Vallpigorna vakade över boskapen

Genom en intervju som gjordes med Elvi 2001 får vi en fascinerande inblick i en fäbodjäntas liv och leverne. Trots att vissa saker hade moderniserats när hon verkade – som att mjölken hämtades med bil istället för med häst och vagn – hade inte mycket förändrats i det dagliga arbetet på vallen sedan tidigare århundraden. Varje ny fäbodjänta lärdes upp av den föregående, och sysslor och rutiner ändrades mycket lite. Traditionen var stark.

Åter till Elvis arbetsdag. Vid åttatiden på morgonen var messmöret färdigkokt och drogs från elden. Hon hade då hunnit äta frukost, diska och göra matsäck som hon lade i sin näverkunt med sadelgjord – det var mjölk och smörgåsar som hon skulle ha med sig till skogen. Så släppte hon ut korna och vallade dem i en särskild riktning, olika för varje dag. Det fanns en turordning på skogen som kallades gässla eller gässel. För denna valls skojäntor gällde sex olika riktningar, norrut till Gillerberg, österut till Norra mossmyran, sydost mot Gällmyran, söderut till Kräkeltjärn, sydväst till Rödmyran och västerut mot Skrottmyran. Man fick inte gå hur långt som helst, eftersom andra vallars områden tog vid. De här turordningsreglerna brukades för att tillgången och kvaliteten på betet skulle fördelas rättvist mellan de olika fäbodvallarna i trakten. Elvi brukade stanna med korna i skogen till mitt på dagen, sedan gick hon tillbaka till fäbodvallen. Korna brukade komma hem själva, framåt klockan sex på kvällen för att bli mjölkade.

Medan hon var i skogen behövde Elvi inte göra något särskilt – hon tittade på blommor eller tillverkade kvastar och vispar. När hon kom fram till vilbacken gjorde hon upp eld och åt sin matsäck. Korna vilade ungefär en halvtimme. När de sedan började äta igen, gick Elvi hem. Det fanns inga rovdjur i skogarna under de här åren. Minnet av dem satt kanske ändå i, för det ansågs lite skamligt att lämna djuren för tidigt. Elvi berättade om sin kamrat Lena, som var skojänta i en grannstuga, att hon gärna gick hem tidigt, men att hon inte drog ifrån jalusierna i fönstren förrän klockan två, för att det inte skulle synas att hon redan var hemma. Kom inte korna hem när de skulle brukade Elvi locka på dem med kulning, eller som hon benämnde det: att hoja. Sedan hon hade kommit tillbaka från vallningen i skogen, gick eftermiddagen och kvällen åt till osttillverkning och messmörskok. I fäxet hölls det mycket fint och rent. På dagarna när korna var ute hade man fina trasmattor på golvet, och på kvällen byttes de mot lite sämre som hade hängt ute under dagen. En gång i veckan skurades fäxet, sopade gjorde man varje dag.

Låt oss lyfta blicken från Elvi och hennes sysslor. Fäbodbruk innebär att folk och betesdjur säsongsvis flyttar mellan olika områden för att utnyttja utmarkernas bete och slåttermark. Systemet kallas för transhumance och förekommer i någon form i alla befolkade världsdelar. I Skandinavien kan man spåra fäbodbrukets rötter till den yngre stenåldern. När betet och slåttermarken kring gården inte räckte till, sökte man sig till utmarkerna. Till slut var betet så långt borta att man måste övernatta, och så småningom byggdes fasta sommarboenden – fäbodar. Den som ansvarade för djuren, fäbodjäntan, bodde på fäbodvallen, skötte djuren och förädlade kornas och getternas mjölk till bland annat ost, smör, tjockmjölk och messmör. I Sverige var fäbodbruket som mest utbrett under 1700- och 1800-talen. Man vet inte exakt hur många fäbodvallar som fanns, men enligt SLU Centrum för biologisk mångfald (CBM) var det som mest troligen 10 000 eller fler, och på varje fäbodvall fanns det flera fäbodar. I takt med att moderna lantbruksmetoder infördes blev skogsbete överflödigt och fäbodvallarna övergavs. Efter andra världskrigets slut var nästan alla nedlagda. Idag finns det ett fåtal aktiva fäbodar i Sverige, som drivs traditionellt med djurhållning och mjölkproduktion

