Resande längs uråldriga leder

De flesta människor reste länge i första hand för att ordna sin försörjning. Man var tvungen att få tag på livsviktiga varor som man inte kunde producera själv – salt var viktigast, vilket utvanns i norra delen av det tyska riket eller i frankerriket.

Den långväga handeln skedde via vatten ända till nuvarande Egypten, Pakistan och Bagdad. Fynd av föremål i gravar från 700- och 800-talen (vendeltid och vikingatid) i Norden tyder på livliga kontakter med arabisktalande delar av världen, främst via floderna Dnepr och Volga till Svarta havet respektive Kaspiska havet. På Helgö i Mälaren har man funnit en liten Buddha-staty på en handelsplats som övergavs på 800-talet. Statyn tillverkades troligen på 500-talet i nuvarande Pakistan, och kom till Norden längs handelsvägarna. Samma sak är det med det siden som har hittats i många gravar. Tyget tillverkades i Bysantinska riket, eller kom ända från Kina via Sidenvägen. Vikingarnas resande och handel ska vi inte gå in mer på här, men detta var en självklar del av sjöresorna under tidig medeltid i Norden.

Majoriteten av människorna nöjde sig med att färdas till närbelägna handelsplatser, marknader och hamnar – för att köpa det som behövdes till hushållet, eller för att sälja sin överproduktion. Många gårdar med större boskapsuppfödning födde upp livdjur (för avel) och drev dem till marknadsplatser för försäljning. Vi kan ana att människor redan under tidig medeltid var medvetna om på vilka platser de fick bäst betalt, vilket gjorde att man valde olika utskeppningshamnar eller marknadsplatser för att sälja sina djur.
Andra anledningar till att resa under tidig medeltid i Norden var möjligheten till jakt och fiske. För många människor var det nödvändigt för att dryga ut vad jordbruket kunde ge, särskilt under höst och vinter. Jakten kunde se väldigt olika ut beroende på samhällsklass. För aristokrater och kungligheter var det ett nöje som också användes för att underhålla och utveckla sin skicklighet – både som ryttare och i förberedelse för krig.

Den sista kategorin av resande, som gällde för bredare lager av befolkningen, var de resor som gjordes till och från tingen. Dit färdades man oftast en gång på våren och en på hösten. Där avgjordes rättsliga tvister och andra konflikter som man inte kunde komma överens om i vardagen.

Tingsområdena var geografiskt sett inte särskilt stora, vilket innebar kortare resor. I princip kunde alla som ville få sin sak prövad ta sig dit och få den avgjord av en lagman. Från den tidiga medeltiden finns, som vi vet, i princip inga inhemska skriftliga källor – om vi undantar runstenarna. Dessa ger ändå en del inblickar i att vägar och broar var något som man gärna månade om att röja och bygga. Många runstenar sattes också upp intill vägar eller broar för att visa vem som hade anlagt dem.

I Uppland finns det ett tjugotal runstenar som kan knytas till en Jarlabanke och hans farmor Estrid. Flera av inskriptionerna nämner väg- och brobyggande. En av dem (i Södersätra) förtäljer: "Häming och Jarlabanke lät röja väg och göra broar efter sin fader och Estrid efter sina söner Ingefast och Ingvar." Spår av vägar i form av nämnda hålvägar, finns på många håll i landskapet – de syns oftast tydligast på åsar och höjder, och helst där jorden är sandig. Vinterresor har avsatt färre spår, eftersom man då oftast tog sig fram på frusna vattendrag, eller på frostig och bärkraftig mark eller på snö.

Över våtmarker kunde man annars anlägga så kallade kavelbroar, alltså stockar som lades direkt på marken i en följd. Eller så kunde man lägga ut spångar att gå på. Exempel på det finns fortfarande på många platser runtom i landet, bland annat vid våtmarker intill Kävlingeån i Skåne. Från 1100-talet börjar stenbroar bli vanligare.

