Hemmafruns sista suck

Under 1960-talet pågick en livlig jämställdhetsdebatt i Sverige, en debatt som i förlängningen fick dramatiska konsekvenser för den rådande familjestrukturen.

Familjen skulle inte längre vara en privat sfär präglad av traditionella principer. Genom politiska åtgärder skulle den moderniseras och baseras på jämställdhet. Hemmafrun, den traditionella familjens nav, framställdes under 1960-talet allt oftare som en förlegad inrättning. Förändringens tid var inne; nu skulle modernitetens klara ljus skina in också i hemmets dunkla vrår. Allt det gamla och konservativa skulle ge vika för det nya och progressiva. Frigörelse var ordet för dagen.

Framför allt var det kvinnan som skulle frigöras. Hon skulle befrias från sitt oavlönade och otacksamma hemarbete, hon skulle göras ekonomiskt oberoende, bli självständig och ta plats på arbetsmarknaden och i det offentliga livet.

Men även resten av familjen var i behov av frigörelse. Mannen skulle befrias från sin destruktiva manlighet, börja bejaka sina mjuka sidor och dela hemmets sysslor med sin hustru. Barnen skulle befrias från hemmets och hemmafruns inskränkta värld och erhålla professionell vård på de offentliga daghemmen.

En radikal tid

Att det var en radikal tid råder det ingen tvekan om. Radikaliteten omfattade för övrigt mer än bara familjepolitiken, den bör ses mot bakgrund av den tidsanda som präglade 1960-talet och som kom till uttryck på en rad områden. Även skolan, vården och kulturen hamnade i skottgluggen.

Men vad hände egentligen på familjepolitikens område under 1960- och 1970-talen, vilka var debattens centrala argument och vilka reformer genomfördes i slutänden?

Och hur var det möjligt att genomföra förändringarna? Förslagen handlade ju inte om att införa någon obetydlig paragraf eller att göra en mindre justering, utan om en genomgripande omvandling av den rådande familjestrukturen. Var folk i allmänhet positiva till dessa förändringar, eller fanns det ett folkligt motstånd?

Ekonomi

Flera av de centrala argumenten i jämställdhetsdebatten bottnade i en ekonomisk problematik. I grova drag handlade problemet om att den traditionella familjestrukturen ansågs låsa fast kvinnan i ett ekonomiskt beroende av sin man eftersom hon inte hade en egen inkomst. Och även om hon yrkesarbetade sågs inte detta som en kvinnas huvudsakliga uppgift; hon var, i mångas ögon, först och främst maka och mor.

Debattören Eva Moberg jämförde, i en banbrytande artikel från 1961, denna ordning med en villkorlig frigivning. Om den bevarades intakt skulle kvinnans frigörelse aldrig bli verklighet. Moberg framhöll att vad som krävdes var ingenting mindre än en helt ny familjestruktur där ”äktenskapets möjligheter som försörjningsinrättning helt utplånas”.

Jämställdhetsprojektets grundläggande förutsättning, och det mest centrala argumentet i debatten, var därför att kvinnan skulle bli ekonomiskt oberoende av mannen.

Symbolfråga

Hemmafrun blev tidigt jämställdhetsdebattörernas främsta måltavla. Hon anklagades för att bidra till den gamla ordningens upprätthållande och för att förhindra det moderna samhällets framväxt.

Just detta att ett nytt samhälle höll på att bryta fram betonades ofta av jämställdhetsdebattörerna. Det var den ljusa horisont mot vilken reformförslagen tecknades som både nödvändiga och självklara. I sin bok Har vi råd med fruar? från 1967 återkom debattören Monica Boëthius gång på gång till att den gamla hemmafrurollen hade spelat ut sin roll. Så här kunde det låta när Boëthius beskrev läget:

”Den kvinnoroll vi håller oss med är tillyxad för det självproducerande agrara samhället, där kvinnan var en aktiv och oundgänglig produktionskapacitet i full paritet med mannen [...] Allt detta viktiga och produktiva försvann från kvinnan. Allt utom barnafödandet. Undra på sen att vi fäster en sån enorm vikt vid modersrollen i vår tid. Det är ju den sista resten av existensberättigande för den gamla kvinnorollen. Allt det andra försvann ut till industrin som kvickt tog hand om kvinnohändernas möda. Till och med mannen försvann ur hemmet. Kvinnan blev kvar med sin alltmer urholkade kvinnoroll.”

Hemmafrun kämpade alltså enligt jämställdhetsdebattörerna mot tiden. Det välutveck­lade och rationella industrisamhället krävde en annan och bättre familjeordning än det gamla bondesamhällets.

