Hemliga baser i den svenska fjällvärlden

En annan svensk nyckelperson för polistrupperna var statssekreteraren Tage Erlander (senare statsminister). Han undslapp sig följande ord om sitt arbete för det som blev något av en norsk exilarmé i Sverige: "Det var en utomordentligt märklig sak."

Polistrupperna var efter ett tag i själva verket norska infanteri-, artilleri- och ingenjörförband på svenskt territorium. Hemlighetsmakeriet gjorde dock att den svenska nazisttidningen Den Svenske, ett organ för partiet Svensksocialistisk samling (SSS), först i mitten av 1944 (den 15 juli) stort kunde proklamera att: "Norska trupper utbildas i Sverige!" Norska myndigheter i Sverige inledde under 1944 en ännu känsligare verksamhet: utbildning av elitsoldater för specialoperationer för skarpa insatser i Norge. Men innan vi dyker ner i händelserna 1944, bör ytterligare två milstolpar under 1943 nämnas, eftersom de förklarar hur USA, samt stugor i de svenska fjällen, kom in i bilden.

Det bör ha varit någon gång under sommaren 1943 som den norska motståndsrörelsen och brittiska Secret Intelligence Service (SIS, mer känt som MI6) slöt någon form av avtal med den hemligaste delen av den svenska militära underrättelsetjänsten, Centralbyrån (C-byrån). Kärnan i avtalet verkar ha varit att en allierad underrättelsebas skulle etableras på nordlig svensk mark. I gengäld fick C-byrån ta del av upplysningar om tyskarna i Norge. Basen, som fick kodnamnet "Kari", kom att ligga i väglöst land norr om Torne träsk, bara några hundra meter från den norska gränsen.

Den medarbetare på C-byrån som hittade det perfekta basområdet, och som sedan bistod de norrmän som bemannade Kari- och Sepalsbaserna, var Kirunabon och DN-journalisten Fahle Isberg (1909–77). Till saken hör att Kirunas invånare var ovanligt sammanflätade med Norge. Kiruna och Narvik må ligga rätt så långt ifrån varandra, men malmbanan och den svenska malmens utskeppning via Narvik hade fört invånarna nära varandra. Dessutom hade samerna i Kiruna kommun band (betydligt äldre sådana) till samerna på den norska sidan.

Fahle Isberg föddes i Korpilombolo nära Finland och tog studenten i vårt östra grannland, varefter han läste teologi och juridik i Uppsala. Han lärde sig även flera språk inklusive samiska. I sitt arbete för C-byrån – exempelvis med att vägleda agenter i vildmarken, eller att transportera förnödenheter – hade Fahle god hjälp av sina bröder. Främst var det Birger Isberg vid Tullverket som sögs in i C-byråns arbete, men även lillebror Gunnar Isberg – ännu bara en skolpojke – fick visa vad han gick för. Arbetet med att bistå norska agenter, ibland många på en gång, innefattade att ordna "hotellboende" hemma hos familjen Isberg på Brytaregatan i Kiruna. Hjälpen bestod även av sjukvård samt vapensmuggling över flera gränser. Tidvis blev den unge Gunnar Isberg så pass engagerad att han för studiernas skull, för att kunna orka med dem, såg sig tvungen att nyttja några av agenternas piller. Tabletter som idag skulle betecknas som knark. Arbetet för de allierade verkar inte ha skadat Gunnars karriär eftersom han senare kunde bli polis, och rentav slutade som länspolismästare i Norrbotten.

Personal och utrustning fördes ofta till Kari och senare etablerade allierade baser med hjälp av samer och deras renar. I flera fall behövde britterna dock skicka folk och materiel direkt från Skottland med flyg. Det första planet att flyga mellan skotska Kinloss och Torne träsk var ett RAF-bombflygplan av typen Handley Page Halifax. Det lyfte från Kinloss på kvällen den 16 oktober 1943, och morgonen därpå (klockan 07.35) fälldes telegrafisten Hans Petter Faye-Thilesen – med radioutrustning – i fallskärm över basområdet. När planet landade i Skottland fanns det inte många droppar bränsle kvar – man hade just genomfört andra världskrigets vid det laget längsta luftlandsättning.

