Kungens amnesti kom för sent för Fahlberg
Kung Karl XIV Johan bestämde sig år 1834 för att fira 24-årsjubileet av den oförglömliga dag, den 20 oktober, då han först satt sin franska fot på Sveriges jord. Det skulle ske genom att ge amnesti åt alla som dömts för politiska brott.
Den egentliga anledningen till denna åtgärd var dock att det ansågs vara enda sättet att bli av med den för majestätsbrott dödsdömde men benådade kaptenen och författaren Anders Lindeberg, inte utan orsak ansedd som ”oböjlig och orubbligt trilsken”. Lindeberg hade nämligen vägrat att acceptera benådningen och tjurskalligt krävt att få bli avrättad.
Även om amnestiplakatet sålunda var tillkommet för att lösa det lindebergska problemet berörde det naturligtvis även alla andra politiska fångar. I våra historieböcker har det alltid hetat att dessa bestod av två landsflyktiga gustavianska officerare vid namn von Düben och von Vegesack.
Nu var det emellertid så att 1834 års amnesti faktiskt berörde ytterligare en person – en man som redan 1813 i sin frånvaro dömts till döden för landsförräderi och därefter hållit sig undan den svenska rättvisan på en ö i Västindien. Hans namn var Samuel Fahlberg.
Klippö utan färskvatten
Gustav III hade år 1784 i Paris lyckats förhandla sig till att Sverige fick en koloni – ön S:t Barthélemy i Västindien. Glädjen, stoltheten och förväntningarna var till en början stora. Det visade sig dock snart att ön var en av de minsta i Västindien. Dessutom var den klippig, utan odlingsbar mark och helt utan färskvatten. Däremot sades ön vara utrustad med en bra hamn. Gustav beslöt sig därför att satsa på handel.
De första svenskarna anlände till ön i början av 1785. Bland dem befann sig den 26-årige läkaren Samuel Fahlberg.
De fann mycket riktigt att ön inte var något att skryta med. Befolkningen utgjordes av drygt 700 invånare av vilka knappt 300 var slavar. De fick sin magra försörjning genom att utvinna salt ur så kalade ”saliner”, odla bomull och föda upp och sälja får, getter och fjäderfä.
I sann svensk anda satte man nu igång med att organisera verksamheten. Den utmärkta hamnen, Le Carénage, försågs med bryggor, tullhus och magasin och förklarades vara frihamn, det vill säga en hamn där varor från olika nationer tullfritt kunde lossas, förvaras och försäljas. En stad byggdes upp runt hamnen och fick namnet Gustavia.
Under konflikterna mellan England och Frankrike under revolutions- och napoleonkrigen, liksom det amerikanska frihetskriget, utgjorde den svenska frihamnen på S:t Barthélemy en smidig omlastningshamn för de krigförande. Och affärerna blomstrade; vid sekelskiftet 1800 hade befolkningen växt till 5 000 personer.
Det svenska inslaget var dock blygsamt. Tjänstemän, garnison, handelsmän och familjemedlemmar omfattade till en början ett hundratal personer, men antalet sjönk efterhand och i slutet av den svenska perioden fanns endast en handfull svenskar kvar. Språket som talades i staden Gustavia var engelska och på den övriga ön franska. Svensk rätt tillämpades, men den traditionella västindiska ”Martinique-lagen” hade också stor betydelse. Betalningsmedlen utgjordes av spanska ”piastres gourdes”.
En centralgestalt
Det visade sig också snart att Sverige hamnat mitt i en dynamisk politisk verklighet fylld av kaperier, slavhandel, ideliga stormaktsprovokationer och till och med en regelrätt engelsk ockupation av ön under ett drygt år i början av 1800-talet.
Under hela denna tid var Samuel Fahlberg en av centralgestalterna på ön. Han var född 1758 i Hälsingland, blev tidigt både fader- och moderlös och kom så småningom till Stockholm. Där togs han omhand av badmästaren och sedermera regementsläkaren Jacob Tjäder, som bekostade hans kirurgiska studier i Uppsala och Stockholm.
Efter avlagd examen begav han sig som skeppsläkare ut på haven under ett par år för att 1784 utnämnas till den nyinrättade kolonins första läkare. Han var begåvad på många områden och kombinerade snart läkartjänsten, som förmodligen inte var särskilt betungande, med en mängd andra aktiviteter.
