De första muslimerna i Sverige

Men kontakterna med tatarer fortsatte. År 1579 anlände till Stockholm en delegation från tatarerna på Krimhalvön, det så kallade Krimkhanatet som var ett lydrike under det turkiska Osmanska riket. Man hade med sig gåvor i form av en valack och två kameler, troligen försedda med dyrbara täcken. Målet var detsamma: att försöka få med Sverige i ett krig mot Ryssland. Khanerna försökte sig på liknande trevare ett antal gånger under 1600-talet, utan att lyckas.

Först i början av 1700-talet tog Karl XII från svenskt håll upp den gamla tatariska idén, om ett preventivt anfallskrig mot Ryssland tillsammans med Osmanska riket. Efter det stora nederlaget vid Poltava hade alltså den svenske kungen flytt till Bender på osmanskt område, och försökte där outtröttligt att lansera idéer om militärt samarbete i ett nytt anfall mot Ryssland.

Men det ledde ingen vart. Karl XII tvingades bege sig hemåt. Med ett skuldberg över sig och kreditorerna i släptåg.

Åter till Karlshamn 1716. Sverige såg det som säkrast att isolera dessa främmande element i den blekingska staden. Kreditorerna åtnjöt på kungens befallning en dagersättning för sitt uppehälle. I väntan på att skulderna skulle betalas satt många av dem på Jacob Hackerts krog och drack öl och spelade kortspelet hypken.

Enligt en 1700-talsskildring av Blekinge, författad av rektorn och prästen Christopher Cronholm, ville en del av gästerna ”gärna ställa sig in med kvinnfolket och sägas även lämnat avel efter sig bland dem som vore lösa på 'trån'”.

Det hände även att det gick våldsamt till. Sommaren 1717 knivmördades turken Omar Bascha på torget i Karlshamn av en annan av kreditorerna, Deli Mustapha. Den senare dömdes till döden och avrättades på Karlshamns kastell. Andra, som Ali Bassa, ägnade sig åt lugnare aktiviteter och besökte universitetsbiblioteket i Lund för att läsa turkiska böcker.

Besökarnas religionsutövning var en fråga som vållade huvudbry i Karlshamn. Detta var under en tid när enbart protestantiskt kristna personer hade rätt att bo i Sverige. Efter en del diskussioner gavs kreditorerna därför ett undantag av kungen, som var mån om en god relation med dem. De skulle få utöva sina främmande trosbekännelser så länge det skedde bakom lyckta dörrar. De fick till och med omskära eventuella barn som föddes under vistelsen i Karlshamn.

Väntan på pengarna skulle bli lång. Efter tre år i Karlshamn förflyttades kreditorerna till Stockholm. Där överöste de myndigheterna med skrivelser för att få betalt och kunna åka hem. Men den fattiga och krigsutmattade svenska staten sköt frågan på framtiden. Några fick betalt och kunde ge sig av 1720, men för merparten av de långväga gästerna skulle det dröja till 1724.

Skulden till sultanen kvarstod dock, och 1727 anlände det osmanska sändebudet Mustafa Aga med brev från sultan och storvesir som i artiga ordalag tog upp skulden. Men agan fick vända hem igen med lika artiga brev som förklarade Sveriges utblottade situation.

Först 1738, nära tre decennier efter slaget vid Poltava, sändes ett fullt utrustat fartyg till Turkiet som slutlikvid på skulden.

Karl XII:s äventyr i österled ledde även till att andra personer från den muslimska kultursfären hamnade i Sverige. År 1716 blev en grupp svenskar i Karl XII:s följe tillfångatagna av mongoliska kalmucker. Två av dem, Brigitta Scherzenfeldt och Johan Gustaf Renat, kom att spendera 15 år i fångenskap. Fångarna kom dock att avancera, och blev med åren hovfolk hos kalmuckkhaner.

När de 1733 till sist fick tillåtelse att resa hem var vänskapen så varm att de fick med sig 20 slavar, sannolikt tillhörande den muslimska uiguriska befolkningen. Endast tre av uigurerna fanns kvar när sällskapet nådde Stockholm.

Det var de unga kvinnorna Altan, Iamankiss och Sara. Enligt Simon Sorgenfrei går det att i alla fall delvis följa deras öden i kyrkbokföringen. Efter att ha undervisats i kristna läror döptes kvinnorna en adventssöndag i december 1735, och gavs namnen Anna Catarina, Maria Stina och Sara Greta. Och Skeppsholms församlings dopbok upplyser om att Anna Catarina fick en dotter med amiralitetsbåtsman Nils Gerdes 1741. Kanske födde uigurerna fler barn.

– Det är mycket möjligt att det finns släktlinjer från de här kvinnorna ända in i vår tid. Det hade varit jättespännande att försöka ta reda på, säger Simon Sorgenfrei.

