Flykten till Sverige

Berlin februari 1945. Min mor, syster och jag hade kommit till vår hemstad efter en strapatsrik men lyckosam resa från Västpreussen i nuvarande Polen, undan Röda armén. Men det var omöjligt att bo i vår lägenhet i den tyska huvudstaden: en vägg hade spruckit i barnkammaren, det fanns ett hål i taket i vardagsrummet på grund av en odetonerad brandbomb, det var kallt och ogemytligt. Tursamt kunde vi dock snart flytta till Svenska kyrkan, eftersom vi hade svensk anknytning; min mors föräldrar var svenskar som emigrerat till Tyskland.

Folke Bernadottes vita bussar hade vid den här tiden börjat transportera svensk-tyskar till Sverige – före koncentrationslägerfångarna märk väl. I mars fick vi plats på en transport norrut.

Men vi kördes inte direkt till Sverige utan till ett kasernområde utanför Lübeck, en riskabel färd med tanke på de allierade jaktplanen som strök omkring och angrep det mesta. Även kasernen var intressant för britternas Spitfires; inte så roligt för oss förstås. Nu väntade vi på sluttransporten till Sverige.

Den 1 april döptes jag, fast jag var hela åtta år gammal, i svenska Sjömanskyrkan i Lübeck. Det var inget aprilskämt. Vad jag förstår hade min mor något emot församlingsprästen vid Svenska kyrkan i Berlin (en tysk präst kom inte på fråga). Han hette Birger Forell och gjorde sig känd som en modig man som gömde judar i sin kyrka. Jag har alltid undrat varför min mor ogillade honom, glömde fråga henne i tid.

För mig var det direkt pinsamt att bli döpt så sent. De andra svensk-tyska barnen retade mig. Plåster på såren var att jag fick världens vackraste gudmor, grevinnan Majlis von Eickstedt-Peterswaldt, född Lüning och dotter till en polismästare i Malmö. Hon hade gift sig med en tysk greve och godsägare. Min gudfar var kyrkoherden Sven Hellqvist, en godhjärtad man, som jag också kom att träffa i Sverige.

Lübeck, den berömda hansastaden, hade inte hunnit hämta sig från sviterna efter den tvivelaktiga äran att bli objekt för britternas första terrorbombning i mars 1942. Mariakyrkans torn var krossat, det fanns många ruiner i innerstaden, men man kunde ännu skönja att Lübeck var en historisk stad. Och 1945 kändes staden nästan svensk. Svenska minnen – Gustav Vasa vistades ju här en tid – och svenska bussar, svenska fartyg och svenska rödakorsmän som rörde sig överallt.

Lastbilar, bussar och båtar hade stora svenska flaggor målade på sig, så att de allierades flyg skulle skona dem. Synen av den blågula fanan gjorde mig glad; Sverige betydde fred, välstånd och välvilja. Så fort jag såg ett svenskt fordon på gatan utropade jag de enda svenska orden jag kunde då (förutom goddag och adjö): ”Titta, en bil!”

Efter påsk var det äntligen dags för oss att få komma till Sverige. Vid kajen radades bussarna upp och iväg åkte vi, med gengasdrift förstås. Det var en dramatisk resa. Vi kom in i den stora hamnstaden Kiel som precis hämtat sig efter ett kraftigt bombardemang. Det rykte och brann och jag såg en död häst liggande på gatan med benen i vädret.

Märkligt nog genomlevde jag hela kriget utan att lägga märke till en enda död människa. Just därför blev väl hästkadavret ett synminne som brände sig fast.

När vi nalkades danska gränsen började min syster gråta, jag tror mig minnas att några sjöng Deutschland über alles. Liksom under första världskriget hade många svensk-tyskar solidariserat sig med sitt andra hemland.

Min syster hade i sista minuten befriats från tjänst vid Flak, det tyska luftartilleriet, som till stor del betjänades av tonåringar (som sköt på något äldre ungdomar; de allierade besättningsmännen var i många fall bara kring tjugo år gamla). Fripasset borde hon ha varit glad över, men förmodligen kände hon skam också.

