Uppgörelse man mot man
Skicket att avgöra tvister genom att låta två kontrahenter göra upp med vapen i hand har djupa rötter. Under medeltiden användes den juridiska duellen, där den som anklagade någon annan satte sitt eget liv på spel.
En av historiens mest kända dueller avgjordes mellan Alexander Hamilton (tidigare finansminister) och Aaron Burr (vicepresident) den 11 juli 1804 i New Jersey, USA. Burrs skott sårade Hamilton dödligt, han dog följande dag.
Upplägget är enkelt. Två människor, företrädesvis män, möts med vapen i hand för att avgöra en konflikt. De ska göra upp med våld, och bekämpa varandra efter förutbestämda regler. Dueller i olika former existerade under mer än tusen år i Europa, tills de sakta började att dö ut under 1800-talet. Det är den enkla delen av historien.
Ungefär på samma sätt som duellen är enkel – den utlovar en snabb lösning på en komplicerad konflikt. Duellerna fanns alltså och sedan fanns de inte mer. Våra samhällen moderniserades, och vi började lösa konflikter på andra sätt. Duellen fick dock leva kvar i överförd och metaforisk bemärkelse – i sport, politik eller näringsliv.
Men den historiska duellen var också något mer, kanske i själva verkat flera olika saker som inte alls hade så mycket med varandra att göra. Låt oss granska duellen som fenomen lite närmare!
Juridiska dueller
Den reglerade fysiska tvekampen, duellen, som konfliktlösning existerade i stora delar av medeltida Europa. Mest förankrad var den bland de germanska folken. Det är också från dem vi har de tidigaste skildringarna och lagtexterna om fenomenet. Det handlar här i huvudsak om att domstolar, parlament och religiösa auktoriteter sanktionerade "juridiska dueller".
En person, ofta ur något av de högre samhällsstånden, kunde be om att få avgöra sin sak i direkt konflikt med en annan, brottsanklagad, person. Den av de två som gick segrande ur uppgörelsen ansågs som oskyldig.
Den "skyldige" hade antingen dödats i duellen, eller avrättades senare för sin skuld, efter att ha erkänt sig besegrad. I vissa sammanhang räckte det att ge upp och betala en bot.
Juridiska dueller var speciellt användbara när ord stod mot ord, och bevisning saknades. Dessa uppgörelser hade en religiös betydelse som kunde vara nog så övertygande i ett samhälle som genomsyrades av tro, vare sig den var innerlig eller slentrianmässig.
Duell mellan man och kvinna
I duellen åkallades en gudomlig intervention, och den utgjorde därmed ett "institutionaliserat mirakel". För detta krävdes att kombattanterna var mer eller mindre likvärdiga. I vissa sällsynta fall verkar det som om duellerna utkämpades mellan en kvinna och en man, och att mannens ben då grävdes ned i marken för att minska hans rörlighet.
Den kristna medeltida duellen var en del av "gudsdomarna", som involverade olika prövningar som en anklagad kunde utsättas för, som ett sätt att "ställas inför rätta". En anklagad kunde även få gå över glödande järn, eller plocka upp en sten från en kittel med kokande vatten.
Den skyldiga uppvisade sår som inte ville läka efter några dagar, till skillnad från den som Gud hade skonat, menade man. De vanliga gudsdomarna kunde appliceras på vem som helst, ofrälse som frälse.
Duellen var användbar i förtalsärenden i samhällsskikt där en människans heder var en av de viktigaste valutorna. När så var fallet innebar det att det alltid fanns någon som var skyldig (till mened) och skulle straffas. Detta till skillnad mot de andra gudsdomarna, där en helt friande dom var möjlig.
En juridisk duell är här avbildad på en miniatyr, utförd i Antwerpen 1464.
Det fanns en del praktiska fördelar med den juridiska duellen, när det gällde snåriga konflikter mellan individer i samhällets övre skikt. Kungen eller andra makthavare kunde med hjälp av duellen undvika att själva ta ställning i en fråga, och helt enkelt lämna saken i Guds händer.