Resandet under tidig medeltid efterlämnade olika spår, som hästskor, delar av seldon samt borttappade mynt. Många av mynten är arabiska, men även tyska, franska och engelska förekommer.
Hästskor i all ära, men de flesta tog sig fram till fots. Främst för att vägarna var så dåliga att det var obekvämt, eller på sina ställen ogörligt, att resa i vagn. Hästar användes oftare som lastdjur (senare även dragdjur) än som riddjur, och vi måste tänka att de med våra mått var rätt små, runt 120 till 140 centimeter i mankhöjd. Först under senmedeltiden började aveln ge större hästar som kunde bära tungt rustade riddare.
Något som förbättrade hästarnas användbarhet var hästskon, som började användas i Norden på 900-talet och blev standard från 1100-talet. Särskilt viktig blev hästskon när transporterna blev tyngre.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Innan kristendomen hade kommit till Norden reste man regelbundet till offerplatser. I många fall fanns det tempel där kulten utfördes vid midvintern och andra högtider under året. När kristendomen började att sippra in i Norden under 700- och 800-talen, reste man av andra religiösa anledningar. Till en början kunde det handla om missionsresor, som när Ansgar skulle kristna Birka omkring år 830, eller när den engelske missionären Sigfrid – enligt legenden – döpte Olof Skötkonung vid Husaby källa i Västergötland runt år 1000. Kristna reste även till olika vallfärdsmål. Det viktigaste i Norden blev snabbt den mäktiga katedralen, Nidarosdomen, i Trondheim med Olof den heliges grav.

Från pilgrimsresorna finns arkeologiska spår i form av pilgrimsmärken – små metallbroscher som fästes på ytterkläderna. De kunde köpas på pilgrimsorten för att visa att man hade varit där, eller inför avfärd för att visa vart man skulle, för att hitta andra att slå följe med.

Under tidig medeltid hade det inte funnits någon kungamakt, utan ett antal mindre hövdingadömen som samexisterade. Med kristendomen kom tanken på en starkare härskarmakt. Män som Olof Skötkonung var avgörande för att etablera tanken på ett mer utbrett svenskt rike. Han är den förste som man med säkerhet vet styrde landskap både kring Mälaren och i Götaland, varför han antagligen – åtminstone tidvis – lyckades upprätthålla makten över vad vi skulle kunna kalla början till ett svenskt rike.

Med en starkare kungamakt på 1100-talet ökade skrivkunnigheten, vilket ledde till att vi härifrån har fler skriftliga källor. I slutet av århundradet var Knut Eriksson kung och han ingick det första kända handelsavtalet senast år 1180 med Henrik av Sachsen. Detta har tolkats som att svenska städer började att bli viktigare som permanenta handelsplatser vid denna tid.

Städerna blev betydelsefulla för resandet, eftersom de ofta låg ungefär en dagsmarsch – cirka 40 kilometer – från varandra. Här etablerades snart också katedralskolor vid domkyrkorna, vilket gav ytterligare en kategori av resande: studenter. Dessa tog sig ofta mellan hemmet och skolan – och i vissa fall ända till universiteten. Under lång tid låg de närmaste i Bologna och Paris, innan tyska universitet började grundas under 1300-talet.
De svenska landskapslagarna skrevs ner främst under 1200-talet, och här finns de första bestämmelserna om vägar och "vägaskyldighet", som stadgade ansvaret för bönder och markägare att underhålla vägarna på sin mark. Det ansvaret upphörde i praktiken först med förstatligandet av nätverket så sent som 1944.
I både Västgöta- och Upplandslagen finns det omnämnt att om vägarna skadades av resande eller av djur (och inte reparerades) kunde markägaren dömas till böter. Den som ägde mark var tvungen att hugga ner träd och ansa sly och buskar intill vägarna, för att hålla dem farbara. Även skyldigheten att erbjuda övernattning för vägfarare fanns i landskapslagarna, kallad "gästningsskyldighet". Vanliga resenärer fick enligt denna stanna en natt per gård, medan kungliga sändebud kunde stanna längre.

Vägarna var viktiga för rättskipningen, eftersom de möjliggjorde att människor kunde ta sig till tingsplatserna med sina ärenden. Den som överföll eller rånade en vägfarare skulle också dömas hårdare, något som visar vilken vikt man fäste vid möjligheten att kunna resa.

Under medeltiden ökade befolkningen i Sverige, liksom i övriga Europa. Med fler människor och växande handel blev det fler som rörde sig längs vägarna, och behovet av reglering av dem blev tydligare. Särskilt sommartid behövde man också kunna transportera mer varor på vagnar och kärror, något som vintertid gick enklare när man kunde dra mer skrymmande föremål på slädar.

