Gotland centrum för medeltida stenexport

Frågar någon idag efter viktiga svenska exportvaror blir svaret säkert järn, stål, bilar, timmer och pappersmassa. Vem tänker på att även sten finner si

14 mars 2001 av Annette Landen

Frågar någon idag efter viktiga svenska exportvaror blir svaret säkert järn, stål, bilar, timmer och pappersmassa. Vem tänker på att även sten finner sin väg utanför Sveriges gränser? Visserligen rör det sig kanske inte om export i verkligt stor skala, men flera av Sveriges hårda och färgrika bergarter är mycket eftertraktade i byggnadssammanhang.

Det finns granit från Hägghult i Empire State Building, från Vånga i Hongkongs World Fair Trade Center, och från Kulla och Gässhult i det gigantiska California Center i San Francisco. Och mitt i Italiens stencentrum, där den berömda Carrara-marmorn bryts, har ett stenföretag valt att klä sitt hus med polerad, småländsk Ängeholmgranit! Den nattsvarta diabasen från Sibbhult i Skåne är välkänd och många utländska konstnärer har kommit hit för att bearbeta den på plats.

Denna långväga handel med sten är ingen exklusivt modern företeelse. Går vi riktigt långt tillbaka i tiden visar det sig att sten från våra trakter redan för tusentals år sedan bröts och bearbetades för export. Så t ex skånsk flinta, som under stenåldern var en handelsvara och fraktades vida omkring, både i form av halvfabrikat och som färdiga verktyg.

Stenbrytning i egentlig mening blir det emellertid tal om först långt senare, under medeltiden, och då främst i samband med den kyrkliga byggnadsverksamheten. För resandet av beständiga gudshus bör jade man bryta sand- och kalksten i Väster- och Östergötland, på Gotland och Öland och i Skåne; först för lokal användning, men efterhand till mer avlägsna konsumenter.

Exportindustrins framväxt

Redan under 1100- och 1200-talet började transporterna över Östersjöns vatten: för gotländsk och öländsk sten var målen Danmark och norra Tyskland. Här konkurrerade de med olika stensorter importerade söderifrån, som Wesersandsten, rhenländsk tuff och Namurkalksten. I områden där tillgången på lättbearbetad inhemsk sten var liten eller obefintlig fanns ett nästan omättligt behov av material för byggnader och skulpturer.

Några århundraden senare behövde stormaktstidens Sverige sten till sina kyrkor och palats, främst naturligtvis i Stockholm. Från Gotland, som tillfallit Sverige vid freden i Brömsebro 1645, hämtades den nu i stora kvantiteter: speciellt eftertraktad var Burgsvikssandstenen, lätt att forma till såväl enkel byggnadssten som komplicerade arkitekturdetaljer och ornament (den finns t ex i Riddarhuset, Riddarholmskyrkan och Drottningholms slott).

Samtidigt exporterades gotländsk och öländsk kalksten till en mängd platser runt Östersjön. Den förra användes mest till gravhällar, den senare vanligtvis som golvbeläggning. Öländska golvplattor fann också vägen längre västerut, till borgarhusen i de holländska köpstäderna och till England, där bl a sir Christopher Wren mot slutet av 1600-talet använde dem i flera byggnader (t ex i St Paul’s Cathedral och Hampton Court).

Den hårda och motståndskraftiga graniten användes under 1600- och 1700-talet framför allt i fästningsbyggnader, men brytningen tog verklig fart först med de stora anläggningarna av kajer, broar och gator kring sekelskiftet 1800.

Under det följande århundradet accelererade stenbrytningen hela tiden i takt med ökad byggnation och nya tekniska landvinningar: städerna förvandlades snart till veritabla provkartor på allt vad Sverige har att erbjuda av sand- och kalksten, marmor, granit, gnejs, porfyr och diabas. Enorma mängder av gat- och kantstenar, socklar och gravvårdar av bohuslänsk, skånsk och blekingsk granit exporterades söderut, till framför allt norra Tysklands urbana centra.

Senare tiders stenbrytning och stenexport är ganska väl kända och dokumenterade, medan kunskaperna om dessa verksamheter under medeltiden är mycket knappa. Men nutida forskning har på allvar börjat intresserat sig för ämnet, både i Norden och i övriga Europa. Problemen med handeln och stenhanteringen i Östersjöområdet kan med fördel illustreras av de dopfuntar som skulpterades i den gotländska kalkstenen. Vi ska strax återkomma till dem.

