Den förste terroristen

Ända fram till sin död 1989 var hans titel i telefonkatalogen ”aviatör” – termen för piloter i flygets barndom. Av alla de krigsveteraner jag intervjuade under arbetet med boken Svenskar i krig (2004) är aviatör Anton Nilson den jag minns starkast. Vid intervjutillfället, 1988, var jag tjugo år och Anton hundra.

11 juli 2006 av Lars Gyllenhaal

Genom sin entusiastiska berättarförmåga ledde Anton mig rakt in i Lenins unga Sovjetryssland. Åttio år tidigare, 1908, hade han dömts till döden, undsluppit den och träffat världshistoriska figurer som Lenin och Stalin. Man förnam onekligen historiens vingslag extra starkt i hans närvaro.

År 1905 öppnade ryska soldater eld mot flera tusen fredliga demonstranter, anförda av prästen Georgij Gapon, i Sankt Petersburg. Händelsen, som skördade tusentalet offer, var en tändande gnista till 1905 års ryska revolution, och därmed även den 1917. När den svenske pojken Anton Nilson hemma på gården i Hästveda utanför Hässleholm fick höra talas om händelsen blev han så upprörd att han betecknade ögonblicket som ”upptakten till min politiska och sociala inställning under hela mitt liv”.

Även på närmare håll hände saker som påverkade Anton djupt. Särskilt 1905 års nationellt utbredda verkstadsstrejk väckte hans politiska engagemang. Han var vid denna tid snickeriarbetare, och ansåg att polisen och militären visade sitt sanna ansikte: som redskap för arbetsgivarna mot löntagarna. Från att mest ha läst dagstidningar och Buffalo Bill övergick han till Brand, ungsocialisternas organ.

Anton hade, enligt sin självbiografi Från Amalthea till ryska revolutionen (1980), levt i tron att ungsocialisterna var en religiös sekt. Men så snart han läst Brand fattade han stark sympati för rörelsen och skrev in sig som medlem.

Han engagerade sig särskilt för antimilitaristisk agitation inom krigsmakten. Med hjälp av värnpliktige Per Albin Hansson, senare svensk statsminister, spred Anton antimilitaristiska flygblad på skånska regementen.

Den blivande krigsfrivillige Anton Nilson ville själv inte ens mönstra utan skrev uppriktigt till mönstringskontoret att han ”på grund av revolutionära åsikter” inte tänkte infinna sig. Det var alltså inte våldsanvändning som sådan Anton Nilson vände sig emot.

Natten till den 13 juli 1908 placerade han, tillsammans med de två andra ungsocialisterna Algot Rosberg och Alfred Stern, en sprängladdning i lastluckan till fartyget Amalthea i Malmös hamn. Ombord fanns brittiska strejkbrytare, inkallade när svenska hamnarbetare strejkade som protest mot en förändrad arbetsorganisation. Enligt Nilson var avsikten endast att skrämma iväg britterna från landet, men en person dödades och ytterligare 23 sårades av explosionen.

De chockade strejkbrytarna lämnade hastigt Sverige, men attentatsmännen greps. En medkonspiratör erkände och dessutom hade Anton Nilson under attentatet tappat en lapp med sitt namn på. Anton Nilson och Algot Rosberg var bland de sista som dömdes till döden i Sverige. Domarna omvandlades dock till livstidsstraff – för Antons del efter nådeansökan hos kung Gustaf V.

Bombdådet mot Amalthea väckte först avsky även i de socialdemokratiska leden. Partiledaren Hjalmar Branting tog bestämt avstånd från det. Men en stor del av arbetarrörelsen ändrade sedan uppfattning till förmån för attentatsmännen. Även ledande liberaler sällade sig till opinionsrörelsen. ”Frihet åt Amaltheamännen!” kom därefter att skanderas under tusentals möten i både Europa och Nordamerika. Enbart i USA hölls drygt sexhundra möten för Nilson, Rosberg och Stern.

I sin självbiografi skriver Anton Nilson om den brittiske strejkbrytaren som dödats: ”Både Rosberg och jag beklagade detta vid rättegången. Men samtidigt såg jag för mig de många, många runt om i landet, som dog för tidigt genom umbäranden av alla de slag på grund av att samhället och arbetsgivarna förvägrade dem betingelser för ett längre liv. Det var också ett sätt att taga liv, att döda i en ohygglig omfattning.”

Polisen i Danmark hade vid en husundersökning hos ryska och polska exilrevolutionärer funnit husritningar gömda i en kakelugn. Ritningarna visade sig föreställa fängelset i Karlskrona, där Amaltheamännen fanns. Det dröjde därefter inte många dagar innan attentatsmännen flyttades från Karlskronafängelset till Långholmen i Stockholm.