Radiostationen som Faye-Thilesen upprättade fick ett eget kodnamn, "Brunhild" (efter sköldmön Brynhild i den fornnordiska mytologin). Brunhild-stationen skulle med hjälp av radiospecialister från den hemliga norska underrättelsesorganisationen XU fungera som relästation mellan radiosändarna i Nordnorge och London. Brunhilds telegrafister kom också att sända meddelanden direkt till London. Särskilt när det gällde tyskarnas största slagskepp, Tirpitz, som låg i nordnorska vatten. Rapporter från Kari/Brunhild om Tirpitz, och om väderleken där hon låg, bidrog till operationer mot krigsskeppet, vilket slutligen sänktes genom RAFräder via svenskt luftrum.

Nästa stora steg var när USA i november 1943 övergick från att "bara" ha en spioncentral vid den amerikanska ambassaden i Stockholm, till att få en avdelning för specialoperationer. I klartext fick Office of Strategic Services (OSS) i slutet av 1943, från Stockholm börja stödja motståndsrörelserna i Sveriges närhet. Även det stödet, främst till motståndet i Norge, fick alltmer konkreta, slutligen rent explosiva former.
I Riksarkivet i Stockholm finns det dokument om dessa baser, vilka där benämns som »norska gränsdepåer«, vilket för tankarna till förråd. Och även om de också användes som sådana, fungerade de även som bakre baser för specialförband underställda de allierades gemensamma Special Force Headquarters (SFHQ) i London.

De ledande organisationerna inom SFHQ var amerikanska OSS och brittiska Special Operations Executive (SOE). Soldaterna i de allierades specialförband i Sverige var i regel norrmän som hade utbildats av SOE i Skottland, eller vid baser i Sverige som var knutna till polis­trupperna. Särskilt gällde det två platser: Ählby gård på Ekerö i Mälaren och Skeberg utanför Leksand i Dalarna. I praktiken drevs dessa baser av SOE för att vaska fram elitsoldater.

Enligt den som har forskat mest om Ählby, författaren Anders Johansson, fick SOE-rekryterna på Ählby gård ett diskret tillstånd att bedriva sprängövningar på närliggande Hemvärnets stridsskola i Vällinge – ett tillstånd som utnyttjades. De norrmän som visade sig vara lämpliga att utföra specialoperationer i Norge skickades till ett antal baser i Norrland, nära norska gränsen. Hösten 1944 blev en handfull SFHQ-baser snart fler, när filialer upprättades. Exempelvis knoppade basen Sepals III i Arjeplog av sig i Sepals Blue. Varje bas kunde skapa filialer, mindre baser/depåer med egna kodnamn. Sannolikt har alla ännu inte upptäckts.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

De vapen som användes vid SFHQ-baserna utgjordes huvudsakligen av amerikanska gevär och kulsprutepistoler, men även erövrade tyska vapen nyttjades. Det förekom hundar vid baserna, både för bevakning och för att dra slädar. Det är möjligt att hundarna var utlånade från den svenska armén. Säkert är att Jägarbataljonen (då en del av Norrbottens regemente) assisterade SFHQ med transporter, varvid jägarsoldaterna använde både hundar och hästar.

Från SFHQ-håll blev man så tacksam för hjälpen – som innefattade "utlåning" av samen Lasse Sarri för uppdrag i Norge – att man rekommenderade att jägarbataljonschefen Gösta Wetterhall skulle få en amerikansk medalj. Den utdelades dock inte, sannolikt på grund av Sveriges neutralitetspolitik.
SFHQ-soldaterna skulle undvika eldstrider och fokusera på spaning och sabotage, inte minst mot järnvägar, färjor och snöplogar. Men eldstrider förekom och resulterade vid några tillfällen i att tyska soldater dödades.

