Cirkusens historia – hästshow krattade manegen

Framgången var så omedelbar att Astley redan till nästa säsong beslöt att bygga en mer permanent spelplats. Visserligen saknade även denna träkonstruktion tak, men den var så robust att den kunde marknadsföras som "Astley’s Riding House". Ackompanjerade av säckpipor och trummor utförde Philip Astley och hans elever varje eftermiddag konster på sina hästar. Inför den tredje säsongen insåg Astley dock att han borde erbjuda åskådarna något mer än enbart konstrytteri. Vad skulle kunna locka en bredare publik till arenan vid Westminster Bridge? Vad var det exempelvis som gjorde att nöjeslystna människor vallfärdade till etablissemang som Drury Lane, Covent Garden, Haymarket Opera och Sadler’s Wells? Svaret var givet. På dessa teatrar erbjöd man publiken lättare underhållning före och efter de mer seriösa teaterstyckena: jonglörer och lindansare, akrobater och clowner. Genom att erbjuda både högt och lågt under samma kväll skaffade man sig en stor och brokig betalande publik. Philip Astley följde exemplet. När vårsäsongen 1770 inleddes i hans ridhus stod därför inte bara hästkonster på programmet, utan också nummer med dansare, akrobater, musiker, pantomimartister och clowner. Djur och artister. Det var en helt ny typ av underhållning. Denna vårliga premiärkväll, på en cirkelrund sågspånstäckt manege i södra London, föddes den moderna cirkusen.

Det var inte Philip Astley som uppfann hästuppvisningarna, dessa var som sagt ett kärt folknöje sedan länge – liksom pantomimartisterna, akrobaterna, gycklarna och de andra. Det var inte heller Astley som myntade det nutida begreppet cirkus. Det gjorde hans elev Charles Hughes, som år 1772 sade upp sig och öppnade det som lite senare fick namnet Hughes’ Royal Circus. Men det var Philip Astley som uppfann konceptet och kom att stå för cirkusens internationella genombrott. Efter att vintern 1778 ha försett sin "amfiteater" med tak, så att han kunde ge föreställningar året runt, började Astley uppföra fasta cirkusbyggnader i olika städer och turnera mellan dem. Han började i Dublin 1773, etablerade sig sedan på ytterligare brittiska orter, och slog sommaren 1782 upp portarna till Manège Anglais, en cirkusarena vid Boulevard du Temple i Paris. Sommaren därpå bjöd Frankrikes drottning Marie-Antoinette hans cirkus att uppträda i Versailles. I oktober 1783 öppnade Astley och hans son en andra arena i Paris (l’Amphithéâtre Anglais d’Astley père et fils). Denna drev de med stor framgång till sommaren 1789, när franska revolutionen bröt ut. Då fann Philip Astley det säkrast att lämna Paris, och han hyrde ut sina franska cirkusbyggnader till italienaren Antonio Franconi. När krig bröt ut mellan Storbritannien och Frankrike 1793 tog den 51-årige Astley åter värvning i sitt gamla dragonregemente. Inte förrän fred hade slutits i Amiens 1802 kunde han återvända till Paris och återta sin egendom. Vid sin död 1814 hade han fått många efterföljare, både i hemlandet och på kontinenten. Philip Astleys cirkuskoncept var helt enkelt underhållning på modet.

Hösten 1787 anlände den engelske konstryttaren James Price till Stockholm, om inte inbjuden så i varje fall uppmuntrad och välkomnad av kung Gustav III. Med sig från hemlandet hade Price sin hustru Rosalia som var akrobat, och en grupp skickliga ryttare. På gården till värdshuset Barnhuskällaren vid Drottninggatan (där Norra Latin ligger idag) gav sällskapet uppvisningar. Även om dessa första föreställningar enbart omfattade hästnummer får man anse att det var Price som introducerade cirkuskonsten i Stockholm och Sverige, skriver cirkushistorikern Alf Danielsson i sitt klassiska verk Cirkusliv (1974). Price framträdde i Stockholm fram till våren 1788. Då gav sig sällskapet ut på turné i Sverige. Och här blev de kvar. Precis som pionjären Astley kompletterade man hästuppvisningarna med andra nummer. När tomten vid Drottninggatan skulle bebyggas flyttade cirkusverksamheten 1813 till Djurgårdsslätten.