Östersjöns Kreta

De grundläggande förutsättningarna för den gotländska kalkstenens exportframgångar under medeltiden var att den var bra, lättbruten och framför allt välbelägen. Gotland ligger mitt i Östersjön och fick därför redan långt tidigare en roll som handelscentrum, jämförbar med den Kreta, Rhodos och Sicilien hade i Medelhavet. De stora skatterna av romerska, anglosaxiska och arabiska guld- och silvermynt som hittats över hela ön vittnar om landsbygdsbefolkningens omfattande utrikeshandel. Så småningom skulle den få en mäktig konkurrent i Hansan, det tyska handelsförbundet, med säte i Visby.

Gotland förblev medeltiden igenom en viktig knutpunkt i handeln mellan öst och väst, nord och syd – detta trots de återkommande krigen och oroligheterna på ön. Under 1200-talet rasade striden mellan land och stad; den frihetsälskande allmogen stred för sin självständighet och Magnus Ladulås sökte framtvinga Visbys underkastelse.

Valdemar Atterdags brandskattning av staden 1361 kan sägas markera början till slutet på Gotlands blomstringstid, och under de nästföljande hundra åren förlorade ön gradvis sin handelspolitiska särställning. En rad omständigheter bidrog till detta: ändrade handelsrutter, Hansans minskande inflytande och nya politiska maktförhållanden i Europa.

Mot 1300-talets slut blev Gotland tillhåll för sjörövare, bland andra de s k vitaliebröderna. Tyska Ordens stormästare i Marienburg skickade därför 1398 en expedition med uppdrag att fördriva dem och återupprätta lag och ordning. Under ett decennium var sedan ön ockuperad av ordensriddarna, till dess den 1408 köptes av drottning Margareta och lades under den danska kronan.

Medeltida stenexport

Under hela perioden gjorde gotlänningarna flitigt bruk av sin rikliga tillgång på lättåtkomlig och lättbearbetad sand- och kalksten. Vad gäller kalkstenen räknar man med att brytningen för byggnads- och ornamentändamål började redan på 800-talet, men att den blev betydande först kring mitten av 1000-talet. Under 1200- och 1300-talet blev Visby en av de få riktiga stenstäderna i Norden, med en ringmur fullt i klass med dem på Kontinenten (t ex Carcassonne i Sydfrankrike).

Sten bröts nästan överallt på ön. Brotten var för det mesta små och grunda, i allmänhet bara en till två meter, i sällsynta fall fem meter djupa. Den expor-terade stenen kommer huvudsakligen från de nordvästra och södra delarna. På de geologiska kartbladen finns idag 540 stenbrott markerade – bara i Hoburgs- och Hemseområdet 169 – av vilka de flesta säkerligen bearbetades redan under medeltiden.

Stenexportens volym är imponerande. Idag finner vi gotländsk kalksten använd i medeltida byggnader och föremål över hela Östersjöområdet, framför allt i byggnadsdetaljer (kolonner, kapitäl, baser, portaler, fönster- och dörromfattningar, socklar, lister, gesimser), men även i altarskivor, golvplattor, gravhällar, gravstenar och – dopfuntar. De sistnämndas stora spridning är särskilt intressant.

Kalkstenens ömtålighet och skörhet till trots har dopfuntarna visat en anmärkningsvärd förmåga att överleva förändringar, krig och katastrofer. Dopfuntarna är ofta kyrkornas enda bevarade medeltida inventarium – och i många fall har de överlevt inte bara en utan flera successiva kyrkobyggnader.

Därför är de inte bara intressanta som konst- och kyrkohistoriska objekt, utan även som handfasta lämningar av den medeltida handeln. Totalt har man återfunnit ca 800 helt eller delvis bevarade funtar, spridda över nästan hela norra Europa – från Umeå i norr till Wilamów (mellersta Polen) i söder och från de frisiska öarna i väster till Pärnu och Riga i öster.

Kyrkans medelpunkt

Dopfuntar var sannerligen inte vilka föremål som helst. Jämte altaret var funten den medeltida kyrkans viktigaste inventarium. I dopvattnet dog en hedning och återuppstod en kristen: genom dopet räddades människan ur djävulens klor, upptogs i den kristna gemenskapen och kunde sedan med viss tillförsikt se fram emot domedagen.

Dopets starka symboliska laddning i det nyligen kristnade norra Europa avspeglades i funtarnas placering och utformning. Ofta stod de på ett upphöjt podium, placerat på framträdande plats i kyrkorummet, och till åtminstone ett stycke in på 1200-talet var de rikt skulpterade och målade i bjärta färger.

