Ordning på stan

Polisens roll i samhället är ständigt uppmärksammad och omdebatterad. De flesta medborgare vill ha en fungerande ordningsmakt, men samtidigt uppfattar mång

20 mars 2002 av Björn Furuhagen

Polisens roll i samhället är ständigt uppmärksammad och omdebatterad. De flesta medborgare vill ha en fungerande ordningsmakt, men samtidigt uppfattar många det som obehagligt och hotande att det finns en särskild yrkeskår som har rätt att ingripa i den enskildes liv. Kritiken mot polisen är ofta också hård och inte sällan motsägelsefull. Ibland vill vi att poliserna ska göra mer för att få bukt med brottsligheten och kraven höjs på ökade resurser; ibland kritiseras polisen för att den gör fel saker eller för att den har för stora befogenheter.

Debatten om polisen och om hur lag och ordning bäst ska upprätthållas är inte ny. I Stockholm hade man redan i början av 1800-talet problem med ett ålderdomligt, kritiserat och illa fungerande ordningsväsende. År 1850 omorganiserades därför polisen i huvudstaden. Alla polisiära arbetsuppgifter samlades i en enhetlig, ”modernare” organisation som fick större resurser. Även om mycket har förändrats sedan 1850 lade omorganisationen grunden till dagens svenska polis som alltså firar 150-årsjubileum i år.

I de medeltida städerna, i Sverige liksom i övriga Europa, skötte borgarna själva övervakningen av lag, ordning och säkerhet (brandrisken var stor i de trånga stadsmiljöerna).

Vår första svenska ”polislag” återfinns i Magnus Erikssons stadslag från mitten av 1300-talet och den avser i första hand förhållandena i Stockholm, rikets enda större stad. Stadslagen föreskrev att ”alla skola de vård och vaka i staden göra, som byamän äro och burskap utgivit hava”. Att göra vård och vaka innebar alltså att sköta bevakningen och vakttjänstgöringen i staden och det ålåg borgarna själva att sköta dessa sysslor utan ersättning. ”Vården” utgjorde för det första stadens poliskår och skulle under natten övervaka den allmänna ordningen. Den andra uppgiften var att nattetid vara brandvakt. Slutligen skulle vården i krigstid bilda ett slags hemvärn för stadens närförsvar.

Men med tiden blev dessa arbetsuppgifter alltför betungande och man började inrätta särskilda vaktstyrkor. I slutet av 1500-talet övergick stockholmsborgarnas skyldighet att övervaka ordningen i staden till särskilt värvade stadsvakter.

På 1630-talet fanns det 27 soldater i stadsvakten, men styrkan utökades med tiden och i mitten av 1700-talet, när det bodde ungefär 60 000 människor i Stockholm, fanns det cirka 130 stadsvakter.

De till Stockholm förlagda militära förbanden utförde också vissa polisiära arbetsuppgifter. Som en tredje part i det som skulle kunna kallas ordningspolisen fanns brandvakten som patrullerade nattetid. Dessutom fanns ett antal uppsyningsmän, i mitten av 1700-talet 30 stycken. Dessa bar ingen uniform men hade som igenkänningstecken små brickor av metall runt halsen.

År 1776 skedde en genomgripande förändring av Stockholms polisväsende. Detta år inrättade Gustav III efter mönster från Paris den kungliga poliskammaren. Det var en polisdomstol som under överståthållarens tillsyn skulle utfärda författningar om ordningen i staden och döma i mål rörande mindre förseelser. Arbetet i poliskammaren leddes av polismästaren, en nyinrättad tjänst direkt under överståthållaren. Polismästaren fick även befälet över uppsyningsmännen (även kallade polisuppsyningsmän) som nu blev fler till antalet. Trots att poliskammaren hade inrättats så behöll man den gamla stadsvakten. 1833 slogs sedan stadsvakten och brandvakten ihop till en gemensam kår som fick namnet Stockholms stads militärkår. Några år senare anställdes ännu fler uppsyningsmän vid poliskammaren och staden indelades i distrikt med tre polisstationer.

Den nya militärkåren och den omorganiserade och utbyggda poliskammaren kunde emellertid inte få bukt med de ordningsproblem som fanns i Stockholm. 1800-talets mitt var socialt, politiskt och ekonomiskt en brytningstid. Sverige hade visserligen ännu inte industrialiserats, men omvandlingen hade redan satt igång och inom några få decennier skulle hela samhället vara förändrat. Det gamla jordbrukssamhället var statt i upplösning.

