Karl XII:s eviga fälttåg
Ur svenskt perspektiv är historien om ofredsåren 1700–21 i mångt och mycket berättelsen om Karl XII:s vuxna liv. Hans gärningar och ambitioner var direkt avgörande för krigets utveckling – och för att det höll på så länge.
Karl XII (1682–1718) tillbringade i princip hela sitt vuxna liv i fält. Porträtt av Anders Johansson von Cöln (1663–1716).
1700: Anfall mot Sverige
Redan under tidig förmiddag den 5 februari 1701 trängdes menigheten vid Stockholms kyrkportar. Faktum är att liknande scener utspelade sig i rikets alla socknar. Hela Sveriges folk skulle delta i tacksägelsen, så var det befallt. Men det var i huvudstaden som firandet hade sitt epicentrum.
Inför högmässan hade en särskild text distribuerats till prästerna. Vad de läste upp för sina församlingar var en övergripande skildring av slaget vid Narva, som hade utspelat sig på andra sidan Östersjön drygt två månader tidigare. Med hjälp av en aggressiv anfallstaktik hade segern bärgats till fördel för de cirka 10 000 svenskar som hade stormat mot en (alltför utspridd) linje av runt 40 000 ryssar.
Tacksamhet inför gud
Det betonades att kung Karl under drabbningen "icke allenast själv med oförliknelig tapperhet och försiktigt kommando fört och dirigerat hela den gloriösa aktionen, utan ock vågat dess höga kungliga person uti alla de farligheter som den ringaste soldat var underkastat". Att en kung, likt Karl XII, red i första linjen på slagfältet hade visserligen förekommit på andra håll i Europa, men var mycket ovanligt vid denna tid.
Budskapet till åhörarna i kyrkan var att känna tacksamhet inför Gud som hade skänkt konungen och riket en så undergörande seger, vilken lättade bördan av det straff som herren hade låtit falla över riket.
Under det tidiga 1700-talet rådde nämligen alltjämt den uppfattning som slog fast att krig var ett av Guds sätt att straffa (eller pröva) invånarna i ett rike, för deras synders skull.
Danmark, Sachsen-Polen och Ryssland
I februari år 1700 hade en våg av anfall mot Sverige inletts av en koalition bestående av tre stater – Danmark, Sachsen-Polen och Ryssland. Som tur var för Sverige var angreppen föga koordinerade och den vid det här laget föga rutinerade Karl XII kunde ta itu med sina fiender en efter en.
Danmark avfärdades snabbt genom en svensk landstigning – med brittiskt och holländskt bistånd – på Själland den 25 juli. Vid Narva, i dagens Estland, avvärjdes den 20 november 1700 alltså även det moskovitiska hotet, åtminstone tillfälligt.
Kyrkans budskap till rikets invånare var att de militära framgångarna utgjorde ett direkt resultat av församlingsmedlemmarnas böner och gudfruktiga leverne. Att blidka Gud och leva enligt påbud och dekret var folkets sätt att bidra till den samlade krigsinsatsen. Åtminstone var det så man såg på saken i den lutherska ortodoxins Sverige.
August II (1670–1733), kung av Polen.
1701–06: Polsk röra
Efter jordskredssegern vid Narva ställdes Karl XII inför ett avgörande vägskäl. Skulle han tränga vidare in i Ryssland, förfölja tsarens armé och fullborda segern? Eller skulle han, nu när Narva trots allt hade befriats och ryssen tuktats av de svenska vapnen, vända blicken söderut mot August II:s Polen-Sachsen? Valet föll på det senare och med facit i hand var det Karl XII:s största misstag.
Den svenska armén ryckte inte in i Polen med uppsåt att erövra landet. Polen var ett vidsträckt valkungadöme där regentens maktbas byggde på adelns välvilja. Alltså blev Karl XII:s plan att försöka mobilisera stöd hos de polska frälsemän som motsatte sig August, i syfte att ersätta honom med en mer Sverigevänlig furste. Faktum är att Karl gjorde gällande att han inte krigade mot Polen utan mot August som person.