De tidigaste gotländska kalkstensfuntarna, från 1200-talets början, är täckta med reliefer och för arvet vidare från sina bildrika romanska föregångare i sandsten. Ganska snart skalas de emellertid av och blir fullständigt bildlösa, för att senare, under 1300-talet, i ökande grad dekoreras med stiliserade blad och andra ornament. Omkring sekelskiftet 1400 dyker återigen figurreliefer upp, och funtarna befolkas med lejonliknande fabeldjur på ändlös vandring runt skålarna eller rader av tämligen enkelt framställda människofigurer. Det mest utmärkande kännetecknet är emellertid grundformen: de flesta liknar en uppförstorad bägare eller nattvardskalk, bestående av en stor skål på högrest, nedtill utsvängd fot.

Många typer

Totalt kan man urskilja ett dussintal funttyper och några av dem har genom tiderna getts mycket olika beteckningar och dateringar. Olyckligtvis är inte en enda dopfunt signerad, och de få stenmästare man tyckt sig kunna urskilja har därför försetts med fantasinamn. Tidpunkten för och omständigheterna kring tillverkningen är således oklara, och efter mer än 100 års konsthistoriska ansträngningar är frågetecknen kanske fler än någonsin tidigare.

Varför blev dopfuntar av just gotländsk kalksten så populära? Vem bestämde hur de skulle se ut? Vilka var det som högg dem? Och var? Färdigställdes alla i verkstäder på Gotland? Vem fraktade dem över havet?

Anledningen till exportframgångarna ligger säkert delvis i tillgängligheten på marknaden: oavsett var man bodde i Östersjöområdet måste det ha varit lätt att via Hansan eller andra mellanhänder skaffa sig varor från Gotland. Ytterligare en del av svaret ges indirekt genom den stora dominansen av bildlösa, eller nästan helt bildlösa funtar.

Den tämligen hårda och spröda kalkstenen lämpade sig nämligen utmärkt för huggning av enkla, väldefinierade former med skarpa kanter och stora slipade eller polerade ytor. En liknande enkelhet fanns i samtidens arkitektur, influerad av cistercienserordens asketiska ideal med osmyckade kyrkorum, stora odekorerade väggytor och höga välformade valv.

Unik form

För vår tid ligger det nära till hands att anta att den gotländska stenen valdes för de effekter man kunde uppnå genom slipning och polering. Behandlas ytan med vax eller harts framträder stenens och fossilens mångskiftande färger och former ännu klarare. De enklast utformade funtarna bestods ibland med sådan omsorgsfull ytbehandling.

Men på det stora flertalet syns tydliga huggspår, ytan är i regel grovt slipad och oftast finns rester av både grundering och bemålning. Naturligtvis kan man inte vara helt säker på från vilken tid färgen härstammar – den kan vara ursprunglig eller sekundär – men medeltida stenskulptur har i regel varit bemålad redan från början, även fint slipad sådan.

Hur som helst: kalkstenens egenskaper i kombination med tidens formideal resulterade i något alldeles speciellt, vars like faktiskt inte finns i övriga Europa. Kanske skulle man också kunna koppla samman de enkla kalk- eller bägarliknande funtarnas popularitet med tidens graalmystik, skildrad av Folke Schimanski i ett tidigare nummer av Populär Historia.

Serieproduktion?

Men var det gotlänningar som högg dessa funtar? Det vet vi egentligen inte. Allt vi med säkerhet vet är att ett stort antal medeltida dopfuntar av gotländsk kalksten finns spridda över norra Europa och att en hel del av dem är intill förväxling lika. Därav har man dragit slutsatsen att det på Gotland förekom en veritabel serieproduktion.

Den berömde konsthistorikern och gotlandskännaren Johnny Roosval (1879–1965) beskrev de s k paradisfuntarna som en handelsvara spridd som ”olja på vattenvägarna”. Bilden som manas fram är den av gotländska stenmästarverkstäder som producerar serier av mer eller mindre identiska dopfuntar – antingen på beställning (som ett slags medeltida postorderföretag) eller för avsalu direkt till kunder eller återförsäljare.

Dessvärre har vi inga spår av denna verksamhet på ön – och det finns tyska forskare som menar att råmaterialet istället fraktades till Nordtyskland och där höggs till funtar. Ytterligare en komplicerande faktor är att det finns ett stort antal funtar med typiskt ”gotländska” former som är huggna i diverse olika lokala stenarter. Förklaringen till det kan självfallet vara att lokala stenmästare imiterade gotländska förebilder – men det kan lika gärna vara hantverkare, gotländska eller andra, som flyttade på sig.

