”Kurort kallas varje ort med någon betydande kuranstalt eller som verkar som ett kurmedel blott genom sitt läge, klimat o. dyl.” (Nordisk Familjebok, 1911)

Kurorter växte fram under antiken, särskilt i bergstrakter och kring mineralhaltiga eller varma källor. Många av nutidens europeiska kurorter har sin grund i badanläggningar från romersk tid, bland andra Aix-les-Bains i Frankrike och Bath i England.

På kurorterna sökte man under 1500-talet bot för bland annat reumatism, syfilis och ofruktsamhet – diagnoser som även ett stycke in i vårt eget sekel tycks ha fört människor till kurorter. Det var till en början mest kungligheter, aristokrater och lärda män som hade tid och råd att åka på kur.

Under 1600- och 1700-talen utvecklades ett mondänt sällskapsliv på vissa av kurorterna, exempelvis Spa i Ardennerna, som besöktes av bland andra drottning Kristina, Peter den store och Gustav III.

De stora, praktfulla kurorterna – däribland Marienbad och Karlsbad i Böhmen och Bad Gastein i Österrike – nådde sin kulmen i mitten på 1800-talet.

Luftkurorter för andningsvägarna tycks ha varit särskilt vanliga under 1900-talets första hälft, då man med framgång behandlade tuberkulospatienter. Numera rekommenderas vistelse på kurort mot ledsjukdomar, reumatism, kärlsjukdomar, ämnesomsättningsrubbningar och sjukdomar i andningsvägarna.

I Sverige var havskurorter respektive brunnsorter vanligast. Den enda kvarvarande havskurorten av traditionell typ är Svartekällan i Varberg, medan man än i dag njuter vattnet från flera berömda hälsobrunnar, exempelvis Ramlösa, Loka och Porla.

**Publicerad i Populär Historia 8/1999