Kockorna i huggarkojorna
De styrde upp eländet i kojorna och såg till att huggarna fick i sig 5500 näringsriktiga kalorier per dag. Nu finns en bok om de okända kockorna.
Huggarlag i Lolokken, Sorsele år 1943. Kockan heter Svea Johansson.
I början av 1900-talet satte exploateringen av den svenska skogen igång på allvar. På varenda kvadratmil i norra Sverige fanns snart ett huggarlag av skogsarbetare som huserade i kojor och fällde timmer till sågverken och pappersmassafabrikerna. De slet hårt men bodde dåligt och hade usla matvanor. Kolbullen var grundstommen i kosthållet – vetemjöl, fläsk och fett som stektes över öppen eld och intogs med några koppar kaffe.
Många tomma kalorier skulle vi säga idag och faktum var att skogsarbetarnas hälsa var dålig, vilket inte bara var ledsamt för dem själva utan också dåligt för produktiviteten.
Kockor till huggarlagen
Det var här som kockan kom in i bilden, en hittills inte särskilt uppmärksammad figur i svensk skogshistoria. Nu har hon fått ett forskningsprojekt och en bok tillägnad sig: Kockor – skogsbrukets glömda hjältar där ett antal kvinnor som arbetat i skogen från 1940- till 1960-tal intervjuats.
Att kockorna skickades ut till skogarnas kojor för att råda bot på det ensidiga kosthållet och den bristfälliga hygienen var en del av en nationell strategi. Strävan att rationalisera och modernisera Sverige sträckte sig in i varje cell av samhällslivet. Istället för att varje man själv lagade mat åt sig skulle kockan ordna måltider till hela laget. Hon jobbade ofta upp till sjutton timmar per dygn och hade till en början inget eget rum utan bara ett förhänge framför sin koj (den kallades kockbur) i den gemensamma stugan som delades med tio till femton män.
Så här såg det ut om kvällarna i en huggarkoja. Foto från Fjädernäs, vid Kamsjön i Degerfors socken, 1932.
Skulle göra kojan till ett hem
– De kvinnor som rekryterades var ofta i tjugoårsåldern och hade en bror eller far som också jobbade i skogen. De kom från småbrukarfamiljer och vara vana vid att hantera råvaror, men kockandet för ett helt lag med skogshuggare handlade ändå mycket om learning by doing, säger Iréne Gustafson, kulturvetare och deltagare i forskningsprojektet samt en av författarna till boken.
FLER HISTORISKA NYHETER I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV!
I en kockainstruktion från 1940-talet står att kockan ”skall sköta förläggningen så, att männen känna att kojan är som ett hem, där de efter dagens arbete kunna hämta vila och vederkvickelse”. Systemet byggde på samma principer som det ideala hushållet vid den här tiden: husmor var först upp på morgonen för att elda i spisen och göra i ordning frukost och sist i säng, när hon hade diskat undan efter sista kvällsmålet som bestod av gröt och mjölk. Däremellan skulle hon laga middag (med efterrätt) och kvällsvard så att männen fick i sig de 5500 kalorier per dag som de behövde för sitt hårda arbete.
– De här kvinnorna behövde vara tuffa, säger Iréne Gustafson. Och de som inte var det från början blev det med tiden.
En av de intervjuade huvudrollsinnehavarna i boken är Valdy Eliasson, som jobbade i skogen 1957. Infällt en matsedel för ett huggarlag.
Högre lön än pigor och hembiträden
Intervjuerna i boken visar att de flesta kockor trivdes med sitt arbete. De var flexibla och förnöjsamma, gillade läget och uppskattade friheten att kunna spänna på sig skidorna och ge sig ut i naturen en stund mitt på dagen när arbetslaget var i skogen. De var också bättre betalda än pigor och hembiträden och hade högre status.
Mot bakgrund av att så många kvinnor jobbat som kockor i Norrland är det märkligt att yrkeskategorin inte uppmärksammats mer, menar Iréne Gustafson. Speciellt som förhållandena blev så mycket bättre när de anlände med sina kastruller och stekpannor.
En förklaring kan vara att skogsnäringen är en extremt mansdominerad bransch och dessutom tätt sammankopplad med industrialisering och nationalekonomi.
– I jämförelse med männen var de få och deras arbete togs för givet, så som hushållsarbete ofta gör, säger Iréne Gustafson.
Många ville berätta
Intresset för att ställa upp på en intervju var dock stort bland de före detta kockorna. Ryktet om projektet spreds och många hörde av sig.
– Det var som en snöboll som sattes i rullning, säger Iréne Gustafson. Kvinnorna fick berätta om vad de upplevt i unga år och en erkänsla för det arbete de gjort. Inte minst har anhöriga förstått vad de äldre varit med om och vad som präglat dem.
Boken Kockor – skogsbrukets glömda hjältar är utgiven av Sveriges lantbruksuniversitet och Skogsmuseet i Lycksele. Författare är Iréne Gustafson, Amanda Löfdahl, Anna-Maria Rautio, Alexander Öbom och Lars Östlund.