När Anton kom ut på stationsperrongen i Stockholm väntade en folkmassa. ”Med min högra hand skakade jag järnkedjan jag var bunden med, och vänd mot folkmassan ropade jag ut med min stämmas fulla styrka: Leve revolutionen! Och massan svarade: Leve Anton Nilson!”. Enligt Anton råkade hans fångvaktare i panik av fruktan för att folkmassan skulle frita honom. Efter nio års fängelse, varav fyra i isoleringscell, och en långvarig internationell kampanj frigavs Anton Nilson 1917 av den nytillträdda regeringen Edén-Branting. Det är möjligt att frigivningen bidrog till att lugna ner det då rätt explosiva samhällsklimatet i landet.

I cellen på Långholmen drömde Anton högtflygande drömmar efter att ha sett ”Flygbaronen”, piloten Carl Cederström, i luften genom sin fönsterglugg. Kort efter frigivningen tog han kontakt med Cederström. Den förvånade friherren välkomnade Anton som elev på sin flygskola men det visade sig mer praktiskt för Anton att söka sig till Enoch Thulins flygutbildning i skånska Ljungbyhed. Tack vare egna besparingar, och den socialistiske bankiren Olof Aschberg, kunde Anton köpa sig en plats på flygkursen, där den typiske eleven annars var en adlig officer.

Ett märkligt sammanträffande gjorde att hans instruktör blev ”den trygge Nils Kindberg”, som senare skulle flyga över det första flygplanet till den borgerliga ”vita” sidan i kriget i Finland 1918.

Anton Nilson skulle även i framtiden befinna sig på vänskaplig fot med sina ”klassfiender”, bland andra flera framstående svenska företagare. Källorna tyder på att gillandet var ömsesidigt. En stor del av förklaringen låg nog i Antons artiga och hjälpsamma sätt. Han trivdes – minst sagt – på Ljungbyheds flygskola: ”I samlad trupp och med grammofonmusik marscherade vi till heden, drog ut maskinerna ur hangaren och startade våra övningar.”

Dagen före midsommarafton 1918 klarade Anton sin examensflygning och stod ”vid målet för många års drömmar!”. Redan före flygundervisningen hade han en vision om att ta sig till det unga Sovjetryssland (unionen bildades först 1922) och få till stånd en flygförbindelse med Sverige. Därigenom skulle revolutionen understödjas. Med hjälp av den rysk-italienska socialisten Angelika Balabanova – som föreläste i Sverige om sin vän Lenin – for Anton hösten 1918 till den nya staten i öst. Utan att kunna mer än några enstaka ryska ord anlände han till Petrograd (efter 1924 Leningrad, i dag Sankt Petersburg).

Till att börja med ville Anton Nilson göra en insats för att befästa Lenins ännu instabila bolsjevikvälde. Genom att uppsöka Petrogradområdets partichef Grigorij Zinovjev fick han löfte om att upptas av Röda armén. Med ett ordförråd på några hundra ryska ord lämnade Anton Petrograd och infann sig i staden Gatjina för att bli pilot i vad som inte längre var en revolution utan ett krig mot båda inhemska och utländska styrkor. Utan någon som helst militär utbildning sattes han direkt in vid fronten.

Under de strider som blossade upp mellan Sovjetryssland och det nya, självständiga Estland förflyttades Anton Nilson till Torosina utanför Pskov, där svenska frivilliga fanns på motsidan. Under en flygning därifrån blev han tvungen att nödlanda, vid Neuhausen. Han blev vänligt bemött, i synnerhet efter att ha presenterat sig som svensk. Lokalbefolkningen upplyste honom om att det fanns karolinerminnen i området och anmodade honom att besöka dem, vilket han också gjorde.

På sin närmaste chefs förslag ansökte Anton om medlemskap i Allryska kommunistpartiet, och godtogs. Som tack för sina insatser i Röda arméns flygstyrkor – främst som spaningsflygare – fick han en läderjacka av självaste Leo Trotskij, Röda arméns skapare.

Den största insats som Anton gjorde under sin första tid som sovjetisk pilot var dock sannolikt inte i luften utan på ett kontor. Hans överordnade trodde på ryktena om att den svenska krigsmakten landstigit i Estland och var på väg till Lettland. Genom sunt förnuft och sitt kontaktnät kom Anton fram till att ryktena inte stämde.

Han kunde fastställa att det bara rörde sig om en mindre skara ”svenska äventyrare” som tagit sig till Estland. Hans chefer köpte förklaringen och därmed slapp ett antal röda förband omgruppera.

Hösten 1919 for Anton hem till Sverige för att ”vila och få mat och stärka min kondition”. Då högkvarteret fick reda på hans avsikter bad de honom att, när han ändå var hemma, att ”anskaffa broschyrer från ASEA, SKF och flyglitteratur på engelska, tyska och vilket språk som helst”. Flygcheferna hade varit avskurna från flygnyheter under flera år och ville inhämta nya rön. De bad honom även vidtala bekanta till den exilryske flygkonstruktören Igor Sikorsky för att förmå denne att återvända till Ryssland. Slutligen ombads Anton att sondera intresset för en flyglinje mellan Sverige och Sovjetryssland, alltså Antons gamla drömprojekt.