Det hände att tyska soldater kom över på svenskt område på grund av dålig sikt. Vid ett tillfälle kom sju tyskar över gränsen nära basen Sepals I i Pältsastugan nära Treriksröset. Norrmännen i stugan fick en förvarning genom att tyskarna sköt upp en lysraket. Risken var överhängande att basen skulle upptäckas och rapporteras av den tyska gruppen, som därför inte kunde tillåtas att återvända. Tyskarna övermannades och avväpnades av norrmännen, som låtsades vara svenska soldater. När fångarna skulle överlämnas till den svenska gränsstyrkan i Kummavuopio fick norrmännen först väcka de sovande svenskarna … En viktig uppgift för SFHQ var att försvåra den tyska reträtten från Nordkalotten, bland annat genom allt intensivare sabotageverksamhet mot järnvägen söderut. För operationerna "Sepals", "Freethorpe" och "Coton", som alla var baserade på svensk mark, utgjorde järnvägslinjen Nordlandsbanan måltavla. Så även för operationerna "Woodlark" ("trädlärka") och "Rype" ("ripa").

Den första operationen var SOE:s Woodlark. Meningen var att dess bas skulle etableras i de norska fjällen mellan Trondheim och Jämtland i september 1944, men området upplevdes som alltför frekventerat av tyska patruller. Därför valde man att ha en bas inne på svensk sida av gränsen – vid det lilla samevistet Burvattnet vid sjön Torröjens nordvästra hörn, ett par hundra meter från gränsen. Man "lånade" en jaktstuga där – den står kvar än idag.
Woodlark-gruppen i Burvattnet fick vänta hela hösten på att få agera mot tyskarna. Det blev matbrist, och att fiska räckte inte. Man sköt då älg och ren olovligt, och köpte mat av de få människor som bodde i närheten. En av grannarna var Hildur Moberg i Hoberg, som även tvättade SOE-männens kläder och lagrade deras sprängmedel. I Hoberg bodde även yrkesjägaren Evald Eriksson. Han var en nyckelperson för norrmännens transporter över den stora sjön, mellan basen och olika svenska samhällen. Det fanns ytterligare svenska hjälpare, några boende så långt bort som i Östersund. Flera namn är ännu inte offentliggjorda

I januari 1945 kunde så fem män ur Woodlarkgruppen ge sig ut på en sabotageräd, långt in i Norge. Kylan var sträng och is försvårade arbetet, men klockan halv tre på natten den 13 januari sprängde sabotörerna järnvägsbron vid Jørstad. Innan de återvände till Burvattnet lämnade de kvar några typiskt brittiska militära föremål – i förhoppning om att tyskarna skulle tolka sabotaget som en aktion utförd av britter.
Tydligen sov alla i närheten riktigt djupt, för ingen utomstående tycks ha hört eller upptäckt att bron sprängdes – inte ens den tyska vaktstyrkan. Några timmar senare samma morgon lämnade ett tåg Jørstads station. Tio minuter senare störtade det rakt ner i Jørstadälven. Av tågets 31 vagnar gick 17 ner i älven. Militärt sett var Woodlark-aktionen, som ledde till stopp i den tyska tågtrafiken, en konkret framgång. Drygt 80 tyska soldater miste livet och uppemot 200 sårades. Lokets norska tågförare och eldare omkom tyvärr också. Fientliga förluster innebar dock en risk – de kunde leda till tyska repressalier. Siffrorna i detta fall var så stora att de potentiellt kunde leda till omfattande tysk vedergällning. Så vad betydde sabotaget för de tyska transporterna söderut? Det blev ett stopp på några dagar, och även sedan provisoriska spår hade lagts blev det förseningar.

Tyskarna tog ofta gisslan när stora sabotage hade utförts. Det slutade inte sällan med att gisslan avrättades. Det fanns troligen flera anledningar till att det inte togs någon gisslan efter Jørstadbrons sprängning. Först och främst tycks tyskarna inte ha kunnat utesluta att det var något ombord på tåget som hade exploderat. Vidare hade många norrmän hjälpt de skadade tyskarna, och dessutom nalkades krigsslutet. Och slutligen hade den tyska vaktstyrkan inte gjort sitt jobb. Även om tyska tankar om repressalier fanns, blev det alltså inga sådana. Kanske hade sabotaget blivit mer allmänt känt om tyskarna hade hämnats? Sabotörernas skidspår österut, samt de kvarlämnade prylarna, verkar ha övertygat tyskarna om att det inte hade varit någon lokal sabotagegrupp som låg bakom sprängningen.