Fälttåget blev, för att uttrycka det milt, en fullständig röra. Dess inneboende logik bestod i att Karl XII drog omkring i Polen, jagande såväl polskt stöd som August den starkes sachsiska armé, kors och tvärs i en närmast tröstlös strävan efter ett avgörande slag.
Slaget vid Kliszów
Det var inte utan att vägen kantades av krigiska framgångar. Kanske mest iögonfallande var segern i slaget vid Kliszów den 9 juli 1702. Här lyckades svenskarna dölja sin framryckning genom att ta vägen genom en ekskog och ta fienden med överraskning. Trots att den polsk-sachsiska armén bestod av dubbelt så många soldater som den svenska – 24 000 mot 12 000 – led fienden nästan tio gånger så stora förluster som svenskarna, och lämnade fältet i vild flykt.
Året efter Kliszów tycktes Karl XII bli bönhörd, när en av Polens mest framstående adelsmän, Stanislaw Leszczynski, bildade en konfederation av polska stormän, villig att försöka störta August från tronen.
Sommaren 1704 kunde Stanislaw väljas till ny kung vid en polsk riksdag som Karl XII orkestrerade. Men för den sakens skull var August inte besegrad. Förstärkt av ryska trupper från tsar Peter, som hade slickat såren efter det svidande nederlaget vid Narva, var han beredd att fortsätta kampen.
Marginella förluster
Till sist fick Karl XII sitt avgörande, men han fick inte själv föra befäl. Istället var det fältmarskalk Carl Gustaf Rehnskiöld, som med sin avdelning på 9 500 man, levererade en furiös och blodig batalj i februari 1706 vid Fraustadt – mot dubbelt så många sachsare och ryssar.
Rehnskiölds trupper visade sig långt skickligare än motståndarna och svenskarna led endast marginella förluster samtidigt som den sachsisk-ryska armén närmast utplånades.
Efter Fraustadt hade August föga att sätta emot när den svenska armén tågade in i Sachsen.
Freden i Altranstädt kan sägas utgöra kulmen på Karl XII:s krigiska bana. Aldrig senare kunde han diktera villkor och mästra en motståndare som med den kuvade August. De svenska soldaterna vilade nu ut och åt upp sig, på den sachsiska befolkningens bekostnad, i väntan på nästa fälttåg.
August II och Karl XII avbildade vid en middag efter under-tecknadet av freden i Altranstädt 1706, där August fick avsäga sig den polska kronan till förmån för Stanislaw I.
1707–09: Mot undergången
Efter Altranstädt kunde Karl XII konstatera att han hade vänt ett till synes hopplöst underläge till en maktposition. Danmark var besegrat, Sachsen var besegrat och August II ersatt med den svenskvänlige kung Stanislaw. Smolket i bägaren utgjordes av Ryssland.
Efter det svidande nederlaget vid Narva hade ryssarna repat sig, sänt trupper – om än förgäves – till Augusts hjälp och dessutom på nytt ryckt in och ockuperat de baltiska provinserna. Detta medan Karl XII snurrade runt i Polen. Bara general Adam Ludvig Lewenhaupt fortsatte att bjuda svenskt motstånd i Baltikum.
Vapnen riktade mot Sverige
Ryssland var alltså den enda motståndare som fortfarande stod upp, med vapnen riktade mot Sverige. Så vad skulle den 25-årige krigarkungen göra?
Det naturliga hade kanske varit att undsätta Lewenhaupt i Baltikum och utmana ryssarna där. Men den djärve Karl XII hade en annan plan i åtanke, nämligen att besegra sin fiende med en stöt mot hjärtat, Moskva. För honom låg detta helt klart inom det möjligas gränser. Men vi, som idag sitter med historiens facit, vet att det inte gjorde det.