Kastade en handske
Envigen man mot man var också ett sätt att undgå att ett gräl mellan två individer eskalerade till en blodsfejd mellan två familjer. Genom duellen kunde man få alla att acceptera ett utfall, och sedan var saken ur världen.
Den medeltida duellen var öppet sanktionerad av samhället och omgärdades av en rad ritualer, vilka skiljde sig åt i olika kulturella sammanhang. När den franske riddaren Jean de Carrouges mötte sin forne vän Jacques Le Gris 1386 i den sista juridiska duellen som var beviljad av det franska parlamentet (se separat text sist i artikeln), kastades en handske på marken framför lagmännen och den anklagade, som ett tecken på utmaningen.
Denna typ av ritualer skulle försvinna från offentligheten i takt med att rättskipning genom juridiska dueller började upplevas som förlegad.
Men duellen som fenomen levde vidare, även utan sin status som juridisk tvistlösare. Vid medeltidens slut, och under den tidigmoderna erans början, duellerades det intensivt på många ställen i Europa. Och speciellt gällde det Frankrike, där omkring 10 000 män dog i dueller bara mellan 1589 och 1610. Dödligheten verkar ha gått ned något under 1600-talet, och duellerna ansågs i allt större grad vara avgjorda när en kombattant hade tillfogat den andre någon slags skada.
Den nya duellen var, förutom mindre fatal, en privat uppgörelse i det fördolda, bortom de offentliga auktoriteternas inflytande. Makthavarnas tolerans visavi dessa nya hedersdueller varierade.
En handske kunde kastas på marken framför den som man ville utmana på duell. Engelsk handske från tidigt 1600-tal.
Men duellen som fenomen levde vidare, även utan sin status som juridisk tvistlösare. Vid medeltidens slut, och under den tidigmoderna erans början, duellerades det intensivt på många ställen i Europa. Och speciellt gällde det Frankrike, där omkring 10 000 män dog i dueller bara mellan 1589 och 1610. Dödligheten verkar ha gått ned något under 1600-talet, och duellerna ansågs i allt större grad vara avgjorda när en kombattant hade tillfogat den andre någon slags skada.
Den nya duellen var, förutom mindre fatal, en privat uppgörelse i det fördolda, bortom de offentliga auktoriteternas inflytande. Makthavarnas tolerans visavi dessa nya hedersdueller varierade.
Detta kopparstick av en duell gjordes 1755 av dansken Odvardt Helmoldt von Lode.
I exempelvis stormaktstidens Sverige var duellerande under perioder belagt med dödsstraff. Kung Gustav II Adolf var särskilt avogt inställd till att individer tog lagen i egna händer. Han vände sig mot att personer som kunde nyttjas för att bekämpa landets fiender i krig, istället förgjorde varandra i duell.
Med liknande argument försökte Napoleon Bonaparte tvåhundra år senare förgäves få sina officerare att upphöra med sina dueller. Detta trots att Napoleons egen karriär tog formen av en duell mot resten av Europa – vilket den brittiske (polskfödde) författaren Joseph Conrad påpekade i sin novell Duellen (1908).
Den italienska rapiren, en stötvärja, var vanlig i fäktdueller. Denna är från omkring 1540.
Duellerandet i den tidigmoderna perioden (cirka 1500 fram till franska revolutionen 1789) var varierande, men följde ofta strängt kodifierade former. I början kunde det röra sig om att den utmanande parten skrev ett brev till sin motståndare, med specifika anklagelser samt önskemål om vilket vapen som skulle användas.
De duellerande åtföljdes ofta av assistenter, eller "sekundanter". I början av det privata duellerandet var det inte ovanligt att dessa hjälpare själva gav sig in i striden. Med tiden förändrades sekundanternas roll. De skulle nu främst sköta förhandlingarna mellan parterna, diskutera vilka regler som skulle gälla och se till att kampen, när den kom till stånd, avlöpte på ett rättvist sätt.
