Sovjetiska soldater i Sverige under kriget
Tusentals soldater från Röda armén tillbringade en del av andra världskriget i speciella »ryssläger« i Sverige. De var oftast krigsfångar som lyckats fly från tyska arbetsläger i Norge.
Före detta krigsfångar uppställda framför tyskmagasinen i Karlshäll, Luleå, 1945. Klädseln är högst blandad, till ursprunget både sovjetisk, tysk och norsk.
Vanliga beskrivningar av Sverige under andra världskriget tar i princip bara upp en kategori av utländska soldater i Sverige – de som var ombord på »tysktågen« som gick genom landet mellan 1940 och 1943.
Det är först på senare år som den militära utbildningen av tusentals norska och danska soldater 1943–45 fått större uppmärksamhet, liksom de allierade baser i Norrland som bemannades av norrmän, britter och amerikaner.
Betydligt mindre uppmärksamhet har de soldater från Röda armén som vistades i Sverige någon gång under åren 1941–45 fått. Mycket av informationen om dem i svenska arkiv var hemligstämplad ända fram till Sovjetunionens fall och en del uppgifter fortsatte att vara det ännu längre.
Tyska planer krävde slavarbetare
Det är en historia som börjar med den tyska ockupationen av Norge 1940 och invasionen av Sovjetunionen året därpå. I Norge fanns ett omättligt behov av slavarbetare för att realisera Adolf Hitlers groteskt storstilade planer i landet.
Han ville snabbt bygga bunkrar längs hela den karga kusten och en polarjärnväg till Norges nordostligaste del. Genom de miljoner fångar som tyskarna tog i Sovjet försökte Hitler göra verklighet av sina storvulna visioner.
Fler än hundratusen sovjetiska medborgare fördes till hundratals fångläger i Norge. Det stora flertalet var krigsfångar, men drygt 9 000 var civila och av dessa var 1 400 kvinnor och 400 barn.
Tvåtusen flydde till Sverige
Lägren, som var både fångläger och slavarbetsläger, bildade ett pärlband av mänskligt lidande. De låg inte sällan nära den svenska gränsen, vilket är förklaringen till att drygt tvåtusen fångar lyckades ta sig till Sverige. Ytterligare ett par hundra sovjetiska soldater tog sig till Sverige från finska Lappland.
En av få sovjetiska soldater som utförligt vittnat om sin flykt till Sverige är ukrainaren Anatolij Emets som gjort det i Hans Lundgrens bok Krampen – ryssläger i Sverige (2008). Efter att i maj 1943 ha flytt från tåget som skulle föra Emets och hans fyra kamrater till Nordnorge upplevde han följande:
Ett tåg från Narvik med sovjetiska före detta krigsfångar anländer till Karlshäll, Luleå, 1945. Svensk militär tar emot vid tyskmagasinen.
Korsade berg och dalar
Vi vandrade genom Norge i ungefär tre veckor. Ibland, när det fanns två, tre gårdar
i skogen, tittade vi in hos människor och bad att få något att äta. Men under denna tid var även de fattiga.
De bjöd oss vänligt på vad de hade, fastän vi förstås hade behövt ordentlig mat för att bygga upp våra krafter. Ofta gav de oss en kopp kaffe eller mjölk och ungefär 100 gram knäckebröd. Vi åt snabbt, tackade och gav oss av på nytt.
Vi förstod en smula tyska, och om vi träffade någon som talade tyska frågade vi ibland efter vägen. Det var mycket svårt att ta sig fram i Norge. Vi var tvungna att korsa berg och dalar, och gå runt en mängd sjöar.
Plötsligt dök fem personer på cykel upp i en vägkrök. Det var för sent att komma undan. De cyklade fram till oss, stannade och frågade vilka vi var. Vi svarade dem att vi var tyskar.
De såg på varandra och sade: »Nej, ni är inga tyskar.« Vi fick dåligt samvete och kände att det var lönlöst att försöka ljuga. Vi erkände att vi var ryska krigsfångar, och de föste oss snabbt av vägen och in bland buskarna.
