Mosaik från ett romerskt bad. 

© Shutterstock

Arbetare i kejsarstaden Rom

Det antika Rom var en miljonstad där den allra största delen av invånarna tillhörde den fattiga underklassen. Vi har kartlagt livet för de sämst ställda i den trångbodda metropolen.

19 mars 2002 av Henrik Gerding & Dominic Ingemark

Föreställ er Stockholms hela befolkning sammanträngd på en yta motsvarande en medelstor svensk stads. Föreställ er att hälften av staden upptas av offentliga byggnader eller privata lyxvillor, och att den resterande delen utgör ett gytter av hyreshus, ofta fem eller sex våningar höga. Tänk er vidare att de krokiga gatorna som regel inte överstiger fem meter i bredd, och för det mesta är betydligt smalare än så. Och att de överbefolkade bostäderna nästan dagligen drabbas av bränder eller ras. Trängsel, trafikstockningar, larm och oväsen hör till vardagen, liksom stress, livlig kommers och ständiga byggnadsarbeten.

Staden ni nu ser framför er är inte en miljonstad i ett modernt utvecklingsland, utan det antika Rom vid tiden för Kristi födelse. Vilka var egentligen invånarna på denna plats? Den överväldigande majoriteten av befolkningen i Rom, och andra av Romarrikets städer, tillhörde den fattiga underklass som sällan syns i historieböckerna. Många av dem levde i största misär – samtidigt som de på flera sätt faktiskt kunde ta del av den kejserliga prakten.

Rom, liksom flera andra av imperiets storstäder, led av ett konstant högt befolkningstryck. Detta ledde inte bara till skyhöga markpriser och osannolika hyror, utan också till att man tidigt började bygga på höjden. Höghus reste sig överallt, ibland så höga att statsmakterna såg sig tvungna att begränsa dem av säkerhetsskäl. Trots detta var det få förunnat att ha en egen lägenhet. Man hyrde i andra hand, bodde som inneboende eller i olika former av korridorrum med gemensamt vardagsrum. Ibland kunde ett stort antal familjer dela på en lägenhet bestående av bara ett rum– det var enda sättet att få råd med hyran. De som drev en butik eller verkstad bodde ofta med sin familj i samma lokal. Romerska butiksbodar (tabernae) var som regel försedda med en mezzaninvåning (halvplan) som fungerade både som lager och bostad.

Många romare arbetade som daglönare och saknade fast inkomst. De hade därmed svårt att få ett längre hyreskontrakt och var hänvisade till enkla pensionat eller sovsalar, där man betalade per natt.

För de allra fattigaste återstod endast alternativet att bo i ett egenhändigt hopsnickrat skjul. Dessa restes ofta i städernas utkanter, bland gravar och fruktträdgårdar, men kunde också hittas mitt i staden, inklämda mellan tempel och andra offentliga byggnader. Hemlösa och utslagna tiggde längs gatorna men kunde i bästa fall värma sig på krogarna eller i de praktfulla offentliga baden.

Trots romarnas ingenjörskonst och betydande insatser vad gällde bland annat vattenförsörjning, var den sanitära situationen i städerna ofta bedrövlig. Avskräde och träck rann längs gatorna, vilka många gånger avsiktligt fungerade som öppna kloaker. Detta medförde att svåra sjukdomar lätt kunde spridas, och dödligheten var hög i slumområdena. Inte heller de rika var förskonade från epidemiernas härjningar och många lämnade städerna under sommarmånaderna för att söka sig till mer hälsosamma trakter. Friskt vatten kunde emellertid hämtas från springbrunnar i de flesta städer, och den som var villig att betala kunde få det hemburet av särskilda vattenleverantörer och upphissat till sin lägenhet.

Den första juli varje år gick de flesta hyreskontrakt ut. Det innebar att många fick ta sina ägodelar och ge sig ut på gatorna på jakt efter en ny lägenhet.

De vanliga romarnas bostäder var enkelt möblerade: en säng, ett bord och en pall. De torftiga lokalerna inbjöd inte heller till umgänge. Istället träffades man på torgen, baden eller bakgårdarna.

Inte heller kunde man laga mat i de flesta lägenheter. På grund av den överhängande brandrisken var möjligheterna att elda inomhus starkt begränsade. De som slarvade med sina fyrfat kunde omedelbart bli pryglade av stadsvakten utan närmare rättsförhör.

Många fick därför handla sin mat på krogen eller av kringvandrande försäljare, vilka man fann såväl på gatorna som på baden och teatrarna. De flesta åt en övervägande vegetabilisk kost med bröd, olivolja, garum (ett slags fermenterad fisksås), baljväxter som bondbönor och kikärtor och grönsaker. Man åt inte kött så ofta, men när så skedde var det i regel av enklare slag, såsom korv.