I Sverige har fäbodbruket förekommit framförallt i Värmland, Dalarna, Gästrikland, Hälsingland, Härjedalen och Jämtland. Det har även funnits i Uppland, Medelpad, Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten. Kartor som visar orter med efterleden "-bodarna" och "-vallarna" är en bra indikation på var fäbodarna har legat. I ett så stort område med så skilda förutsättningar är det naturligt att man har haft olika traditioner och använt olika begrepp och ord. Fäbodar benämns ofta i västra Sverige som buar eller säter – som i norskans seter, medan man i öster säger just fäbodar och fäbodvallar. Flickorna och kvinnorna som jobbade på fäbodvallen kallas i Dalarna oftast för kulla, säterkulla eller vallkulla. I Härjedalen används säterkono och i Jämtland säterjänta, bujänta eller butös. I Hälsingland och Medelpad förekommer bojänta, fäbodjänta, fäbodstinta eller skojänta och skog-jänta. Varianterna är många.

Fäbodvallarna anlades under storhetstiden på platser i skogen, gärna högt belägna, där det fanns tillgång till en kallkälla eller bäck som är en förutsättning för säker och hygienisk livsmedelshantering. I stort sett varje gård hade en egen fäbod och de brukade samlas två eller fler på varje fäbodvall. De blev som små inhägnade byar i miniatyr, där varje gård vanligen hade en bostadsstuga, fähus, lador och kokhus. På och runt vallarna fanns det också viktig slåttermark med myr- och ängshö till vinterfodret, där hemgårdens karlar skötte slåttern. I många bygder hade man inte bara en utan två eller flera fäbodar som man flyttade ut till vartefter sommaren gick och betet tog slut. I Dalarna kallades de närmaste för hemfäbod och de längst bort för långfäbodar. I västra Hälsingland fanns ett mellanting, där man hade en gård en bit ut från byn dit hela familjen flyttade på försommaren. Denna gård kallades bodland och därifrån flyttade sedan fäbodjäntorna längre bort, till fäbodvallen. Fäbodarna kunde ibland ligga flera mil från hemgården. Fäbodjäntorna kunde vara döttrar och pigor från gården och ibland moran själv, men även professionella fäbodjäntor som lejdes år från år förekom. Män arbetade inte på fäboden. Kor, getter och får var kvinnornas ansvar året om. Däremot hjälptes alla åt vid buföring – flytten upp till fäboden – och hembuföring. Och pojkar och karlar besökte fäbodarna med jämna mellanrum för att laga saker, slåtta, hugga ved och hämta hem ost, smör och tjockmjölk till gården.

Det kom ofta besök från byarna i närheten och emellanåt ställde man till fest med dans. Någon söndag per sommar fick fäbodjäntan avlösning, så att hon kunde gå till gudstjänsten i kyrkan. Fäbodjäntorna trivdes ofta med det självständiga liv som erbjöds på fäbodvallen. Här kunde de arbeta i egen takt, känna gemenskapen med andra fäbodjäntor och stolthet över sitt kunnande i att ta hand om djur, tillverka ost och smör och sköta hushållet.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Kor och getter mjölkades på morgonen och vallades sedan ut i skogen. På kvällen kom de hem till fäboden igen för att mjölkas och vistas i fähuset under natten i skydd från rovdjur och mygg och knott. Före 1800-talets mitt följde man alltid med djuren till skogs, dels för att vakta dem från rovdjur, dels för att de inte skulle gå för långt bort och inkräkta på andra fäbodvallars betesområden. Det fanns både varg och björn, men vargen hade jagats hårt och från 1800-talet var den så gott som utrotad i Sverige fram till 1966, när den fridlystes. Björnen var mer talrik ända fram till senare delen av 1800-talet, men därefter jagades den också hårt. I Norge blev den helt utrotad, och vid slutet av 1800-talet fanns det i princip bara björn i Härjedalens fjälltrakter och delar av Norrbotten, och den fridlystes sedan 1927. Innan dess var rädslan för rovdjuren påtaglig, eftersom korna, getterna och fåren var lätta byten. Fäbodjäntan var också rädd för sin egen skull – det var inte ovanligt med björnmöten i skogen, och det förekommer många berättelser om hur fäbodjäntor hanterade situationen.

