Skandinavismen – från krig till kamrater på några decennier
Under många hundra år låg de nordiska länderna ständigt i krig med varandra. Men sedan kom skandinavismen och de forna fienderna såg sig som broderfolk istället. Vad var det som hände?
Den svensk-norske kungen Karl XV var en varm anhängare av skandinavismen.
Uppmjukningen av relationerna mellan de nordiska länderna är en mångfacetterad historia. Därför skulle det vara knepigt att försöka utpeka någon specifik initiativtagare, men det råder ingen tvekan om att huvudaktörerna var de gamla ärkefienderna Danmark och Sverige.
Upptiningen kan spåras tillbaka till avslutningen på stora nordiska kriget (1720–21) men det var 1800-talet som var den centrala perioden för den historiska förändringsprocess där arvfienden omskapades till broderfolk.
Retoriken kring begreppet broderfolk är nära sammanflätad med den skandinavistiska rörelsens historia. Upprinnelsen var den renässans för det fornnordiska kulturarvet som i slutet av 1700-talet började puttra bland diktare och akademiker i de nordiska universitetsstäderna. Grekiska gudar och antika herdelandskap blev nu gårdagens nyheter. I ropet var istället runstenar, mjödhorn, skeppssättningar och vikingar.
Genom inflytelserika skribenter som den blivande danska nationalskalden Adam Oehlenschläger och svenskarna Erik Gustaf Geijer och Esaias Tegnér byggdes det upp ett mytiskt, fornnordiskt förflutet som framhävde släktskapet mellan Nordens länder.
Akademiskt elitprojekt
Den tidiga skandinavismen var ett akademiskt elitprojekt, men den lade grunden för den retorik och de nationella myter som senare skulle spridas i samhället genom folkbildningsverksamhet och klassiker som Läsebok for folkskolan (1868).
Därigenom bidrog skandinavismen till att 1800-talets nationella väckelse i Norden fick en delvis nationsöverskridande karaktär, i synnerhet i Danmark och Sverige. Föreställningarna om det nationella – om danskhet och svenskhet – kom här att gå hand i hand med svärmeriet för den gemensamma ”nordiska nationalkaraktären”.
Den skandinavistiska rörelsen blev dock aldrig lika stark i Norge och Finland. De svenska skandinavisterna var varma Finlandsvänner och skanderade gärna om en återerövring, om än på ett mer symboliskt plan. Men bland finländarna själva var frågan komplicerad, både på grund av förhållandet till Ryssland och den inhemska språk- och kulturstriden mellan fennomaner (finskhetsivrare) och svenskspråkiga nationalister.
Karl XV anländer till Köpenhamn 1862.
Även i Norge var inställningen till skandinavismen ljummen, till följd av det invecklade historiska förhållandet till de gamla stormakterna Danmark och Sverige.
Kunglig support
I mitten av 1800-talet började den skandinavistiska rörelsen att få kunglig draghjälp på båda sidor Öresund. Oscar I och Karl XV slukade den med hull och hår – gärna nedsköljd med punsch och mjöd.
Den utrikes- och säkerhetspolitiska avart av skandinavismen som representerades av inte minst Karl XV kom emellertid att lida skeppsbrott 1864. Danmark stod då ensamt mot Preussen och Österrike i kriget om Slesvig-Holstein, trots högtidliga utfästelser om svensk-norsk hjälp.
Men skandinavismen överlevde denna kris. Retoriken och tänkesättet fortsatte att bygga broar, men i huvudsak på ett mer pragmatiskt och lågmält sätt. Här är det viktigt att framhålla de nya kommunikationer som successivt fick den moderna världen att krympa. 1829 upprättades en fast ångbåtsförbindelse mellan Malmö och Köpenhamn som dagligen ledde till nya kontakter mellan danskar och svenskar.
Så fortsatte det under hela 1800-talet: ångbåtar, järnvägar och moderna telekommunikationer ökade samröret mellan regionens invånare och bidrog till att skapa informella nätverk som trotsade nationsgränser och gamla fiendeföreställningar. När den svensk-norska unionen upplöstes 1905 var dessa nätverk tillräckligt starka för att motverka utbrottet av ett fullskaligt krig – trots hårda ord och ljudligt vapenskrammel från mer officiellt håll.
Tidiga kontakter över gränserna
Denna utveckling från arvfiendskap till broderliga relationer tycks onekligen snabb i ett internationellt perspektiv, men samtidigt bör det påpekas att de nordiska kontakterna i äldre dagar inte enbart hade handlat om krig. Befolkningen i gränsområdena hade ofta ingått lokala fredsavtal med de boende på ”andra sidan” när deras respektive kungar törnat samman om makt och ära.
Sådan direktkontakt främjade fred och kulturell förståelse – och det var ett förhållande som fick ny fart med de moderna kommunikationsmedlen. Detta sammanföll på ett gynnsamt sätt med tidens skandinavistiska retorik, som framhävde den nordiska särprägeln som en källa till nationell stolthet.
Publicerad i Populär Historia 3/2015