Människor var mycket lättare att frakta än sten och såväl byggmästare som stenhuggare var mycket rörliga yrkesgrupper med stor aktionsradie. Ute i Europa flyttade de ofta mellan olika arbetsplatser:

Ulrich von Ensingen förestod samtidigt byggnadshyttorna vid katedralerna i Ulm och Strasbourg 1399–1419, och extraknäckte dessutom i Milano 1394. Parisaren Étienne de Bonneuil förband sig i ett skriftligt avtal 1287 att med sina gesäller komma till Uppsala. Gotländska stenhuggare hämtades omkring 1185 av biskop Meinhard till Livland för att bygga kyrkor; något senare var de verksamma på det svenska fastlandet, bland annat i Uppsala, Linköping och Varnhem.

Såldes som halvfabrikat?

Det kan knappast ha varit tal om någon serietillverkning i stor skala: av de flesta funttyperna finns det helt enkelt alldeles för få exemplar. Därtill kommer att variationerna även mellan de enskilda funtarna är betydande, såväl ifråga om storlek och ytbehandling som hantverkskvalitet. En möjlig förklaring är att en del av dem helt enkelt inte exporterades i färdigt skick utan som halvfabrikat. Mycket talar för det. Den gotländska kalkstenen är som redan nämnts spröd och spricker lätt. Det vore med andra ord högst riskabelt att utsätta så dyrbara ting som färdighuggna skålar eller figurer i högrelief för längre transporter.

Samtidigt fanns en hel del att vinna på att så mycket som möjligt närma sig den avsedda slutproduktens form: redan en grovt formad skål väger mindre än hälften av vad ett fyrkantigt stenblock skulle göra. En dopfunt av medelstorlek väger omkring 400 kg varav den största delen, skålen, står för drygt hälften.

Funtens fot, vanligen massiv och släthuggen, är tämligen oöm och kunde därför färdigställas helt redan före transport. Detta kan förklara varför dopfuntarnas ”fötter” har långt mer enhetliga proportioner och likartad behuggning än skålarna. Till saken hör också att det finns ofullbordade funtar bevarade på flera håll: i Danmark en endast halvt färdighuggen skål till en paradisfunt och i Norge en fot med fyra grovt formade råämnen, avsedda att skulpteras till huvuden.

Fältet är med andra ord fritt för alla möjliga kombinationer av insatser av ”centrala” och ”lokala” stenhuggare. Att en viss export av färdiga funtar förekom är ändå troligt. Kyrkobyggandet runt Östersjön var intensivt och särskilt paradisfuntarna förefaller ha varit på modet under lång tid.

De gotländska stenverkstäderna bör alltså ha haft en stor och i åtminstone vissa fall mycket penningstark kundkrets som hade råd att ta den risk som transporten av en färdighuggen funt innebar. Det saknas inte heller europeiska paralleller. Av allt att döma såldes vid samma tid dopfuntar från Namur i nuvarande Belgien och Purbeck i södra England även till en ganska avlägsen kundkrets.

Besvärlig frakt

När den färdiga produkten, dopfunten, slutligen hamnade i sin kyrka hundratals mil bort hade stenen gått genom många händer: i samband med stenbrytningen, frakten på land och till sjöss, i olika stadier av bearbetningen. Ju närmare den kom sin fullbordan och sin slutliga destination, desto större var det kapital den representerade.

En skicklig stenhuggare behövde omkring en månad för att färdigställa en tämligen enkel skål av modesta dimensioner, en hel funt tog säkert dubbelt så lång tid. Om storleken på den betalning han fick för sitt arbete kan vi bara spekulera, men vi vet att stenhuggarna vid kyrkornas byggnadshyttor var dyr arbetskraft. Ett senmedeltida exempel från Meissen visar att deras lön kunde vara fyra gånger den lokale smedens och tolv gånger skräddarens – och en skicklig stenmästare eller bildhuggare fick naturligtvis högre lön än den som bara högg enkel mursten. Säkerligen visste dopfuntsmästarna att ta betalt.

Frakten över land var alltid ett vanskligt och mycket kostsamt företag. Men på Gotland var avstånden jämförelsevis obetydliga och väl till havs spelade transportsträckan inte så stor roll. Här hade gotlänningarna troligen stora fördelar gentemot konkurrenterna.

Men vem svarade för transporterna över havet? Liksom stenbrotten var hamnarna många på ön, och de bönder som förenade jordbruk med handel och sjöfart hade sannolikt också sten med sig i lasten. Att spridningsmönstret nära nog sammanfaller med de hanseatiska handelsvägarna pekar på vilka som organiserade merparten av handeln. En särskilt stor koncentration av gotländska stenföremål kan också noteras i och kring de stora hansastäderna längs Östersjöns sydkust.

