Skandinavismen, Karl XV och slesvigska krigen
I Norden blev 1800-talets nationalism en gränsöverskridande rörelse. Svenskar, norrmän och danskar tyckte sig vara del av en större uråldrig folkgemenskap. På så sätt blev de alla indragna i kampen om Slesvig-Holstein.
Skandinaviska officerare skakar hand. Propagandatryck.
Det var två nära vänner som den 22 juli 1863 möttes i Skodsborg norr om Köpenhamn. Den svensk-norske kungen Karl XV och hans danske kollega Fredrik VII hade alltid haft lätt att förstå varandra. De hade träffats regelbundet sedan mitten av 1840-talet, då bägge ännu var kronprinsar, såväl vid officiella kungamöten som i privata sammankomster på jaktslott och i sommarresidens.
Såväl Fredrik VII som Karl XV var inbitna anhängare av den politiska och kulturella rörelse som brukar kallas skandinavismen. Bägge verkade för att främja förståelsen och öka kontakterna mellan länderna i Norden, i synnerhet mellan de gamla arvfienderna Sverige och Danmark.
Allt groll skulle förpassas till den historiska skräphögen, istället talade man om de skandinaviska brödrafolken och vurmade för idén om en särskild nordisk nationalkaraktär.
Krisen i Slesvig-Holstein
Skodsborgsmötet präglades av den oroliga situationen i Slesvig-Holstein. På grund av sin oklara konstitutionella status hade detta dubbelhertigdöme i gränslandet mellan Danmark och Tyskland länge varit en konflikthärd. Situationen komplicerades i början av 1800-talet då nationalismen slog rot i området.
Bland tyskspråkiga slesvig-holsteinare uttrycktes krav på frigörelse från Danmark och anslutning till det tyska nationella enhetsprojektet. Dansknationella krävde istället en närmare anknytning till det danska kungariket.
Spänningarna eskalerade till ett regelrätt krig i mars 1848, då Preussen ställde sig på de tysknationellas sida. Det slesvigska kriget, som konflikten kom att kallas, slutade 1851 i dansk favör.
Danska soldater hyllas i Köpenhamn 1849 under det första slesvigska kriget.
Karl XV lovade 20.000 man till Danmark
Tolv år senare, sommaren 1863, drog det ihop sig till en ny urladdning. Den danska regeringen förberedde en författningstraktat som skulle införliva Slesvig med Danmark. Detta var ett brott mot internationella avtal – Danmark hade sedan tidigare förbundit sig att inte separera hertigdömena från varandra. Därför fanns det all anledning att förvänta sig en skarp internationell reaktion.
Men Fredrik VII behövde inte vara orolig – danskarna skulle inte stå ensamma i händelse av ett krig. Vid mötet i Skodsborg försäkrade Karl XV att 20 000 svensk-norska soldater skulle sändas till Slesvig för att försvara Skandinaviens sydligaste utpost.
Skandinavismen och det fornnordiska
Rötterna till den skandinavistiska rörelsen kan spåras till slutet av 1700-talet. Det var då som det fornnordiska kulturarvet på allvar blev trendigt bland diktare och universitetslärde. Oden, Tor och de andra asagudarna återupplivades i den nordiska litteraturen och började gradvis tränga undan den antika gudavärlden.
Den blivande danska nationalskalden Adam Oehlenschläger skrev uttryckligen att han diktade ikapp med Homeros. Hans fornnordiskt färgade författande vann popularitet i hela Norden och blev en viktig inspirationskälla för skandinavisterna.
Genom episka verser som Guldhornene (1803) och Der er et yndigt land (1823) – som senare blev Danmarks nationalsång – byggde Oehlenschläger upp ett mytiskt förflutet av gudaväsen, vikingar och slumrande hjältar som framhävde banden mellan länderna i norr.
Götiska förbundet
Svenska skribenter plöjde i samma fåror. 1811 stiftades Götiska förbundet med inflytelserika medlemmar som historikern Erik Gustaf Geijer och diktaren Esaias Tegnér. Målet var att stärka ”den svenska nationalkaraktären” och lösningen fann man i den fornnordiska sagoskatten.
Göticisterna fördjupade sig i isländska sagor, drack mjöd ur horn och kallade varandra vid fornnordiska namn. Erik Gustaf Geijers namn var Einar Tambaskjälfver, och Esaias Tegnér kallades Bodwar Bjarke.