De stora skaror av människor som försörjde sig på tillfälliga arbeten hade många gånger svårt att få ihop ens till livets nödtorft, och fastän maten på krogen var förhållandevis billig räckte inte alltid pengarna till föda för dagen. I många romerska städer gick man därför in för att trygga de mindre bemedlades tillgång på livsmedel. Det går inte att tala om välgörenhet i vår moderna bemärkelse, men i staden Rom hade man matutdelning, i första hand av basvarorna vete och olivolja. Det var emellertid långt ifrån alla fattiga som fick del av detta. Icke-medborgare och utlänningar var undantagna, och misären bland dessa kan vi endast föreställa oss.

Man kunde låta mala sin spannmålsranson och få bröd bakat hos en bagare. Många hade dock inte råd med det, och fick i den mån de hade möjlighet själva koka sin gröt eller baka enkelt surdegsbröd.

För vissa bland de fattiga började arbetslivet tidigt, i en del fall redan i femårsåldern, då man kunde bli lärling. Andra kunde få gå några år i skola för att lära sig läsa och skriva samt enklare matematik, innan de började arbeta. Hur stor andel kvinnor som förvärvsarbetade vet vi inte, däremot vilka yrken de hade. De kunde exempelvis arbeta som amma, barnskötare, servitris, men också som slakteribiträde eller frisör. Bland de fattiga männen var det som redan nämnts många som hade tillfälliga arbeten, de kunde arbeta som hamnsjåare, hjälpa till med skörden på någon gård utanför staden eller med byggnadsarbete. Andra arbetade med olika hantverk, ofta sida vid sida med slavar.

Dagen började tidigt för såväl hög som låg, det gällde att utnyttja dagsljuset. Att röra sig i staden efter mörkrets inbrott var inte tillrådigt, och dessutom gav oljelampor ett allt för dåligt ljus för många verksamheter. Till skillnad från livet på landsbygden, där man arbetade till sent på kvällen, och i bland även nattetid, slutade arbetsdagen i staden tidigt på eftermiddagen. Efter arbetsdagens slut gick man till badet – en viktig social mötesplats. Kontrasten mot de påvra förhållanden under vilka man bodde och arbetade måste ha varit enorm, för trots att det var förhållandevis billigt att komma in på baden var de ofta både storslagna och luxuösa.

Efter ha badat gick både män och kvinnor gärna till krogen för att få sig en matbit och lite vin och kanske för att spela tärning. Ofta fanns det också andra nöjen, som teatern. På amfiteatern började föreställningarna på morgonen med djurhetsning, i vissa fall följda av offentliga avrättningar vid lunchtid. Men på eftermiddagen, när de flesta var lediga, tog de viktiga gladiatorspelen vid.

Publicerad i Populär Historia 6/2000

Fakta: Källor till Roms underklass

Vi vet långt mindre om de fattiga under romersk tid än om de välbärgade. De historiska källorna – poesi, brev, historiska verk, handböcker om jordbruk och medicin, lagtexter – är oftast skrivna av män som tillhörde samhällets övre skikt. Få nedlät sig till att skriva om de fattiga, och i de fall där man gjorde det var det inte sällan i raljerande ton. Vissa ämnen hade man föga eller inget att säga om, till exempel arbete, och sålunda känner vi till mycket lite om det som upptog en stor del av de fattigas vardag. Däremot vet vi mer om vad såväl fattiga som rika gjorde på sin fritid. De historiska texterna är dock ovärderliga, och det handlar om att vaska fram den information som trots allt finns.

Ett annat och synnerligen viktigt källmaterial är det epigrafiska, det vill säga inskriptioner av olika slag. Graffiti är inristningar på väggar och föremål, och ofta vad vi i dag skulle kalla klotter. De handlar om allt mellan himmel och jord: kärlek, svartsjukedramer, ett meddelande om att ett barn kommit till världen, en inköpslista och så vidare. I inskriptioner på gravstenar kommer en helt annan bild fram än den vi får av de historiska källorna. Visserligen hade de allra fattigaste vare sig råd med en ordentlig grav eller gravsten, men de som hade det något bättre ställt fick en gravvård rest över sig. Tack vare att åldern står angiven på stenarna kan vi få en uppfattning om genomsnittslivslängd och familjeförhållanden.

På en del gravvårder står den dödes yrke angivet, och här lyser en yrkesstolthet fram som står i kontrast till den negativa bild av arbete som förekommer i de historiska källorna.

Det arkeologiska materialet är också det en viktig källa om hur livet kan ha tett sig för de fattiga. Städerna Pompeji och Herculaneum, som begravdes under aska och pimpsten efter vulkanen Vesuvius utbrott den 24 augusti 79 e Kr, har givit oss en unik inblick i hur livet för närmare två tusen år sedan gestaltade sig. Vi kan gå in i de krogar och offentliga bad där man träffades och umgicks. Här kan man se resterna efter den så viktiga textilindustrin, liksom de många butikerna och verkstäderna längs gatorna.

Publicerad i Populär Historia 6/2000

Kanske är du intresserad av...

Läs också