftersom han inte litade på läkare. På morgonen den 7 februari drabbades han av ett slaganfall som ryckte honom ur tiden 59 år gammal.

Orubbliga principer

Läkarna som obducerade liket förvånades över hur välbyggd kroppen var. Hade översten bara tagit emot den vård som erbjudits hade han levt betydligt längre.

Men överste Gustafsson var en man som inte vek från sina principer. När han väl fattat ett beslut eller intagit en ståndpunkt var han orubblig. Denna fasthet hade så när utplånat det svenska riket. Den störtade honom själv från tronen och berövade honom all kontakt med de älskade barnen.

Den förbjöd honom att acceptera de europeiska furstehovens erbjudanden om en fristad, den dömde honom att osaligt irra runt mellan städer och stater i nära trettio år. Och slutligen tog den alltså livet av honom.

Hur man än väljer att se på Gustav Adolfs liv sönderfaller det i två delar, ett före och ett efter revolutionen 1809.

Han föddes till kronprins, blev kung vid 13 års ålder och regerade landet från den dag han fyllde 18. Som trettioåring förvandlades han i ett slag till föredetting, en vilsen vandrare som skulle få erfara att kungatiteln var ännu tyngre att bära sedan han hade förlorat den.

När Gustav III mördades var kronprinsen nybliven tonåring. Han ärvde ett rike som sträckte sig från Kemi lappmark i norr till Vor-Pommern i söder, från Bohuslän i väster till Karelen i öster, resterna av den stormakt som hade blommat ut med Karl XII:s död.

Under sina fyra första år som regent stod han under farbroderns förmyndarskap, men från artonårsdagen den 1 november 1796 regerade han landet.

Som regent intresserade han sig helst för utrikespolitiken, han hade svårt att orka med hanteringen av inrikes rutinärenden. Den inrikespolitiska makten kom följaktligen att ligga i händerna på de högre ämbetsmännen och kungens närmaste rådgivare.

Under åren omkring 1800 råkade Sveriges ekonomi in i ett bedrövligt skick. Napoleonkrigen hämmade exporten samtidigt som svår missväxt drabbade landet både 1798 och 1799.

Kungen inkallade riksdagen till möte i Norrköping 1800, där man bland annat beslutade om en myntrealisation för att få ordning på statsfinanserna, alltså en kraftig devalvering av de mynt och sedlar som staten gav ut vid sidan av riksbanken.

En annan viktig reform var enskiftet som inleddes under 1803. Det bröt upp de uråldriga byalagen och lade grunden till ett modernt jordbruk, med friliggande gårdar och sammanhängande åkrar.

Rysk invasion i Finland

I februari 1808 gick stora ryska trupper över gränsen in i Finland. Den svenska armén retirerade, och mot slutet av året hade ryssarna trängt långt upp i norra Finland. Den kommande vintern florerade rykten om konspirationer och uppror mot den svenska kungen. Själv kunde han varken få dem bekräftade eller dementerade, men bestämde sig till sist för att det bara var tomt prat.

Men så, vid middagstid på drottningens födelsedag den 12 mars 1809, nåddes han av en kurir från landsekreteraren i Örebro: en upprorshär från västra armén var på marsch mot Stockholm.

I spetsen för upproret stod överstelöjtnant Georg Adlersparre, som sa sig vilja tvinga fram fredsförhandlingar och sätta stopp för kungens planer på ett nytt fälttåg i Finland. Med sig hade han flera tusen soldater som fått nog av svält, köld och epidemier i arméns läger vid norska gränsen.

Gustav IV Adolf bestämde sig för att fly huvudstaden och barrikadera sig med Stockholms garnison i Södertälje.

Kuppen den 13 mars

På morgonen den 13 mars kallade han till sig ett antal höga militärer för att diskutera rikets försvar. En av dem var generalmajoren Carl Johan Adlercreutz.

Kungen stod som bäst och resonerade med ett par andra höga militärer i lilla sängkammaren på slottets andra våning när Adlercreutz stövlade in i spetsen för en handfull officerare.

Adlercreutz förklarade att han uppmanats av alla högre ämbetsmän och militärer samt ett stort antal medborgare att försäkra sig om monarkens person och hindra hans avresa. Gustav IV Adolf drog sin värja, men blev brutalt avväpnad. Han skrek på hjälp, men vakterna utanför dörren tordes inte göra något.