Men det kom att dröja ytterligare ett par hundra år innan Sverige fick en lite större befolkning med rötter i den muslimska delen av världen. Den sannolikt första muslim att bosätta sig i Sverige och även bli svensk medborgare hette Ebrahim Umerkajeff. Han kom till Sverige under 1800-talets sista år, och är en av huvudpersonerna i Simon Sorgenfreis bok från förra året, De kommer att vara annorlunda svenskar – berättelsen om Sveriges första muslimer (2022).

När Simon Sorgenfrei studerade Ebrahim Umerkajeffs livsöde i arkiv och genom intervjuer med släktingar var det bilden av en äventyrare som trädde fram, i alla fall i unga år. Han var tatar, född och uppväxt i byn Sinorovo, 60 mil öster om Moskva. Alltså samma trakter som de muslimska tatarer som knöt diplomatiska band med Gustav Vasa kom ifrån.

– Ebrahim Umerkajeff reste först runt med sina bröder i stora delar av Ryssland och sålde pälsar under väldigt äventyrliga former. Efter det tycks han ha tagit sig till Sverige och dök upp på den stora konst- och industriutställningen i Stockholm 1897, säger Simon Sorgenfrei.

Det här var under en period när Sverige, liksom större delen av Europa, hade en mycket generös syn på invandring. Mellan 1860 och första världskriget behövdes det inte ens ett pass för att komma in i Sverige. Men de flesta reste som bekant åt andra hållet, bort från det fattiga Sverige.

Den då 19-årige Ebrahim Umerkajeff var en av flera körsnärer från Ryssland som deltog i utställningen 1897 i Stockholm. Att han stannade kvar hade säkerligen att göra med att han på utställningen träffade den jämngamla textilarbetaren Lisa Hult. År 1901 fick de sonen Hussein tillsammans.

Ebrahim Umerkajeff var en ambitiös affärsman som strävade uppåt. Snart hade han och Lisa öppnat pälsvaruaffär i hemmet i Stockholm. Och 1907 öppnade Ryska pälsvaruaffären, en riktig butik med skyltfönster, belägen på Östermalm.

– På bara några år etablerade han sig i centrala Stockholm med sin butik, köpte våning på Östermalm och lite längre fram sommarstuga. Så han var nog en person som var beredd att ta risker, men som också kunde föra de här projekten i land.

Att Ebrahim Umerkajeff stack ut som så kallad ”oriental” i ett så etniskt homogent land som dåtidens Sverige, blev dock tydligt när den så kallade ”haremshistorien” briserade i pressen 1905. Ebrahim hade befunnit sig i Luleå i affärer när han kom i kontakt med den 17-åriga Göta Johanna Burman, som verkar ha förälskat sig i honom och följt med mot Stockholm, där hon hoppades få jobb på en syateljé.

Ebrahim Umerkajeff hade dragit till sig lokalbefolkningens intresse, och en polisanmälan gjordes om att ”en turk skulle vistas här i staden för att värfva unga kvinnor i osedligt syfte”, enligt en artikel i Norrbottens-Kuriren.

I Sala stoppades Ebrahim och Göta Johanna av polisen, och 17-åringen skickades hem igen. I bland annat Dagens Nyheter framställdes det som att Ebrahim hade ett ”turkiskt harem” i Stockholm med 8–9 flickor och att Göta Johanna var på väg dit. Redan dagen efter backade dock DN från de uppgifterna.

Ebrahim Umerkajeff kände sig kränkt av uppståndelsen och försökte ett par veckor senare rentvå sig genom att besöka Stockholms-Tidningens redaktion. Men det slutade bara i en förlöjligande artikel där han framställdes som en ”spinkig, gulhyad man med smala, svarta mustascher” som efter att ha framfört sitt ärende ”motades ut” från redaktionen.

Umerkajeff tycks, av ovan att döma, ha fått utstå en hel del rasism i Sverige. Men samtidigt, menar Simon Sorgenfrei, verkar myndigheterna ha betett sig väl mot honom.

– Genomgående i mitt material tycks svenska myndigheter ha behandlat honom otroligt korrekt, säger han. Ett exempel är religionstillhörigheten. Sverige hade ingen religionsfrihet vid den här tiden, men ändå kunde Ebrahim Umerkajeff bli inskriven som ”muhammedansk trosbekännare” i Svenska kyrkan.

– Man gör ingen sak av att han är muslim, säger Simon Sorgenfrei.

Först 1928 bosatte sig vad som kan ha varit Sveriges andra 1900-talsmuslim i landet: Akif Arhan från Kayseri i Turkiet, matthandlare i tredje generation. Ett par år senare öppnade han mattaffär i Stockholm.

När Akif Arhan och senare också hans familj kom hade Sveriges inställning till invandring förändrats i grunden jämfört med när Ebrahim Umerkajeff anlände. År 1927 kom en ny utlänningslag som innebar en mycket restriktiv invandring, delvis med raspolitiska motiv, men främst för att skydda svensk arbetskraft.

