Marienbad
Länge har jag funderat på att ta en kur för att råda bot på min ”musarm”. Eftersom jag gärna vill förena kur och kultur, tänkte jag också pröva på själva atmosfären hos en av Europas traditionstyngda kurorter – Marienbad.
Så i fjol åkte jag och min sambo till Marianske Lazne, som staden heter nuförtiden. ”I fjol i Marienbad” – så hette ju också en känd film av Alain Resnais från 1961. Men i filmen ser man inte ett dugg av Marienbad. Den utspelar sig i Münchens omgivningar och handlar om en man som tror sig ha träffat en viss kvinna på den celebra kurorten.
Marienbad hörde fordom till det österrikisk-ungerska kejsardömet. I dag ligger staden i Tjeckien, bara någon mil från gränsen mot Bayern. Efter den hastiga gränskontrollen far man genom gamla tyskbefolkade områden, i dag ett öde landskap med nerslitna samhällen, vemodigt skildrat i Bohumil Hrabals roman Jag har betjänat kungen av England. Ännu ser denna del av Tjeckien nästan ut som före järnridåns fall, och landets ekonomi har inte varit särskilt lysande sedan demokratin återinfördes.
När man kommer in i Marienbad blir man inte mindre bestört. Först när man nalkas det bilfria kurområdet, inbäddat i lummig grönska, förändras bilden. Här är rent och snyggt, putsade fasader, ansade gräsmattor. Här kan man starkt förnimma atmosfären från förra seklets kurliv, låt vara att de tyska namnen ändrats till tjeckiska och att det mondäna societetsfolket bytts ut mot busslaster med tyska pensionärer. Den berömda Kolonnaden, de praktfulla sekelskifteshotellen, de gamla hälsokällorna och de spatserande ”patienterna” med sina små pipbägare – allt detta vittnar om att Marienbad behållit en stor del av sitt forna jag. Staden har också som tur är klarat sig helskinnad genom andra världskrigets förödelse.
Marienbad hör jämte Karlsbad och Franzensbad till den ryktbara västböhmiska ”kurortstriangeln” men är inte vare sig den äldsta eller den största kurorten. Dock har Marienbad en säregen charm, som beror på att orten ligger i en dal av sköna parker, kantad av bergiga skogsområden. Marienbads kurortstradition börjar egentligen först i början av förra seklet, då orten snabbt blev känd och snart drog till sig folk från hela Europa. Genom en planmässig utbyggnad växte Marienbad, och kring sekelskiftet räknades staden som en av de stora europeiska kurorterna, där kungar, statsmän, finansmän och kända kulturpersonligheter – men även vanligt folk, däribland sjuka barn – sökte bot för verkliga eller inbillade åkommor.
Marienbads historia är källornas. I urkunderna hittar vi dem först i ett brev från 1528, men makthavarna var inte intresserade av att kurera sig utan av att utvinna salt, som det fanns gott om i vattnet. Att det inte bara rörde sig om koksalt utan även om andra salter, som har en hälsosam effekt, lade man inte märke till. Men i början av 1600-talet började böhmiska doctores att ordinera vattenkurer. Bland annat blev det kejserliga hovrådet Prudentius ordinerad att bada i den källa som i dag kallas Mariakällan. Hovrådet, som led av förlamning och inflammation i lederna, blev faktiskt kurerad.
Under slutet av 1700-talet började det bli system i det hela. En doktor Nehr studerade källvattnets verkan på sjuka människor och författade den första medicinska boken om Marienbad. Men än så länge var stället en vild, otillgänglig skogstrakt. Trots detta kom mängder av folk på sommaren och drack som galningar av undervattnet – upp till sju liter om dagen! Rapporter om lama som blivit botade och andra mirakel spred sig. Marken, som egentligen tillhörde premonstraterklostret Tepl, börjades bebyggas. Åren 1783–84 uppfördes det första kurhuset. Det började folk kalla Marienbad. Därmed fick den sedermera världsberömda platsen sitt namn.
Den dådkraftige abboten Reitenberg kan sägas vara kurortens fader. Han lät bygga vackra paviljonger och kolonnader, där besökarna skulle inta vattnet. Han upprättade en fabrik, där krus fylldes med Marienbads mineralvatten och förseglades omsorgsfullt. Snart exporterades de till ett antal av 200 000 årligen! När järnvägen drogs mellan Pilsen och Eger via Marienbad, steg det årliga antalet besökare från fyr- till femsiffriga tal. 1868 blev Marienbad stad. Under 1800-talets sista kvartssekel utvecklades staden enormt och började med sina fyrtio källor att konkurrera med det berömda Karlsbad (i dag Karlovy Vary).