Kungen hölls kvar i rummet, men bevakningen var så usel att han fick tag i en annan värja och kunde smita ut genom en lönndörr. Adlercreutz rusade efter, uppför en vindlande spiraltrappa, men fick ducka när kungen kastade en tung nyckelknippa mot honom.

Från slottets översta våning sprang kungen sedan nerför trapporna och ut på borggården, där han föll och skadade armen. Grinden ut mot Lejonbacken var stängd; kungen rusade i stället över den inre borggården mot högvakten, där han hoppades få skydd av de kungatrogna pommerska trupper som tjänstgjorde.

Hertig Karl

Han gensköts av hovjägmästare Greiff; kungen försökte sticka värjan i honom, men Greiff tog klingan i handen och undkom med en rispa på armen.

Hovjägmästaren var en stor och stark karl, den utmattade och skadade kungen var ett lätt byte. Den enda som gjorde en ansats att rädda honom var en vedbärare vid namn Bergman, som kom till undsättning och högljutt ropade på förstärkning. Han tvingades snart bort av tillskyndande officerare.

Sedan kungen släpats tillbaka in i slottet begav sig kuppledarna till farbrodern hertig Karl och bad honom överta rikets regering.

Efter en stunds klädsam tvekan accepterade hertigen sin upphöjelse. Den 6 juni samma år utropades han till landets nya kung under namnet Karl XIII, efter att ha svurit sin trohet till den nya regeringsformen.

Vägran att förhandla

När statskuppen väl genomfördes var den i stora stycken improviserad, framtvingad av kungens planer att lämna huvudstaden. Men den var för den skull inte oväntad.

Sedan hösten 1808 hade allt pekat på en regimförändring, särskilt kungens envisa vägran att förhandla om fred med ryssarna och hans lika envisa beslut att pressa fram pengar och material till ytterligare fälttåg.

Missnöjet växte; Adlersparres uppror i Västsverige blev en tändande gnista för konspiratörerna bland officerare och ämbetsmän i Stockholm.

Gustav IV Adolf var förmodligen varken bättre eller sämre på att regera sitt land än många andra kungar, men han hade oturen att ta över riket i en extremt besvärlig tid.

Napoleonkrigen

Det ryska angreppet på Sverige i februari 1808 var en utlöpare av Napoleonkrigen. Napoleon Bonaparte var en produkt av den franska revolutionen, en man som bokstavligt talat slog sig fram till en kejsarvärdighet han gav sig själv.

Mellan 1792 och 1815 utkämpades inte mindre än sju storskaliga så kallade koalitionskrig i Europa, där Napoleon betvingade den ena efter den andra av den gamla världens stormakter.

För att få England på knä införde han 1806 en handelsblockad, det så kallade kontinentalsystemet, som skulle hindra all handel med britterna på det europeiska fastlandet. Det var en konflikt som det inte gick att ställa sig utanför. De länder som inte deltog i blockaden, var emot Napoleon och därför hans fiender.

För Gustav IV Adolf var Napoleon en usurpator, en ondskans och förtryckets apostel som utmanade de legitima furstarnas regeringsmonopol. Han vägrade ge vika för Napoleon och införa kontinentalsystemet, men det var en fåfäng vägran.

Genom freden i Tilsit 1807 gjorde den franske kejsaren upp med den ryska tsaren Alexander I, som tidigare stått på britternas sida. I ett särskilt protokoll fick Ryssland i uppdrag att tvinga med Sverige i kontinentalsystemet.

Tsaren ville åt Finland

Det passade Alexander alldeles utmärkt. Ryssarna hade varit ute efter Finland i mer än ett sekel och den 21 februari 1808 lät tsaren sina trupper gå över gränsen utan förvarning. Svenskarna hade inte mycket att sätta emot. Sedan flera år fanns ett avtal om krigsunderstöd från England, men det förslog inte på långa vägar.

När kommendanten på fästningen Sveaborg kapitulerade föll den svenska fälttågsplanen samman. Tappra gerillaförband och enstaka svenska segrar kunde inte stoppa ryssarnas frammarsch. När kriget avbröts för vintern hade de nått långt upp i norra Finland.