Arbetskraft

Det ekonomiska argumentet mot den traditionella familjestrukturen gavs också en vetenskaplig motivering. Här betonades att hemmafrun behövdes på arbetsmarknaden av samhällsekonomiska skäl. Med hjälp av nationalekonomiska kalkyler beskrevs hemmafrun som en outnyttjad arbetskraft och till och med som en parasit på välfärdssamhället. Så här skrev ekonomen Per Holmberg i boken Kynne eller kön från 1966:

”Samhällsekonomiskt innebär dagens outnyttjade arbetskraftspotential att den svenska nationalprodukten och nationalinkomsten skulle kunna stiga med 25 procent... Dessa 25 procent anger också hur mycket det genomsnittliga svenska hushållet skulle kunna höja sin köpkraft och levnadsnivå med om arbetskraftstillgångarna tillvaratogs upp till potentialen.”

Målet var alltså att hemmafrun gav sig ut på arbetsmarknaden och blev samhällsnyttig. Boëthius byggde i stora delar sin argumentation på Holmbergs kalkyler. Det stötande med hem­mafrusy­stemet var, enligt henne, att outnyttjad arbetskraft gick förlorad när en stor del av befolkningen ägnade sig åt ”sysslor med ren hobbykaraktär”. Den gamla familjestrukturen var oförsvarbar och färdig för skrot­ning.

Mannens förändring

Kvinnans frigörelse förutsatte även mansrollens förändring. Mannen uppfattades dock inte ensi­digt som för­tryckare; även han var ett offer för traditionen. Som sociologen Sverre Brun-Gulbrandsen beskrev problemet i den inflytelserika boken Kvinnors liv och arbete från 1968:

”För att en pojke eller en man skall kunna visa att han är en verklig pojke eller karl tvingas han att prestera ett yttre beteende som kräver en stark insats... [...] Beroende på mannens förutsättningar kan dessa ansträngningar antingen resultera i berömmelse, rikedom och hög status, eller i asocialt beteende.”

Mannen var alltså fast i en destruktiv manlighetsroll som behövde motverkas. Flera av debattörerna pekade också på att män var överrepresenterade när det gällde kriminalitet, alko­holism, självmordsbenägenhet, magsår och hjärtinfarkter. Mannens frigörelse, menade man, var även lösningen på ett hälso- och samhällsekonomiskt problem.

Professionell barnavård

Jämställdhetsprojektets positiva inverkan på barnen behövde också en motivering. Till stor del handlade det om att påvisa fördelarna med daghemmens omvårdnad. På daghemmen skulle barnen ha större förutsättningar att utvecklas till självständiga individer än om de tillbringade hela dagarna hemma med mamma.

Ett återkommande argument om hemmavårdens negativa effekter var att mamman tenderade att överbeskydda barnen. Konsekvensen av en alltför stark bindning mellan barnet och mamman kunde bli att barnen utvecklades till ”modersfixerade neurotiker”.

Det tyngsta argumentet för daghemmen var dock att barnavården där var professionell. Tomrummet efter de yrkesarbetande mödrarna skulle fyllas av kompetent daghemspersonal med de rätta kvalifikationerna.

Daghemmen sades också erbjuda barnen en mer stimu­lerande miljö än hemmet. Här kunde barnen få leka pedagogiska lekar och tränas i kollektiva grupprocesser. Och allt byggde på forskning och vetenskap.

Politiskt program

De radikala debattörerna såg sig nämligen som förespråkare inte bara för något nytt och modernt, utan för en rationell och vetenskaplig syn på familjen som för samhällets skull snarast möjligt borde ersätta ovetenskapliga och förlegade ordningar. Argumenten framfördes därför inte som åsikter och synpunkter, utan i namn av vetenskap och modernitet.

Vilka effekter fick då jämställdhetsdebatten på svensk familjepolitik? Man kan i efterhand konstatera att debattens centrala krav omvandlades till politiskt program under 1970-talet. Sverige tog, i förhållande till de flesta andra västländer, därmed en radikal väg när det gällde familjepolitiken.

Reformernas omvälvande karaktär illustreras inte minst av den traditionella kvinnorollens förändring. Hemmafrumodellen, förankrad i en äldre tids sociala organisering av familj och samhälle, visade sig förvånansvärt enkel att stöpa om. Och med rasande fart dessutom. Från slutet av 1960-talet till början av 1980-talet gav sig fler än en halv miljon svenska hemmafruar ut på den svenska arbets­mark­naden.

Industrisektorn ökade dock inte i den utsträckning man hade förutspått, det var framför allt den offentliga sektorn som växte med den nya arbetskraften. Ökningen var särskilt stor mellan 1968 och 1970 då cirka hundra tusen kvinnor per år nyanställdes.

Skattereform

Det kanske främsta uttrycket för jämställdhetsdebattörernas framgång var den skattereform som trädde i kraft 1971; den så kallade särbeskattningsreformen.

