Transiteringstrafiken under andra världskriget.

Tyska soldater på väg genom Sverige under andra världskriget. Bilden tagen vid Storlien.

Sårade tyskar på svenska tåg

Historikern Sven Hellström fann de sensationella uppgifterna om sjuktransporterna av tyskar när han samlade material till en minnesbok över Linköpings garni

19 mars 2001 av Catarina Gisby

Historikern Sven Hellström fann de sensationella uppgifterna om sjuktransporterna av tyskar när han samlade material till en minnesbok över Linköpings garnison. Hellström är numera pensionär men undervisade tidigare på Linköpings universitet, där han bland annat var med och skapade Centrum för lokalhistoria.

Inför nedläggningen av garnisonen i Linköping 1997 accepterade han uppdraget att skriva en bok om dess historia. På ett möte med före detta anställda vid regementet T1 träffade han en kväll Rolf Eriksson.

Eriksson började berätta om sin tid som sjukvårdare på T1 under andra världskriget, och snart var det alldeles tyst i salen:

”Det är 1942. Genom överenskommelse, eller kanske efter ett ultimatum, har Sverige tillåtit vissa transporter av tysk militärpersonal genom landet. Enligt order från ÖB utgår svensk trupp för övervakning och för att underlätta transporterna. Sedan december 1941 är 6:e tillfälliga sjuktransporttåget organiserat och utrustat vid T1. Personalen består av chefsläkaren Hollertz, biträdande läkaren Nyhlén, sjukhusunderofficer, fyra översjukvaktare – av vilka jag och Bertil Axelsson är fast anställda furirer – och 20 värnpliktiga sjukvaktare. I styrkan ingår också en kommissarie, överfurir Astor Andersson, fyra kockar och en ordonnans.

Materielen tas ur T1:s sjukvårdsförråd och transporteras till Linköpings godsstation där sjukhuståget står uppställt. Tåget består av fjorton järnvägsvagnar varav åtta är sjukvagnar, en är förbandsvagn. Tågets beteckning är H40. Alla vagnar är målade med rött kors på vit botten både på tak och sidor.

Den 7 januari är tåget klart och vår personalstyrka kompletteras med fyra sjuksköterskor och en järnvägsman som ska kontrollera tåget. Kårchefen Gustaf Smith inspekterar och allt befinnes vara i ordning.

Nu är det den 8 januari. Tåget avgår 8.20 från Stockholm och vidare norrut. Över hela landskapet ligger ett tjockt snötäcke. Dagarna är korta. Vi lägger främst märke till stationshusen vi passerar därför att julgranarna lyser upp en del. Tiden utnyttjas till förberedelser. Jag är ansvarig för förbandsvagnen som är inredd till en mindre operationssal. Jag har tre värnpliktiga till hjälp och vi går igenom och ordnar instrument, med mera.

Den 10 januari anländer tåget till Haparanda och rullar vidare över Torne älv in i Finland till Torneå, där tåget måste stanna på grund av att spårvidden är en annan i Finland. Nu vidtar lastning av tåget. Det är tyska militärer som ska transporteras. De kommer med sjuktransportbussar och bilar från krigssjukhusen i bland annat Kemi. Många svenska rödakorsambulanser med svensk personal deltar också i transporterna.

Lastning sker med hjälp av ambulanspersonalen. Tåget lastar 210 sårade och lastningen fortsätter en god stund efter mörkrets inbrott.

Det är kväll och tåget rullar ut från Torneå och vidare mot Haparanda. Här stiger en grupp rödakorsare ombord med Liebesgaben till de tyska soldaterna. Det är gåvor bestående av choklad, karameller, parfymer. Det kan behövas, för lukten är allt annat än angenäm i de fullbelagda vagnarna, fyllda med svårt sårade soldater.

Vidare får de frukt, tidskrifter på tyska, böcker. Alla får en bok skriven av Sven Hedin med tryckt dedikation. Rödakorspersonalen följer med tåget till nästa station.