En av de cirkusar som ofta spelade i Stockholm leddes av fransmannen Jacques Tourniaire. Han hade som 15-åring fått arbete hos Astley i Paris och turnerade nu med sin egen ensemble. År 1827 fick han Karl XIV Johans tillstånd att uppföra en mer permanent cirkusbyggnad i trä på Djurgården, som under detta årtionde utvecklades till ett centrum för huvudstadens nöjesliv. I hela Europa och i USA fanns det vid det här laget mer eller mindre bofasta cirkusar. Trots ett växande inslag av lindansare, pantomimartister, jonglörer och clowner var det fortfarande hästarna som dominerade. Och ännu saknades det inslag som skulle fullända cirkusens "treenighet": de vilda djuren. Rovdjur, apor, elefanter, kameler och andra exotiska djur hade visserligen förevisats i djurparker och av ambulerande menagerier ganska länge. Men dessa djur var bara inburade, inte dresserade. När djurägaren Henri Martin 1831 gjorde entré på Cirque Olympique i Paris i sällskap med en dresserad tiger och tre lejon, skrämde han därför inte bara slag på publiken utan introducerade dessutom en total nyhet i cirkusmanegen: rovdjursnumren.

Länge var det i första hand själva skräckupplevelsen som fick cirkusar att satsa på vilda djur under de årtionden som följde, skriver Alf Danielsson i sin bok. Där avslöjar historikern också hemligheten bakom det kanske mest skrämmande tricket av alla: när domptören dödsföraktande stack in sitt huvud i munnen på ett lejon. Detta nummer introducerades på 1840-talet av den amerikanske lejontämjaren Isaac van Amburgh som var anställd vid Astleys cirkus i London. Knepet var att omärkligt vika in lejonets läppar mellan dess tänder och sitt eget huvud. "Lejonet aktar sig naturligtvis för att bita sig självt i läppen och hindras därigenom från att krossa skallen på domptören." Det fanns dock de som ansåg att denna typ av nummer borde vara snällare mot både publiken och cirkusdjuren. En av dem hette Gottfried Hagenbeck och var fiskhandlare i Hamburg. År 1848 kom han på idén att förevisa sex sälar som hans fiskleverantörer hade fått i sina nät. Hagenbecks säluppvisning på Spielbudenplatz drog mycket folk. Snart skaffade fiskhandlaren också en isbjörn, som fraktades till Hamburg från Grönland per båt. Med hjälp av sina söner Carl och Wilhelm byggde Hagenbeck upp ett regelrätt menageri, med djur som hade infångats under expeditioner i Asien och Afrika.

Carl Hagenbeck grundade 1890 en dressyrskola, där grundsatsen var att cirkusdjuren skulle tämjas på ett mer "humant" sätt än tidigare. Han köpte ett stort tält, satte upp det på Heiligengeistfeld i Hamburg och bjöd in publiken till Carl Hagenbecks Internationaler Circus und Singhalesen-Karawane. Cirkustältet var för övrigt en amerikansk uppfinning. Till USA hade cirkusen kommit 1792 med engelsmannen John Bill Ricketts ryttarsällskap. De första uppvisningarna i Philadelphia gavs under bar himmel, men någon kom på idén att inhägna arenan med segelduk i stället för trä. En cirkusdirektör som hette Nathan Howes beslöt sig kring 1820 för att spänna upp segel även som tak. Detta blev upphovet till cirkustältet, som i början bars upp av en kraftig trämast i mitten. Snart utvecklades tältet till en "fyrmastare" som lämnade manegen fri och kunde få imponerande dimensioner.

Om cirkustältet innebar rörlighet kunde den fasta cirkusbyggnaden erbjuda större komfort och dessutom vara ett festligt inslag i stadsbilden. När 1800-talet led mot sitt slut fanns det knappast en europeisk storstad som inte ståtade med ett eller flera cirkushus. Den byggnad som Jacques Tourniaire hade uppfört på Djurgården i Stockholm 1827, ersatte hans söner tolv år senare med ett nytt cirkushus. Detta brann ner i maj 1847, men redan påföljande år kunde den italienske cirkusdirektören Alessandro Guerra ge en premiärföreställning i den "Manège" som hade byggts i backen ovanför Djurgårdsslätten. Byggherren hette Carl Petter Mothander. Efter hans död 1889 köptes Mothanders Manege av konditorn Wilhelm Davidsson, som drev Restaurang Hasselbacken. Denne beslöt sig för att riva det gamla cirkushuset, och i dess ställe bygga en stor och modern cirkus. Arkitekten Ernst Haegglund anlitades.

På Davidssons uttryckliga begäran ritade Haegglund en cirkusbyggnad som redan i sin samtid var en av Europas ståtligaste, och som står kvar än idag. Salongen rymde tvåtusen åskådare. Premiärföreställningen den 25 maj 1892 framfördes av Cirkus Salamonski, som hade sin bas i Moskva och leddes av konstryttaren Albert S. Även om Cirkus på Djurgården byggdes specifikt för cirkusändamål, dröjde det inte länge förrän scenen inrättades även för andra aktiviteter. Här spelades teater, här hölls politiska möten, här ordnades boxningsmatcher, här satte nöjesprofilen Ernst Rolf upp revyer, här kunde det unga Stockholm dansa till kapellmästaren Theodor Pinets orkester – det senare så ofta att Cirkus under 1900-talets första årtionde döptes om till Pinets Boston Palace. Den sista renodlade cirkusföreställningen på Cirkus låg tjugo år tillbaka i tiden när Sveriges Radio 1956 hyrde byggnaden för att använda den för större tv-arrangemang. Härifrån sändes "Tiotusenkronorsfrågan", Melodifestivalen, "Nygammalt" och andra program fram till 1980-talet när Cirkus förvandlades till den privatteater som den är idag.