När Dagens Nyheter fick nys om hans visit i hemlandet blev den stora rubriken på förstasidan ”Amaltheamannen Nilson i hemlig rysk mission på flygbesök i Sverige?”.

Sikorsky hade ingen lust att återvända till Ryssland; han blev istället en av USA:s främsta flygkonstruktörer. Men den sovjetryska flygledningen var ändå så nöjd med hur Anton löste sina uppdrag att flygstabschefen Laptjinskij ”på stående fot gav order om en gratifikation till mig på trettio tusen rubler”. Han gladde sig dock ännu mer över att han samtidigt kommenderades till Moskva, med uttrycklig rätt att även i fortsättningen själv bestämma när han skulle flyga. Han skulle dock vara beredd att från Moskvas flygplats Chodinka försvara staden mot polska flygangrepp.

Angreppen uteblev dock och Anton Nilson fick istället företa en mängd tjänsteresor för flygstaben till olika delar av landet. Han uppskattade att få se platserna i Leo Tolstojs roman Krig och fred. Men resorna gjorde även att han med egna ögon fick bevittna den hungerkatastrof som enligt Anton var ”utan like”. Han såg dock inte svälten som en konsekvens av bolsjevikernas politik utan menade att den var resultatet av naturkatastrofer, fientliga angrepp och ett svek av omvärlden. Det senare var det allvarligaste enligt Anton: ”Arbetarklassens utbasunerade internationella solidaritet var bara falskt munväder”.

Anton blev även djupt besviken över resultatet av två av hans stora projekt i Leningrad. För att bättre kunna verka för en flyglinje Moskva–London omplacerades han 1923 med kaptens rang till flyget i staden. Flyglinjen gick inte att realisera på grund av kapitalbrist. Däremot lyckades han praktiskt bidra till den första importen av flygplan.

Kanske var det som ett resultat av denna lyckade affär som Anton fick disponera hela Pavlovska palatset mitt i Leningrad. Palatset omvandlades till centrum och klubb för skandinavisk–sovjetisk kulturell, politisk men också direkt revolutionär verksamhet.

Anton Nilson utsågs till klubbens chef. Kring honom fanns andra svenskar som Emil Nordén och Fredrik Åberg – också medlemmar av Röda armén. (Nordén lämnade, liksom Anton, Röda armén under 1920-talet men Åberg fortsatte och blev pansarofficer.) Det yttersta syftet med klubben var ”att bilda stommen till en röd armé, en skandinavisk röd armé”. Anslutningen skulle vara frivillig. Lättare övningar skulle förekomma och ryska revolutionens taktik inläras. Instruktörer saknades icke. Anton gjorde en uttrycklig jämförelse mellan Skandinaviska röda armén (SRA) och ”insättandet av ett betydande antal frivilliga på de vitas sida i Finland”. För mig uppgav han att man också förberett uniformer och märken för SRA. Han uppgav sig även ha diskuterat SRA-planerna med Josef Stalin. Men det hela stannade på planeringsstadiet.

Är då Anton Nilson en så pass trovärdig källa att det räcker med hans egna uttalanden för att slå fast att en Skandinaviens röda armé planerades i Leningrad 1923? Jag är benägen att generellt lita på att de händelser och samtal han beskrev också har ägt rum. Man bör kunna hysa stora reservationer mot hans analyser men samtidigt i stort lita på hans konkreta uppgifter.

Han har också lämnat efter sig dokument som bekräftar flera av hans kommenderingar. Men det återstår en mängd obesvarade frågor.

År 1929 återvände Anton Nilson till Sverige, allt mer kritisk till Stalin, som han jämförde med tsaren: ”Blodiga söndagens händelser 1905 i Petersburg ställs i skuggan av Stalins metoder, en av de blodigaste och grymmaste gestalterna i Rysslands historia.”

Måttet var rågat 1935, då han bröt med Sveriges kommunistiska parti och gick över till Socialistiska partiet. Fem år senare lämnade Anton även det, innan det gled in i nationalsocialismen. Säpo höll dock en viss uppsikt över honom och samlade vittnesmål och tidningsklipp om honom ända till hans död 1989. Då var Anton Nilson 101 år. ”Sveriges Che Guevara” kallades han i en nederländsk tidning. Che Guevaras liv har nyligen blivit film – när kommer filmen om Anton?

Lars Gyllenhaal är författare. 2004 utkom han med boken Svenskar i krig – 1914–1945, tillsammans med Lennart Westberg.

Publicerad i Populär Historia 5/2006

Kanske är du intresserad av...

Läs också