Vid praktiskt taget varje hållplats kommer det in ny personal med gåvor till soldaterna och det gör att de är tämligen välförsedda under hela färden genom Sverige. Varje soldat är rikligt undfägnad med rökverk genom den tyska krigsmaktens försorg. Rökdimmorna i vagnarna är nästan ogenomträngliga. Trots svåra och smärtsamma skador, och för vissa soldater höggradig invaliditet, är humöret gott på de flesta håll och sånger genljuder dagen lång med skenskarvsdunket som ett slags ackompanjemang. Den på repertoaren främst förekommande sången är Lili Marleen.

Soldaterna kommer i första hand från Sallafronten. De flesta är så svårt skadade att de är helt odugliga för vidare krigstjänst. Från fronten har de sänts till krigssjukhus i Rovaniemi och de som ansetts tåla längre transporter har sänts till Kemi.

De flesta har svåra köldskador, tredje gradens köldskador är inte ovanliga, förfrusna fötter, ben, ja, upp till höftleden. En viktig orsak till detta var att soldaterna hade felaktig utrustning. Tyska krigsmakten hade ansett att alpjägarna var bäst lämpade för tjänstgöring i norra Finland. Men de var utrustade med alpjägarskor med metalldubbar som fungerade som rena köldelement.

Många var svårt psykiskt skadade. Av dessa minns jag särskilt en pojke som led av svår cellskräck. Han sade inte ett ord. Vi fick ha honom i tvångssele, för så fort tillfälle gavs ville han kasta sig av tåget.

Den 12 januari närmar vi oss den norska gränsen. Nu mörkläggs tåget helt. Inget ljus får synas, för i Norge är risken för flyganfall överhängande.

Den 13 januari står tåget utanför Oslo på en station som heter Glefsen. Här ansluter tysk urlastningspersonal och avtransport sker till krigssjukhuset i Aker. Då tåget är utrymt inbjuds vi till bastubad och lunch samt ett studiebesök på Akers sjukhus. Därefter flyttas tåget in till Oslo och vi blir den tyska krigsmaktens gäster. Den här gången börjar det med ett studiebesök på Holmenkollen och sedan bär det av till Deutsches Haus på Grand Hotel. Här vidtar en flott supé bestående av allehanda delikatesser av det slag vi inte sett på åratal. Mätta och belåtna efter en måltid med utsökta drycker är det dags att följa med till Nationaltheatret. Där spelas förstås bara tyska skådespel med tyska aktörer.

Natten till den 14 januari går tåget mot Örebro, där vagnarna städas och göres rena och är därefter redo för ny transport. Jag deltog i fem transporter till 20 februari då vi avlöstes av en ny personalgrupp.”

– Rolf Eriksson var en försynt och mycket trovärdig man som tyvärr dog kort tid efter mötet på T1. Han hade antagits som volontär 1937 och arbetade på garnisonen fram till 1966 då han lämnade T1 för civilförsvaret, berättar Sven Hellström.

– Hans berättelse väckte min nyfikenhet. Jag kände att jag var tvungen att gå vidare. Sven Hellström sökte sig till Riks- och Krigsarkiven samt SJ:s arkiv, och fick på så vis Rolf Erikssons historia bekräftad.

– Transporterna var omfattande, en Engelbrektsdivision fast i andra riktningen skulle man kunna säga. Flertalet sjukvårdståg var tyska och norska, men det fanns två svenska. Ett utrustades och bemannades på T1 i Linköping, det andra på T3 i Örebro. Dessa sjuktransporter väcker nya frågor om svensk neutralitet, komplicerade och intressanta sådana, för det finns också djupa humanitära, etiska och moraliska aspekter på det som hände.

Att sjuktransportfrågan inte varit så känd inom forskningen om andra världskriget beror på att den behandlades vid sidan av de politiska systemen, berättar Sven Hellström. Det var inte meningen att det skulle märkas utåt att svensk militär – och därmed staten Sverige – var inblandad i sjukvårdstransporterna. Statsminister Per Albin Hansson lät Röda korset genomföra och organisera alltsammans.

– Det var ett genialt drag. På så vis såg det hela enbart ut som en humanitär hjälpaktion.