Att driva cirkus har ända från starten 1770 varit ett utpräglat familjeföretag, och historien är rik på färgstarka och ryktbara cirkusfamiljer. Låt oss ta en snabb titt på fyra av dem. Vinhandlarsonen Paul Busch föddes i Berlin 1850, deltog som 20-årig kavallerist i fransk-tyska kriget och blev en skicklig ryttare. Han fick arbete på cirkus och gifte sig med en ryttarinna. Makarna startade egen cirkus 1884, med stor framgång. Snart kunde de bygga en cirkusbyggnad vid Bahnhof Börse i Berlin. Cirkus Busch skaffade sedan fasta scener i bland annat Hamburg och Breslau. Dottern Paula Busch föddes 1886. Efter faderns död 1927 tog hon över ansvaret för Cirkus Busch. På order av nazistregimen revs cirkusbyggnaden i Berlin 1937, men Paula Busch fortsatte att producera cirkusföreställningar. I Hamburg satte ett brittiskt bombangrepp stopp för verksamheten den 24 juli 1943.

I Breslau var Cirkus Busch verksam till den 20 januari 1945, när den annalkande Röda armén tvingade den då 58-åriga Paula Busch att ge sig västerut med artister och övrig personal, sextio hästar och fyra kameler. I maj 1945 gav Busch föreställningar för sovjetiska soldater, i september var cirkusen tillbaka i det krigshärjade Berlin. Först 1952 hade Cirkus Busch tysk nypremiär. Fram till sin död 1973 levde Paula Busch som den tyska cirkusens grand old lady i Västberlin. Hennes dotter Micaela begav sig under kriget till Sverige med sin lille son Paul. Hon lyckades också få med sig sina egna hästar och framträdde med dem på olika svenska cirkusar. Både hon och sonen blev kvar i Sverige. Micaela Busch slutade att uppträda 1956, och bodde fram till sin död 1969 i Staffanstorp utanför Malmö.

Den amerikanske cirkusryttaren John Madigan begav sig i början av 1870-talet till Europa för att arbeta. På Cirkus Myers träffade han år 1875 Nora Olsen, som inte bara var ryttarinna utan också gift tvåbarnsmamma. De blev förälskade och gifte sig. Med sig i boet fick Madigan bonusbarnen Elvira och Oscar. John Madigan och hans bror James grundade 1887 en egen cirkus med hemmabas i Danmark. Där uppträdde den tjugoåriga Elvira Madigan som lindansös. När Cirkus Madigan i januari 1888 framträdde i Kristianstad satt den lokala dagstidningen Kristianstadsbladets medarbetare Sixten Sparre på åskådarplats för att recensera. Han blev blixtförälskad i Elvira och lyckades efter mycket övertalning få henne med på att rymma iväg med honom.

Det är denna hopplösa kärlekshistoria som har gjort namnet Madigan historiskt. I Nørreskov på ön Tåsinge (Taasinge) söder om Fyn påträffades deras döda kroppar i juli 1889. Sparre hade skjutit först Elvira och sedan sig själv. Cirkus Madigan fortsatte ändå sin verksamhet. Men den 21 augusti 1897 omkom John Madigan vid en eldsvåda i huset där familjen bodde under cirkusens gästspel i Gävle. Han begravdes i Gävle, men hans änka Laura lät senare flytta gravstenen till Lund, intill Sankt Peters klosters kyrka. Laura Madigan sålde år 1902 Cirkus Madigan till Henning Gustafsson i Göteborg, som tog sig efternamnet Orlando och gav cirkusen detta varumärke. Cirkus Orlando drevs till 1938, när Henning pensionerade sig och sålde stora delar av sin utrustning till bröderna Bronett och deras nystartade Cirkus Scott.