Svensk flintlåspistol från 1714. De karolinska ryttarna var beväpnade med bland annat två hjullås- eller flintlåspistoler.
Hösten 1707 anträdde uppemot 40 000 svenska soldater den ödesmättade marschen österut. Det var förstås en imponerande armé, men ryssarna förfogade över långt större styrkor. Bara i Polen hade tsar Peter en stående armé på cirka 70 000 soldater. Men Karl XII lät sig inte skrämmas. Varför skulle han det? Han var obesegrad och förvissad om att lyckan, precis som vid Narva, skulle stå den djärve bi.
Och nog fick kungen vatten på sin kvarn när han och Rehnskiöld, med 12 500 man, drabbade samman med en rysk styrka på 40 000 i slaget vid Holowczyn, där den aggressiva karolinska stridstaktiken ännu en gång bärgade segern åt svenskarna.
Alltjämt stridsduglig
Karl XII:s offensiva marsch kunde därefter fortsätta. Men olikt förloppet vid Fraustadt två år tidigare hade inte den ryska armén tillintetgjorts denna gång. Om än tillfälligt tillbakadriven var den alltjämt stridsduglig.
Och nu beslöt sig tsar Peter för att byta taktik – till den brända jordens dito. Gårdar brändes, åkrar förstördes och boskap dödades, allt för att tvinga svenskarna att trampa mil efter mil genom en gapande ödemark, där vare sig mat eller foder stod att uppbringa. Det dröjde inte länge innan svält och sjukdomar började riva upp sår i de svenska leden.
Tsar Peter den store i förgrunden under slaget vid Poltava, som blev ett katastrofalt nederlag för den svenska armén. Målning från 1718 av Louis Caravaque (1684–1754).
Den ryska taktiken fungerade, åtminstone till den grad att den fick Karl XII att ställa om. Hösten 1708 övergav han tanken på att ta Moskva, åtminstone för stunden.
Istället styrde han sin armé söderut, mot Ukraina. Där skulle han göra gemensam sak med en annan av tsar Peters fiender: kosack-hetmanen (befälhavaren) Ivan Mazepa. Samtidigt sände kungen bud till Lewenhaupt i Baltikum om att komma den svenska armén till undsättning, med en stor tross och 12 000 man.
Kyla och svält
Men till skillnad från tsaren fick Karl XII ingen utdelning av sin strategiska omläggning. Den östeuropeiska vintern 1708–09 drabbade den svenska huvudarmén med full kraft. Kyla och svält tog tusentals soldatliv, och fick den karolinska armén att lämna efter sig ett spår av stelfrusna lik.
Den undsättande Lewenhaupt, med sina många trossvagnar, tvingades till batalj mot tsar Peters armé vid Lesna, i nuvarande Belarus. Förvisso lyckades svenskarna slå de numerärt överlägsna fienderna ifrån sig. Men det skedde till priset av halva Lewenhaupts armé och hela trossen.
Effekten av Karl XII:s så hett åstundade förstärkning hade gått förlorad. Slaget vid Lesna kallas ibland, inte utan fog, för Poltavas moder.
General Adam Ludwig Lewenhaupt skulle undsätta Karl XII:s armé med styrkor och tross från Baltikum.
Under våren 1709 gick det alltmer upp för Karl XII, Rehnskiöld och Lewenhaupt att man började få slut på alternativ. Om den slutgiltiga segern över tsar Peter skulle komma någon gång, så måste den komma nu. Den 28 juni (enligt dagens kalender 8 juli) 1709 ställde den svenska armén upp sig utanför den befästa staden Poltava.
Den här gången kunde Karl XII, som var skottskadad i foten, inte leda striden själv. Ansvaret föll således tungt på Rehnskiöld och Lewenhaupt, och deras förhållande präglades dessvärre av allvarliga samarbetssvårigheter.
Svenskarna var numerärt underlägsna – 17 000 man mot 40 000 – men det var de vana vid. Och hade det inte varit för ett antal all-varliga missöden skulle det av allt att döma ha kunnat gå vägen.
