Kalmuckernas fånge

I juli 1734 anlände den 50-åriga Brigitta Scherzenfeldt till Stockholm. Det var 35 år sedan hon som ung och nygift lämnat Sverige för att följa sin man, s

16 mars 2001 av Birgitta von Heland

I juli 1734 anlände den 50-åriga Brigitta Scherzenfeldt till Stockholm. Det var 35 år sedan hon som ung och nygift lämnat Sverige för att följa sin man, som skulle ut i kriget. Nu var hon åldrad och både fysiskt och psykiskt märkt av alla strapatser hon fått utstå under den långa bortavaron. 1709 hamnade hon i fångenskap i Ryssland men under de senaste 17 åren hade hon som fånge och slavinna vistats hos kalmuckerna i Djungariet (i dag den kinesiska provinsen Sinkiang). Resan hem hade tagit drygt ett år och in i det sista hade det varit osäkert om den skulle bli av.

Brigitta Scherzenfeldt hade mycket att berätta och i koncentrerad form finns det återgivet i hennes personalier, som förvaras i Vitterhetsakademiens arkiv i Stockholm och har publicerats av Gunnar Jarring. Förmodligen har både hon själv och hennes fjärde man, som överlevde henne, bidragit med uppgifter till denna personakt.

Brigitta föddes i juni 1684 på Bäckaskogs kungsgård i Skåne. Föräldrarna dog när hon var liten. Hon togs om hand av sin moster och andra släktingar, som (enligt personalierna ) såg till att hon fick en god uppfostran och ”at hon til en rätt gudsfruchtan och dygdigt lefwerne anfördes och underwistes i sådane slögder, som hennes stånd och kiön anständige woro”. Efter samtycke av sina förmyndare gifte sig Brigitta vid 15 års ålder med Mats Bernow, förare vid kungliga livgardet. De nygifta fick inte lång tid tillsammans i Sverige. Mats Bernow fick order att inställa sig vid den svenska hären i Polen. Brigitta reste med sin man till Riga, där hon stannade medan han fortsatte till armén. I Riga födde Brigitta deras barn, en son, som dock dog strax efter födseln. 1703 dog hennes man i slaget vid Thorn.

Släktingarna i Sverige hade också avlidit. Brigitta beslöt sig för att stanna i Riga, där hon haft sitt hem i mer än tre år. Efter änkeårets utgång gifte hon om sig – ånyo med en militär, Jonas Lindström, fältväbel vid general Lewenhaupts armé. Paret bodde kvar i Riga till dess trupperna beordrades att delta i Karl XII:s fälttåg mot Ryssland och att ansluta sig till huvudarmén i Ukraina. Sannolikt tvekade Brigitta inför den långa marschen och funderade på att återvända till Sverige, men hon hade ju lovat att älska sin man i nöd och lust. Hon bestämde sig för att följa med honom trots att hon visste att hon skulle få utstå svåra umbäranden.

Efter det svenska nederlaget vid Poltava den 28 juni 1709 och kapitulationen vid Perevolotjna några dagar senare tog ryssarna över 20 000 fångar. Bland dessa var Brigitta och hennes man. I mitten av juli i värsta sommarhettan började hon den nittio mil långa vandringen till Moskva. Cirka 1 600 kvinnor och barn ingick i fångtransporten. De flesta av dessa fick åka vagn medan männen marscherade. Moskva fylldes snart av krigsfångar. Flertalet inkvarterades under miserabla förhållanden, fick arbeta hårt och led svår nöd. Dödligheten var stor. 1711 dog Jonas Lindström och Brigitta Scherzenfeldt var åter änka.

Brigitta var nu 27 år och ensamstående. Det var inte lätt för en kvinna under några förhållanden och allra minst som krigsfånge i Ryssland. Att resa tillbaka till Sverige gick inte. Hon beslöt sig för att gifta om sig. Efter ungefär ett års sorgetid blev löjtnant Mikael Ziems hennes nye make. Han var en mecklenburgare, som gått i svensk tjänst och också var krigsfånge.