De fyra bröderna Karl, Herman, Bruno och Natini Bronett var sin tids mest berömda clowner i Europa, och uppträdde vid Cirkus Altenburg som ensembeln "4 Bronett". De kom från en familj av konstryttare som hade uppträtt i Österrike redan 1740. Brödernas far, Francois Goldkette drev i början av 1900-talet Cirkus Francois i Sverige. Sönerna tog artistnamnet Bronett. År 1937 avled först Karl Bronett av en skada, och senare samma år även Bruno. De två kvarvarande bröderna, Herman och Natini, gick tillsammans med änkorna Rosa och Käte Bronett vidare med planerna på att grunda en egen cirkus. Så föddes Cirkus Scott. Under kriget framträdde Cirkus Scott i Stockholm, och under 1940-talets andra hälft på ett hundratal platser i hela Sverige. Framgången var total och Cirkus Scott blev internationellt känd som en av de allra bästa cirkusarna. Hermann Bronett avled 1949, hans bror Natini 1952. Därefter drev Käte Bronett cirkusen vidare med stor framgång tillsammans med sin son François och dennes söner Henry och Robert. När François Bronett avled 1994 var Cirkus Scott sedan länge ett begrepp i nöjesvärlden. Här framträdde världseliten både inom cirkus och varieté. Henry Bronett drev cirkusen vidare till 2003, när han lade ner verksamheten på grund av dålig lönsamhet. Cirkus Scott återkom 2011 i Robert Bronetts regi. Efter en stor föreställning på Gärdet i Stockholm gav man sig året därpå ut på en jubileumsturné för att fira cirkusens 75 år. Men några år senare lade man åter ned.

Carl Rhodin föddes 1871 i norska Bergen. Hans pappa var illusionist och turnélivet var självklart i familjen. Under artistnamnet Brazil Jack (hans farmor var född i Brasilien) uppträdde Carl med pantomimer. År 1899 grundade han sin egen Cirkus Brazil Jack. Under 1930-talet uppträdde sönerna Trolle och Teddy som dansare på faderns resande tivoli. När de första djuren anskaffades 1941 fick föreställningarna namnet Brazil Jacks Zoo Cirkus.
Året därpå tog Trolle Rhodin över och satte sitt eget namn på affischerna. Den pensionerade cirkusdirektören Henning Orlando hade i några år kvar sina hästar på sin gård utanför Malmö. Trolle Rhodin köpte dem 1942. Och från den krigsdrabbade österrikiska Cirkus Hagenbeck i Wien kunde Trolle Rhodin våren 1944 ta emot fem elefanter och tre sjölejon till låns. De var med när cirkusen hade sin premiär i Stockholm den 26 maj.

En vecka senare utökades föreställningen med tolv evakuerade tigrar, som under tre veckor hade befunnit sig på resa från Wien genom det krigshärjade Tyskland. Den 14 juni anlände fyra kameler och en vit dromedar. Domptörer och djurtämjare medföljde. Med alla dessa djur, plus den österrikiska cirkusens zebror och hästar, gav sig Zoo Cirkus ut på svensk turné. Senare köpte Trolle Rhodin alla djuren av Hagenbeck. Han turnerade med Zoo Cirkus i Sverige fram till 1957.När Trolle Rhodin och hans djur efter tre års turnerande utomlands återkom till Sverige 1961 hade förutsättningarna för cirkus i hemlandet ändrats på ett genomgripande sätt. En ny djurskyddslag från föregående år förbjöd cirkusar att i sina föreställningar visa apor, lejon, tigrar, leoparder, björnar, sälar, noshörningar, flodhästar, hjortar, giraffer, känguruer, rovfåglar, strutsar, krokodiler och andra rovdjur.

Att driva Zoo Cirkus framstod därför som en omöjlighet, och Trolle Rhodin begav sig återigen utomlands. Han återkom till Sverige först på 1990-talet och avled 1997. Hans barn Trolle Jr, Carlo och Diana skapade 1982 en ny version av Cirkus Brazil Jack, där traditionella cirkusföreställningar kompletterades med musikaler. Räknat från startåret 1899 är Cirkus Brazil Jack Sveriges äldsta cirkus som fortfarande är aktiv. År 2018 tog den ursprunglige Brazil Jacks barnbarnsbarn Trolle Rhodin III över ledningen. Samma år beslöt man att Cirkus Brazil Jack skulle vara helt djurfri. Förutom Brazil Jack finns det idag två turnerande svenska cirkusar kvar: Cirkus Olympia och Cirkus Rhodin. Den senare startades 2008 av Diana Rhodin. Dessutom öppnade cirkuskollektivet Karavan en fast scen i Malmö hösten 2024. Djurskyddslagens 65-åriga förteckning över förbjudna cirkusdjur gäller fortfarande, men är numera utökad med elefanter. Kvar på cirkusens tillåtna lista finns bland annat dromedarer och kameler, lamor och alpackor, hundar och katter – samt de hästar som är kulturella arvtagare till världens allra första cirkusdjur: den stridshäst som bar namnet Gibraltar och hjälpte kavalleriregementet 15th Light Dragoons till några av dess mest lysande segrar.

Publicerad i Populär Historia nr 1/2025