Beredskapens sista tid

Under andra världskriget var mer än en miljon svenska män inkallade. Inkallelsernas omfattning varierade från tid till annan under krigsåren. De kraftigast

28 april 2006 av Lars Ericson Wolke

Under andra världskriget var mer än en miljon svenska män inkallade. Inkallelsernas omfattning varierade från tid till annan under krigsåren. De kraftigaste beredskapshöjningarna skedde under vinterkriget mellan Finland och Sovjetunionen från den 30 november 1939 till den 13 mars 1940, liksom efter Tysklands anfall på Danmark och Norge den 9 april 1940, samt under den kritiska februari 1942, då man i Stockholm fruktade för ett omedelbart tyskt anfall. Under dessa perioder, liksom i än högre grad i augusti 1943, då transiteringsavtalet med Tyskland ensidigt sades upp av Sverige, var tidvis mer än 300 000 man mobiliserade. Under andra perioder låg beredskapsnivån vanligen mellan 150 000 och 200 000 inkallade.

På en stor försvarsutställning, arrangerad på Historiska museet i Stockholm i september 1940, presenterades en symbol för den inkallade soldaten, ”Nr 58 Karlsson”. Hans bild förekom på affischer och i tidningar, i alla de tre vapengrenarnas uniformer, eller som det uttrycktes på en av affischerna: ”Här står 58 Karlsson, Karlsson är officer, han är menig, han tillhör armén, marinen och flyget. Han är bara en enkel svensk soldat.” Denna symbol för den svenske beredskapssoldaten användes i försvarspropagandan ända fram till krigsslutet i maj 1945.

De inkallades – och de hemmavarande familjernas – försvarsvilja var extra stark under kritiska skeden av kriget, när alla kände att också Sverige befann sig på randen till krig. Detta gäller speciellt tiden för finska vinterkriget och den tyska ockupationen av Danmark och Norge 1940. Men det fanns också faktorer som verkade i motsatt riktning.

För det första hade det svenska försvaret en relativt sett låg materiell standard vid krigsutbrottet hösten 1939. Viss modern utrustning fanns, men i små kvantiteter. En inte obetydlig mängd materiel sändes också som hjälp till Finland. På våren 1940 förelåg därför stora brister. Bland annat fattades det gevär, luftvärnsammunition och reservdelar av olika slag.

Den andra negativa faktorn var, självfallet, politiken visavi Tyskland från senvåren och sommaren 1940, vilken i juni 1940 resulterade i ett avtal som tillät Tyskland att transportera obeväpnade trupper på svenska järnvägar. Transporterna gick mellan olika delar av det ockuperade Norge (den så kallade hästskotrafiken), liksom mellan Norge och sydsvenska hamnar för vidare transport till Tyskland. På svenska inre vatten, främst Kalmarsund, gick annan tysk transiteringstrafik efter anfallet på Sovjetunionen i juni 1941. Mellan 1940 och 1943 förflyttades på det sättet två miljoner tyska soldater på svenska järnvägar. Även om de flesta svenskar, militärer lika väl som civila, säkert insåg det hopplösa i att alltför öppet utmana det segerrika Tyskland på sommaren 1940, innebar transiteringspolitiken att ett öppet och blödande sår uppstod i den svenska försvarsviljan, i synnerhet då det tyska förtrycket i Norge hårdnade under 1941 och 1942.

Den tredje och sista faktorn kan betecknas som tiden själv. Ju längre kriget varade – utan något tecken på en snar fred, och medan de mera omfattande striderna ägde rum långt borta från Sveriges gränser – desto svårare blev det att motivera de inkallade soldaterna. Detta var inte unikt för Sverige. Tvärtom drabbade det även många krigförande länder. I till exempel Storbritannien var krigströttheten utbredd på hösten 1942, efter tre långa och svåra år, innan vändningen vid El-Alamein blåste nytt liv i försvarsviljan. När krigsslutet på allvar började skönjas efter invasionen i Normandie i juni 1944 uppstod nya problem att hålla den svenska försvarsviljan uppe. Om kriget ändå gick mot sitt slut, varför skulle man då göra fortsatta uppoffringar, resonerade en del inkallade.

Man kan naturligtvis inte se den militära beredskapen isolerad från samhället i stort. Under krigsåren genomgick det svenska samhället en hel del förändringar. De första krigsåren utmärktes av stor nationell samling och en uttalad försvarsvilja, främst manifesterad i det medborgartåg över partigränserna som den 1 maj 1940 ersatte de traditionella demonstrationerna.

Men under 1942 och 1943 började brottsligheten stiga. Det gällde såväl brott mot enskilda som mot staten. Historikerna har fört fram förklaringar som att krigstiden bröt ned traditionella moralvärderingar och resulterade i förändrade sociala mönster. Antalet skilsmässor ökade tillsammans med en, dock marginell, ökning av alkoholkonsumtionen.

Traditionella skillnader mellan olika regioner och sociala kategorier bröts ned och konflikter inom samhället uppstod efter ett delvis nytt mönster. Känslan av ett behov av nationell samling till varje pris började också luckras upp, vilket visas av en strejk bland mjölkbönder sommaren 1942 och den stora strejken i metallindustrin våren 1945.