Utvecklingen var snabbast och tydligast i Stockholm. Näringslivet expanderade och förändrades. Befolkningsexplosionen och den snabba urbaniseringen samt en allt större och fattigare underklass skapade nya hot och nya sociala problem.

Motsättningarna och konflikterna tilltog. En underklass bestående av fattiga hantverkargesäller och arbetare ställdes mot de bättre bemedlade klasserna. Och politiskt hårdnade kampen mellan den liberala oppositionen och den konservativa regimen med kungahuset i spetsen. Återkommande oroligheter störde ordningen i staden och problemen var särskilt stora nattetid. Till detta kom att stadsvakten och dess efterföljare militärkåren, liksom poliskammaren och dess uppsyningsmän, hade dåligt rykte och var illa omtyckta av många stockholmare. Under 1840-talet började man därför att diskutera och utreda hur polisväsendet skulle kunna förändras. Men det skulle dröja nästan tio år innan man kom till skott. Den utlösande händelsen blev de omfattande oroligheter som skakade Stockholm i mars 1848 och som militärkåren och uppsyningsmännen inte kunde hantera (se artikel härintill).

Två år senare, 1850, sjösattes den nya polisorganisationen. Omorganisationen i Stockholm byggde på tanken att hela polisväsendet skulle läggas ihop under en myndighet, att personalen skulle utökas väsentligt och att polismännen skulle få bättre löner. Resultatet blev en ny större poliskår med 390 man inklusive befäl. Titeln uppsyningsman togs bort och ersattes med poliskonstapel. Poliserna skulle bära uniformer och de beväpnades med batonger. Nattetid fick de bära sablar. Staden indelades i nio vaktdistrikt (antalet varierade en del från år till år) med ett polisvaktkontor, en polisstation, i varje område. Varje distrikt leddes av en kommissarie som till sin hjälp hade några överkonstaplar. De vanliga konstaplarna tjänstgjorde också inne på vaktkontoren, men framförallt var de ute och patrullerade. Den nya polisorganisationen övertog också nattbevakningen från militärkåren som skrotades.

Poliskåren växte snart i styrka och delades med tiden upp i specialiserade avdelningar. 1890 fanns det 550 polismän i staden och 1920 cirka 900. Men eftersom befolkningen nästan fyrdubblades under perioden 1850–1910, från 90 000 till 340 000, ökade alltså inte antalet polismän per stockholmare. I själva verket minskade polistätheten men var ändå stor med nutida mått mätt. Redan 1853 avdelades fyra konstaplar till att spana och utreda brott, och därmed var grunden lagd till den så kallade detektivavdelningen, eller kriminalavdelningen, som den senare kom att heta. 1876 tillkom centralavdelningen som skulle sköta en del specialtjänstgöring. Centralavdelningen fick även hand om vissa trafikfrågor, men framför allt ansvarade den för den polisutbildning som nu ordnades. Under slutet av 1800-talet inrättades sedan flera andra avdelningar, bland annat den ridande polisen och piketavdelningen som förfogade över häst och vagn samt en släde.

Det fanns även en särskild sedlighetspolis. För att få bukt med de grasserande könssjukdomarna – framförallt syfilis – föreslog man redan på 1700-talet att så kallade lösa kvinnor skulle besiktigas och i början av 1800-talet infördes regler för detta. Det föll sedan på den nya polisen att tillsammans med medicinsk personal genomföra kontrollen. En särskild avdelning inrättades 1864, prostitutionsbyrån. Varje vecka skulle de prostituerade kvinnorna som var registrerade undersökas på den medicinska kliniken. Polisens uppgift var även att om möjligt förmå yngre kvinnor som börjat prostituera sig att sluta. På den här tiden fanns det enbart manliga poliser, men på prostitutionsbyrån anställde man även några kvinnliga biträden, ”polissystrarna”. Antalet registrerade kvinnor var stort: 1895 sammanlagt över 800. Denna så kallade byråskrivning upphörde 1918.