Många berömda författare och musiker har åkt på kur till Marienbad. Goethe var en; en annan Richard Wagner, som 1845 invaderade ett av stadens pensionat med hunden Pepsi och papegojan Papo. Han blev till allmänt besvär för den ordinerande läkaren, eftersom hans genialiska hugskott rörande sin planerade opera Lohengrin ständigt krockade med behandlingstiderna. Doktorn gav upp och förklarade Wagner omöjlig som patient.
Den dödssjuke Chopin var också på kur i Marienbad, men den hjälpte föga mot hans astma och tuberkulos.
Under den sovjetiska eran skulle det inpräntas i Marienbads besökare vilken stor betydelse besökande ryssar haft. Två av dem, Gogol och Gorkij, gav namn åt byggnader i staden, vilka genast döptes om efter 1990. Nikolaj Leskov, en annan rysk klassiker, utropade: ”En så underbart tilltalande stad! Aldrig kommer jag att vara så frisk och fri som här!”
Alla var inte lika förtjusta, kurortsledan smög sig på. Gogol skriver om publiken i Marienbad: ”Det har församlats folk här från en värld som tråkar ut mig, med de oavvisliga frågorna, vilken bägare i ordningen dricker ni?, något jag hör fyrtio gånger om dagen, jag börjar må illa och jag flyr från dem på skogsstigarna.”
Detta gäller inte bara Gogol. Den judiske författaren Sholom Aleichem (som skrev Spelman på taket) har skrivit en brevroman om Marienbad. Den består av epistlar mellan polska judar i Marienbad och deras anförvanter som stannat hemma i Warszawa. Chaim Soroker klagar i ett brev till sin vän: ”Folket som kommer hit är de som Gud har välsignat med ett överflöd av pengar och bestraffat med ett överflöd av fläsk . . . Dessa människor är de mest ömkansvärda i världen. De kräver mat och får inte äta. De vill resa bort men kan inte. De önskar inget hellre än att ta sig en lur och får inte . . . Med ett ord, här är som i helvetet, tro mig.”
Den giktdrabbade Mark Twain, som 1891 vistades i Marienbad under sitt rätta namn, Samuel Langhorne Clemens, ger både ris och ros. Han beskriver staden som den trevligaste och modernaste i Europa. Men han reagerar mot ”kurdrillen”: uppstigning kl 5.30, kl 6 brunnsdrickning, sedan vandringar, sedan lerinpackningar och genomgående usla måltider. Halv tio måste han ligga till sängs. ”Vad mig beträffar, förstår jag inte varför allt detta skall vara bättre än att helt enkelt ha gikt”, kommenterar han.
Men den sedvanliga kurtristessen var egentligen inte så trist för den som var begiven på amourer. Det tyska ordet Kurschatten (”kurskugga”) emanerar från en plats som Marienbad: det syftar på de målmedvetna manspersoner som envist förföljer sina offer i kurkolonnaden, vid källorna eller i kaféerna.
Det var inte sällan så att mödrar tog med sig sina döttrar för att försöka hitta ett passande parti i kurortsmiljön. Därvid erbjöd sig mer eller mindre seriösa äktenskapsmäklare att hjälpa till – mot rundlig ersättning förstås. Under tjugotalet hade gigolor en intressant marknad i Marienbad. Rika damer i mognare ålder som blev uppbjudna till dans av sådana gentlemän kunde (om man ska tro författaren Jaro Miškovský) sticka åt dem små penningsedlar för att de skulle fortsätta att bjuda upp dem . . .
En berömd gäst vars namn gärna nämns i amorösa sammanhang är den engelske monarken Edvard VII, som besökte Marienbad inte mindre än nio gånger. Kungen uppvaktade den unga hattförsäljerskan Mizzi Pistl, hos vilken han blev hängiven kund – hon fick komma hem med hattarna till honom. Men det skulle vara orättvist att porträttera den mäktige monarken som kvinnojägare på heltid. Edvards dagar i Marienbad fylldes inte bara av förströelser. Imperiets affärer måste ständigt skötas, och kända statsmän från hela Europa samlades kring den plikttrogne kungen i Marienbad och konfererade med honom.