Bevarade tullprotokoll visar att det 1368 ankom minst 27 skepp från Visby enbart till Lübeck. Eftersom sjömännen avlönades i ca tolv veckor för en resa fram och åter, innebär det att i genomsnitt minst nio fartyg samtidigt kunde finnas under segel på sträckan. Samma år registrerades 135 i Visby bosatta handelsmän, som sysslade med utskeppning av olika varor.

Av Visby stadslag framgår att skeppare och köpmän här köpte upp sten för export. Däremot nämns införsel av denna vara ytterst sällan i bevarade tullförteckningar och fraktlistor från destinationshamnarna. Förklaringarna kan vara flera. Måhända var stenen inte alltid tullbelagd. Om de övriga varorna var alltför lätta var skepparna av tekniska skäl tvungna att ta ombord sten, sand, grus eller dylikt och därför kan en del av stenen ha passerat tullarna som ballast.

Eftertraktad vara

Helt och hållet tiger källorna emellertid inte. I hansastaden Rostocks räkenskapsbok omtalas tre gånger under år 1283 betalning till personer som inskeppat gotländsk sten. I ett brev från början av 1300-talet klagar den gotländske borgaren Gerhard Swede bittert över att ”de bästa” av hans uppköpta stenar gått förlorade då ett av hans skepp förliste.

Tullprotokollen från Lübeck nämner under 1368 ett antal fartyg från Gotland med sten i lasten. Något senare, både under och strax efter den period då Gotland tillhörde Tyska Orden, förtecknar ordensriddarna transporter av kalk och sten från ön.

Men ingenstans ett enda ord om dopfuntar! Än så länge vet vi därför inte så mycket om de närmare omständigheterna kring exporten. Mängden av gotländsk sten i kyrkor och andra byggnader i hela Östersjöområdet berättar ändå vältaligt om hur högt man skattade materialet och om den medeltida stenhandelns enorma omfattning. Många av dopfuntarna vittnar dessutom om högklassig hantverksskicklighet och om ett formideal, ett mode, som verkligen spred sig ”som olja på vattenvägarna”.

Annette Landen är konsthistoriker och arbetar med projektet ”De medeltida dopfuntarna av gotländsk kalksten”, Lunds universitet.

Medeltida byggboom

Under medeltiden upplevde västerlandet sin första verkliga byggboom. Kyrkor restes i frenetisk takt över hela Europa, sten bröts och tegel brändes i enorma kvantiteter. Mellan åren 1050 och 1350 byggdes i Frankrike tiotusentals sockenkyrkor, 500 kyrkor av större modell och 80 katedraler. Här bröt man miljontals ton sten, mer än någonsin det gamla Egypten för sina tempel och pyramider. Katedralernas stenfundament kan vara ned till tio meter djupa och i vissa fall finns lika mycket sten under jord som ovan.

Sten fraktades över både korta och långa avstånd. Till bygget av katedralen i Canterbury har t ex använts lokal tuffsten, sten från Caen i Frankrike och kalksten från Purbeck vid engelska sydkusten. Domkyrkan i Ribe är till stor del byggd av tuffsten bruten vid Rhen. Till domkyrkobygget i Uppsala användes, förutom tegel, både lokal och från Gotland importerad kalksten.

Skandinavien stod inte det övriga Europa efter: i det medeltida Danmark byggdes omkring 2700 kyrkor, i Sverige ca 3000, varav ett hundratal på Gotland. En del var stora kungs- eller biskopskyrkor, men det stora flertalet var modesta sockenkyrkor.

Vilka byggherrarna var vet vi vanligtvis inte. Uppenbarligen var många av dem stormän, som enskilda eller flera i förening stod för byggnation och utsmyckning, men även andra fria män, som självägande bönder, kunde gå samman om ett sockenkyrkobygge.

Att bygga var mycket dyrt. En del företag var sannolikt privata, andra finansierades via donationer och tionde. För de större kyrkorna krävdes gigantiska belopp. En fingervisning om vad som behövdes får vi genom ärkebiskop Uffe Thrugotssons donationer för återuppbyggnaden av Lunds domkyrka efter branden 1234: 100 mark penningar till varje större valv (10 st), 200 till fönstren och 13 mark guld till predikstolen. Den sammanlagda summan ska ha motsvarat mer än 12 000 tunnor råg.

Till bilden av den medeltida byggnadsverksamheten hör också klosterväsendets snabba expansion, med ivrigt byggande som följd. Bara cistercienserorden, grundad 1098, hade redan efter 52 år 330 kloster; under dess storhetstid på 1100- och 1200-talet grundades totalt 694 stycken.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Kanske är du intresserad av...

Läs också