Men det var ute i vaktdistrikten som de flesta konstaplarna tjänstgjorde och här bedrevs det mesta polisarbetet. Den nya polisen fick ta sig an en rad olika uppgifter. Under 1800-talet och början av 1900-talet sattes polisen in vid strejker och andra oroligheter, vilket ledde till kritik bland annat från den framväxande arbetarrörelsen. Polisen skötte också övervakningen av ordningen på gator och torg. En inte ovanlig arbetsuppgift blev att ta hand om berusade personer. Man skulle dessutom till exempel inspektera renhållningen av hus, gator och gårdar, kontrollera tiggare och resande, reglera gatuhandeln och kroglivet, hålla uppsikt över brandsäkerheten, livsmedelshygienen och sköta vissa sjukvårdsärenden. Allmänheten skulle också kunna vända sig till polisen på gatan eller gå in på polisstationen. Det brottsförebyggande arbetet spelade däremot en mindre roll för polisen under 1800-talet.

Polisdistrikten sammanföll i stort sett med de kyrkliga församlingarnas gränser. Varje distrikt indelades i sin tur i mindre bevakningsområden där det ytterst noggrant lades ut patrulleringslinjer, det vill säga de vägar som konstaplarna skulle följa under sin patrullering. Passen var i regel fyra timmar långa och konstaplarna gick ofta ensamma, ibland två och två. Arbetsdagarna var långa och hårda eftersom arbetsdagen splittrades i två pass med mellanliggande fritid. Nattpass och dagpass växlade. Ibland tjänstgjorde konstaplarna inne på polisstationerna.

Patrulleringen var rigoröst reglerad. Konstaplarna fick inte i onödan stanna eller sätta sig och vila, de fick inte röka eller bära käpp, de fick inte ha händerna i fickorna eller prata i onödan med personer de mötte.

Linjerna gick medsols i en ring runt kvarteren. Överkonstaplarna och särskilda inspektionskonstaplar från centralavdelningen gick däremot motsols för att kontrollera de vanliga konstaplarnas patrullering. Disciplinen var även i övrigt hård och noggranna regler gällde också för hur poliserna skulle uppträda privat. Deras levnadssätt skulle vara ”anständigt och tyst”. Poliserna fick inte skuldsätta sig eller delta i demonstrationer. Ogifta konstaplar var tvungna att bo i särskilda polislogementen.

Disciplinproblemen var stora inom Stockholms nya poliskår och det var svårt att bygga upp en fungerande organisation. Konstaplarna gjorde sig skyldiga till en uppsjö olika förseelser: de var berusade eller gick på krogen under patrulleringen, de uppträdde oskickligt mot civila eller var ohövliga och uppstudsiga mot sina befäl. Tjänstefel och försummelse i tjänsten var det vanligaste, till exempel otillåtet prat under patrulleringen, bristande uppmärksamhet, opålitlighet eller att man somnat inne på vaktkontoret eller ute på linjen.

Konstaplarnas förseelser ledde till varningar och tillsägelser eller till att den skyldige fick tjänstgöra utan lön en kortare tid. Det var heller inte ovanligt med avsked, vilket ledde till en mycket stor personalomsättning under mitten av 1800-talet. Disciplinproblemen, speciellt alkoholmissbruket, fanns kvar under hela 1800-talet och först i början av 1900-talet blev ordningen bättre inom poliskåren. Personalomsättningen fick man däremot snabbare bukt med, bland annat genom att förbättra utbildningen och genom att konsekvent börja rekrytera militärer med underofficersexamen.

Den svenska polisens födelse kan vi alltså datera till Stockholm 1850, och den moderna polisen har utvecklats ur denna polisorganisation. Före 1800-talets mitt kan man egentligen inte tala om en polis i modern bemärkelse, även om det fanns ett ordningsväsende med polisiära funktioner.

Men skillnaderna är ändå stora mot hur det ser ut i vår egen tid. Trots expansionen och specialiseringen fanns ännu i början av 1900-talet många drag från grundandet 1850 kvar i polisens organisation och arbete. Det dröjde länge innan den professionalisering som i dag karaktäriserar polisen utvecklades. Debatten om polisens samhällsroll, befogenheter och arbete har knappast förändrats lika mycket. PH

Björn Furuhagen är historiker och forskare på Brottsförebyggande rådet (BRÅ).

Att läsa: Polisen i Stockholm förr och nu Lennart Järbe (1975).

