När husbonden regerade
Enligt de medeltida lagarna i Sverige hade husbonden rätt att bestämma om nyfödda barn skulle få leva eller inte. Han hade också rätt att aga familjemedlemmar och tjänstefolk och ansvarade som målsman för eventuella brott även om dessa begåtts av andra hus-hållsmedlemmar. Han förvaltade all egendom, även hustruns och de myndiga barnens, så länge dessa bodde hemma.
Husbondeväldet varade långt in på 1700-talet. För staten var husbonden ett praktiskt redskap för att hålla samman ett yvigt rike där olika bygder varit vana vid att sköta sig själva. Såsom Gud regerade i himlen och kungen över sitt folk, så skulle också husbonden regera över sitt hus, enligt den kristna lutherska läran. Genom der Hausvater, som Luther kallade honom, sipprade den nya enhetsideologin ner till folket.
I en ny bok (I hans hus – svensk manlighet i historisk belysning, Boréa förlag) undersöker historikern Andreas Marklund vilka mekanismer det var som fick detta fundament att vackla någon gång kring sekelskiftet 1800. Det empiriska materialet består av äktenskapsmål som registrerats vid Uppsala domkapitel. Genom att studera olika äktenskapliga tvisteämnen och hur de bemötts av myndigheterna kartlägger han husbonderollens och äktenskapsideologins förändring.
– När Sverige går från envälde till monarki börjar man se tecken på maktdelning också inom hushållet, säger Andreas Marklund. Husbondeväldet kopplas mer och mer samman med despoti. Det vore att gå för långt att säga att familjen blev mera jämlik, men det är vid den här tiden kvinnan skiljs ut ur hushållet och blir en egen individ.
Nu började myndigheterna få upp ögonen för till exempel hustrumisshandel, dryckenskap och slöseri, företeelser som alla ansågs vara skilsmässogrundande. Man tyckte sig se att mannen, även om han var samhällets stöttepelare, också kunde vara dess fiende.
– Det var nu kvinnan lanserades som mannens moraliska komplement. Hon behövdes för att balansera de destruktiva krafter som annars riskerade att ta över-handen inom hushållet, säger Andreas Marklund.
Publicerad i Populär Historia 3/2004