Gränsen mot Sverige
De norska ungdomarna gav Anatolij Emets och hans kamrater sina matpaket som de skulle ha ätit på arbetsplatsen. Efter ytterligare några möten med norrmän fick de klart för sig att de var nära ett vattendrag som utgjorde gränsen till Sverige.
De fann vattendraget men också en bro med vaktsoldater på. De gick då uppströms ungefär tre kilometer. Trots att en av dem inte kunde simma lyckades de ta sig över.
De gick därefter några kilometer men oroades av att de inte upplevde någon välbevakad gräns – i deras föreställningsvärld måste en gräns märkas rejält.
Men så fann de ett tomt hus där det låg ett brev framme. På frimärket stod det »Sverige«. Anatolij Emets utbrast då: »Mina vänner, vi är räddade! Äntligen är vi
i Sverige!«
De fem sovjetiska soldaterna lät sig snart gripas av svensk militär och fördes till fängelset i Karlstad. I jämförelse med de tyska läger de upplevt betraktade de det svenska fängelset som ett vilohem.
På banderollen som spänts upp mellan två träd i Karlshäll, Luleå, står: »Leve den segerrika Röda armén och dess förste marskalk, kamrat Stalin.«
På svenska statens bekostnad kom en skräddare och tog deras mått och de fick därefter kostymer i perfekt storlek. Detta var tydligen standardförfarandet med sovjetiska soldater i Sverige, då bilderna av dem fram till 1945 enbart visar unga män i civil klädsel.
Sju läger på avsides orter
Det upprättades totalt sju svenska läger för sovjetiska soldatflyktingar, de flesta på avsides orter i Bergslagen: Krampen, Baggbron, Baggå, Abborrtjärn, Byringe, Lissma och Storvreta. Senare fanns även under kort tid läger utanför Gävle och Luleå.
Bara ett läger blev avspärrat: det i Byringe inte långt från Strängnäs. Det omgavs med taggtråd, bevakades från vakttorn med strålkastare och hundpatruller. Där fanns 164 sovjetiska marinsoldater som flytt från Estland.
Av dem deklarerade 34 att de inte ville återvända till Sovjet. De skrev brev till kungen och begärde asyl. Det blev därmed en stark splittring i lägret och det blev nödvändigt att 1942 dela upp det i två delar för att stoppa våldshandlingar.
Den svenska vaktstyrkan i rysslägret i Byringe uppgick som mest till 160 man. Lägret avvecklades 1944 och alla utom 32 skickades hem till Sovjet. 32 personer lyckades alltså bli kvar i Sverige.
År 2012 fick till slut Byringelägret ett minnesmärke genom Länna Hembygdsförening och Strängnäs kommun. Från minnesstenen kan man göra en rundvandring. Inte mycket finns kvar från den tiden men man kan se platsen där de sovjetiska officerarna bodde, där arrestlokalen och skjulet för vaktavlösning låg.
Knöt kontakter med svenskar
I de andra lägren tilläts flyktingarna en större rörelsefrihet i närområdet. En del fick tillstånd att arbeta i civila företag och knöt därmed kontakter med svenskar, inte minst unga kvinnor.
Det största lägret var det i Krampen utanför Skinnskatteberg, som hyste drygt 300 soldater. I Krampen arbetade soldaterna antingen i skogen eller vid vägbyggen. För lönen de fick köpte soldaterna gärna cyklar, kläder och klockor.
Flera av dem spelade något instrument och på kvällarna hände det att de promenerade på landsvägen sjungande ryska folksånger.
Bland de tidigare slavarbetarna fanns även kvinnor och barn.
Tvättstuga och källare kvar
Av lägret återstår i dag endast en restaurerad tvättstuga som låg granne med järnvägsstationen samt »rysskällaren« – en gammal matkällare som lagades och utvidgades av de sovjetiska soldaterna och blev lägrets matförråd.
Men det finns också en större lämning i form av en av vägarna de arbetade på, den så kallade »ryssvägen«, några kilometer söder om lägerplatsen. Där finns också en minnessten från 1944 där soldaterna själva ristade in »CCCP 1944« under en röd stjärna. Denna gamla minnessten kallas för »rysstenen« och sedan 1999 finns en kompletterande sten uppförd av ortsbor med förklarande svensk text.