Fångarna fördelades efterhand till olika delar av det stora ryska riket. Strax efter giftermålet var det Mikael Ziems och hans hustrus tur att starta den tre månader långa resan till Sibiriens residensstad, Tobolsk vid floden Irtysj. De tillhörde en kontingent på ett femtiotal officerare med hustrur och barn, som skulle ansluta sig till de många svenskar som redan fanns där. Den 15 maj 1712 var de framme.

Tobolsks invånare, förvisade ryssar, fick tränga ihop sig ytterligare i sina enkla timmerhus för att ge husrum åt paret Ziems och deras ressällskap. Krigsfångarna, som till en början var illa sedda, hade svårt att försörja sig. Understödet från Sverige kom sporadiskt och var dessutom otillräckligt och räckte inte till alla. Många arbetade som daglönare hos ryssarna, andra försökte bedriva handel. Nöden var stor bland svenskarna. Många klarade inte det hårda livet. Det gällde framför allt barnen men också de vuxna, kvinnor som män. De som överlevde kunde i början av år 1722, sedan fred proklamerats i Nystad den 30 augusti 1721, starta den långa resan hem. Då hade Brigitta Scherzenfeldt och hennes man för länge sedan lämnat Tobolsk.

Liksom de flesta fångarna hade Mikael Ziems svårt att finna sig i fångenskapens meningslösa tillvaro. Eftersom han inte var svensk ansåg han sig oförhindrad att gå i rysk tjänst.1715 tog han värvning som kapten vid regementet i Tobolsk. I juli samma år avseglade en styrka på 3 000 man uppför floden Irtysj. Nära gränsen till kalmuckernas rike uppfördes en fästning, som i februari året därpå anfölls av en 10 000 man stark kalmuckisk här. Efter tre månaders belägring lyckades 700 överlevande av den ryska styrkan slå sig ut och ta sig tillbaka till Tobolsk. Under tiden hade en ny grupp från Tobolsk anlänt till området. Det var militärer, svenska och tyska krigsfångar, köpmän och hantverkare, som skulle ansluta sig till de övriga i fästningen. Bland dem fanns Mikael Ziems och hans fru. De var ovetande om vad som hänt och blev nu attackerade av kalmuckerna och besegrades av dessa trots hårt motstånd. De som överlevde togs till fånga. Bland de döda fanns Mikael Ziems. Brigitta, för tredje gången änka, överlevde och fördes bort i fångenskap av kalmuckerna.

Kalmuckerna var ett västmongoliskt folkslag vars rike i Centralasien låg mellan det växande Ryssland och Kina.Vid nedre Volga fanns en annan grupp kalmucker, som deltog som ryska hjälptrupper i kriget mot svenskarna. Det centralasiatiska riket låg ständigt i krig med de omgivande folken, kineser, turkar och ryssar. Riket regerades av en khan, som hade sitt säte i staden Ili i norra delen av nuvarande Sinkiang. Området kallades ofta Djungariet och de kalmucker som var bosatta där för djungarer. Kalmuckerna var kända för sin omilda behandling av fångar, något som Brigitta och hennes medfångar omedelbart fick känna på.

Brigitta fråntogs alla sina kläder och, som det står i personalierna, ”fängslades så hårt och länge med järn och starcka remar, at hon intill sin dödsstund efter samma boijor bar tekn på sine ben och armar”. Hon behandlades som en slav, sattes i hårt arbete och fick ”låta sig nöija med elendig, ringa och oftast oren spis, som är owanlig och hålles för odrägelig ibland moraliserande [civiliserade] nationer”. Det innebar bland annat att hon fick äta rått kött. Personalierna innehåller däremot inte berättelsen om det våldtäktsförsök hon utsattes för av den ene av de två kalmucker som hade tagit henne tillfånga. Den händelsen beskrev Brigitta för en engelsk dam, mrs Vigor, som hon träffade i Moskva på sin hemresa många år senare. Mrs Vigor i sin tur relaterade historien i ett av sina brev hem till en god vän, brev som senare publicerades.