Ledamot av Vetenskapsakademien
Fahlberg lade grunden till Gustavias stadsplan, mätte upp och ritade kartor över ön och samlade in naturalier vilka han sände hem till Vetenskapsakademien. Detta senare i sådan omfattning att han 1791 blev ledamot av det lärda sällskapet. Han utnämndes till öns ingenjör och titulerades lantmäteridirektör och tjänstgjorde dessutom som guvernementssekreterare. Den till S:t Barthélemy landsförvisade anjalamannen Robert Montgomery beskriver Fahlberg som en ”slät medicus, lite fadd men mycket tjänstaktig”.
Han bildade också familj; redan 1791 gifte han sig med Elisabeth Sivers från den närbelägna ön S:t Eustache. Hon avled i december 1800 och i juli påföljande år gifte han om sig med Elizabeth Evory, även hon från S:t Eustache.
De fick fem barn, av vilka dock flera dog i späd ålder. På den svenska kyrkogården utanför Gustavia finner vi i dag den lilla Sophia Ulrica Fahlbergs gravsten. Hon föddes 1802 och blev endast två år gammal. I samma grav ligger troligen även sönerna Johan Fredrik, död som spädbarn 1807, och Fredrik, som även han avled strax efter födseln 1808.
Till öns skydd fanns en liten svensk garnison, som normalt skulle uppgå till 30 man. För det mesta var den dock allt annat än krigsmässig. Fosterlandet hade valt att skicka iväg usla och kriminellt belastade soldater som varken tålde tjänstgöringen eller klimatet.
Läkaren Fahlberg berättar sålunda i en rapport 1808 att av tjugotre soldater var endast fyra friska. Några år senare fanns två friska soldater kvar tillsammans med sju ”vanföra krymplingar”. Resten var döda. Krämporna rubricerades oftast som lungsot, tvinsot, bensår, synsvaghet och sinnessvaghet.
Som komplement till denna föga imponerande försvarsstyrka fanns också en milis med uppgift att utföra vakttjänst såväl i Gustavia som på den övriga ön. Under de oroliga åren i början av 1800-talet blev denna tjänstgöring mycket betungande. Den förorsakade många protester och bidrog till att skapa ett starkt missnöje bland folket.
Att den heller inte var särskilt effektiv uppenbarades en natt i november 1807 när ett hundratal franska soldater landsattes i en vik söder om Gustavia och snabbt besatte staden och batterierna. Någon ockupation var det emellertid inte frågan om. Målet för operationen var att hindra en amerikansk handelsman vid namn Israel från att fortsätta en alltför lukrativ handel med ön S:t Domingo.
När fransmännen efter något dygn drog sig tillbaka, visade det sig att hela operationen varit känd i förväg av alla på ön – utom av svenskarna. Gustavias bagare hade till och med förberett sig och bakat extra mycket bröd den natt då invasionen ägde rum!
Bråk om ny milis
För att under dessa omständigheter ändå ha ett fungerande försvar omorganiserades 1809 milisen till att omfatta fyra kompanier med folk från staden Gustavia och från ”landet”, det vill säga den övriga ön.
Lantbefolkningen var oftast fransk medan stadens invånare utgjordes av en brokig internationell skara handelsmän och hantverkare med engelsmän som dominerande nationalitet. Den nya milisorganisationen blev föremål för bråk redan från början och särskilt valet av befäl skapade mycket avund och missämja.
Guvernören vid denna tid hette Ankarheim och var en svag chef utan auktoritet. Bakom ryggen kallades han allmänt ”Gumman A”. Ankarheim hade nu förordnat justitiarien, det vill säga domaren, Anders Bergstedt att vara chef för hela milisen. Bergstedt drog snart på sig ett massivt missnöje från det övriga befälets sida. Han betraktades som den som styrde över guvernören och var allmänt illa omtyckt. Även bland soldaterna spred sig oron.
Vad som ytterligare gjorde stämningen spänd var ankomsten av ett stort antal franska kaparbesättningar och frigivna fångar, som flytt när engelsmännen erövrat deras öar. Horder av ”löst folk” drog nattetid omkring på Gustavias gator och brottsligheten ökade snabbt.
Kapare utrustades också i Gustavia och när detta upptäcktes fängslades och dömdes besättningar och befäl. Fångarna ställdes under lantmilisens tillsyn och då kom givetvis Bergstedt i skottgluggen. Som guvernementssekreterare drabbades även Fahlberg av det allmänna missnöjet.
Mycket av spänningen mellan styrelsen och folket hade sin grund just i behandlingen av kapare och smugglare, vilket betraktades som ingrepp i en normal och självklar verksamhet.
Snart började också stadens köpmän och hantverkare protestera mot att fullgöra vakttjänst i batterierna och följden blev att ett särskilt artillerikompani sattes upp. Något lämpligt befäl med artillerikunskaper fanns dock inte. När Fahlberg utnämndes till chef utbröt tumult och han blev offentligt hånad och trakasserad.
