Agrarkrisen: Det medeltida jordbrukets kris

I gränsområdet mellan Östergötland och Småland, vid Västra Lägern, slingrar sig en grusväg upp genom beteshagen. Parkerar du vid vägkröken mitt i backen, går till höger och tittar noga, ser du resterna av det som en gång var en liten gård. Bonden har från sitt högt belägna gårdstun kunnat se ut över södersluttningen där hans små stenbemängda åkrar låg som en bred trappa. Nu markeras de små tegarna av terrasskanter, husen som förhöjningar i markytan. En ridstig sträckte sig genom inmarken till nästa lilla gård norröver. I dag syns ridstigen som en knappt skönjbar hålväg.

Hemvidakulla noga kartlagt

Vi vet att gården hette Hemvidakulla, eftersom den nämns i Vadstena klosters jordeböcker. En gång hade där bott två brukare, men gården övergavs första gången efter digerdöden i slutet av 1300-talet. I mitten av 1400-talet bodde en landbo där, som betalade låg ränta. Snart var gårdstunet helt övergivet och marken brukades som äng. Åkrarna odlades aldrig mer.

Historiker, arkeologer och kulturgeografer har undersökt, grävt ut och karterat. Vi vet husens läge och åkrarnas utseende. Lite utanför gårdsplanen, vid bäcken, låg smedjan. Närmast åkrarna låg fähuset, så att gödselvattnet kunde utnyttjas på fälten. Pollenanalysen ger oss en uppfattning om växtlighetens utseende. I rekonstruktionsbilden på motstående sida är de flesta detaljer baserade på fakta, men exempelvis gärdesgårdens sträckning är en gissning.

Agrarkrisens tid

Denna medeltida gård, som övergavs, är ett titthål in till ett av de mest dramatiska skeendena i Sveriges och Europas historia – agrarkrisens tid.

Under 1000-, 1100 och 1200-talen hade ekonomin expanderat. Nya uppfinningar spreds, nyodlingar togs upp i skogarna. Generation efter generation vande sig vid att produktionen ökade och antalet människor blev fler. Nya kyrkor och katedraler byggdes, städerna växte, handeln ökade.

Men allt detta bröts. Tidens gång tog en ny riktning. Från mitten av 1300-talet följde ekonomisk stagnation – hundra år av sjunkande produktion. Denna plötsliga nedgång brukar kallas senmedeltidens agrarkris, eftersom särskilt landsbygden drabbades.

Digerdöden utlöste krisen

Den utlösande faktorn var digerdöden. Som en bred våg av död rörde sig den fruktade farsoten över Europa 1348–51. Ett halvår dröjde den kvar på varje plats och en tredjedel eller mer av befolkningen dog. Det är lätt att föreställa sig de fruktansvärda konsekvenserna genom att själv tänka bort så många i sin omgivning, på arbetsplatsen eller bland grannarna. Och nya pestepidemier följde.

Även Sverige drabbades. Det medeltida källmaterialet flödar inte rikt för vårt land, men att digerdöden nådde Sverige 1350 berättas det om i flera krönikor. För de följande stora pestepidemierna kan vi indirekt, genom att studera bevarade testamenten, se att de slog till 1360 och 1369. Antalet testamenten med ”själagåvor”, gåvor till andliga institutioner för själens frälsning, blev markant fler i samband med ökad dödlighet. Det svenska källmaterialet tillåter inte beräkningar av dödlighetens omfattning, men det finns ingen anledning att anta att den varit särskilt mycket lägre här än i andra delar av Europa.

Under i Dalarna när pesten härjade

Pesten kom tillbaka flera gånger under 1400-talet. Dessa senare epidemier var mer lokala men kunde föra med sig betydande minskningar av befolkningen. Exempelvis härjade en svår epidemi i början av 1420-talet. I en text om ett underverk berättas vad som hände på gården Pershyttan i Dalarna i slutet av november 1422. Anders Persson och hans hustru Valborg hade nyligen begravt fyra söner i en och samma grav. Den yngste, Peter, var det enda av barnen som ännu inte ryckts bort av pesten, men även han låg nu för döden. Då bad föräldrarna för honom – och han överlevde.