Bitter närstrid
Men formeringen av trupperna tog för lång tid, vilket berövade svenskarna det välbehövliga överraskningsmomentet. Sedan visade det sig att ryssarna hade byggt befästningar, så kallade redutter, bemannade med 4 000 soldater på fältet framför staden.
Istället för att fokusera på att bryta igenom dessa, lockades framförallt det svenska infanteriet in i en bitter närstrid som kostade såväl manskap som ytterligare tidsförlust. Offensiven, det karolinska manéret, som tjänat svenskarna väl vid Narva, Fraustadt och Holowczyn, gick nu i baklås.
Bättre gick det för Rehnskiöld i spetsen för kavalleriet. Sedan man hade jagat det ryska rytteriet på flykten återsamlades svenskarna med två tredjedelar av infanteriet på andra sidan redutterna.
Anfallsordern dröjde
Den ryska huvudstyrkan, och inte minst dess dundrande kanoner, stod uppställda på andra sidan av ett fält framför Poltava. På grund av kommunikationsproblem dröjde anfallsordern onödigt länge. När man väl attackerade tog ryssarnas överlägsna numerär ut sin rätt. Den svenska linjen bågnade tills den brast.
Tusentals män och hästar flydde i oordning, höggs ned och tillfångatogs, däribland general Rehnskiöld själv. Katastrofen var ett faktum.
Den svenske fältmarskalken Carl Gustaf Rehnskiöld.
Dessvärre satte inte denna strid punkt för den svenska arméns motgångar. Olyckorna tog inte slut på fältet vid Poltava. Efter slaget retirerade man (de som hade undgått att tas tillfånga) längs Dnepr, tills man på morgonen den 30 juni nådde fram till Perevolotjna, där floden kunde korsas.
Rysk fångenskap
Kungen lyckades rädda sig över tillsammans med en mindre styrka. Huvuddelen av den sargade armén hade emellertid inte samma tur. Så snart ryska trupper om 9 000 man han ikapp svenskarna, valde Lewenhaupt att kapitulera efter att ha rådgjort med sina officerare.
Fler än 13 000 stridande hamnade i rysk fångenskap, tillsammans med ungefär hälften så många icke-stridande som följde armén i fält. Lewenhaupt kom själv att bli en av de tusentals som aldrig fick återse sina hem.
Värja som enligt uppgift bars av Magnus Stenbock vid Helsingborg, 1710.
1710–14: Nygamla hot
Med den karolinska huvudarmén krossad i Ukraina och Karl XII på flykt mot Osmanska riket, såg krigsläget förödande illa ut för Sverige. På kort tid återinträdde fienderna Danmark och Sachsen i kriget, och de skulle senare även få sällskap av Hannover och Preussen.
Den svenska krigsmakten tvingades att inrikta sig på försvar, och det gick till viss del över förväntan. En ny armé skramlades ihop och ställdes under Magnus Stenbocks befäl i slaget vid Helsingborg 1710, som drev de invaderande danskarna tillbaka ut i Öresund.
Han följde upp detta med att två år senare slå en dansk-sachsisk armé vid Gadebusch nära Lübeck i Tyskland. Den segern upprättade något av respekten för den sargade stormakten.
»Stora ofreden«
Värre såg det emellertid ut i Finland, där ryssarna hade gått in 1710 och tagit Kexholm och Viborg. Som nämnts kontrollerades Baltikum av tsaren sedan tidigare. 1713–14 övergick det ryska intåget i Finland till en fullskalig ockupation av Sveriges östra riksdel. I finsk historia kallas denna tid av ryskt besättande för "stora ofreden".
Magnus Stenbocks krigslycka höll inte i sig, och 1713 hamnade han under belägring i den mecklenburgska fästningen Tönning, och i maj tvingades han att kapitulera sedan maten hade tagit slut. Han kom att tillbringa sina sista år i dansk fångenskap. (Se separat artikel om Magnus Stenbock.)