Inte nog med att kriget gick dåligt och att svenska soldater dog som flugor i dysenteri, stora delar av riket hade dessutom drabbats av missväxt och hungersnöden stod för dörren.

Planerade för fälttåg

Gustav IV Adolf var emellertid en man som gärna böjde verkligheten efter sin vilja. I ett läge när alla insåg det hopplösa i situationen satt han och planerade för ett nytt fälttåg mot ryssarna till våren.

Hans svåger, tsar Alexander, hade inte bara fegt fallit Sverige i ryggen utan också lierat sig med Napoleon och svikit den legitima furstemaktens princip. En sådan man kunde den svenska kungen helt enkelt inte förhandla med. Statskuppen 1809 blev en sista desperat åtgärd mot en regent som vägrade acceptera utrikespolitiska realiteter.

Lämnade landet

På julaftons morgon 1809 lämnade den före detta kungafamiljen Karlskrona och Sverige ombord på fregatten Camilla. Målet för resan var Schweiz, men Gustav Adolfs landsflykt formade sig snart till en politisk och emotionell ökenvandring där han irrade runt bland hägrande oaser.

Under de första åren försökte han förgäves knyta varaktiga band med furstehoven i Berlin, Sankt Petersburg, London och Köpenhamn. På flera platser erbjöds han en fristad under bekväma villkor, men föredrog sitt oberoende och vände ut på vägarna igen.

Både i Tyskland och England hyllades han som Napoleons mest konsekventa och oförsonliga motståndare, men det var ett politiskt symbolvärde som inte gick att växla in i hårdvaluta. Alla rättrogna rojalister kände sympati för Gustav Adolf, men ingen ville ha honom i sin närhet.

Försökte få en position

Snart framstod sysslolösheten som hans värsta gissel. ”Jag har intet mål, ingen sysselsättning; mitt huvud förvirras stundom, mina tankar bliva oklara, då jag tänker på mig själv, och jag har ingenting annat att tänka på”, klagade han i februari 1813.

Inte för att han inte försökte: 1814 påminde han norrmännen om sin lagliga arvsrätt till den norska kronan, samma år erbjöd han sina tjänster åt Napoleon och begärde samtidigt av britterna att få styra över Elba som just då var ledigt.

Från 1818 till 1820 levde han som borgare i Basel, och det var där han började kalla sig överste Gustafsson. Han begärde upprepade gånger att få en militär befattning i staden, men avvisades varje gång.

1820 tog han båten till Mainz, där han begärde att få bli ståthållare. 1821 krävde han medborgarrätt och en militär befattning i Norge. Under tre år levde han i Frankfurt och han genomkorsade Tyskland och Nederländerna i jakt på en vistelseort där han kunde finna sig en plats.

Kuf och kverulant

För omvärlden framstod han mer och mer som en kuf, en ihärdig kverulant med orimliga anspråk på sin omgivning. ”[M]an anser honom här för att vara litet vriden och man träf[far] ingen meniska som ej har någon narraktig historie att berätta om honom”, skrev en ung Fredrika Bremer från Basel 1821.

Gustav Adolf förlorade inte bara sin tron, utan också sin familj. Makarna gick skilda vägar redan 1810. Drottning Fredrika ville återvända till sina föräldrar och deras storhertigdöme i Baden, där hon kunde leva ett ståndsmässigt liv med barnen.

Gustav Adolf ville leva ett enklare liv i egen regi, och brytningen var ett faktum. I praktiken innebar det att han tappade all kontakt med sina barn, även om han under några år försökte hävda sonens arvsrätt.

Om man ska tro ett brev till farbrodern 1813 hade Gustav Adolf aldrig varit nöjd med äktenskapet. Problemet var av sexuell natur. Gustav Adolf hävdade att äktenskapet bara stundtals varit drägligt, eftersom han ”esomoftast måst sakna den ljuva tillfredsställelse, som därmed bör vara oskiljaktig”.

Mannen som fostrats i en värld utan kvinnor kunde aldrig få nog av kvinnlig närhet och ömhet som vuxen. Han tycks nästan ha utvecklat en mani på att erövra det som han blivit fråntagen som barn.