Hedersuppgörelse
Historikerna tvistar om den tidigmoderna duellen var en fortsättning på den medeltida, eller om fenomenet var nytt. Frågan hänger givetvis ihop med den lokala kontexten. Här kan det äldre nordiska duellerandet, holmgången, utgöra ett speciellt illustrativt exempel.
Inte mycket tyder på att holmgången var en gudsdom, liksom duellerna på den europeiska kontinenten. Den gudavärld som existerade i Norden före kristendomens ankomst var lika komplex och tvetydig som den världsliga verkligheten. Hur skulle då dessa gudomliga gestalter kunna sätta sig till doms?
Mycket tyder istället på att holmgången var en hedersuppgörelse, där framgång definierade rättvisa. Det finns många holmgångar nedtecknade i de isländska sagorna, men de verkar upphöra i samband med kristendomens inträde. Möjligtvis återvände duellerande i tidigmodern tid med influenser från kontinentens renässanshov.
Den ryske författaren Aleksandr Pusjkin dog i sviterna efter en duell mot fransmannen Georges dAnthès 1837.
Bilden av en sanktionerad duell som övergår i en privat uppgörelse är tvetydig.
I och med dagstidningarnas genomslag och uppkomsten av en borglig offentlighet, blev duellerna mer och mer en publika affärer (om än olagliga). I England och Frankrike refererade pressen flitigt om dueller. Informationsspridningen gav på det sättet upphov till nya dueller.
Utmanade konventioner
Efter Napoleonkrigen (1804–15) demokratiserades duellerandet också mer och mer. Det som förut hade varit en sak enkom för adelsmän blev nu möjligt även för borgerskapet. Detta utmanade en rad konventioner. Bland annat ställdes frågan om vem som fick duellera med vem på sin spets.
Från duellens början hade det varit viktigt att det fanns en jämbördighet mellan kämparna, inte bara i fysisk bemärkelse, utan även statusmässigt. Att inte anta en utmaning med hänvisning till att utmanaren stod lägre i samhällshierarkin, var att hävda att dennes utsagor inte kunde äventyra ens egen heder. Det var mer nesligt att inte anses vara värdig att duellera mot, än att förlora en duell.
Napoleon ville få sina officerare att sluta duellera.
Det mest ivrigt duellerande landet var och förblev Frankrike. Under perioden 1815–48 utkämpades lågt uppskattat hundra dueller om året, varav en tredjedel med dödlig utgång. De franska duellerna fortsatte väl inpå 1900-talet, medan de i stort hade upphört i övriga Europa.
Viktigt att nämna i sammanhanget är de fäktningsdueller som förekom på tyskspråkiga universitet. Företeelsen, känd som mensur, var något i gränslandet mellan sport och rit. I denna form av duell användes värja eller sabel, och det handlade inte främst om att vinna, utan att uppvisa mod.
Så kallad mensurfäktning förekom på tyska universitet från mitten av 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Duellanterna bar flera skydd och även skyddande glasögon. De ansiktsärr som de inblandade kunde få sågs i vissa kretsar som mycket ärofulla.
Kampen delades in i ronder, och en utmaning besvarades ärofullt genom att den utmanade kämpade sig igenom duellen. Mensurens bakomliggande syfte var att bygga kåranda bland jämlikar.
Från början krävdes det någon förevändning för att få till stånd kampen, som en oförätt. Men efter hand avlägsnades detta element, och uppgiften att para ihop motståndare sköttes av studentsällskapen.
Kombattanterna bar skydd på stora delar av kroppen inklusive specialgjorda skyddsglasögon. Värjslag riktades ofta mot ansiktet, och de mensurärr som fäktningarna lämnade efter sig blev eftertraktade adelsmärken inom den tyska eliten.