– Min tolkning är att han ändå fick komma hit eftersom han som matthandlare inte konkurrerade med svensk arbetskraft, säger Simon Sorgenfrei.

Under andra världskriget fick Akif och Ebrahim sällskap av en handfull nya muslimer. I takt med att det blev alltmer klart att Tyskland skulle förlora kriget svängde Sveriges invandringsattityd igen.

– Från 1942 och framåt släppte Sverige in runt 200 000 flyktingar på några få år. Bland dem fanns en dryg handfull muslimska tatarer, huvudsakligen från Estland och Ryssland.

För dessa tatarer blev Ebrahim Umerkajeff en hjälpande hand. Många av dem kom via Finland där de sannolikt hade fått Ebrahims kontaktuppgifter genom Helsingfors muslimska församling, som hade honom som medlem. Ebrahim började skriva brev till myndigheter för att försöka utverka arbetstillstånd, och han inkvarterade en del tatarer i sin sommarstuga i Viggbyholm i Täby. Han ordnade även så att andra flyktingar kunde hyra sommarstugor i samma område.

– Det gjorde att Viggbyholm blev en tidig samlingsplats för muslimer i Sverige, säger Simon Sorgenfrei.

Flera av de tatarer och turkar som kom till Viggbyholm var tillsammans med Ebrahim Umerkajeff med om att 1949 grunda Sveriges första muslimska förening – ”Turk-Islam Föreningen i Sverige för religion och kultur”.

Grundandet skedde på Kjellssons kafé på Birger Jarlsgatan i Stockholm – mittemellan Ebrahims pälsaffär och Akif Arhans mattbutik – där medlemmarna varje lördag träffades för att dricka kaffe och prata politik.

Ebrahim själv verkar dock ha kommit på kant med de andra. Bara några år senare försökte han grunda en ny muslimsk förening, utan större lycka. År 1954 avled han.

Men Turk-Islam Föreningen frodades, mycket tack vare dess mångårige ordförande, Ali Zakerov, en av de tatarer som anlände under andra världskriget. Föreningen fick också en imam, Sveriges första. Rollen axlades av turken Osman Soukkan, som hade kommit med sin familj till Sverige 1948, efter några år i Finland.

Man ordnade även ett muslimskt gravkvarter på Skogskyrkogården söder om Stockholm, och ansökte om vigselrätt. Simon Sorgenfrei menar dock att Sveriges tidiga muslimer inte var speciellt religiösa.

– De påminde mycket om majoritetssvenskar och tyckte att det var roligt att fira de stora högtiderna med mat och fest, men de bad inte regelbundet. De ville ha en imam när barn föddes, vid giftermål och dödsfall och vid de stora högtiderna. Ungefär som hur de flesta av oss använder Svenska kyrkan.

Föreningens högtider skildrades ofta i reportage i tidningarna på 1950- och 1960-talen, genomgående i en respektfull ton där medlemmarna framställs som ett spännande och exotiskt inslag. I intervjuer med barn till de tidiga muslimerna i Sverige har Simon Sorgenfrei märkt en liknande tendens.

– De har berättat att när de gick i skola i Sverige på 1940-talet, blev de inte retade för att de var muslimer eller invandrare. De blev tvärtom lite av gullegrisar.

År 1930 fanns det troligtvis bara ett par muslimer i Sverige, 1950 var de uppskattningsvis runt 500 och i början av 1970-talet 9 000. En stor del av ökningen kom genom invandring från Turkiet, dåvarande Jugoslavien och Nordafrika.

I mitten av 1970-talet bytte Sverige kurs – den tidigare rådande assimileringspolitiken ändrades till en mångkulturell integrationspolitik. Invandrare skulle ha rätt att behålla kultur, hemspråk och religion. Och de skulle få stöd av staten i det arbetet.

En rad muslimska föreningar hade vid det här laget bildats runtom i Sverige, och en muslimsk riksorganisation som uppbar statligt stöd tog form. Under 1970-talet fick Sverige också sin första moskébyggnad, i Göteborg, och en rad nya muslimska gravplatser anlades. Kort sagt, islam hade på allvar börjat bli en etablerad religion i Sverige.

Fram till 1980-talet var sannolikt de etniska turkarna den största gruppen i Sverige med rötter i den islamiska världen. Men det har förändrats. Efter flera invandringsvågor från länder som Irak, Iran, Syrien, Afghanistan och Somalia, finns nu drygt 700 muslimska församlingar och föreningar i Sverige.

Hundratusentals personer i landet har idag rötter i muslimska länder. Däribland många ättlingar till körsnären Ebrahim Umerkajeff, matthandlaren Akif Arhan och de andra i den lilla gruppen av tidiga svenska muslimer.