Per Albin-linjen
Den svenska försvarslinjen var liksom i fallen Frankrike och Tjeckoslovakien till för att motverka ett angrepp från i första hand Nazitysklands sida. Inget av dessa tre system blev dock testade i en krigssituation. Maginotlinjen ignorerades av tyskarna 1940, den tjeckiska hamnade på tyskt territorium efter Münchenavtalet och Sverige blev ju inte angripet.
Per Albin-linjens upprättande föregicks av en svensk inspektion av de tjeckiska gränsvärnen. Denna företogs av löjtnanten vid ingenjörstrupperna Gustaf Reuterswärd. Den sydsvenska försvarslinjen, uppkallad efter statsminister Per Albin Hansson, kom att likna den tjeckiska fast med vissa förbättringar. Till slut omfattade den nästan 1 100 kustvärn.
Ijuni 1939, ett par månader innan kriget startade, begärde försvarsmakten de första statliga medlen till att bygga värn i Skåne och på Gotland. Man utgick ifrån scenariet att tyskarna skulle angripa söderifrån, varför de första värnen byggdes vid den skånska sydkusten med början i juli. När kriget bröt ut var redan 260 värn färdigbyggda. Sedan begärdes ytterligare ett antal miljoner till projektet. När tyskarna invaderat Danmark och Norge i april 1940 inriktade man sig först och främst på Öresundskusten. Men det upprättades också värn på andra håll, bland annat i Blekinge.
Betongbunkrarna byggdes av drygt tretusen arbetare som jobbade hårt och under vintertid i sträng kyla. I juni 1940 var arbetstakten så uppdriven att hela 16 värn byggdes per dag. Man bör betänka att man vid denna tid hade helt andra arbetsredskap än nu; man fick jobba för hand, med skottkärror och hästskjutsar. Det var inte ovanligt att arbetsdagen startade klockan fyra på morgonen och slutade tio på kvällen.
Värnens utformning skiljer sig åt. De anpassades för olika slags bestyckning och efter hur terrängen såg ut. Ibland står de helt fria, men de sprängdes också in i klippor eller bäddades in i sanddyner. Den vanligaste typen är kulsprutevärnen, men det finns också värn som skylle hysa kanoner. En genomgående tanke var att de inte skulle ligga längre ifrån varandra än att vapnen från ett fort kunde bestryka den oskyddade framsidan av ett annat.
När värnen var färdigbyggda gömdes de av ris- och avfallshögar, med kamouflagefärg eller så att de kunde tas för hus eller fiskebodar. Hållbarheten kunde man inte klaga på: de skulle som regel hålla för 15 centimeters fartygsartilleri och 50 kilos flygbomber. Vid Öresund var de betydligt mer hållfasta.
Forten ser fortfarande imponerande ut – men systemet hade många svagheter. För det första var värnen mycket sårbara från landsidan. För det andra skulle de vid ett angrepp bemannas enligt mobiliseringsprincipen vilket var en fördröjningsfaktor. Det manskap som vid mobilisering skulle försvara värnen var medelålders landstormare med ”karolinerhattar”. De hade inte hållit i ett skjutvapen sedan värnplikten, kanske tjugo år tidigare. Det var verkligen ingen särskilt kompetent personal. Bestyckningen var dessutom svag med europeiska mått mätt.
Inte nog med detta. Ett vapen som snabbt visade sig kullkasta hela tanken med Per Albin-linjen var den tyska arméns allt effektivare eldkastare (särskilt Flammenwerfer 41 med strålpatron). Om man skjutit med dessa handvapen mot värnens öppningar skulle konsekvenserna för besättningarna – maximalt femton man – blivit förfärliga.
Alltså övergavs den ursprungliga tanken med dessa mödosamt uppförda befästningar. I fortsättningen skulle de begagnas som skyddsrum och striden skulle ske utanför, i cementkulvertar som ingalunda heller gav fullgott skydd.
Leif Högberg, som skrivit en bok om Per Albin-linjen, citerar en kapten inom kustförsvaret: ”Trots en mycket stark försvarsvilja var vi vid närmare eftertanke mycket dåligt rustade för att möta en krigsvan och materiellt sett överlägsen tysk krigsmakt.”
I dag har värnen för länge sedan förlorat sin militära betydelse. Helsingborgs kommun, som under kriget blev det i särklass mest befästa området i Sverige, har i år inlett ett arbete med att inventera värnen. En del av dem har rivits. Många befästningar ligger inte i den direkta kustlinjen utan en bit upp på land. De är inte särskilt vackra och utgör ibland ett störande inslag i närmiljön.
I övriga fall säkras värnen, vilket innebär att de fylls igen med grus eller jord. De flesta blir förmodligen plomberade. Det betyder att delar som kan vålla skada för allmänheten tas bort och att ingångar blockeras så att obehöriga förhindras ta sig in i dem.
Men man tänker också behålla något värn om det är i mycket gott skick och bedöms vara av stort allmänt och militärhistoriskt intresse.
Att läsa: Skånelinjen – Per Albin-linjen (2000) av Leif Högberg.