1848 års oroligheter

På lördagskvällen den 18 mars 1848 utbröt kravaller på Stockholms gator. Folkmassor drog runt i staden, krossade rutor och ropade slagord om reformer och krävde monarkins avskaffande. Under söndagen fortsatte oroligheterna i huvudstaden. Efter att till en början ha avvaktat och lyssnat på de demonstrerande bytte den tämligen nytillträdde kung Oscar I fot och beordrade ut militär. Skottlossning utbröt och cirka trettio personer dödades.

Upploppet hade inspirerats av en våg av revolutioner i Europa. Via de nystartade dagstidningarna spreds informationen snabbt. I Italien, Frankrike, Tyskland, England och Österrike rasade folket mot överhetens privilegier, den egna fattigdomen och bristen på inflytande över politiska beslut. På vissa håll fick makten kapitulera, på andra slogs upproren skoningslöst ner.

Marsoroligheterna i Stockholm hörde knappast till de mest betydande i Europa detta år, men i svensk historia är vi inte vana vid så våldsamma missnöjesyttringar. Den etablerade politiska oppositionen i Sverige slöt dock inte upp på demonstranternas sida. Därför blev maktens eftergifter relativt små – ett kungligt löfte om parlamentariska förändringar och en mer reformvänlig regering. Men behovet av en professionell och bättre organiserad poliskår var ett konkret resultat av händelserna i mars 1848.

Magnus Bergsten

Från trä- till elbatong

När distriktspolisen skapades med början i Stockholm 1850 hämtade man uniformer och beväpning från den svenska militären. Konstaplarna utrustades med huggvärja för flottan (m/1843). Man fick också en svart träbatong, försedd med en stockholmssymbol, helgonet S:t Eriks bild. Batongen kom därmed att fungera både som vapen och polislegitimation.

År 1890 infördes polissabeln. Den bars ovanpå syrtuten (en livskuren uniformsrock med två knapprader), fäst i ett koppel. Pickel-huva, sabel och syrtut användes av poliserna i svenska städer ända fram till 1925.

År 1926 fick det svenska polisväsendet en gemensam uniform. Den bestod bland annat av vapenrock och skärmmössa. Också sabelns utförande ändrades en del, och i Stockholm blev det vid den här tiden diskussion om huruvida polisen verkligen skulle bära detta huggvapen. Från november 1930 till april 1933 användes på dagtid endast batong. På kvällar och nätter fick dock polismännen bära sabel. Från 1933 användes dock åter sabel vid ”all yttre tjänst”.

Särskilda regler gällde för konstaplar som bevakade Riksbanken i första vaktdistriktet och ”uppbördslokal vid tid för uppbörd”. Risken för rån gjorde att dessa polismän utöver sabel även bar pistol i svart läderhölster. Den ”detektiva polisen” i Stockholm hade redan 1905 utrustats med skarpladdad revolver.

Från 1930-talet och framåt ändrade batongerna utseende och material. Man övergick från trä till gummi. Den svarta variant som nu kom att bäras av konstaplarna kallade internt för ”köttkorven”.

Under 1940-talet kom allt fler grupper av poliser att bära pistol, och det var främst de tysktillverkade Walther PPK och Walther PP som användes (kaliber 7,65 mm). Men ordningsmakten var vid denna tid fortfarande en kommunal angelägenhet och det förekom stora variationer mellan svenska orter. Därför kunde man se svenska poliser bära vapen av diverse klassiska märken som Colt, Browning och Smith & Wesson.

När polisen förstatligades 1965 avskaffades sabeln helt och hållet. Nu föreskrevs det att varje polisman skulle bära batong, handfängsel, pistol med snodd och hölster samt koppel. Sedan ett par år hade då batongen bytt färg, från svart till vit.

På 1980-talet ersattes Walther-pistolerna med nya tjänstevapnet Sig Sauer, kaliber 9 mm. År 1991 sattes en nationell insatsstyrka upp, och den utrustades med k-pist som ”förstärkningsvapen”. Ett gevär från tyska Heckler & Koch används sedan några år för att skjuta tårgas.

Det pågår i dag ett arbete med att se över polisens beväpning. Dels kan pistolen hos de patrullerande poliserna komma att ersättas av andra, mindre farliga vapen – som till exempel sprayburkar och elbatong. Dels kan det bli aktuellt att fler grupper inom polisen utrustas med tunga vapen, att användas i kampen mot den grova brottsligheten.

Källa: Polishistoriska museet

Publicerad i Populär Historia 7/2000

Kanske är du intresserad av...

Läs också