Agrarkrisen är dock inte samma sak som pesten. Katastrofer kan utlösa kriser, som sedan får sin egen dynamik. Metaforiskt kan detta jämföras med kriser i en enskild persons liv. Arbetslöshet eller skilsmässa kan leda till depression och utslagning, men det behöver inte bli så. På liknande sätt är det med hela samhällen. En katastrof kan följas av ganska snabb återhämtning, eller av långvarig nedgång. Det viktiga är hur katastrofen hanteras och vilka följdverkningar den ger. Pestepidemierna under senmedeltiden utlöste en händelsekedja som först fördjupade krisen och därefter gav en väg ut ur den.

Befolkningsnivån stagnerade

Efter digerdöden och de följande stora pesterna fanns många ödegårdar. Hus stod övergivna, åkrar låg för fäfot. Detta kan vi i dag se spår av på flera sätt. Till exempel byggdes nästan inga nya hus och kyrkor under hundraårsperioden 1350–1450. Belägg på de många ödegårdarna får vi i bevarade brev och jordeböcker. Dessa är dock fragmentariska och ordentliga serier av dokument, där vi kan följa gårdarnas öden, får vi inte förrän från mitten av 1400-talet – hundra år efter digerdöden.

De jämförelser och skattningar som går att göra visar att antalet hushåll sjunkit med i genomsnitt omkring en tredjedel. Detta gör Sverige till ett ganska normalt land i senmedeltidens Europa. Någon exakt befolkningskurva kan inte rekonstrueras, men det har under mer än hundra år sedan digerdöden inte skett någon återhämtning efter pestepidemiernas dråpslag. Befolkningsnivån har stagnerat på en låg nivå.

Att gårdar låg öde betydde dock inte att de var obrukade. I jordeböckerna står att åkrarna blev betesmark eller ängsmark. Mer sällsynt var att storskogen tog tillbaka det som odlarna öppnat under tidig medeltid. Historiskt inriktade ekologer registrerar gångna tiders växtlighet genom att räkna pollen i myrars och sjöbottnars lagerföljder. Deras undersökningar visar att landskapet fortsatte att vara ganska öppet. På varje kvarvarande gård fanns det därför mer mark att utnyttja för boskap och åker. Riktigt små gårdar försvann.

Landborna blev bångstyriga

Förutom att skogsgårdar övergavs, fanns en annan faktor som fick landborna att flytta: för hög jordränta. Landborna blev också mer bångstyriga när de kunde vraka och välja bland lediga gårdar.

Fogden Peter i Järna söder om Stockholm skrev ett brev på 1380-talet till sin jordägare och klagade över de olydiga landborna. De ville inte göra dagsverken och de struntade i olika skatter. De vägrade göra körslor. Fogden försäkrade att han själv inte hade tagit en enda penning, det var inte därför inkomsterna från landbogårdarna var mindre än väntat.

Peter var inte ensam i sin klagan över landbornas bristande vilja att betala. Från olika håll hör vi om olydiga och tredskande landbor under årtiondena efter digerdöden. Jordräntan sjönk, markägaren fick inte ut lika mycket av landbon längre.

Jordägare plundrade befolkningen

Det kom en motreaktion uppifrån. Inte bara i Sverige utan i stora delar av Europa valde jordägarna att försöka kompensera sig på andra sätt. Ökade skatter och ibland ren plundring uppifrån blev en del av agrarkrisens första skede. I Frankrike och Tyskland uppträdde adelsmän som rövarhövdingar. I Sverige blev den tyska invasionen en del av denna process.

Under det sena 1300-talet kom, genom olika politiska förvecklingar och släktförbindelser, Albrekt av Mecklenburg till tronen. Från hans regeringstid har vi otaliga belägg på rättsövergrepp från de styrande, inte bara från de tyska riddarna utan också från deras svenska gelikar. Källorna ger ett samlat intryck av att denna tid måste ha varit en av de värsta för den svenska allmogen – men frågan är hur detta ska mätas? Vi saknar omfattande och tillförlitligt räkenskapsmaterial.

Byggde borgar mot bönderna

Ett indirekt sätt att mäta trycket uppifrån är att se på större offentliga byggnadsverk. Hur mycket gick åt till kyrkobyggen eller till att resa borgar? Svaret är att efter digerdöden upphör kyrkobyggandet nästan helt. Byggandet av borgar visar dock motsatt tendens – det ökar. Trots minskat skatteunderlag har antalet borgar som byggdes under denna oroliga och delvis rättslösa tid blivit fler. Dessa adelns och kronans fästen restes huvudsakligen för att behärska bönderna.

