Ett högborgerligt bröllop

Porträtten av greveparet Wilhelmina och Walther von Hallwyl, målade under bröllopsresan i Schweiz 1865, visar ett nygift par som hade allt: titel, pengar och kärlek. Men Wilhelmina, född Kempe, var själv förvånad över att hon vågat opponera sig mot sin far för att få gifta sig med den unge greven.

Wilhelmina föddes i Stockholm 1844 som enda barn till Wilhelm och Johanna Kempe. Familjen hade gjort en klassresa. Fadern var en av Sveriges största träpatroner och grundade familjeföretaget Ljusne-Woxna AB.

Att makarna Kempe hade ambitioner att komma upp sig i samhället visar inte minst valet av guvernant till dottern. Genom att anförtro Wilhelminas uppfostran till fröken Pflaum, som tidigare tjänstgjort i en av Schweiz mest framstående familjer, hoppades föräldrarna att det skulle bli en fin dam av den enkla köpmannadottern.

Sociala koder

Graden av bildning var ett klasstecken och överhetens döttrar drillades i språk, broderi, pianospel och dans. Målet var att höja kvinnornas värde på äktenskapsmarknaden. Fröken Pflaum implementerade också moral och sedlighet, samt ordning och reda, hos Wilhelmina, liksom en stark självkontroll i röst, skratt och rörelser. De sociala koderna måste läras in!

Wilhelmina fick nu inte längre leka med andra barn, utan lämnades ensam när hon inte var i den stränga frökens sällskap. Wilhelmina har själv antecknat, att den dag den tyska guvernanten kom in i hennes liv, försvann all hennes barndoms lust och glädje.

Mellan 14 och 16 års ålder var det dags för konfirmationen, som var en inträdesbiljett till vuxenlivet. För överklassens kvinnor började en ny livsfas – de skulle förkovra sig i hushållets alla plikter. Detta var ett led i att uppfostra dem till dugliga hustrur; även om de inte själva skulle delta rent faktiskt i göromålen skulle de vara bekanta med sysslorna för att kunna administrera arbetet.

De skulle också introduceras i societeten och nu påbörjades ett intensivt umgängesliv med visiter och baler, allt i syfte att finna en lämplig make. Efter den första nattvardsgången fick flickorna lägga sig till med den vuxna kvinnans attribut: fotsid klänning och uppsatt hår. De skulle nu också tituleras fröken (eller mamsell).

16 år gammal konfirmerades Wilhelmina i S:t Gertruds kyrka. På konfirmationsfotot syns en allvarlig flicka i svart sidenklänning med familjebibeln i handen.

En aktiv giftermålspolitik

Borgar- och överklassen bedrev en aktiv giftermålspolitik för barnens räkning. Äktenskapet var i mångt och mycket en rent praktisk angelägenhet. Balerna var en marknadsplats för ogifta damer och herrar där föräldrarna visste att endast acceptabla familjer hade tillträde.

Wilhelmina kom att avsky dessa tillställ­ningar. Under en intensiv period om några hektiska månader slogs man varje år om de mest attraktiva männen och kvinnorna. Männen var gångbara under en längre period, medan kvinnorna var passé redan efter ett par år. Omgivningen höll noga reda på hur många säsonger en ung kvinna dansade på bal.

Wilhelmina kände få jämnåriga när hon debuterade i sällskapslivet. På sin första bal i börshuset i Gamla stan 1862 fick hon därför inte dansa, men istället en god inblick i hur äktenskapsmarknaden fungerade. Hon såg hur kavaljererna svärmade kring en ung och förmögen kvinna, men gjorde narr av henne så fort de hade vänt ryggen till. Erfarenheten satte djupa spår.

De följande åren bevistade Wilhelmina minst 50 baler och dansnöjen per säsong. Som enda barn till en av Sveriges mäktigaste industriidkare rönte hon stor uppmärksamhet. ”För min fars pengar var jag en uppburen dansdocka”, noterade hon. Wilhelmina, som absolut inte ville bli sedd som en handelsvara, blev djupt misstänksam så fort en herre visade henne någon större artighet. Till slut bad hon sina föräldrar att få slippa balerna.