Kung Edvards klädsel och uppförande blev stilbildande för sekelskiftets gentlemannaideal. Herrmodet påverkades strax av kungens nycker. En gång vek han upp byxbenen något för att kunna vada över en bäck, vilket lär ha lett till att byxor fick slag. Eftersom han var mycket fet underlät han att knäppa nedersta knappen i sin kavaj. Genast slutade alla finare herrar att knäppa denna knapp.
Själv kan jag inte säga att jag ”betjänat kungen av England”. Men jag har badat i Edvard VII:s badkar! På Nya badet finns ännu den eleganta svit där kungen lögade sig. Badkaret var djupt och av marmor, och mineralhaltigt vatten steg sakta upp i karet. Efter badet följde inpackning i tjocka filtar trots sommarvärmen. Därefter kunde man väga sig i kungens ”vågstol”, specialkonstruerad för hans aktningsvärda kroppshydda. Om vågen visade några hekto mindre än sist, lär kungen ha gett till glada utrop.
Marienbad har bantningskurer som en av sina specialiteter. Den tjockaste personen i kurortens historia, en mr Campbell, fanns för en tid förevigad (före och efter) på vykort.
Min sambo och jag är ingalunda de första svenskar som åkt på kur i Marienbad. En känd besökare var Alfred Nobel, vilken hotellvärden uppfattade som högst besynnerlig. Vid avskedet var Nobel nämligen så ledsen att han bugade sig för var och en av hotellrummets fyra väggar och sade: ”Adjö, kära vägg!” På våra universitetsbibliotek finns flera reseberättelser, till exempel lundastudenten Carl Cronhielms dagbok från 1855. Den 18-årige Carl, som rest dit med sin sjuklige far, var inställd på att ha trevligt. Men Marienbad var tydligen inte den rätta platsen: ”En mängd fruntimmer äro vid brunnen och dessa fula alla åtminstone största delen, ingen enda ser bra ut utom en Fröken Toll, som har kommit hit från Petersburg; hon är hofdam hos Kejsarinnan . . .” Carl ägnar dagarna åt samvaro med den lilla svenska kolonin av högreståndspersoner, han vandrar i bergen, han dricker av vattnet i Korskällan som ”smakar gement otäckt”, han promenerar med fadern till Skogskällan, där ”det er utmärkt vackert såsom alla Marienbads omgivningar” och besöker Katolska kyrkan, där det förr i tiden fanns en samling avlagda kryckor från tacksamma patienter. Visst var det vackert, tycker Carl, fast ”tiden har dock gått långsamt”.
Den här stilla tillvaron förde vi också när vi besökte Marienbad ett och ett halvt sekel senare. Men inte var det så hemskt som Mark Twain beskriver det. Vår dagsrutin var ungefär denna: Först morgonpromenad till de sprudlande källorna med inköpta pipmuggar. Efter frukosten lerinpackningar (mycket varmt), massage, elektroterapi, gasinsprutningar (låter otäckt men är en gammal fransk metod att lindra muskelsmärtor), mineralbubbelbad och vattengymnastik. På eftermiddagen promenad till Skogskällan. Där gurglar man sig med vattnet i särskilda bås, vilket är bra för munhygienen och andningsorganen.
Nästan alla ”patienter” går och knaprar på oblater, fast knappast av religiösa skäl. De är det lokala tilltugget till det något enformiga källvattnet. Marienbads berömda oblater är stora som tallrikar och det finns en rad goda smaksättningar på dem: vanilj, kanel, choklad, jordgubb. Av den franska texten på souveniraskarna framgår att oblaterna började säljas 1856 och älskades av sådana personer som Edvard VII, kompositören Johann Strauss och den tjeckiske författaren Jan Neruda. De ska helst förtäras varma!
Ett annat tidsfördriv är den traditionella kurkonserten på slaget fyra i Kolonnaden. På kvällen samlas alla kurortspatienter kring den musikaliska fontänen, som spelar populära klassiska verk med vattenkaskader belysta av skiftande färger – kitschigt men trivsamt. Kvällen avrundas lämpligen på stadens korso med en Becherovka (en likör från Karlsbad som anses hälsobringande) eller ett glas mähriskt vin. Sedan: god natt!
Folke Schimanski ingår i Populär Historias redaktion. Armen blev betydligt bättre efter besöket i Marienbad. Men det är oklart om det berodde på en tids avhållsamhet från datorn eller på kurortsbehandlingen ...