Genslaget blev stort när Esaias Tegnér lagerkransade sin danske författarkollega Adam Oehlenschläger i Lunds domkyrka 1829 och deklamerade att »Söndringens tid är förbi ... ».
Nationalstaten baserades på folket
Jakten på det nordiska ursprunget var en del av den nationella väckelse som i slutet av 1700-talet spreds över Europa. Att betrakta sig själv som en del av ett större rike var visserligen inte något nytt i sig.
Både i Danmark och i Sverige hade man sedan länge talat om ”fäderneslandet” – en rikstäckande gemenskap som i första hand baserades på undersåtarnas trohet till Gud och kungahus.
Det nya med nationalismen var att uppmärksamheten istället riktades mot befolkningen. Nationalstaten baserades på föreställningen om ”folket” – ett kollektiv av likar som bands ihop av språk, historia och en gemensam mentalitet.
Franska revolutionen 1789 var en milstolpe i utvecklingen. Det var då som kungamakten ”av Guds nåde” gav vika för idén om Folket med stort F som grundvalen för statens existens och legitimitet.
I Sverige och Danmark blev den här utvecklingen delvis nationsöverskridande. Tidens svenska och danska nationalister öste nämligen ur samma fornnordiska sagobrunnar. Idén om den övergripande nordiska särprägeln blev därför lika avgörande för den nationella identiteten som föreställningarna om danskhet och svenskhet i sig.
Grundtvigs "nordiska ande"
Den danske prästen Nikolaj Frederik Severin Grundtvig kan illustrera denna dubbelhet. I kraft av sin vältalighet och omfattande textproduktion fick Grundtvig tidigt under 1800-talet en status som dansknationalismens chefsideolog. Han kastade sig bland annat in i språkstriderna i Slesvig-Holstein för att försvara danskheten mot den tysknationella rörelsen.
För Grundtvig rådde det dock inga tvivel om att Danmark var en del av en större nordisk folkgemenskap. I sina böcker om nordisk mytologi talade han högstämt om de nordiska folkens kulturella enhet och utvalda plats i världshistorien.
Enligt Grundtvig bestod detta Norden av tre självständiga riken – Sverige, Danmark och Norge, men på samma sätt som grenarna i det fornnordiska världsträdet, asken Yggdrasil, var länderna sammanflätade i ”en nordisk ande”.
Prästen Nikolaj Frederik Severin Grundtvig var, tillsammans med Oelenschläger, den danska nationalismens främste företrädare. Han är dock mest känd för att ha grundat den danska folkskolan.
Revanschlusta efter Napoleonkrigen
Tiden då de nordiska ursprungsmyterna tog form var turbulent och präglad av stora politiska nederlag. Såväl Sverige som Danmark drabbades hårt av Napoleonkrigens omvälvningar och allmänna ödeläggelse.
Danmarks katastrofår var 1814 då Norge övergick till svenskt styre efter fyrahundra år av dansk överhöghet. För Sveriges del blev förlusten av Finland 1809 ett nationellt trauma.
Efter statskuppen mot Gustav IV Adolf var det dessutom nö-vändigt att bygga upp en ny legitimitet åt den politiska regimen i landet. Behovet av revansch och nationell återupprustning var alltså påtagligt både bland danskar och svenskar. Svärmeriet för Nordens fornstora dagar blev terapi i en tid av nationella motgångar.
Delad finsk nationalism
Skandinavismen blev starkast i Sverige och Danmark. I de nordiska grannländerna var inställningen mera ljummen. Finland ingick ofta som en naturlig del i skandinavisternas drömmar om ett enat ”Skandinavien” – ett begrepp som då användes synonymt med det vi i dag kallar Norden.
Bland finnarna själva komplicerades frågan av den inhemska språkkonflikten. Den finska nationalismen följde nämligen två huvudspår under 1800-talet. Det fanns en svenskspråkig rörelse, som framhävde banden till Sverige och det övriga Skandinavien, men den fick mothugg av finskhetsivrarna (fennomanerna) som betonade det finska språket som enda vägen till ett självständigt Finland.
Även norrmännen hade ett kluvet förhållande till skandinavismen. Norska studenter var visserligen alltid med i de skandinavistiska upptågen, men på grund av den impopulära unionen med Sverige vann rörelsen aldrig någon bredare uppslutning.