Allmänt uppror
Den allmänna oron gjorde att guvernören Ankarheim i slutet av september 1810 betraktade milisen som en risk och gav order om dess avväpning. Kompanierna skulle lämna in sina vapen i arsenalen.
Detta blev signalen till allmänt uppror. När milischefen Bergstedt kom för att se till att avväpningsordern verkställdes blev han nerdragen från sin häst, tagen till fånga och av de upproriska förd till guvernörshuset.
Fahlberg befann sig där vid detta tillfälle och såg dem komma marscherande runt hamnviken. Samtidigt såg han lantmilisens kompanier närma sig staden från andra hållet. Han anade att det skulle kunna bli mer bråk och skyndade därför, på Ankarheims uppmaning, iväg mot batteriet Gustaf III som var beläget vid vägen in mot staden. Tanken var att få lantmilisen att stanna vid batteriet och där invänta nya order.
Guvernören Ankarheim tänkte också bege sig dit, men stadsmilisen hade nu hunnit fram till guvernörshuset och han övermannades. Ankarheims framfart hindrades också något av en ömmande portvinstå.
När alla kommit tillbaka till guvernörshuset förklarade upprorsledarna att alltihop hade sin orsak i truppernas missnöje med Bergstedt. Denne i sin tur fördes till sitt hus och ställdes under bevakning.
Under tiden befann sig Fahlberg uppe vid batteriet och fick rapporter om att den upproriska stadsmilisen hade för avsikt att inta fortet under natten. Det sades också att den beväpnat sig med slaktarknivar och dolkar och hotat med att minsta motstånd skulle resultera i en massaker.
Fahlberg stannade kvar med ett tiotal man under det att de andra övergav sina poster av rädsla att bli mördade. Framåt kvällen lämnade dock även han batteriet som vid midnatt besattes av de upproriska. Ankarheim gick snart med på att förhandla med upprorsmakarna och återinträda i tjänst. Bergstedt sattes på ett fartyg med destination Nordamerika och milisen ställdes under upprorsledarnas befäl.
Rykte spred sig
När nu Bergstedt oskadliggjorts återstod så Fahlberg. Ett rykte spreds snart i staden att Fahlberg, när han på dagen för upproret anlänt till batteriet Gustaf III, skulle ha försökt att ta befälet för att krossa upproret. Fältväbeln August Nyman vittnade senare om att Fahlberg hade kommit dit vid femtiden på eftermiddagen tillsammans med ett landmiliskompani. Han hade därefter hållit ett tal på franska vilket var ett språk som Nyman inte förstod. Kompaniet hade svarat på samma språk och därefter avlägsnat sig.
Vittnet berättade vidare att Fahlberg vände sig till Nyman och frågade om kanonerna var laddade och begärde att de skulle flyttas så att de bar ner mot staden och gatan utanför guvernörshuset. Det var där de upproriska ur stadsmilisen var församlade.
Nyman hade då meddelat att han endast disponerade en korpral och en sjuk soldat på batteriet och därför inte kunde flytta några kanoner. Dessutom fanns ingen order att han skulle göra så. Fahlberg skulle då ha sagt att han hade guvernörens muntliga order. Han begärde därefter att de mindre pjäserna vid en närbelägen redutt skulle göras i ordning för att vändas mot staden. Nyman svarade att han inte kunde bifalla en sådan önskan eftersom han inte hade tillräckligt med folk att försvara batteriet med.
När ryktet om att Fahlberg tänkt lägga artillerield över stadens gator och torg började cirkulera, utbröt en storm av ovilja mot honom från stadens invånare. Situationen blev snart så påfrestande att Fahlberg begärde tjänstledigt för att komma bort från ön ett tag.
I början av oktober fördes han över till den närbelägna S:t Eustache, som vid den na tid innehades av engelsmännen. Det skulle visa sig vara ett definitivt farväl.
Fältväbeln August Nyman, som ansågs ha avstyrt ett blodbad genom sitt rådiga handlande, hyllades som stadens store hjälte. En insamling företogs och bildhuggaren Byström gjorde en minnesurna som så småningom placerades på en marmorpelare uppe vid batteriet Gustaf III. Nyman hann dessvärre dö innan urnan kom på plats vilket medförde att inskriptionen fick följande tidstypiska lydelse:
Pelaren finns fortfarande kvar på sin plats medan urnan numera återfinns i öns nyöppnade museum.