Under 1200-talet blev det vanligt med marknadsdagar, vilka samlade människor från när och fjärran. Hansan (se artikeln om det mäktiga handelsförbundet i Populär Historia 4/2025) påverkade samtidigt stadslivet i Norden. Särskilt i kuststäder som Visby, Söderköping och Kalmar kom tyska handelsmän att få stor betydelse. Städernas råd organiserades efter tyskt mönster, och i många städer var så stor andel av befolkningen tysk att man såg sig tvungen att stadga att bara en viss andel av platserna i råden fick utgöras av tyskar.
För Hansan och dess sjöhandel blev utvecklingen av en ny fartygstyp avgörande: koggen. Den var en långsamt seglande och ganska klumpig farkost, men kunde lasta betydligt mer än sina föregångare (uppskattningsvis 40–200 ton), vilket gjorde långväga transporter både effektivare och billigare.

Samtidigt stärkte kungamakten sin ställning, även om det enda sättet för kungen att utöva sin makt var att personligen vara på plats i städer, på tingsplatser eller vid möten för att kunna träffa sina undersåtar. Någon statsapparat i vår mening, med en utvecklad byråkrati, fanns inte. Istället utgjordes kungamakten av regenten och dennes närmaste krets – makthavare som vanliga människor främst kom i kontakt med när kungen utövade sin högsta domsmakt, som kallades rättarting.

Vi minns att tingen skulle avgöra rättstvister, men när de misslyckades eller man överklagade, kunde målet hänskjutas till kungen personligen, lite som vi idag kan överklaga till högre instans i form av hovrätt eller Högsta domstolen. Rättartinget var en av de medeltida kungarnas viktigaste uppgifter. Förutom att delta i politiska möten och ta emot sändebud och andra liknande uppgifter, var hans arbetstid i huvudsak upptagen av rättartingen.

Länge trodde man att naturaekonomin med skatteintäkter i form av mat och foder tvingade kungen och hans hov att resa runt för att äta upp de förråd som samlades. Men forskningen visade redan på 1950-talet att det var tvärtom – eftersom kungen och hans hov var tvungna att tillbringa så mycket tid på resande fot, tvingades man att samla dessa förråd till makthavarna. Att vara kung under medeltiden var ingen bekväm tillvaro, utan större delen av tiden befann han och hans följe sig på resande fot. Om man var tvungen att ta sig fram till lands red kungen och hovet oftast i lugn skritt. En del sträckor kunde man komma upp i lätt trav, vilket gjorde att man kunde avverka uppåt 40 kilometer under en bra dag. I bästa fall nådde man före skymningen fram till en kunglig fästning eller gård, annars fick man ta in i den by eller gård som råkade finnas till hands.
Magnus Eriksson var den kung som regerade längst under svensk medeltid, mellan 1319 och 1364. Han styrde ett välde som omfattade de svenska (inklusive Finland) och norska rikena, samt Skånelandskapen som han köpte 1332.

Stockholm var den största och viktigaste staden, men var ännu inte huvudstad (här fanns det inga ämbetsverk, de kom först på 1600-talet). Ändå befann sig Magnus Eriksson långa tider här, inte minst för att bevaka handeln. Genom dateringen av kungens brev kan vi se var han uppehöll sig. Förutom i Stockholm var han oftast på västkusten i fästningar som Varberg, Lödöse, Marstrand eller Bohus, och han gjorde då och då resor till Oslo med Akershus, Tønsberg och även Bergen. Han befann sig också längre perioder i Skåne, då oftast på Helsingborgs slott. (Se separat text på sidan 37 om kungens resor år 1347.)

För eftervärlden är Magnus Eriksson mest känd för sin landslag, den första lagboken för hela riket, från 1350-talet. I den fastställde en byggningabalk återigen att vägunderhållet var böndernas skyldighet. De fick också fortsatt ansvar för broar och deras underhåll. Vägbredden blev också standardiserad, lands- och tingsvägar skulle vara 10 alnar (6 meter) breda medan mindre byvägar skulle vara 6 alnar (3,6 meter) breda. Precis som i landskapslagarna skulle den som begick brott längs vägarna dömas strängt. En nyhet i landslagen var det så kallade skjutssystemet. Det innebar att varje bonde längs landsvägen blev skyldig att ansvara för transport av vägfarare till nästa bonde. Regleringen var tänkt att minska våldgästningen, och förhindra att personer som inte hade rätt till det utnyttjade landskapslagarnas gästningsskyldighet. Missbruket blev trots skrivningarna fortsatt stort och en källa till ständig klagan från bönderna.

