Att gifta sig på medeltiden

Våra dagars skira och romantiska syn på bröllop går inte att överföra på medeltiden. Visserligen dök det upp vita bruddräkter vid de furstliga hoven på kontinenten redan på 1400-talet, men det skulle dröja ända in på 1900-talet innan sådana kom i bruk bland vanligt folk.

Man gifte sig inom sin samhällsklass. Trots kyrkans ord om att ingen fick tvingas till giftermål fortsatte mäktiga familjeöverhuvud att bestämma, oftast när barnen var små, vem som skulle bli den tilltänkta. Särskilt inom stormannaklassen var det vanligt att tänka strategiskt.

Den heliga Birgittas äldsta dotter Märta giftes på 1300-talet bort med rovriddaren Sigvid Ribbing. Giftermålet var en del i en politisk uppgörelse. Det hjälpte inte att Birgitta protesterade, det var hennes make Ulf, Märtas far, som bestämde.

Kyrkan gjorde äktenskapet till ett sakrament, en helig handling, och på 1300-talet hade kyrklig vigsel förmodligen blivit det vanliga. Men den bindande överenskommelsen var egentligen inte vigseln utan ”fästningen”, förlovningen, mellan en man och en kvinna i vittnes närvaro. Om ett barn kom till innan bröllopet hade ståndat blev det ”bättrat”, det vill säga det räknades som äkta barn när föräldrarna blev man och hustru.

Om inte romantiken kring bröllopet var så stor var magin desto större. Till medeltidens möhippa hörde brudbadet som bruden tog tillsammans med kvinnliga släktingar och väninnor. Även brudgummen skulle bada och avsikten var inte endast att bli ren utan att avvärja ont. På sina håll var det också sed att gå runt bastun med brinnande bloss och kasta silverpengar i bastuugnen åt hemmets skyddsande.

Enligt Magnus Erikssons stadslag fick en bröllopsfest i staden inte vara mer än två dagar. Vanligtvis drog den dock ut på tiden och man festade i tre. Man fick bjuda högst sextio personer, trettio par, men undantag kunde göras med tillstånd av borgmästaren så att fler kunde få komma. Ölet spelade en viktig roll. Vad man åt vet vi inte så mycket om, men det finns uppgifter från Finland som säger att bland annat ärtsoppa serverades som bröllopsmat.

På den första bröllopsdagens kväll fördes brud och brudgum av släkt och vänner till den iordningställda brudkammaren, där prästen välsignade brudlägret, sängen. Sång och dans förekom, då speciellt ungdomarna tog adjö av brud och brudgum. Därefter återvände gästerna till festen. Kyrkan såg gärna att de unga tu avhöll sig från samlag under brudnatten och ett antal följande nätter, de så kallade tobienätterna. Det kyska rådet hörde samman med folkliga föreställningar kring bruden och hennes magiskt ömtåliga tillstånd – hon kunde vara farlig både för sig själv och andra.

Även kring brudkronan, som kom i bruk på 1300-talet, fanns magiska föreställningar. Kronan fick endast bäras av jungfruliga brudar, och kunde vara en silverkrona eller en krans som lånades från en helgonbild. Den mat bruden åt under bröllopsfesten, de gåvor hon gav och de besök hon gjorde i kök och förråd fick övernaturliga egenskaper. Det handlade om en övergång från jungfru till gift kvinna, och bruden själv var utsatt när hon skulle lämna sitt föräldrahem och överföras till mannens gård och släktingar.

Bruden skulle inte bara bäras över tröskeln, hon måste snabbt föras till sitt nya hem så att inte de av­lidna släktingarnas andar följde efter för att hämnas. En annan försiktighetsåtgärd var att täcka hennes huvud med ett kläde som troddes skydda mot trolldom och illvilliga döda.

När den kyrkliga vigseln blev allt vanligare förträngdes gamla tiders ”brudlopp” (som gett upphov till ordet ”bröllop”), de festliga upptåg som följde när bruden skulle föras till sitt nya hem. Men brudmystik och bröllopsspex lever kvar än i dag. Tänk bara på vad man brukar knyta fast i bilen när ett brudpar far iväg från sin bröllopsfest. Det brukar skramla och låta – kanske skräms en och annan modern ande på flykten.

Publicerad i Populär Historia 4/2005