Skandinavismen breddas
I början av 1800-talet var det i huvudsak författare och andra konstutövare som uttryckte skandinavistiska synpunkter. Under 1830-talet breddades underlaget till en spirande politisk rörelse, framförallt bland studenter.
Den fasta ångbåtsförbindelse som etablerades mellan Malmö och Köpenhamn år 1829 bidrog dessutom till ökade kontakter mellan vanliga borgare från respektive land. Samma år lagerkrönte Esaias Tegnér sin danske kollega Adam Oehlenschläger vid en magisterpromotion i Lunds domkyrka.
Studenter från Sverige och Norge anländer till ett möte i Köpenhamn 1845.
Skandinavistiska studentmöten
Under några kalla vintrar i slutet av 1830-talet var Öresund täckt av is. Studenter och professorer från Lund och Köpenhamn vandrade över det frusna havet för att knyta kontakter på andra sidan. Detta blev upptakten till de högstämda och ofta punschdrypande skandinavistiska studentmöten som präglade universitetsvärlden i mitten av 1800-talet.
I Uppsala, Lund, Köpenhamn och Kalmar möttes hundratals nordiska studenter för att hylla den nordiska enheten och sjunga skandinavistiska sånger som ”Tredelt er Nordens stamme” (1840) och ”Du gamla, du friska” (1844).
Vid samma tid började rörelsen även få officiell politisk uppbackning. Till skillnad från Karl XIV Johan, som gick ur tiden 1844, var den nye svensknorske unionskungen Oscar I positivt inställd till skandinavismen och rörelsens visioner om ett förenat Norden. Detsamma gällde kung Kristian VIII av Danmark.
Eiderprogrammet
När det första slesvigska kriget bröt ut i mars 1848 hade nationalliberalerna övertagit regeringsmakten i Danmark. Kristian VIII var död och det kungliga enväldet avskaffat.
Ett av regeringens första drag var att utbasunera det så kallade Ejderprogrammet som officiell politik. Detta innebar att Slesvig skulle införlivas med Danmark medan Holstein övergick till tyskarna. Gränsen skulle gå vid floden Eider (på danska Ejderen).
Följden blev ett väpnat uppror bland de tyskspråkiga undersåtarna. Danska regeringstrupper ryckte in i hertigdömena och lyckades inledningsvis driva rebellerna på flykten, men situationen ändrades dramatiskt när preussiska trupper marscherade in i Holstein för att stödja sina tyska bröder. Stora delar av södra Jylland var snart under rebellernas kontroll.
Svensknorsk hjälpstyrka
Kriget 1848–51 var i allt väsentligt ett danskt inbördeskrig. Det böljade fram och tillbaka i tre mörka år, till priset av tusentals danska och tyska människoliv. Preussen drog sig ur efter ryska och brittiska påtryckningar.
Från Sverige-Norge sändes en hjälpstyrka om 4 500 man för att skydda det danska riksterritoriet. Styrkan hade en rent defensiv funktion och sattes aldrig in i strid, däremot hade flera hundra svenskar och norrmän sökt värvning i den danska regeringsarmén och kämpade som frivilliga för ”Skandinaviens frälsning”.
Karl XV lovade 20.000 man till Danmarks hjälp. Ett löfte den svenska regeringen tvingade honom att bryta.
När kriget slutade med upprorets kuvande vintern 1850–51 präglade danskarna en särskild minnesmedalj för att hedra de skandinaviska frivilliga. En tacklista med drygt 44 000 danska underskrifter riktades samtidigt till de svensk-norska soldaterna.
Karl XV och Fredrik VII
Efter Oscar I:s slaganfall 1856 och hans slutliga frånfälle 1859 övertog Karl XV rollen som skandinavismens kungliga galjonsfigur. De första åren spelade han rollen med bravur, exempelvis uppträdde han ofta i det danska livgardets röda soldatuniform. Han roade sig kungligt med den punschfryntlige Fredrik VII och inspekterade danska truppenheter under glada skålar och högstämda tal.
Vid flera tillfällen lovade Karl XV att bistå Danmark med militära medel om nya oroligheter skulle bryta ut i Slesvig-Holstein. Hans utfästelser vid det famösa Skodsborgsmötet 1863 infriades emellertid aldrig.