Gränsen till Jylland passerades nästan omärkligt. Danmark var ju besatt, här vimlade det av tyska militärer. Första anhalten var Åbenrå, där Dannebrogen av något skäl vajade från många flaggstänger. Vädret var oupphörligt vackert, Danmark var till sin fördel: grönt, oförstört, leende. I Odense övernattade vi på ett hotell, och vilket mottagande! Brunklädda danska rödakorsmän sjöng i kör för oss på hotelltrappan. Varför de gjorde det har jag ännu inte förstått: vi var ju inga koncentrationslägerfångar, en del av busspassagerarna hade rentav nazisympatier. Kanske blandade de ihop oss med de andra…

En rejäl kvällsmåltid avrundade denna fantastiska vistelse. Inte blev det sämre på Storabältsfärjan nästa dag, där det serverades lunch med maffiga wienerbröd på blåvitt porslin. Vi hade fått matpaket med oss från Odense och de behövde vi inte tulla på. Men de kom till användning.

När vi stannade till i Korsörs hamn passerades vi av ett förband tyska soldater, inga sturska och självsäkra typer utan ömkliga, med bandage, släpande ben och en obeskrivlig trötthet skriven i ansiktena. De hade av allt att döma följt med de stora flykttransporterna från Ostpreussen. Spontant delade våra kvinnor ut sina matransoner till dem – medan danskarna gjorde sura miner.

Köpenhamn och Sverigekajen. En ensam tysk soldat på vakt var det sista jag såg av Danmark. Så tornade den svenska kusten upp sig framför oss, slutmålet. Det hade blivit mörkt, men bussen körde genom ett upplyst Malmö, inga bombanfall här inte.

Med barnets selektiva observationsförmåga såg jag en godisautomat dansa förbi, sådana man stoppade slantar i. Vi hamnade i en skola där vi fick klä av oss – lite pinsamt för mig bland äldre och yngre kvinnor. Vi duschade och fick nya underkläder som det stod Eiser på. Det hade blivit den 6 april. Sedan följde flera veckors karantän i Falsterbohus. Där hade många flyktingar samlats, även från Baltikum. Vårsolen sken in i vårt rum med snedtak och jag läste Anna Maria Roos bilderböcker skrivna för små svenska skolbarn. Därigenom lärde jag mig min första svenska, ”Far är rar” och ”Mor ror”.

Önnemo och Sörgården och hästen Brunte stod för ett lyckligt och problemfritt Sverige. Ibland lekte jag fantasilekar bland sanddynerna. Mystiska plan surrade på hög höjd över havet och det svenska luftvärnet puffade. Jag lade mig i skytteställning och låtsades att det var tyska plan och ”sköt” mot dem – pang pang! Jag hatade inte tyskarna – men såg i allt tyskt en sinnebild för krig och elände.

De äldre lyssnade spänt på nyheter ”från TT”, för mig blev det ”Front-ete”, vilket ju var riktigt på sätt och vis, det var ju mest krigsnyheter. Jag fick min första tioöring och kunde köpa en lakritsrulle med en sockerpärla i, för fem öre fick man bara en brun kolarulle. För tjugo öre kunde man unna sig lyxen att inhandla en ask Tenor.

Efter Falsterbo inbjöds vi att bo hos avlägsna släktingar i Limhamn i Malmö, nästa paradis! Kärfves hette de, hade ett stort hus med trädgård nära stranden, och vi fick rejäla smörgåsar serverade som ”nattamat”. På Öresund såg man av och till gåtfulla eldslågor blossa upp, kriget var ännu inte slut. Men flammorna var tysta, och nu satt vi så att säga på åskådarplats.

Efter det tog det roliga slut. Ett dystrare, mera vardagligt kapitel följde. Vi tog tåget till Karlshamn, försedda med ett rött främlingspass, där det stod att vi inte fick vistas i Karlskrona eller Stockholm. Min mor och jag fick dela ett rum i ett hus som tillhörde släkt till släkten.

Ägaren till huset var direktör för det tryckeri där stadens tidning utgavs. Han hade besökt oss i Berlin på 1930-talet, men vi verkade inte vara särskilt välkomna tillbaka, vi behandlades något von oben. Även mina svenska morföräldrar, som lämnade Berlin 1943, bodde i det stora huset och hade inte de bästa relationer med sina släktingar, vilket kanske förklarar distansen.