Till de politiska uppdragen för medeltidens monarker hörde även att genomföra en eriksgata efter att man hade blivit vald till kung. Det var en resa genom de viktigaste landskapen från Uppland genom Götaland, vidare mot Svealand igen. Eriksgatan följde de viktigaste stråken och stannade till på de viktigaste platserna och städerna i riket, där den nyvalde kungen hyllades av undersåtarna. Under eriksgatan fick också den lokala aristokratin tillfälle att eskortera kungen en sträcka av vägen, och visa honom sin trohet.

Eriksgatans första sträckning från Mälaren och mot sydväst gick efter en av de medeltida huvudvägarna, Göta landsväg. Den löpte från Stockholm till Södertälje, där andra vägar in i Södermanland fortsatte. Hur gammal vägen var vet ingen, men troligen fanns den redan under bronsåldern, för att sedan utvidgas och bli mer framkomlig i takt med att kungamakten utvecklades efter Stockholms grundande på 1200-talet.
Vid mitten av 1300-talet förändrades förutsättningarna för resandet. Pesten spreds över Europa via handelsvägarna och bidrog till att minska utbytet. Många platser drabbades hårt och dödligheten var på vissa håll uppåt en tredjedel av befolkningen, medan somliga platser klarade sig i princip helt.

Just när Europa drabbades av denna pest, digerdöden, valde Birgitta Birgersdotter (heliga Birgitta) att lämna Sverige för att ta sig till Rom. Hon gav sig iväg 1349. Tidigare hade hon vallfärdat både till Trondheim och Santiago de Compostela i Spanien – till fots. Så gjorde hon även nu, när hon styrde mot Rom för att fira jubelåret 1350. Birgitta tog sig över Östersjön till Stralsund och fortsatte genom det tyska riket, passerade Alperna över något av passen (antagligen Sankt Gotthardspasset i nuvarande södra Schweiz), och kom via Milano till Genua, där hon klev ombord på ett fartyg som tog henne till Ostia, hamnstaden utanför Rom.
Så kunde en längre resa se ut för en person som tillhörde den allra högsta samhällsklassen i Europa vid den här tiden.

Aristokrater reste ofta mellan sina gods, som kunde vara spridda på olika håll i riket, för att inspektera dem och se så att allting fungerade. De reste runt lite som kungarna men i sina egna områden, och också här såg de till att samla ihop förråd så att de kunde försörja sina följen innan de gav sig av till nästa gård eller borg.
Förutsättningar för kvinnors och mäns resande inom aristokratin såg däremot olika ut, något som historieforskningen har uppmärksammat mer de senaste åren. När Mätta (Mette) Ivarsdotter och riksföreståndaren Svante Nilsson bjöd in till sitt bröllop i november 1504, tackade Anna Arvidsdotter nej till inbjudan, medan hennes man tackade ja. "Det är sent på året och svårt för kvinnor att resa" var den enda förklaringen hon gav, vilket visar att förutsättningarna för långväga resande såg olika ut för kvinnor och män.
Resorna för kvinnor ur aristokratin verkar generellt ha rört sig inom mindre geografiska områden. Ofta gick de mellan de egna godsen, för att förvalta dessa. Männens resor hängde ofta ihop med deras karriärer och olika politiska eller militära uppdrag.

För kvinnorna innebar männens frånvaro samtidigt att de därigenom fick möjlighet att stärka sin makt och sitt inflytande på den lokala arenan. Men även för aristokratiska kvinnor kunde det bli många mil på hästryggen varje år. Nyss nämnda Mätta Ivarsdotters resmönster åren 1504–1511, när hon var gift med Svante Nilsson, visar att hon i genomsnitt färdades sig över 110 mil per år – beräknat utifrån dagens vägnät. Med dåtidens vägsträckningar får vi räkna med att sträckan var omkring en tredjedel längre.

Även om medeltiden närmade sig sitt slut skulle samma förutsättningar för resande gälla långt fram i tiden. Vägnätet fortsatte att utvecklas i takt med att centralmakten stärktes, och människor fortsatte att ta sig fram längs vägarna – oftast till fots, ibland till häst – mot sina olika mål. Drivna av sin längtan efter att se avlägsna platser, träffa nya människor och få nya upplevelser. Precis som vi själva, när vi ger oss iväg.

Erik Petersson är historiker och författare.

Publicerad i Populär Historia nr 7/2025