Det danska skeppet Dannebroge fattar eld under sjöslaget vid Köge bukt 1710, där den svenska flottan förhindrade en landstigning av danska och ryska soldater i Skåne.
1715–18: Konungens återkomst
Sent på året 1714 trädde den saknade kung Karl XII åter in på svenskt territorium, närmare bestämt i Stralsund. Ungefär ett år senare reste han över södra Östersjön till Skåne och tillbringade en tid i Lund. Härifrån styrde han riket och framförallt arbetet med att krama fram ännu en armé ur den manliga delen av Sveriges befolkning.
Det visade sig finnas tillräckligt med kraft kvar för att mobilisera inte mindre än två invasioner av Norge – under 1716 respektive 1718. Den första blev ett kapitalt misslyckande, bland annat på grund av bristfälliga förberedelser.
Kungens död
Men 1718 vädrade den nu 36-årige krigarkungen morgonluft. Historiker har spekulerat kring huruvida Karl XII, efter ett framgångsrikt fälttåg mot Norge, hade haft en teoretisk möjlighet att sluta separatfred med både Danmark och Ryssland. Problemet med kungens övriga fiender – Preussen, Hannover, Polen, Sachsen, och sedan 1715 även Storbritannien – hade naturligtvis kvarstått i ett sådant scenario.
I teorin hade situationen kunnat stabiliseras. Men nu blev det inte så.
I slutet av november 1718 satte den svenska armén Fredrikstens fästning vid norska Halden under belägring. På kvällen den 30 november spanade Karl XII mot fästningen från en löpgrav, när han plötsligt träffades i vänstra tinningen av en kula. Döden var ögonblicklig.
Idag lutar de flesta historiker åt att kungens död var resultatet av en lyckträff från en norsk fiendekula. Men teorier om att Karl XII lönnmördades av någon på den egna sidan har aldrig helt kunnat avföras.
Maktpolitiskt spel
Belägringen avbröts och armén drog sig tillbaka. Det nya styret, med kungens syster Ulrika Eleonora och hennes make Fredrik av Hessen i spetsen, inriktade sig på att få slut på kriget.
Inte mindre än tre år skulle dock förflyta innan Sverige, efter ett invecklat diplomatiskt och maktpolitiskt spel, blev ett land i fred. I nästan hundra års tid hade Sverige kunnat agera som en storspelare på den nordeuropeiska makt-scenen. Den tiden var nu definitivt över.
Oavsett vem som avfyrade vapnet är det dödande skottet vid Fredriksten en tydlig symbol för den svenska stormaktstidens slut. Kungens vilja att leda strider från fronten hade många gånger bidragit till hans framgångar på slagfältet. Men till sist ledde det till hans och stormaktstidens undergång.
Hugo Nordland är historiker och arbetar som förlagsredaktör på Historiska Media.
Publicerad i Populär Historia 4/2021
Sultanen tröttnade på svenskarna
Sverige var allierat med Osmanska riket, och efter att Karl XII hade undkommit den ryska armén efter Poltava sökte han sin tillflykt dit, tillsammans med de cirka 1500 man som han hade kvar. I nästan fyra år förblev den svenske kungen sultanens gäst. I början av 1713 tröttnade dock den senare på de svenska gästerna och försökte tvinga den envise Karl XII att avresa genom att sätta in väpnade styrkor mot honom.
Den svenske kungens bostad i Bender, i dagens Moldavien, belägrades av 10.000 soldater, och den 1 februari utbröt väpnad strid när osmanerna gick till storms. Svenskarna, och inte minst kungen själv, försvarade sig hårt och tillfogade sina motståndare relativt stora förluster. Själva förlorade man endast en handfull döda – osmanerna hade order att helst inte skada svenskarna.
Icke desto mindre var övermakten för stor och sedan Karl XII hade kastats ut ur Bender inleddes den halvårslånga ritten tillbaka mot Sverige.