Hätsk stämning
Fahlberg hade nog tänkt sig att återvända till S:t Barthélemy ganska snart, men situationen förvärrades snabbt. Flygblad spreds och stämningen blev så hätsk att mobben försökte sätta eld på några av hans sex fastigheter i Gustavia. Ankarheim skrev till honom och avrådde honom från att komma tillbaka under den närmaste tiden.
Förgäves försökte Fahlberg rentvå sig från skuld i samband med upproret. I Sverige gav man de upproriska rätt och fördömde både Bergstedts och Fahlbergs handlande. Fahlbergs lön drogs in och Kungl Maj:t förklarade att Bergstedt och Fahlberg genom sina kriminella planer velat göra sig till herrar på ön. Fahlberg kände sig naturligt nog förrådd och blev efterhand allt bittrare mot öns styrelse.
Han kom under denna tid också i nära kontakt med engelsmännen, särskilt med guvernören för de engelska öarna i Antillerna, Hugh Elliot. Denne hade 1788 varit engelsk minister i Köpenhamn och efter det danska anfallet mot Sverige på eget initiativ rest till Karlstad för att träffa Gustav III.
Elliot var känd som en okonventionell diplomat och gick bland kollegor under det talande smeknamnet ”Rasande Roland”. Under mötet med kungen lovade han både medling och aktiv engelsk krigshjälp och bidrog på ett icke oväsentligt sätt till att det danska kriget blev så kort.
Minnet av denna kontakt med det svenska kungahuset var tydligen fortfarande levande för honom och han påstås nu ha uppmuntrat Fahlberg att i mars 1811 skriva ett icke undertecknat brev till bland andra Ankarheim. Innehållet var spektakulärt: den i mars 1810 avsatte svenske kungen Gustaf IV Adolf skulle erbjudas ön S:t Barthélemy, som därefter skulle förklaras neutral och ställas under engelskt beskydd!
Motiveringen var att eftersom ön var övergiven av moderlandet, isolerad från all hjälp, avskuren från handel och utan egna resurser, skulle köpmän och handlare flytta och öns befolkning därigenom falla i ohjälplig fattigdom. Fahlbergs idé skulle betyda räddningen för ön och dess befolkning.
Ankarheim instämde Fahlberg till öns domstol för högförräderi. Han kom inte – naturligtvis – och blev slutligen i september 1813 dömd i sin frånvaro att vara förlustig liv, ära och egendom. Domen fastställdes sedan av Kungl Maj:t med det undantaget att hans egendom inte skulle tillfalla kronan utan komma hans barn och arvingar till godo.
Fahlberg levde sedan återstoden av sitt liv som landsflyktig på S:t Eustache och på den närbelägna ön S:t Martin och försörjde sig mestadels som garnisonsläkare.
Sonen Samuel Ulric, som fötts i Gustavia 1806, dog i november 1810 på S:t Eustache. Knappt ett år senare avled även hustrun Elizabeth, endast 31 år gammal. De ligger i samma grav i Oranjestad på S:t Eustache.
Förnekade order
I hela sitt liv förnekade Samuel Fahlberg såväl att han skulle ha gett order om att skjuta med kanoner mot de upproriska i Gustavia som att han skulle ha skrivit det landsförrädiska brevet, vars innehåll han förklarade var honom obekant fram till den 16 september 1813 då han mottog sin dödsdom.
Vi vet fortfarande inte om Fahlberg var skyldig till anklagelserna eller om han var utsatt för en komplott från de upproriskas sida. Någon historisk undersökning av det digra materialet från händelserna 1810–11 har inte företagits.
Klart är dock att det fanns stora spänningar mellan olika intressegrupper på S:t Barthélemy under dessa år. De svenska ämbetsmännen hade svårt att klara motsättningarna mellan fransmän och engelsmän, de var utsatta för stark kritik för sin politik mot kapare och smugglare och missnöjet med vakt- och milistjänst var utbrett, särskilt bland köpmännen i staden. Det var också bland stadsmilisen som motviljan mot Bergstedt och Fahlberg var störst.
Amnestin den 20 oktober 1834 betydde alltså att Fahlberg var en fri man. Men denne – som lämnat Sverige i december 1784 och i 26 år verkat på S:t Barthélemy och därefter i 24 år levt i landsflykt efter de olycksaliga händelser som blev följden av milisupproret 1810 – fick aldrig reda på att han fått amnesti. Han insjuknade hastigt i november 1834 och avled, 76 år gammal, på S:t Eustache. Budet om amnestin kom för sent.
Anders Z Sandström är historiker med fransk kulturhistoria som specialitet. Han har tidigare varit chef för Nordiska museets vetenskapliga bibliotek.