En intressant detalj är att Woodlark-gruppen i samband med operationen tillfångatog några svenska soldater. Även om denna incident bara varade under några timmar, renderade den svenska klagomål, vilket verkar ha resulterat i att gruppen fick direktiv från London att inte längre syssla med sabotage. Men det hindrade inte Woodlarks SOE-operatörer att därefter assistera en annan operation: Rype.

Rype var USA:s enda markoperation i Skandinavien under andra världskriget. Operationen utgör samtidigt en påminnelse om att USA redan 1942 visade starkt intresse för att skicka förband till Norge. Under perioder var grundtanken att börja från norr, invadera Norge och sedan Danmark, och sedan därifrån attackera norra Tyskland. Andra perioder var USA mer inne på att agera småskaligt och mest använda några få förband för att slå ut vital infrastruktur i Norge, och på så sätt försvaga Tyskland.

Min tolkning av vad som hände är att Norge bara under en del av 1942 var ett verkligt amerikanskt huvudmål i Europa. Sedan övergick Norge till att bli ett av flera möjliga mål, och hamnade under 1943 alltmer i periferin. Detta samtidigt som det var ett allierat intresse att då och då låta tyskarna tro att Norge var högprioriterat. När krigsslutet i Europa nalkades blev Norge återigen mer intressant, eftersom Stalins sovjetiska styrkor i slutet av 1944 gick in i norska Finnmark. Tänkte Stalin efter en paus fortsätta att avancera därifrån? Vad var avsikten med de många kvarvarande tyskarna i Norge? Tänkte sig Tredje riket, eller enbart SS, till slut använda sig av Norge på allvar, och alltså inte låta trupperna där kapitulera? Det fanns alltså flera skäl för amerikanska officerare att åter titta på kartor över Norden.

USA:s ledning bestämde sig i slutändan inte för att göra något storskaligt i Norge. Men något ville man göra, kanske mest för att ha koll på Stalin och/eller för att signalera till honom att man hade ögonen på Norge. Det finns spår av amerikansk misstänksamhet kring Sovjetunionens ambitioner på Nordkalotten – misstankar om att dessa sträckte sig till Narvik. I så fall kunde även norra Sverige beröras. Det var ett bakomliggande motiv.
Den omedelbara uppgiften för de fallskärmsjägare som skulle utföra Rype-operationen, blev att landa på den svensk-norska Jävsjön, och sedan avskära Nordlandsbanan. Detta i syfte att tvinga ut de tyska trupptransporterna på havet, där de var mer sårbara.

I mars 1945 förde Liberator-bombflygplan OSS-fallskärmsjägarna till gränsområdet nära Jämtland. En av grupperna fälldes av misstag flera mil in på svenskt område, vid den lilla jämtländska byn Lien. Där upplyser ett minnesmärke om händelsen. Flera ur Rype-operationens personal hade norska eller svenska rötter, och en var finsk frivillig. Alla bar amerikanska uniformer, medan en del utrustning var svensk. Rypes huvudbas flyttades efter ett tag till den svenska sidan av gränsen, där arkeologiska undersökningar ännu återstår att göra.

Undertecknad fick i fjol större klarhet kring en av svenskarna som deltog i Rype: Bertil Vestgöte. Det skedde vid ett besök vid operationens forna bas vid Jävsjön (på den norska sidan heter den Gjevsjøen). Bertil Vestgöte, som hade en norsk mor, anslöt sig till de norska motståndsmän som i sin tur blev en del av Rype-operationen. Han hade både svenskt och norskt medborgarskap och var vicekorpral i det svenska flygvapnet. Dessutom kom han att bli synnerligen betrodd av Rype-gruppens chef, OSS-majoren William Colby (1920–96). Under tiden i Rype gick Bertil Vestgöte under kodnamnet "Bjarne Aalhus", för att skydda sina norska släktingar i händelse av att han skulle tas till fånga av tyskarna.

Rypes sabotageverksamhet riktade sig mot broar och längre järnvägssträckor, och aktionerna blev lyckade. Tyska patruller jagade de amerikanska fallskärmstrupperna, och vid minst ett sådant tillfälle såg sig Willam Colby tvungen att med sina män korsa den svenska gränsen. Rädernas deltagare undkom alltid helskinnade, men Rype-styrkan fick ändå kännbara förluster: inte mindre än 24 amerikanska liv krävdes under de långa och svåra flygningarna till operationens aktionsområde. USA verkar dock ha ansett att Rype var värt det priset. Operationen uppskattades av många norrmän, och lär samtidigt ha noterats i Moskva.