Vid en svensk-norsk regeringskonferens på Ulriksdals slott i september 1863 kördes Karl XV över av en grupp liberaler kring den svenska finansministern Johan August Gripenstedt. Den kungliga utrikespolitiken diskvalificerades som alltför riskabel för Sverige och Norge. Länderna skulle enbart intervenera i Slesvig-Holstein om Frankrike och Storbritannien gjorde detsamma.
Bismarck isolerade Danmark
Genom ett skickligt politiskt spel lyckades den nye preussiske ministerpresidenten Otto von Bismarck isolera Danmark diplomatiskt under loppet av hösten 1863. När den danska regeringen återigen proklamerade Ejderprogrammet och inlemmade Slesvig genom den så kallade Novemberförfattningen saknade landet internationell uppbackning.
Danmark framstod som en orättmätig angripare, medan Preussen och Österrike kunde ikläda sig rollen som folkrättens och de försvarslösa slesvig-holsteinarnas beskyddare. Inga stormakter tog Danmarks parti, inte heller Sverige-Norge.
434 svenskar anslöt sig dock som frivilliga till den danska armén, bland annat 68 officerare och lägre befäl som beviljades tjänstledigt av den svenska regeringen.
Andra slesvigska kriget
Det andra slesvigska kriget blev en katastrof för Danmark och den politiska skandinavismen. Den officiella krigsförklaringen från Preussen och Österrike kom den 18 januari 1864, men redan på julafton 1863 hade ländernas trupper ryckt in i Holstein och börjat besätta strategiska nyckelpunkter.
I februari 1864 tvingades den danska armén dra sig tillbaka från den mytomspunna befästningslinjen Danevirke – ett återtåg som sände chockvågor genom hela den danska samhällskroppen.
Den åttonde brigaden ledde det danska motangreppet vid Dybbøl den 18 april 1864. Omkring hälften av brigadens 3 000 man gick förlorade i det blodiga slaget.
Slaget vid Dybbøl
Det avgörande slaget stod den 18 april 1864 vid Dybbøl Mølle utanför Sønderborg. Slaget inleddes i gryningen med ett sex timmar långt bombardemang, därefter stormades de danska ställningarna av preussiska anfallskolonner.
Danskarna förlorade 4 800 man i slaget: cirka 2 000 i döda och sårade, övriga som preussiska krigsfångar. Fyra av de fallna vid Dybbøl var svenska frivilliga, medan tio svenskar togs till fånga av preussarna.
De sistnämnda fick det hett om öronen då den preussiska militärledningen betraktade dem som irreguljära trupper. Det talades hotfullt om krigsrätt och exekutionspatruller, men till slut räddades de svenska krigsfångarna genom ett direkt ingripande av Bismarck och hans jurister.
Vid freden i Wien den 30 oktober 1864 tvingades Danmark avstå hela Slesvig-Holstein till motståndarna. Slesvig kom under preussisk överhöghet, medan Holstein förvaltades av de österrikiska habsburgarna. Knappt tio år senare integrerades dubbelhertigdömet som provins i det förenade tyska kejsarriket.
Skandinavisk myntunion
Militärt och utrikespolitiskt blev skandinavismen ett fiasko, men rörelsen lade ändå grunden till ett fördjupat samarbete på många områden. Under åren 1873–76 etablerades exempelvis en skandinavisk myntunion då Sverige, Danmark och Norge övergav sina nationella valutor – riksdaler och speciedaler – till fördel för den gemensamma kronan.
Även kulturellt blev samarbetet omfattande. Det moderna genombrottet inom litteraturen var i hög grad ett samnordiskt projekt. Namn som August Strindberg, Henrik Ibsen och Georg Brandes gjorde nordisk litteratur till ett internationellt begrepp.
Det viktigaste i arvet efter skandinavismen var emellertid nätverken och de ökade kontakterna mellan människorna i Norden, både politikerna och de vanliga medborgarna. 1905 års svensk-norska unionsupplösning innebar visserligen en allvarlig prövning, men trots militär mobilisering och många hätska ord löstes krisen utan att eskalera till krig.
För att parafrasera ett berömt uttalande av Oscar I framstår tanken på krig mellan Danmark, Sverige och Norge som omöjlig, på gränsen till absurd, i dag. Så var det inte för tvåhundra år sedan – och den förändringen kan vi bland annat tacka skandinavismen för.
Publicerad i Populär Historia 11/2011