”Jag är man, jag har ett känsligt hjärta, jag har behov av att älska och älskas, och jag kan ej njuta denna lycka hos dig”, skrev han till sin drottning ett halvår efter att familjen lämnat Sverige.

Många kärleksaffärer

Under drygt ett decennium spreds historierna om den före detta kungens erotiska eskapader; han höll sig med åtskilliga älskarinnor, besökte ökända bordeller och fick åtminstone vid ett par tillfällen söka behandling för könssjukdomar.

I Aachen förälskade han sig handlöst i en prostituerad kvinna och försökte förgäves omvända henne till en något smalare väg. Han hade flera längre förhållanden, bland annat under tiden i Frankfurt, där hans älskarinna födde honom en son.

Med åren avtog kättjan, medan törsten steg. Under sin tid i Aachen levde han nästan uteslutande på kaffe och likör. Några år senare rapporterades att han drack sex eller sju glas genèver till frukost och arrak eller rom på kvällen.

Det märkliga var att hans vilda vanor med kvinnor och sprit lät sig förenas på ett utmärkt sätt med en innerlig religiositet. Två gånger försökte han komma iväg till den heliga graven i Jerusalem, och han läste dagligen och stundligen sin bibel. Trots alla olyckor som drabbade honom tycks han aldrig ha övergivit sin barnatro.

Levde på ett litet kapital

Den avsatte kungen hade inget fallskärmsavtal som löste ut när han lämnade tronen. Det behövdes inte heller, familjens förmögenhet var ansenlig. Vid bouppteckningen efter kuppen värderades tillgångarna till 680 000 riksdaler.

Men i samband med skilsmässan avsade sig Gustav Adolf alla ekonomiska anspråk. När hans mor änkedrottningen gick ur tiden strax därpå, överlät han arvet på sina barn.

Själv levde han på ett litet kapital som förvaltades av en bankir Frege i Leipzig. Vad han inte visste var att bankiren för vänskaps skull gav honom en avkastning som låg någon procentenhet över det normala, samt att sonen Gustav brukade skjuta till lika mycket. Under hans sista år i Sankt Gallen betalade barnen i hemlighet större delen av hans räkningar.

Bodde på Vita hästen

Överste Gustafsson tog in på värdshuset Vita hästen den 25 oktober 1833. Där levde han tillbakadraget i två enkelt möblerade rum tre trappor upp, utan betjänt och utan älskarinna.

Mest satt han på rummet och läste gamla tidningar från åren omkring 1809. På eftermiddagarna kunde han komma ner till matsalen där han pratade och skämtade med värdens döttrar.

Han var musikalisk och dansant och spelade gärna på husets piano. På kvällarna vattnade han sin bitterhet och förtvivlan med stora mängder genèver, utan att någon gång bli ”överlastad”.

Han fortsatte nära sin kverulans. Av dunkla skäl ansåg han sig ha blivit trakasserad av Österrikes kejsare Frans och vände sig upprepade gånger till landets starke man Metternich för att få upprättelse.

Allt samröre med förbjöds

I Sverige hade minnet av den forne monarken praktiskt taget raderats ut. Karl XIV Johan, den förste i en ny kungaätt, hade inget personligt emot sin företrädare, men han var livrädd för all gustaviansk opposition.

Han förbjöd sina undersåtar allt samröre med Gustav Adolf och hans familj; han såg till att alla bilder på dem plockades undan, liksom alla offentliga dokument med Gustav IV Adolfs namnteckning eller chiffer. Svenska tidningar förbjöds att rapportera vad utländska tidningar skrev om den avsatte kungen.

Ingen sorg i Sverige

När budet om överste Gustafssons död spreds i Europa anlade flera hov sorg, men inte det svenska. Drottning Desideria hade bjudit in hovet, den högre societeten och diplomatiska kåren till stor bal på slottet, och den genomfördes som planerat några dagar efter budets ankomst.

Det skulle dröja till 1884 innan översten fick sin upprättelse. Hans stoff återfördes till Sverige, till Riddarholmskyrkans gravvalv, där det vilar bakom en slipad marmorhäll med följande inskription: ”Nalkens vördnadsfulla, I som besöken dessa rum, och bevisen de ärebetygelser som tillkommer hjältarnas stora andar av den gustavianska vasaätten.”

Publicerad i Populär Historia 7/2002