I utredningen som låg till grund för beslutet slog man fast att tvåförsörjarfamiljen skulle göras till överordnad familjepo­litisk norm. Detta krävde att sambeskattningen försvann och att man och hustru ur juridisk synvinkel betraktades som separata ekonomiska subjekt. Det dubbla grundavdraget för gift man med hemmafru försvann därmed.

Med införandet av individuell beskattning fanns inte längre något ekonomiskt incitament för den gamla familjestrukturen. Kvinnans yrkesarbete hade därmed inte bara blivit ideologisk norm, det hade också blivit det enda rationella valet både ur familje- och kvinnosynpunkt. Hemmafru­epoken var därmed definitivt över.

Fädernas rättigheter

1960-talets jämställdhetsdebattörer fick genomslag också när det gällde fädernas rätt och ansvar för vården av barnen. 1974 omvandlades den gamla moderskapsförsäkringen till en föräldraförsäkring där även fäderna inkluderades.

Dock gjordes fädernas ansvar för barnen till en frivillighetsfråga, vilket innebar att familjen, snarare än individen, fortfarande betraktades som ett ekonomiskt subjekt när det gällde just föräldraförsäkringen.

Även idén om barns behov av professionell vård fick genomslag under 1970-talet genom en massiv utbyggnad av de offentliga daghemmen. 1972 års barnstugeutredning var startskottet för denna utveckling och innan decenniet var slut fanns över 350 000 barn inskrivna i den offentliga barnomsorgen.

Motstånd

De familjepolitiska reformerna kom dock inte till stånd utan motstånd – även om detta motstånd av olika skäl har förpassats till den historiska tystnaden. Den organiserade oppositionen kom framför allt från aktionsgruppen ”Rädda familjen”. Och man var framgångsrik. Utan att ha vare sig massmedier eller väloljade partiapparater bakom sig lyckades man under våren 1970 samla in inte mindre än 63 000 namnunderskrifter till sitt protestbrev mot de planerade familjepolitiska reformerna.

Man gjorde högljutt motstånd mot jämställdhetsdebattörernas idéer och försvarade den traditionella familjen i en rad olika debattböcker, artiklar, möten och demonstrationer under 1970-talets första hälft.

Gruppens medlemmar hade många olika bakgrunder och flera politiska riktningar inrymdes, även om högerförankringen var uppenbar. Dock har detta motstånd nästan helt fallit i glömska. Den historiska forskningen har främst fokuserat på reformivrarna, vilket har lett till att vi i mångt och mycket har en historieskrivning från vinnarnas perspektiv där utvecklingen betraktas som närmast självklar.

Vi tänker oss kanske att familjepolitikens omläggning ytterst sett var en konsekvens av människors missnöje med sakernas tillstånd, att folk i allmänhet gick och längtade efter den frigörelse som jämställdhetsdebattörerna talade sig varma för och att debatten blev den tändande gnistan för ett massivt folkligt uppvaknande. Men de familjepolitiska reformerna kan inte sägas ha varit frukten av något folkligt engagemang. Jämställdhetsdebattörerna tillhörde inte någon bred folklig rörelse, utan bestod av en förhållandevis liten grupp intellektuella, en elit om man så vill, som initialt hade sin hemvist inom den liberala falangen och senare främst inom vänsterfalangen.

Påtryckargrupper som Grupp 8 kan nämnas som viktiga i sammanhanget, men dess idéer kan knappast sägas ha representerat någon bred folkvilja.

Vänstervåg och statliga åtgärder

Hur blev då reformerna möjliga? Inom forskningen har en rad olika förklaringsmodeller presenterats. Man har pekat på allt från den globala vänstervågens samhällsklimat och det stora behovet av arbetskraft under tillväxtåren, till fackföreningsrörelsernas tryck och könsrollsteorins genomslag.

Kännetecknande för den traditionella familjens omstrukturering var annars att den var en konsekvens av statliga åtgärder. Det var den starka staten som möjliggjorde både snabbheten i förloppet och effektiviteten i åtgärderna. Och det var denna stat jämställdhetsdebattörerna satte sin tillit till.

Man försökte inte främst argumentera för sina idéer i öppna debatter där åsikter och idéer stöttes och blöttes, även om detta också förekom. Siktet var från början inställt på att via den starka staten genomföra en familjepolitik som skulle stöpa om den gamla familjestrukturen enligt den moderna jämställdhetsvisionen.

Det handlade om att skriva om skattelagstiftningen, ändra i försäkringssystemen och strukturera om arbetsmarknaden i syfte att omöjliggöra det man ansåg vara det felaktiga sättet att organisera familjen och möjliggöra det rätta.

Publicerad i Populär Historia 3/2006