Träffade kärleken utomlands

Sin blivande make, löjtnanten Walther von Hallwyl, träffade hon i stället på kurorten Homburg vor der Höhe i närheten av Frankfurt i Tyskland hösten 1864. Efter bara två veckors bekantskap friade Walther och Wilhelmina insisterade på att föräldrarna skulle säga ja. Walthers naturliga sätt och hans utländska härkomst hade övertygat henne om att hans känslor för henne var äkta. Han kunde ju omöjligtvis veta hur förmögen familjen Kempe var, resonerade hon.

Walther, som var andre son till ett schweiziskt grevepar (och därmed i behov av pengar eftersom arvet efter hans föräldrar skulle tillfalla den äldre brodern) hade dock sannolikt kunskaper om familjen Kempes ekonomiska situation.

Hans titel imponerade på Wilhelm Kempe som, trots att han var tveksam i början, till slut lät Wilhelmina få sin vilja fram. Såväl föräldrarna som Wilhelmina själv var chockerade över att hon vågade sätta sig upp mot föräldramakten och hävda sin vilja så starkt.

Den 18 december 1864 firade Walther och Wilhelmina sin förlovning med en middag för närmsta släkten. Förlovningsringarna från juveleraren Gustaf Möllenborg finns bevarade, liksom ett berlockarmband med Walthers fotografi som Wilhelmina fick. Enligt egen utsago var hon helt förbi under förlovningsdagen och fick inte ner en bit av middagen, trots att hon var så lycklig.

Walther tillbringade sedan vintern och våren i Stockholm. Förlovningen var en prövotid för de unga under vilken de kunde känna sig för. Nu var också ömhetsbetygelser som att gå arm i arm och kyssas offentligt tillåtna.

Wilhelmina och Walther, som innan förlovningen bara umgåtts i tio dagar, använde tiden till att promenera, rida, åka skridskor, gå på visiter samt besöka ett fåtal baler. Enligt tidens romantiska ideal brevväxlade de flitigt och lät buden springa i skytteltrafik med svärmiska biljetter. Samtidigt lystes det för paret.

Klädd i vitt från topp till tå

Lördagen den 10 juni 1865 vigdes Walther och Wilhelmina i stora salongen i hennes föräldrahem. Bruden var klädd i vitt från topp till tå: spetsförsedda kalsonger och snörliv, linne, underkjol, strumpor och strumpeband. Överst bar hon en brudklänning i benvit sidenmoaré och en slöja i vitt silkestyll i två lager. Huvudet kröntes av en myrtenkrona och en krans. Närvarande var släkt och vänner.

Giftet var lyckligt, men livet som ung hustru på den lantligt belägna Eriks­lunds herrgård, som paret hade fått i gåva av Wilhelm Kempe, passade inte Wilhelmina. Trots att paret fick fyra döttrar kände hon sig ensam och led av tystnaden under de perioder Walther var bortrest. Den privata sfären med plikterna som maka, mor och administratör av ett större hushåll intresserade henne inte. I stället började hon spinna, väva och brodera. Barnens omvårdnad överlämnade hon till barnflickor.

Under denna tid klagade Wilhelmina mycket över ”klena nerver” och svag hälsa. Hennes diffusa sjukdomssymtom kan dock sannolikt härledas till frustration och vanmakt över en sysselsättning som hon fann meningslös.

1878 utökades familjen med en tysk fröken, Ida Uhse, som skulle hålla Wilhelmina sällskap. Ida tog över ansvaret för hushållet och blev extramor för greveparets döttrar. Nu hann Wilhelmina utveckla den egna identiteten och sin stora passion: samlandet, som så småningom skulle leda till Hallwylska museet.

Wilhelmina och Walther von Hallwyl levde tillsammans i 55 år. Mot slutet av sitt liv noterade Wilhelmina, som blev 85 år, att hon aldrig behövt ångra sitt val av make, ”ty ännu efter så många år håller jag lika mycket af honom, och det vill säga mycket”.

Publicerad i Populär Historia 4/2008

Läs mer: Äktenskap - ett kärlekens kontrakt