Att vi företrädde Tyskland som nu var en förlorare var säkert en annan anledning. På väggen satte morfar dagligen upp nya kartor som han klippte ur tidningen, med svarta, buktande frontlinjer som kramade det stortyska imperiet till ett allt snävare område. Snart slutade kriget, jag trodde tyskarna vunnit – som i en fotbollsmatch med oviss utgång – men ”vi” hade förlorat! Tydligen hade propagandan med slut- eller mirakelvapnen fastnat i min hjärna. Min mor grät bittert när kapitulationen kungjordes på radio.

Nu blev jag alltmer varse att jag inte helt hörde hemma i detta nordliga paradis. Jag var tysk, något jag fick höra allt oftare ju mera de ofattliga grymheterna i SS-lägren avslöjades under sommarens lopp.

Ett trevligt men kort mellanspel var besöket av min gudmor Majlis, som hade ömsat skinn från rödakorsvolontär i Tyskland till aktris i Sverige. Hon spelade i en revy som hette ”Kling Klang” på i Bellevueparken.

Skådespelarbanan var hennes kall, hon var bildskön, och hon spelade i ett antal filmer efter kriget med bland annat Max Hansen, men fick inga stora roller.

För mig var hon en änglalik varelse. Hon bjöd mor och mig på frukost på Karlshamns stadshotell, byggt av min driftige svenske morfarsfar, liksom and­ra byggnader i staden och i Sydsverige i övrigt. Men nu var vi en sorts parias i hans hemstad.

Min gudmor har skrivit en livfull bok om sina upplevelser i Nazityskland, Bro över mörka vatten. Nu vet jag inte om hon lever, hon drog till Sydafrika och gifte om sig där, spåren försvann. I augusti började min mor arbeta på Järnvägshotellet. Outbildad som hon var fick hon acceptera vilket jobb som helst. Det skar sig genast mellan henne och personalen, hon hade svårt att acceptera nerklassningen för hon var ju, som hon gärna påpekade, trots allt ”ingenjörsfru”. Hennes kvinnliga chef avskydde henne och trodde att jag skulle bli en riktig nazist.

På hösten fick jag plötsligt polio (eller barnförlamning som man sa då), men repade mig efter en månad – det var rätt vanligt med sådana polioslängar då. Alltså min vanliga tur i oturen, men stämningen var bister i klassen på Bodekullskolan när jag kom tillbaka. Ingen frågade efter hur det hade varit på sjukhuset. Skolbarn skrek ”tysken” efter mig och trakasserade mig, så att min lärare, en förträfflig man vid namn Gustav Adolf Sternudd, skyddade mig och sade de självklara orden inför klassen: ”Det finns både onda och goda människor bland alla folk.”

Tyskhatet bleknade med tiden. Jag kom med i scouterna eller rättare sagt ”vargungarna”, ett äktsvenskt kollektiv där jag kallades Gråbror och inte blev mobbad. Nu började jag känna mig en smula svensk. Men min mor hade trots sin svenska härkomst inte riktigt satt punkt för kapitlet Tyskland. Ständigt harmades hon över att man ”alltid skäller på tyskarna” och tog åt sig personligen för det. Det var en stelbent attityd som jag blev alltmer störd av, detta med ”vi och dom” blev klaustrofobiskt på något vis. Hennes minnesanteckningar är fulla av dessa entoniga litanior.

Min far hade evakuerats från Berlin till Sachsen under kriget, han hade arbete som ingenjör på Siemens, och under sommaren tog han sig tillbaka till Berlin. Han kom aldrig till Sverige. Min mor ”ingenjörsfrun” var inte så intresserad av honom längre, och han hittade en annan kvinna i Berlin som han senare gifte sig med.

Det negativa jag sagt om min mor hindrar inte att jag minns henne som en bra mamma. Hon spände ett skyddande paraply över mig under kriget, jag gled som i en puppa igenom eländet. Men hon hade utvecklat sin hönsmammaroll så väl att hon hade svårt att avveckla den; för henne behövde jag alltid den där puppan hur gammal jag än blev. 1947 försökte min mor att få svenskt medborgarskap för oss, hon kunde ju peka på sin svenska härkomst. Men justitieministern, som hade sista ordet i sådana här ärenden, avslog vår begäran. Det berodde sannolikt främst på att min syster hade fortsatt att visa sympatier för nazismen.