Rypes chef i fält, William Colby, återkom till Sverige 1951 och arbetade då med "stay behind", det hemliga motståndsnätverk som skulle aktiveras i händelse av en sovjetisk invasion av Sverige. Han blev senare chef för hela CIA, USA:s hemliga underrättelsetjänst.
Colby hann i samband med sin resa att engagera sig för det av sina förband som han hade mest samhörighet med: Rype, och de norska motståndsmän som tjänstgjorde i det. Han var även mån om att få återse Bertil Vestgöte, som hade blivit ingenjör i Norrköping.
Vestgöte uttalade sig bara undantagsvis om Rype offentligt, och verkar då ha varit fåordig. Men så mycket har framkommit att han hade starka övertygelser. Dessa visade sig igen under 1960-talet, när han valde att återlämna sin amerikanska medalj – som en protest mot Vietnamkriget – vilket William Colby var djupt engagerad i. Efter Vietnamkriget for Bertil Vestgöte dock på minst en Rype-återträff, och Colby verkar ha varit särskilt glad att få återse just honom.

Så vad fick svenska folket, när det begav sig, veta om de allierade baserna i de svenska fjällen och vad som skedde kring dem? Mycket lite. Vad jag har kunnat få fram skrevs det bara några mindre artiklar 1945 med anledning av de fem fallskärmsjägarna som av misstag fälldes över Jämtland. Inget tycks ha nämnts om baserna på svensk mark som var avsedda för allierade specialförband.

Några veckor efter krigsslutet i Europa skrev dock flera svenska tidningar rätt utförligt om USA:s flygbas i Luleå, som först avvecklades i augusti 1945. De tio amerikanska transportflygplanen av typen C-47, som var baserade på Kallax i Luleå, transporterade vid flera till­fällen i början av 1945 polistrupper till Nordnorge, liksom gods och personal för SFHQ, mest OSS. Artiklarna från 1945 om de amerikanska flygarna i Luleå (som även använde Bromma) tycks idag till stor del ha glömts bort, trots att flygningarna var klart icke-neutrala.

Dock går det att finna andra röster under den sista krigsvintern om och mot den allierade närvaron i Sverige. Ett nazityskt radioprogram meddelade – på svenska – följande nyårsdagen 1945: "Till norrmännen som befinna sig på en flygplats i norra Sverige skicka vi denna hälsning: ›Ni tro att ni skall få se det land ni rymde ifrån, men inte en enda en av er skall i levande livet få sätta foten på norsk jord.‹"
Vidare publicerade tidningen Den Svenske Folksocialisten (huvudorgan för nazistpartiet Svensk socialistisk samling, SSS) den 13 april 1945 en text om svenskt deltagande i en allierad operation mot tyskarna i Norge: "Sveriges folk vill inte ha Norge-krig, slå ner krigshetsarna!"
Slutligen förde det av Nazityskland finansierade Svenska socialistiska partiet (SSP) vid denna tid fram en "freds- och neutralitetskampanj"med hjälp av flygblad som utropade: "Krig? Vårt land befinner sig i en dödlig fara."

Kampanjen riktade sig mot att den svenska samlingsregeringen, som enligt SSP, "gör den ena eftergiften efter den andra". Man skriver vidare: "Neutraliteten existerar i verkligheten inte längre. Vårt land har blivit en allierad icke krigförande nation." När kriget i Europa var över hade Den Svenske Folksocialisten den 15 juni 1945 följande rubrik: "Luleå var krigsbas!" Underrubriken löd: "Våra farhågor var icke överdrivna!"

Men tidningens analys, att det bakomliggande syftet hade varit att "underlätta den ryska ockupationen av Nord-Norge" var dock inte särskilt träffsäker. Detta eftersom flera källor visar att de västallierade, särskilt USA, ville vara på plats i Skandinavien på grund av misstänksamhet vad gällde de sovjetiska avsikterna i området, för nu 80 år sedan

Publicerad i Populär Historia nr 7/2025