Samtidigt med lägrens tillkomst 1941–42 började svenska myndigheter att på uppmaning av Moskva lämna ut personuppgifter för nyanlända flyktingar till sovjetiska ambassaden i Stockholm.
Dubbelkommando i lägren
Kontrollen över lägren var inledningsvis mer svensk än sovjetisk. Men ett avtal som slöts i september 1943 innebar att Moskvas utsända kunde dyka upp i lägren när de ville och bestämma över de intagnas »allmänna kulturella behov«.
Lägren skulle underställas såväl en svensk som en sovjetisk lägerchef och detta dubbelkommando orsakade en svår dragkamp. Uppenbarligen hade inte svenska myndigheter tänkt igenom hur det skulle fungera i praktiken, särskilt inte hur det kunde missbrukas.
Stilleståndsavtalet för fortsättningskriget mellan Finland och Sovjet i september 1944 fick konsekvenser även i Sverige. Sovjetiska medborgare i Finland skulle enligt avtalet utlämnas. Eftersom många flytt till Sverige krävde Sovjet att snabbt återfå sina med-borgare även härifrån.
Svenska myndigheter var inte konsekventa och lät en del som inte ville återse Sovjet komma undan, men den 10 oktober 1944 företogs den största repatrieringen av sovjetsoldater från Sverige medan kriget i Europa ännu pågick.
Två svenska fartyg lämnade då Gävle med 900 sovjetiska soldater ombord. Detta gjordes i samarbete med Sovjets ambassad och i största hemlighet – all fotografering var förbjuden.
Ett av fartygen som förde tidigare krigsfångar från Luleå över Bottenviken 1945. Från Finland gick färden vidare till Sovjetunionen, där det för många väntade en ny lägervistelse.
Även kvinnor och barn
Den största gruppen sovjetiska soldater passerade gränsen till Sverige först efter att kriget i Europa var slut. När freden kom fanns 74 000 sovjetiska krigsfångar i Norge.
Flertalet, drygt 65 000 av dem, fördes hem av Sovjet via svensk järnväg och hamnarna i Luleå, Sundsvall och Gävle. Den nordligaste gruppen var störst, något över 25 000 personer.
De första anlände till Luleå den 14 juni 1945. Ombord på det tåget fanns 743 män, men också 57 kvinnor. Att det även var kvinnor och barn på transporterna var länge bortglömt, men nyupptäckta bilder tagna av en amatörfotograf har ändrat historieskrivningen på den punkten.
Ett av barnen var Jurij Salnikov, som numera bor i Sankt Petersburg. Hans far hade blivit krigsfånge hos tyskarna i Ukraina och hans mor tvingades till slavarbete när hon lämnade Leningrad.
De fördes båda till Norge och möttes i Bodö där Jurij föddes. När han var ett halvår gammal återfördes hans familj till Sovjet via Sverige och hamnen
i Luleå.
Eftersom det enbart innebar problem att ha ett barn som var fött i väst skaffade föräldrarna en falsk födelseattest och det var först som sextonåring Jurij fick reda på att han var född i Norge.
Hela historien om hans bakgrund rullades upp med hjälp av den norska professorn Liv Mjelde och Salnikov kunde 2015 vara med på invigningen av minnesmärket för de 25000 sovjetsoldater och civila som passerade Luleå i samband med kriget.
Hamnade i läger igen
Många av de sovjetiska medborgare som den här artikeln handlar om dog en för tidig död genom att flertalet vid hemkomsten sattes i sovjetiska fångläger. De hade enligt Josef Stalin begått brott genom att låta sig tas tillfånga. Hur denna andra fångenskap såg ut och hur många som dog under den, är något som det ännu forskas om.
Den 11 juli 1945 avgick den sista båten från Luleå, men några tiotal sovjetsoldater dröjde sig kvar i Sverige.
Publicerad i Populär Historia 6/2016