Anmärkningsvärt är vilka grundliga utredningar om vår vandel som genomfördes i samband med medborgarskapsansökningarna; i dag skulle de te sig löjeväckande. I arkiven har jag själv till exempel sett myndigheternas noteringar om hur jag skötte mig på mina sommarjobb.

År 1953 blev jag äntligen svensk medborgare och vid den tiden verkade det som om kriget aldrig ägt rum. Två år senare åkte jag till ett internationellt läger i England, och där träffade jag min första förälskelse, en rödhårig och fräknig engelska. Detta hade onekligen varit svårt att förutspå när de brittiska bomberna regnade över oss i Berlin tio år tidigare…

Vita bussarna 1945

Den så kallade Vita bussaktionens ursprungliga syfte var att rädda norrmän och danskar som fanns internerade i Tyskland. Den genomfördes av svenska och danska Röda korset men var ursprungligen ett norskt initiativ. Den tidigaste gruppen som fördes till Sverige var svensk-tyskar, mest kvinnor med barn. Därefter kom i rask takt skandinaver och en del judar, mest från Skandinavien. Folke Bernadotte, vice ordförande i Svenska Röda korset, drev på aktionen i sina förhandlingar med toppmännen inom SS, däribland ledaren Heinrich Himmler. Så här var skeendet de fyra sista krigsmånaderna:

10/2 Sveriges utrikesminister Christian Günther uttalar sig för hemtagning av norska och danska fångar i Tyskland.

12/2 Den svenske ambassadören meddelar tyska utrikesministeriet att Sverige är berett att ta emot judar »utan inskränkning».

19/2 Folke Bernadotte träffar Himmler i Berlin.

6/3 Bernadotte uttalar sig för transport av judar internerade i Theresienstadt i nuvarande Tjeckien.

7-8/3 Vita buss-detachementet samlas i Trelleborg.

26/3 Bernadotte deltar i viktigt möte på UD, där man bestämmer vilka kategorier som i första hand ska föras till Sverige:

1) Danskar och norrmän

2) 25 000 fångna fransyskor

3) Judar

27-28/3 Svenska Röda korset tvingas föra 2 000 sjuka och döende franska, ryska och polska fångar från uppsamlingslägret Neuengamme till omänskligare filialläger. Härmed bereddes plats åt danska och norska fångar, som skulle föras från Tyskland.

Under april samlas cirka 7 000 danskar och norrmän i Neuengamme.

5/4 Svensk-tyskar hämtas till Sverige.

7-8/4 Danska Rödakorsfordon deltar i svensk kolonn: nu svensk-dansk aktion.

8/4 Skandinaviska kvinnor hämtas i koncentrationslägret Ravensbrück.

10/4 Internationella Röda korset hämtar 299 franska kvinnor från Ravensbrück, däribland 7 judinnor.

18/4 Svenska bussar räddar alla skandinaviska judar i Theresienstadt i en säraktion.

20/4 Skandinaviska fångar börjar transporteras från Neuengamme.

21/4 53 norska judar förs till Sverige.

22-29/4 Nästan 3 000 kvinnor räddas från Ravensbrück.

23-24/4 Sista mötet Bernadotte–Himmler.

25/4 Brittiskt jaktflyg angriper en konvoj. Svenske rödakorsmannen Ringman och flera kvinnliga fångar dödas. Ytterligare brittiska flyganfall skördar 25 dödsoffer.

25/4 Kvinnliga fångar i Ravensbrück fraktas med tåg till Sverige.

26/4 Vita bussaktionen stoppas på grund av flyganfallen.

3/5 Britterna bombar av misstag fartyg med koncentrationslägerfångar, fler än 10 000 drunknar utanför Lübeck.

4/5 Den sista gruppen av kvinnliga koncentrationslägerfångar förs till Sverige.

5/5 Bernadotte uppskattar rödakorsstyrkan till 250 man och 75 fordon.

Sammanlagt förde den nordiska rödakors­aktionen cirka 30 000 lägerfångar ur Tyskland, under och efter kriget. Av dess var några tusen judar, det exakta antalet är ovisst.

Publicerad i Populär Historia 5/2005