Startskottet för trettioåriga kriget

I maj 1618 samlades protestantiska delegater från hela Böhmen i Prag för att vädra sitt missnöje med habsburgarnas antiprotestantiska politik. På morgonen den 23 maj begav sig en grupp under ledning av Heinrich Matthias von Thurn till Pragborgen för att avkräva kejsarens representanter garantier för tidigare beviljade privilegier.

Under tumultartade former trängde de in på kansliet där kejsarens fyra ståthållare befann sig. När dessa inte ville gå kraven till mötes utan att först rådgöra med sina överordnade blev stämningen hätsk. Von Thurn och hans följe började agera åklagare.

Två av ståthållarna förklarades vara utan skuld och tilläts gå, men de andra två, Vilém Slavata och Jaroslav Borita, »dömdes« till döden. Slavata och Borita bad desperat om att få bikta sig innan den rättsvidriga domen verkställdes, men deras vädjanden möttes av kallsinne.

Defenestrationen i Prag

Först släpades Borita fram till det redan öppna fönstret och vräktes ut, därefter Slavata. Sedan förpassades även kanslisekreteraren Philipp Fabricius samma väg. De tre männen föll cirka 20 meter – mot en säker död trodde man, men mirakulöst nog överlevde alla tre fallet. Blåslagna och chockade kunde de resa sig och ta sig därifrån.

Katolikerna förklarade utgången med Guds försyn och hävdade att de tre männen fångats av änglar. Den protestantiska propagandan gjorde gällande att de räddats genom att de landat i en avfallshög, alternativt en dynghög.

Sekreteraren Fabricius adlades en tid därefter av kejsaren med namnet baron av Högt fall (von Hohenfal).

Religiösa skäl till mordförsöken

Den andra defenestrationen i Prag är en av den europeiska historiens verkligt ikoniska händelser. Den var inte resultatet av i stunden hastigt uppblossande vrede, utan hade planerats i förväg. Den var direkt inspirerad av en incident nästan exakt 199 år tidigare: den första defenestrationen i Prag. Även den gången var det religiös tvedräkt som var orsaken till att höga herrar hjälptes ut genom fönstret, men då reste sig ingen upp och gick därifrån.

Bägge dessa händelser var isolerade incidenter i ett lokalt sammanhang, men likt skotten i Sarajevo utlöste de en händelse kedja som fick ödesdigra och omvälvande konsekvenser för Europas utveckling. Och orsakerna till den andra defenestrationen kan härledas direkt ur den första.

Jan Hus brändes på bål

År 1415 brändes Jan Hus på bål efter att ha fördömts som kättare av konsiliet i Konstanz. Hus hade i början av 1400-talet klivit fram som ledare för den reformrörelse som hade fått fäste i Böhmen några decennier tidigare. Målet var inte att bryta med den katolska kyrkan utan att verka för förnyelse, men konflikten mellan de böhmiska reformanhängarna med Hus i spetsen och påvekyrkan skärptes successivt.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Efter avrättningen av Hus radikaliserades husitrörelsen och religiöst motiverat våld blev ett allt vanligare inslag på Prags gator.

Sommaren 1419 kulminerade oroligheterna. Den 30 juli höll husitprästen Jan Zelivsky en predikan i kyrkan Jungfru Maria av snön i Pragstadsdelen Nya staden, de radikala husiternas främsta fäste. Stämningen var hätsk – dels på grund av Zelivskys demagogiska färdigheter, men också för att husiternas kyrkor i Prag nyligen hade stängts på kunglig befallning.

Första defenestrationen i Prag

Efter avslutad predikan ställde sig Zelivsky i spetsen för en procession. Följet nådde snart rådhuset där medlemmarna av det nyutnämnda rådet hade förskansat sig till följd av bullret på gatorna. Där krävde husiterna tillträde för att framföra sina krav. Rådsmedlemmarna talade från ett fönster några våningar upp i ett försök att lugna de upprörda känslorna.

Då träffades Zelivsky plötsligt av en sten. Det blev en signal till folkmassan som forcerade dörren och stormade upp till det gemak där rådsherrarna uppehöll sig. Ett handgemäng tog vid som slutade med att de sju rådsherrarna vräktes ut genom fönstret. De som överlevde fallet lynchades av mobben nere på gatan.

Två veckor efter defenestrationen dog den böhmiske kungen Wencel IV som hade varit en modererande kraft i den religiösa konflikten. Det redan spända läget förvärrades av att hans bror Sigismund (tysk-romersk kejsare från 1433), som ansågs ha förrått Hus i Konstanz, stod på tur att ärva tronen.

Husitkrigen

Sigismund var redo att säkra sitt arv med vapenmakt samtidigt som delar av den husitiska rörelsen var fast beslutna att försvara sin religiösa revolution med alla tillgängliga medel.

En massaker på husitiska pilgrimer inträffade vilken ledde till den konflikt vi känner som husitkrigen, 1419–36.