Från Myssjö socken i Jämtland berättas om en flicka som satt och vred bindslen medan djuren betade omkring henne. Plötsligt knakade det till och en stor björnhona reste sig på bakbenen framför henne. Och bakom sig hade hon björnmammans två halvvuxna ungar. I ren skräck började flickan skälla som en hund, vilket skrämde de tre björnarna så att de vände och flydde. Flickan sprang efter dem en lång bit, fortfarande skällande, för att driva bort björnarna så långt som möjligt från boskapen. Under den rovdjursfattiga perioden förändrades vallningen, så att jäntorna bara följde med djuren en bit ut i skogen för att sedan lämna dem och gå hem till fäboden. Djuren vände sedan hemåt själva, anförda av skällkon (med koskälla om halsen). Kom de inte hem fick fäbodjäntan gå ut och locka på dem eller leta rätt på dem.

De sista veckorna före hembuföringen kunde vara kritiska, för då kom svamparna som både kor, får, och getter älskade – kosoppar som de kallades. Djuren kunde bli som besatta och gå hur långt som helst för att hitta svamp. Men därefter orkade de inte gå hem, utan lade sig att sova i skogen tills de till slut var så mjölkstinna i juvren att de måste leta sig hem för att bli mjölkade. En fäbodjänta fick inte gå sysslolös. Under vallningen i skogen förväntades hon sticka strumpor eller sy skjortor till gårdens folk, samla material till vispar, kvastar och disktvagor, och vrida vidjor till djurbindslen. Och åter på fäbodvallen var det ett ständigt arbete med att ta till vara mjölken från korna och getterna. Mjölken förädlades till mat som tålde att lagras under vintern – man hade ju inte kyl och frys. Framförallt producerades tjockmjölk, messmör, smör och ost. Det som blev över såldes, och speciellt smöret var guld för bondgårdens ekonomi.

Förutom vallningen var det mjölkprodukterna som upptog det mesta av arbetstiden. Bara mjölkningen morgon och kväll kunde ta lång tid om man hade många kor och getter som skulle mjölkas. Mjölken silades och mjölkhinkarna måste diskas och ställas på tork. Från den silade mjölken separerades grädden av, och så tillsattes löpe till skummjölken. Löpe är ett enzym som får mjölken att koagulera. Efter ungefär en halvtimme hade ostmassan stelnat och då skars den sönder i tärningar. Vid omrörning frigjordes vassle som silades av och ställdes åt sidan. Ostmassan östes upp i ostformar. När osten hade torkat i formen togs den upp och lades undan på hyllor.
Grädden kärnades i höga smala träkärl med en stöt tills smör bildades. Vätskan som blev över – kärnmjölken – användes att baka på. Sedan knådades och tvättades smöret, så att all kärnmjölk försvann. Av vasslen som blev över efter ystningen kokades messmör. Vasslen fick koka på svag värme i många timmar så att all vätska förångades. Kvar blev bara det mörkgula messmöret. När det var messmörskok fick fäbodjäntorna turas om med sysslorna, för den stora kitteln måste passas. Speciellt mot slutet, när det var lätt att messmöret brände vid. Förutom nämnda produkter fanns många andra varianter som kunde tillverkas, bland annat stekost, »pank« och mesost.

Det som många av oss kanske främst förknippar med det gamla fäbodlivet är det avlägsna och vemodiga ljudet av fäbodjäntornas lockrop. Vallarna låg ofta tätt i skogarna och jäntorna kunde kommunicera med varandra mellan vallarna genom sin speciella och tonhöga sång- eller lockropsteknik, som hördes vida omkring. Ropen är mest kända som kulning, som man säger i Dalarna. Men som med allt annat finns det många lokala namn på sångtekniken. I Härjedalen och Jämtland kallas den köka eller kaukning, i Hälsingland hojning och i gränstrakterna till Norge lalning eller lålning. Vallkullorna kunde också spela på horn och näverlurar, vilka kunde höras på flera kilometers håll. Detta var användbart om man till exempel ville varna för att rovdjur fanns i närheten, eller berätta att en ko hade försvunnit. Spelhornen var tillverkade av ko- eller gethorn, och hade flera hål så att man kunde spela melodier. Det fanns också horn utan fingerhål som användes till att skrämma varg med.