Det ökade skattetrycket, de skärpta motsättningarna och inbördeskriget i landet har inte gynnat produktionen. Istället för en anpassning till en sjunkande produktion har de ledande i samhället tagit till åtgärder för att skydda sina kortsiktiga intressen, vilket fördjupat krisen. Den senmedeltida agrarkrisen kan därför inte enbart ses som en följd av pesten.

Människor är inte som bakterier eller lämlar. En katastrof utlöser alltid en samhällelig reaktion. Ofta är samhällets första svar att pröva gamla lösningar på nya problem. Inkomsterna från jorden sjönk, reaktionen var att de måste ökas på något sätt. Ett sådant handlande skedde inte av ondska eller med lömska syften. För ett samhälles styrande skikt är det levnadssätt de har ett imperativ. De måste utföra sina kostsamma riter för att legitimera sin existens. Detta gäller inte bara medeltidens krigarkast, vi kan finna motsvarigheter i andra samhällen och tider.

Men en kris kan brytas och övergå i en fas av rekonstruktion. Liksom i människors privatliv då en livskris kan innebära att den enskilde bryter sitt handlingsmönster. Efter utarbetning och utbrändhet kan det komma en fas av insiktsfull och nyskapande verksamhet. Likheterna ska inte överdrivas, men i viss mån finns en analogi där krisen utmanar de befintliga strukturerna, så att dessa kan ändras.

Bättre med Margareta på tronen

Plundringsekonomin upphörde när Margareta efterträdde Albrekt av Mecklenburg, men skattetrycket fortsatte att vara hårt och hindersamt. Först efter Engelbrektsupproret på 1430-talet började skatterna sjunka. Därefter följde hundra år av bonderesningar – i genomsnitt vart fjärde år var väpnade bönder på marsch i Sverige, från Engelbrekt till Gustav Vasa.

Dessa bonderesningar var inte något unikt för vårt land. Över hela Europa är senmedeltiden de stora bonderesningarnas tid. De rena bondeupproren, där landsbygdsbefolkningen rusade iväg med hötjugan i högsta hugg för att stöta i närmaste adelsman, var mycket ovanliga (för övrigt var hötjugor på den tiden oftast av trä och odugliga som vapen). Istället skedde de flesta resningar under tämligen organiserade former och ofta i samverkan med andra samhällsklasser.

Bönderna blev en politisk kraft

I Sverige innebar de pågående eller hotande bonderesningarna att bönderna allt mer framträdde som politisk kraft att räkna med. Riksföreståndare och andra landets styresmän var tvungna att räkna med den väpnade bondehopen som en faktor i det politiska spelet. Inte bara på riksplanet utan också lokalt stärktes böndernas position. Ett ideologiskt uttryck för detta finner vi i en kalkmålning i Kalmar kyrka från 1484–85 som bevarats i en teckning från 1600-talet. En bonde och en riddare håller tillsammans i det svenska riksvapnet. Bildens budskap är att Sveriges militära styrka vilar både på folk och adel.

Under senmedeltiden skapas också bondehyllningar som vi får gå fram till Eric Gustaf Geijers dikt ”Odalmannen” för att finna igen. Peder Månsson, birgittinermunk och så småningom biskop, skrev i början av 1500-talet: ”Herrarna akta på sitt gods och arv – bönderna på plog, åker och harv.”

Om skatterna sjönk, räntorna redan sjunkit och bönderna hade större marker att bruka borde rimligen levnadsstandarden för vanligt folk stiga. Vi får, som så ofta för medeltiden, vända oss till indirekta belägg. En sammanställning har gjorts av alla medeltida skelettfynd, för att se hur kroppslängden förändrades. Det visar sig – en aning förvånande – att kroppslängden har varit i stort sett konstant genom hela medeltiden. Männen var i genomsnitt strax över 170 centimeter, kvinnorna en decimeter kortare. Kroppslängden ökade inte under senmedeltiden. En tolkning är att livsmedelskonsumtionen inte genomgått någon dramatisk förbättring. Den ökade levnadsstandarden måste ha tagits ut på annat sätt.