Konflikten var komplicerad: på ett övergripande plan stod den tysk-romerske kejsaren och påven mot husiterna. De senare var emellertid splittrade och benägna till strid inbördes.

Det fanns fler konfliktytor. Husiterna predikade på tjeckiska, vilket gav rörelsen en nationalistisk prägel och alienerade den stora tyska befolkningen. Därtill fanns det en social förkastningslinje där de högre klasserna förblev lojala med påven och Sigismund eller omfamnade de mer moderata idéerna inom husitrörelsen.

Det innebar att husitkrigen, precis som trettioåriga kriget 200 år senare, utgjorde en blandning av inbördeskrig och mellanstatlig konflikt, med politiska, ekonomiska, sociala, nationella och, framförallt, religiösa förtecken.

Jan Ziska ledde husiternas armé

Den enskilt viktigaste orsaken till att husiterna lyckades stå emot och gång på gång besegra Sigismunds överlägsna styrkor var det militära geniet Jan Ziska. Troligtvis var det samme man som handgripligen hade initierat defenestrationen i rådhuset. Ziska ledde och byggde på kort tid en slagkraftig armé som fortsatte sitt segertåg även efter det att Ziska dött i pesten 1424.

Efter nästan två decennier av krig och ödeläggelse avslutades konflikten i en kompromissfred i linje med utrakvisternas (husiternas moderata fraktion) målsättningar. Det innebar ett visst självstyre, långtgående religionsfrihet och att Böhmen i praktiken fick Europas första statskyrka.

Reformationen följde

Från Böhmen spred sig de reformistiska idéerna till Centraleuropa och beredde marken för Martin Luthers reformation, vilken husiterna kom att göra gemensam sak med. Den böhmiska religionsfriheten bekräftades av kejsaren vid flera tillfällen och i Augsburg 1555 garanterades den protestantiska tron i alla de stater i det tysk-romerska riket som styrdes av protestantiska furstar.

Den sista bekräftelsen av protestanternas ställning i Böhmen utfärdades av kejsaren Rudolf II 1609, det så kallade Majestätsbrevet. Och det var garantier för dess giltighet som von Thurn och hans anhängare krävde den 23 maj 1618.

Anledningen till att de insisterade med sådant eftertryck står att söka i habsburgarnas uttalat antiprotestantiska hållning och att de var ivriga tillskyndare av motreformationen. De eftergifter som gjorts till protestanterna hade inte skett av omsorg om religionsfriheten, utan för att bevara lugnet i riket.

Protestantiska allianser över gränserna

Misstron bland protestanterna i det tyska riket, och i Böhmen i synnerhet, angående habsburgarnas avsikter var därmed djup. Detta fick protestanterna att knyta allianser sinsemellan, och också med utländska stater som var välvilligt inställda till deras sak på religiösa eller politiska grunder – Danmark var ett exempel på det förra, Frankrike på det senare.

Från läktarplats följde furstar med ambitiösa utrikespolitiska agendor med intresse utvecklingen på den tyska arenan i avvaktan på att ett tillfälle skulle yppa sig. En av dessa var den svenske kungen Gustav II Adolf som skulle ge sig in i leken 1630.

År 1617 utsågs Ferdinand II till böhmisk kung. Olyckligt nog med tanke på det spända läget var han synnerligen kompromisslöst lagd. Ferdinand inledde sin kungabana med att ifrågasätta giltigheten i Majestätsbrevet. Kort därefter stoppade han protestanternas kyrkobyggen på kunglig mark och upplöste en motsträvig böhmisk ståndsförsamling. Det var dessa åtgärder som fick prominenta protestanter i Böhmen att packa väskan och bege sig till Prag i maj 1618.

Trettioåriga kriget inleddes

Defenestrationen 1618 blev startskottet för en protestantisk resning i Böhmen. Upproret
krossades emellertid eftertryckligt i slaget vid Vita berget 1620 och dess ledare avrättades året efter. Men de krafter som satts i rörelse av den böhmiska resningen gick inte att stoppa – ett av de mest förödande krigen i Europas historia hade inletts.

Ferdinand, som kröntes till tysk-romersk kejsare 1620, lät motreformationens fulla kraft drabba Böhmen direkt efter slaget vid Vita bergen. Böhmen miste sin självständighet och protestantismen förbjöds.

Den protestantiska delen av befolkningen, nästan uteslutande av tjeckisk nationalitet, ställdes inför valet att konvertera eller fördrivas från sina hem. Många valde det senare vilket ledde till att befolkningssammansättningen ändrades radikalt till de tyskspråkigas fördel. Som om det inte var nog plundrades Prag på sina främsta skatter av svenskarna 1648, i krigets elfte timme.

Så trots att det protestantiska lägret tillhörde segrarna vid Westfaliska freden 1648 var de böhmiska protestanterna, arvtagare till husiterna och reformationens startmotor, det trettioåriga krigets stora förlorare.

Publicerad i Populär Historia 2/2018