Låt oss avsluta med några fler av Elvi Jonssons minnen från sin tid som fäbodjänta. Hon berättade att buföringen alltid skedde på Svantedagen, den 10 juni. Smådjuren fraktades upp på fäbodvallen med häst och kärra, men med korna gick man hela vägen. Väl uppe på vallen stängde man in korna i hagen, trô, utanför lagårn. Efter att de hade fått vila mjölkades de. Stugorna städades ur, madrasserna fylldes med så kallad krollsprint, och skinnfällarna som hade varit upphängda över vintern togs ned. Ofta hade man hyresgäster i fäbodarna vintertid, exempelvis skogsarbetare.

Första veckan på vallen fick korna gå i hage närmast stugorna för att känna sig hemma, innan de fick gå fritt i skogen. Skällkon fick då bära en särskild fäbodskälla som var en större skälla med starkare klang. Fåren hade fått flytta upp till vallen redan till Kristi himmelsfärdsdagen, när de släpptes och sedan gick på egen hand i skogen till i början av september. Det hände sällan att något får kom bort, det var i så fall någon tacka som hade lammat i skogen och kommit ifrån de andra. Hembuföringen skedde alltid samma dag varje år: på Mosesdagen den 4 september (sedan 1992 har Moses namnsdag den 20 december). Korna togs hem från skogen till vallen där de fick vänta i hagen tills allt var packat och städat. Skällkon fick byta skälla igen, och så bar det av hem till gården. Även om det var rätt skönt att komma ner till folk nu när kvällarna hade blivit mörka och kalla, mindes Elvi, så längtade hon redan efter nästa sommar på vallen.

Anne-Marie Nilsson är frilansskribent. Hennes farmors mormor, Löv-Ingrid Edsberg, var lejd fäbodjänta i Ljusdal.

Publicerad i Populär Historia nr 6/2025

Den första dagen på fäboden var högtidlig och viktig, och omgärdad av både praktiska förberedelser och symboliska handlingar. När fäbodjäntorna kom fram till fäboden, hade de en sommar framför sig fylld med frisk luft och frihet, men också av såväl påtagliga som osynliga faror, kopplade till folktron. För att skydda sig själva och djuren under den kommande säsongen utförde jäntorna särskilda ritualer som var lika viktiga som att städa ur stugorna och hugga vedförråd. Korna kunde strykas med en kvist av en växt som ansågs ha magisk kraft, som johannesört, vänderot eller rönn, för att ge dem styrka och hålla sjukdomar borta. Man kunde också binda fast ett knippe av en sådan växt på djuren när de skulle ut i skogen.

En annan tradition var att förse byggnaderna med skydd av olika slag. Då ansågs både kors och föremål av stål vara effektiva för att skrämma bort onda väsen. Kors ristades i dörr- och fönsterkarmar, och så kunde man hugga fast en yxa i grindstolpen, placera ett mynt på varje hörnsten på husen, och lägga en kniv under tröskeln till ytterdörren. Även på skällkons skälla kunde man rista in ett kors eller en skyddsruna.
Småfolket, vittrorna (de hade många namn) krävde särskild respekt. Dessa småväxta och osynliga väsen ansågs leva under jorden (med egna små kor och getter), gärna på fäbodvallarna, där de fick vara ifred hela vintrarna.
Fäbodjäntorna behövde hålla sig väl med småfolket, för de sågs som hämndlystna om man störde eller skadade dem. Till exempel behövde man varna innan man tömde ut diskvatten på marken, och ropa: "Akta er!" Om man förnärmade småfolket kunde de se till att diverse olyckor drabbade fäbodjäntorna eller något av deras djur.