Nya städer och mer byggande

Flera indicier tyder också på att så faktiskt var fallet. Järnproduktionen ökade. Bland de varor som bevarats arkeologiskt – som keramik – ökade den inhemska tillverkningen. Benkammarna gjordes enklare och var mindre slitna – mer av slit-och-släng-kammar. Städerna drabbades inte lika hårt som landsbygden. Efter en kort period i slutet av 1300-talet och början av 1400-talet utan stadsgrundande börjar nya städer grundas igen under 1400-talet. Stockholm, den största staden, växte och en ny stadsmur byggdes. Bergslagen frodades.

Byggenskapen kom igång igen, trots att befolkningsexpansionen inte inleddes förrän på 1500-talet. I flera delar av landet, inte minst i Uppland, fick kyrkorna under senmedeltiden valv och dessa bemålades till en bildbibel för folket. Fortfarande utgör kyrkomålningarna från 1400-talet en av våra vackraste bildskatter, och som stenkyrkorna runt om i landet minner om den stora expansionsperioden från 1000-talet till 1200-talet, så berättar de målade valven om de ekonomiskt goda tiderna under slutet av medeltiden.

Fler lediga dagar

Kanske har man också tagit ut en del av det ökade välståndet i fest och fritid. Allt fler regionala helgon vördades, och detta har sannolikt lett till att antalet lediga dagar ökat. I slutet av medeltiden torde antalet lediga dagar på året, inklusive söndagar, ha varit omkring hundra. Karnevalskulturen tillhör senmedeltiden i hela Europa, och den nådde sin nordliga utpost i Sverige, även om karnevalsliknande firande här oftast uppsköts till senare på våren.

Ytterligare en del av senmedeltidens festkultur var de många gillena. De var religiösa sammanslutningar som också hade sociala funktioner. De hade ett helgon som skyddspatron, och exempelvis i Uppland tycks nästan varje större sockenkyrka ha haft sitt eget gille. Efter reformationen försvann gillena. Deras båda funktioner omnämns i en från 1600-talet bevarad vers, med medeltida ursprung: ”I Håtuna hör den helga kyrko läst (predikan). – I Tibble gille är ölet bäst.”

Adeln försvagades – staten stärktes

Senmedeltiden kom på olika sätt att bereda väg för vasatiden. Ökningen av den icke-agrara produktionen fortsatte att utvecklas under 1500-talet. Järnproduktionen ökade kraftigt. Detta århundrade var i Sverige och i hela Europa den tid då handeln med tunga varor, som säd och oxar, slog igenom. Detta gynnade en högkonjunktur inom jordbruket.

Även den politiska strukturen förändrades. Statsmaktens stärkande hade knappast varit möjligt om inte adeln dessförinnan hade försvagats. Metoder och institut för förhandling mellan och balans av olika samhällsintressen utvecklades under senmedeltidens oroliga tider. Detta ingick i utformningen av den allt starkare svenska statsmakten som inledningsvis kom att gynna den ekonomiska utvecklingen. Inrikeshandeln skyddades, nyodlingar underlättades.

Expansionsfas när Vasa tog över

Från 1520- till 1540-talet gick Sverige in i en ny expansionsfas, liknande den landet upplevt före digerdöden. Befolkningen ökade, städerna tillväxte, handeln expanderade. Vasaborgarna – som Gripsholm eller Kalmar slott – är materiella lämningar från denna period. En stor del av förklaringen till expansionen kan sökas i senmedeltiden. Krisens andra rekonstruerande fas innebar att den icke-agrara produktionen sköt fart, samtidigt som den politiska strukturen började förändras.

Är det så med alla kriser? Leder krisen framåt? Var till exempel 1930-talets kris i Sverige en förutsättning för de framgångsrika årtiondena efter andra världskriget då välfärdsstaten byggdes? Bör vi kanske vara försiktigare med att ropa kris så fort problem uppstår? Krisen innebär något mycket allvarligare, då problemen övergår till en ond cirkel av motreaktioner som förvärrar tillståndet. Bör vi samtidigt vara mer hoppfulla?

Samhällskriser kommer alltid att inträffa. De är inte önskvärda och inte efterlängtade, men möjligen nödvändiga för samhällenas historiska utveckling. Historien ger inget facit, men kunskaper som kan göra oss mer framtidsförberedda.

Publicerad i Populär Historia 4/2000