Tyska delegationen i Sverige utsatte förmodligen statsministern för hårda påtryckningar för att dessa sårade tyska soldater skulle få transporteras genom landet. Det var inte den första eftergiften Sverige tvingades till. Två miljoner tyska soldater som ”huvudsakligen” var permittenter transporterades ju genom Sverige tillsammans med 100 000 järnvägsvagnar lastade med krigsmaterial och drivmedel. Tyska kurirplan flög fritt över vårt land. Svenska flottan lade ut minspärrar till skydd för tyska fartyg. Hundratusentals ton svensk järnmalm skeppades till den tyska vapenindustrin . . .

I riksdagens arkiv har Sven Hellström än så länge bara funnit sjukvårdstågen nämnda vid ett tillfälle. Det skedde i Första kammaren, den 16 juni 1942, när den svenske utrikesministern Christian Günther redogjorde för omfattningen av permittenttransporter genom Sverige:

”Nämner jag så slutligen de transporter av tyska sårade och sjuka från fronten i Finland, som i särskilda lasarettståg förekomma mellan Torneå och Oslo via Krylbo, har jag redovisat alla de transporter, som försiggå genom Sverige. Med lasarettstågen har efter det tysk-ryska krigsutbrottet hittills transporterats omkring 30 000 sårade.”

– Sjuktransporttågen fortsatte att gå under ytterligare ett år. Jag vet inte exakt hur många sårade tyska soldater som fördes genom Sverige, men över 30 000 var det i alla fall. Kanske dubbelt så många.

På grund av spårviddsskillnader kunde tågen inte gå inne i Finland. Därför hade Röda korset en sjukvårdskolonn med tio ambulanser stationerad i Torneå som skötte transporterna inne i Finland.

I arkivmaterialet har Sven Hellström hittat ett brev från ambulansföraren Harry Ericsson till Frances (fästmön?) daterat den 23 december 1941. Det lyder så här:

”Vi kör inne i Finnland jag har varit till Rovanämi Hangö Petsamo olo (Ulåborg). Vi åker ner till fronterna och hämtar sårade sedan kör vi dem till Kemi det är den lugnaste platsen för närvarande här i Finnland. Men du må tro det är kusligt många gånger när bomberna slår ner alldeles bredvid en vid Hangö fick jag vagnen sönderskjuten jag fick båda skärmarna och kylaren intryckt.”

Röda korset var engagerat ända upp i högsta ledningen. I ett brev till konungen i augusti 1941 bad ordföranden prins Carl och generalsekreteraren E Stjernstedt om tillstånd och pengar för att upprätta en sjukvårdsavdelning för svårt skadade tyskar på Bodens garnisonssjukhus. Stämmer dessa uppgifter innebär det att Svenska Röda korset med stöd av svenska försvaret skötte en sjuktransportkedja åt tyskarna hela vägen från fronten i Finland till sjukhusen i Norge.

Något annat man kan förvånas över är den oerhörda tyskvänlighet som många svenskar uppenbarligen kände:

– Åtskilliga rödakorskretsar i Sverige var engagerade i uppgiften att samla in Liebesgaben till de sårade. De fick var sin påse med cigarretter, godis och eau de cologne. Röda korset tryckte också upp en broschyr på tyska som hette ”Schweden”. Den innehöll bland annat översatta dikter av Verner von Heidenstam och Gustaf Fröding. Man ville ha med Selma Lagerlöf också, men det stupade på krångel med upphovsrätten.

Röda korset samarbetade också med Riksföreningen Sverige-Tyskland. Föreningen bidrog ekonomiskt till transporterna genom att sälja Adolf Hitlers samlade tal i bibliofilupplaga till intresserade svenskar. Hälften av vinsten gick till Röda korset. Detta var emellertid på sina håll kontroversiellt. I Örebro beslagtogs Hitlers böcker av stadens rödakorsordförande, poliskonstapeln Eric Ericsson.

I samband med att övriga transiteringsavtal sades upp i maj 1943 upphörde även trafiken med sjukvårdstågen.

– Detta understryker ytterligare att sjuktransporterna av sårade tyska soldater genom Sverige var en politisk fråga snarare än en humanitär, för då, 1943, for de tyska soldaterna ännu mer illa än de gjort tidigare, påpekar Sven Hellström som nu planerar att skriva en bok om trafiken med sjukvårdståg under andra världskriget.

Publicerad i Populär Historia 5/1999

Kanske är du intresserad av...

Läs också