Brigitta hade tagits tillfånga tillsammans med en ryss som kunde mongoliska. Den ene kalmucken fattade tycke för Brigitta och med ryssen som tolk gjorde han det klart för henne. När hon avvisade hans inviter blev han aggressiv och försökte våldta henne. Brigitta gjorde våldsamt motstånd och lyckades bita honom så hårt att en bit kött följde med. När han ville klå upp henne, hindrades han av sin kamrat. När de kom fram till den plats där khanen fanns, fick han höra talas om den vildsinta kvinnliga fången. Han kallade henne och ryssen till sig och förhörde henne om hennes beteende. Hon förklarade att i hennes land fick män inte tvinga sig på kvinnor mot deras vilja. Khanen sade sig respektera detta och skänkte henne till den äldre av sina två hustrur.

Prinsessan Seson, dotter till khanens andra gemål, såg till att Brigitta fick lite kläder så att hon slapp gå naken och hon sattes i arbete vid hovet i Ili. Sedan man upptäckt hennes talanger i textilslöjd, fick hon huvudsakligen syssla med olika textilarbeten. Hennes levnadsförhållanden förbättrades något men hon hade fortfarande svårt att klara livets nödtorft. Trots sitt eget beträngda läge försökte hon hjälpa sina medfångar. Bland dem fanns löjtnanten Johan Gustaf Renat, som skulle bli Brigittas fjärde och sista man. Under årens lopp lyckades hon genom sina kunskaper, sin allmänna duglighet och sitt goda omdöme skaffa sig en säker och respekterad position. Vid det här laget behärskade hon sannolikt det mongoliska språket. Tyska och ryska kunde hon sedan tidigare.

Prinsessan lyckades övertyga sin far om att hon var den som bäst behövde den kunniga svenskans hjälp. Seson, som var särskilt intresserad av att få lära sig virka, fick sin vilja fram och Brigitta flyttade över till hennes hov och blev hennes förtrogna. Med prinsessans hjälp lyckades det också Brigitta att förbättra förhållandena för de andra krigsfångarna. Efter en tid trolovades prinsessan Seson med khanen över de västliga kalmuckerna. Bröllopsförberedelserna beräknades ta tre år. Brigitta skickades till staden Gerken i Lilla Buchara (Jarkend i Öst-Turkestan). Där skulle hon göra alla de inköp som behövdes till bröllopet. Gerken, som låg vid karavanvägen till Kinas inre, var den största handelsstaden i området. Brigitta stannade i två år. Personalierna innehåller inga uppgifter om hennes tid här.

Under Brigittas frånvaro hade framför allt en av krigsfångarna, löjtnant Renat, skaffat sig ett gott anseende hos kalmuckerna. Han räknades som militär expert, startade bland annat tillverkning av kanoner och mörsare och undervisade i artillerikunskap. Han deltog även i kalmuckernas strider mot kineserna. Han fick full frihet och åtog sig allt fler uppgifter. Kalmuckernas förtroende för honom blev så stort att man beslöt att skicka honom som sändebud till den svenske kungen. Beskickningens främsta uppdrag var att hämta svenska präster, som skulle undervisa kalmuckerna i den evangeliska läran, som de kommit i kontakt med genom fångarna. Det var alltså meningen att Renat skulle återvända till Ili. Resan blev dock uppskjuten tills vidare på grund av den oroliga situationen i området.