Samtidigt medförde de omfattande inkallelserna och utbyggnaden av krigsmakten att många mindre erfarna officerare och underofficerare sattes att leda trupp, vilket skapade problem i relationerna till de underlydande soldaterna. Under 1942 och 1943 ökade antalet rättsliga klagomål mot officerare, samtidigt som straffen för brott mot den militära strafflagen ökade i omfattning inom alla personalkategorier. Det ska dock understrykas att förändringarna var relativt små. Från 1942 ökade försvarets insatser för att underlätta de inkallades sociala förhållanden liksom deras sysselsättning under fritiden.

Förutom dessa positiva åtgärder försökte den statliga Informationsstyrelsen stoppa eller i alla fall begränsa pressens skriverier om militära olyckor – i synnerhet de med dödsoffer – och andra känsliga problem som de tyska transiteringarna.

Fruktan för att sysslolösheten skulle luckra upp moralen bland de inkallade ökade ju närmare krigsslutet kom. Den 29 juli 1944, sju veckor efter de allierades landstigning i Frankrike, varnade överbefälhavaren general Jung för en sådan utveckling. Den i april 1944 tillträdde nye arméchefen Archibald Douglas lade det sista krigsåret ned stor energi på att låta soldaterna öva på alla nivåer, för att öka arméns kvalitet men också för att motverka sysslolöshet. Det är allmänt omvittnat att dessa aktiviteter ledde till att det var en välövad armé som visade upp sin förmåga under de sista stora manövrarna i mars 1945.

På sommaren 1944 försökte försvarsministern Per Edvin Sköld att förklara de upplevda orättvisorna i inkallelserna. Varför slapp vissa medan andra kallades in i flera omgångar? Den typen av frågor var legio och hotade att nagga försvarsviljan i kanten. Statsminister Per Albin Hansson tog också tag i frågan i ett tal den 1 oktober 1944:

”… man befarar, att efterhand som det yttre trycket lättar, intresset för beredskapen skall mattas … men vi få icke därav låta förleda oss till att förminska vår vaksamhet och vår beredskap. Vad utvecklingen under den närmaste tiden kan föra med sig veta vi ingenting säkert om. Vi veta heller ingenting om, hur tillståndet i världen blir efter ett stillestånd på fronterna.” Liknande tongångar gick igen i general Jungs julbudskap 1944 som via radio riktade sig till de inkallade.

Men hur förhöll det sig i verkligheten ute bland de inkallade under de sista krigsmånaderna? Var ”58 Karlsson” beredskapstrött eller var han fortfarande väl motiverad för sin uppgift? En del av svaret på dessa frågor kan forskaren finna i de rapporter som regelbundet författades av försvarets fältpräster och sedan sändes in till Försvarsstaben i Stockholm. Fältprästerna vakade inte bara över de religiösa förhållandena, de rapporterade även om soldaternas moraliska nivå – eller rättare sagt eventuellt bristande moral. En del präster gjorde också bedömningar om försvarsviljan i stort.

I januari 1945 tecknade en präst inom Stockholms försvarsområde följande bild:

Givetvis är den ständiga beredskapen påfrestande för de flesta av våra inkallade. Hur väl statsmakterna än sörja för att lätta de hemmavarande familjemedlemmarnas villkor, betyder beredskapstjänstgöringen för åtskilliga ett stort offer. Men i allmänhet bäres detta med gott mod. Knot och missnöje har i stort sett mycket litet förnummits. Den ofta mycket goda kamratliga andan på förläggningarna liksom tacksamheten över att vi svenskar sluppit undan de grymma hemsökelser, som gå fram över de flesta folk, hjälper de inkallade att på ett rätt sätt bära beredskapstjänstens intrång. Ofta hör man beredskapsmännen tala om, hur vi under dessa år verkligen upptäckt vad vi äga i vårt fosterland.

En annorlunda och mera politisk bild tecknade hans kollega vid kustartilleriet i Vaxholm, då han i september 1944 berättade om ”optimistiska förhoppningar om krigets och beredskapstjänstens snara slut och i icke så få fall även av förväntningar om en österifrån förmedlad ny och bättre ordning i världen”.

Vid Norrbottens flygkår (F 21) i Luleå noterade prästen för våren 1945: ”Andan vid kåren förefaller god, så vitt man av flyktiga besök kan döma. Vanan att svära synes icke avtaga, vare sig hos de värnpliktiga eller fast personal av olika grader. Har dock aldrig hört, att sådant förekommer i tjänsten.” Författaren Jan Olof Olsson – signaturen Jolo – har i boken Någonstans i Sverige (1974), som blev en populär TV-serie, skrivit om relationerna inom det mycket speciella samhälle som beredskapsförbanden utgjorde.

Det var ett samhälle som inte existerade före hösten 1939. Officerare och soldater tvangs söka nya former för sitt umgänge fjärran från kasernernas strikt reglerade liv. Det inte sällan mycket avslappnade förhållningssätt som de inkallade soldaterna visade mot sitt befäl har beskrivits av Jolo med följande ord:

”De gjorde alltid vad (korpral) Hugg sade åt dem. De undvek i det längsta att göra vad kapten beordrade. Fänrikens tillsägelse följde de om de ansåg att det passade för ögonblicket, eljest inte.”

Lars Ericson är huvudlärare i militärhistoria vid Försvarshögskolan i Stockholm, samt docent vid Åbo akademi. Han har skrivit om beredskapstiden i Medborgare i vapen (Historiska Media 1999).

Publicerad i Populär Historia 5/2005

Kanske är du intresserad av...

Läs också