Pistolerna från den sista duellen med dödlig utgång i Sverige. Kaptenerna Sabelfelt och von Köhler möttes 1816 i Lockerudsskogen utanför Vänersborg, där von Köhler dog.
Varför har duellerandet försvunnit idag? Att vi har fått rättsväsenden som inte behöver eller vill förlita sig på gudomliga interventioner är en del av svaret, när det gäller den medeltida duellvarianten.
Hedersbegreppet har ersatts av skuld
I förhållande till heder är frågan mer komplicerad. Förståelsen av moderniteten i väst har ofta velat göra gällande att hedersbegreppet har ersatts av skuld. Vi erkänner att vi har gjort fel, eller hävdar vår oskuld, utifrån vad vi själva upplever, inte utifrån hur andra upplever det. Detta ska ses i kontrast till en exotisk blick på icke-västliga kulturer där hedersbegreppet existerar.
Denna idé kan dock inte till fullo jämkas med det lika moderna och västerländska offentlighetsbegreppet, där synen på hur vårt eftermäle diskuteras är av allra största vikt.
Social mediakampanjer, kulturkrig, offentliga drev och uthängningar visar hur det västerländska hedersbegreppet trots allt frodas i det digitala tidevarvet. Vad säger att duellerna inte skulle kunna återuppstå i en eller annan form?
Axel Andersson är historiker och skribent.
Publicerad i Populär Historia 5/2021
Återskapande av en vikingatida holmgång på en festival i Ryssland.
Kämpar skulle hålla sig på skinnet
I flera av de Isländska sagorna refereras det till holmgångar. Bland annat finns det en uttömmande beskrivning av hur en sådan kunde gå till i Kormak Ögmundarsons saga.
Här möts kombattanterna på ett skinn som breds ut över marken. Kämparna måste ha minst en fot kvar på skinnet under striden, annars räknas det som flykt. När en av dem har sårats, så att blod hamnar på skinnet, kan holmgången blåsas av. Förloraren tvingas därefter betala en holmgångslösen till segraren.
I sagan kämpar poeten Kormak mot sin fiende Bärse, som lyckas hugga av den yttersta spetsen av Kormaks tumme. Kampen kunde därmed ha varit avgjord, men Kormak säger att det vore en alltför klen seger för Bärse. Därpå fortsätter slagskämparna tills Bärse erkänner sig vara övermannad, och går med på att betala lösen.
Duellen mellan Jean de Carrouges och Jacques Le Gris inleddes till häst och slutade i kamp till fots.
Berömd fransk duell blir Hollywoodfilm
Om den sista sanktionerade juridiska duellen i Frankrike 1386 handlar den amerikanske författaren Eric Jagers populärvetenskaplig bok The last duel från 2004. Nu kommer det en film med samma titel, i regi av Ridley Scott. På grund av coronapandemin har premiären fått skjutas upp, men när detta skrivs är den planerad till oktober 2021.
Bland skådespelarna märks Ben Affleck och Matt Damon (vilka även har svarat för filmens manus), samt Adam Driver och Jodie Comer.
Historien rör en påstådd våldtäkt mot riddaren Jean de Carrouges hustru – Marguerite. För övergreppet anklagas hans forne vän, Jacques Le Gris. De Carrouges valde att driva saken till en juridisk duell, som kom att utkämpas den 29 december 1386.
Franska kungar och parlament hade inte tillåtit juridiska dueller under en längre tid, men fann ingen annan utväg i detta fall. Ord stod mot ord. Le Gris hävdade sin oskuld och vägrade också att åberopa sig av sina privilegier, som skulle kunna få saken avgjord i en kyrklig domstol.
Efter en intensiv och högst dramatisk kamp som började med lansar på hästryggen och slutade i en brottningsmatch med huggvapen fick duellen sin upplösning. Hur det gick/går avslöjas inte här, för att inte spoliera spänningen för dem som tänker se filmen.