Brigitta skulle få följa med till Sverige men fram till avresan skulle hon tjänstgöra vid hovet. Hon oroade sig över detta eftersom prinsessan Seson insisterade på att hennes svenska hovdam skulle följa med till prinsessans brudgum. Brigitta löste problemet genom att ingå äktenskap med Johan Gustaf Renat. I och med det blev hon befriad från all tjänstgöring vid de kalmuckiska hoven. Eftersom veterligen ingen präst fanns med bland svenskarna i Ili, måste det ha varit ett samvetsäktenskap, som senare legaliserades i Moskva. Det bekräftas av de sista raderna i mrs Vigors omtalade brev om Brigitta: ”They gave him [Renat] his liberty, and, at his request, hers also; and they have been married here, and are preparing to go to Sweden.” Äktenskapet räddade Brigitta även från att bli anklagad för delaktighet i khanens hastiga död 1727. Ryktet gick att prinsessan Seson och hennes mor, som påstods vilja sätta sin son på tronen, hade förgiftat khanen. Utsatta för svår tortyr erkände kvinnorna det förmodade brottet och avrättades.

Paret Renat lyckades både behålla och konsolidera sin privilegierade ställning även sedan den nye khanen tillträtt. De lyckades få alla överlevande krigsfångar fria och ett löfte om att de skulle få följa med på den planerade resan till Sverige. I mars 1733 kom tillfället man så länge längtat efter. En rysk beskickning skulle återvända från kalmuckerna till Petersburg och de forna fångarna skulle få följa med.

In i det sista var khanen dock ovillig att släppa Brigitta och hennes man. För att säkerställa deras återkomst, beslagtog han helt sonika en del av deras egendom till dess de återvände. Personalierna innehåller ingen uppgift om vad denna egendom bestod av.

Den 22 mars tog Brigitta farväl av khanen, hans hustru och dotter, som ”sednare icke förmåtte döllia, at the med en synnerlig hiertans rörelse och sorg sågo henne skillias ifrån sig”. Som ett bevis på sin kärlek och sorg över skilsmässan skickade de flera näsdukar med spår av tårar, som fällts med anledning av Brigittas resa. Hon fick också med sig dyrbara presenter av regentfamiljen.

Den ryska kejsarinnan hade beviljat sällskapet fri passage genom Ryssland. Resan var lång och besvärlig. För Brigitta var strapatserna inte slut. Hon insjuknade ”i en swår och nästan dödlig sjukdom”. Tack vare en kvinnlig medresenärs vård repade hon sig, men väl framme i Moskva kom nästa motgång. Hennes man häktades av ryssarna, som betraktade honom som en fiende eftersom han hjälpt kalmuckerna militärt. Först sedan den svenske kungen ingripit, blev Renat fri. Ytterligare en missräkning var att ryssarna lade beslag på sex av de slavar som Brigitta friköpt av kalmuckerna. Det nu legalt gifta paret Renat fortsatte sin resa till Sverige, dit de alltså anlände i början av juli 1734. Till skillnad från andra hemvändande krigsfångar var de inte utblottade vid hemkomsten, trots att khanen beslagtagit en betydande del av den förmögenhet som de förvärvat under sin tid hos kalmuckerna. De flyttade in i ett eget hus tillsammans med de tre kvinnliga slavar som följt dem till Sverige. Den djupt religiösa Brigitta såg till att dessa fick kristendomsundervisning. I december 1735 blev de döpta och upptagna i den kristna församlingen.

Personalierna ger ingen information om Brigittas tillvaro efter hemkomsten förutom att hennes livskrafter var försvagade efter alla år av vedermödor. Hennes berättelser om livet hos kalmuckerna väckte dock stort intresse hos dåtiden och bidrog till ökade kunskaper om dessa avlägsna trakter. Brigittas liv i det efterlängtade hemlandet blev inte långvarigt. Hennes kropp orkade inte längre. Efter att en tid ha plågats av bröstvärk, håll och stick avled hon, knappt 52 år gammal, den 4 april 1736, efter en osedvanligt farofylld och mödosam levnad.

Birgitta von Heland är kulturvetare och har producerat en rad skrifter inom kulturhistoriska ämnen.

Publicerad i Populär Historia 2/1999

Kanske är du intresserad av...

Läs också