Gustav II Adolf levde i en ständig kamp om makten

En tidig vintermorgon år 1594 födde hertiginnan Kristina av Södermanland sin förste son. Pojken fick namnet Gustav efter sin farfar och Adolf efter sin morfar. Långt senare skulle det namnet förknippas med epitet som ”den store” eller ”lejonet från Norden”, men också med ”tyrann” och ”maktdespot”.

I 400 år har historien matats med bilder, sanningar, anekdoter och tolkningar av ”den store”. Otaliga myter har slagit rot i traditionen och nästan blivit sanningar. Gustav II Adolf har hyllats, beundrats, föraktats och kritiserats. Men vem var han egentligen? Hur tänkte han? Vad kände han? Kan vi någonsin få en skymt av en människa bakom alla myter? Med en blick på Gustav Adolfs tid, hans omgivning och hans förutsättningar kan vi kanske hitta några pusselbitar till förståelsen av de villkor som format denne mytomspunne man.

Det var Gustav Adolfs farfar, Gustav Vasa, som hade gjort Sverige till ett arvrike. Den äldste sonen skulle ärva kronan. Men för att trygga sina yngre söners försörjning gav Gustav Vasa dem stora ärftliga hertigdömen att självständigt styra och regera. Denna ordning gav förutsättningarna för de maktkamper som för lång tid framåt skulle bli förödande för Sverige.

Grundlade djup oenighet

När Gustav Vasas äldste son, Erik, blev kung år 1560 genomdrev han att hertigdömenas självständighet minskade. Därmed grundlades också en djup oenighet mellan Erik och hans bröder. När Erik sedan gifte sig med en enkel knektdotter, Karin Månsdotter, var måttet rågat.

Erik XIV dog i fängelset på Örbyhus år 1577, men redan år 1569 hade hans bror Johan krönts till Sveriges kung. Karl, den yngste brodern, regerade med stor myndighet i sitt hertigdöme Södermanland.

Till en början var relationerna mellan Johan III och hertig Karl goda, men snart började oroshärdarna flamma. Tvisten gällde makt- och religionsutövning. Karl ville styra sitt hertigdöme utan inblandning, Johan hävdade sin konungarätt även i hertigdömet. Karl avskydde katolicismen, Johan var mer tolerant och hans giftermål med den polska prinsessan Katarina Jagellonica fördjupade konflikten.

När Johan III dog år 1592 ärvde hans äldste son, Sigismund, den svenska kronan. Sigismund var hängiven katolik och hade några år tidigare valts till kung i Polen. Nu härskade han alltså över två riken.

Hertig Karl var 42 år när hans brorson Sigismund ärvde den svenska kronan. Karls rikspolitiska ställning vilade på hans rätt att styra Sverige tillsammans med rådet när Sigismund befann sig i Polen. Men hertig Karl nöjde sig inte med en aldrig så framskjuten plats i riksrådet, han ville nå den högsta maktens tinnar.

Hertigen var en hårdför politiker, orädd och målmedveten på sin väg mot makten. Han gynnade sina vänner, men var oförsonlig mot sina fiender. Med religionen som vapen gick han till hård attack mot Sigismund och vid Uppsala möte år 1593 samlade han över 300 präster, rådsmän och adelsmän. Den katolska liturgin förkastades. Sigismunds ställning som katolik och svensk kung hade därmed undergrävts betydligt.

Gustav Adolf föds

Det var till denna familj, där brödratvister, maktkamp och fiendskap ständigt regerade, som Gustav Adolf föddes på morgonen den 9 december år 1594. Hertiginnan Kristina och hennes man, hertig Karl, befann sig för tillfället i Stockholm och förlossningen ägde rum på slottet. Hur mycket hertigparet vågade glädja sig åt sin nyfödde son är svårt att veta. Hertigen, som varit gift en gång förut, hade redan följt sex små barn till graven. När Gustav Adolf föddes skrev Karl i sin almanacka: ”föddes min sån Gustavus Adloff, gudh alzmechtigh latte ware skett honom till låff, äre och pris, och hans evige siels saligett och ås såsom föreldrerne äre till hugnett och gledie”.

Hertig Karl hade äntligen fått en son. Det var förvisso något stort och märkvärdigt som hade hänt. Man tackade Gud och tillkallade astrologer som kunde förutspå en lysande framtid för barnet. På nyårsdagen döptes gossen och Stockholms stadsskrivare antecknade i rådsprotokollet: ”...denne 27 decembris loth högbornen furste hertigh Carl biuda borgmestere och rådh till fadder till sin unge son, som skall christnes på nästkommende nyåhrs dagh...Och bleff giffuet till fadder eller funtgåffuor...tre förgylte credentz, och eth hundrede ungerske gyllen, barnet bleff nampn giffuet, Göstaff.”

Nästan samtidigt, på andra sidan Östersjön, föddes en svensk kronprins. Det var Sveriges laglige kung, Sigismund, och hans gemål Anna, som fick en son. Barnet döptes till Vladislav och hyllades som arvfurste till både Polen och Sverige.

De tidiga åren

Stora förhoppningar knöts redan från början till Gustav Adolf. Den lille pojken visade sig dessutom vara mycket begåvad. Nu hade också hertigen ännu större anledning att bekämpa Sigismund. På alla sätt försökte Karl att erövra kronan åt sin son. Han baktalade Sigismund, konspirerade mot honom och skrev smädesskrifter om honom.

Sigismunds sympatisörer utsattes för en tyrannisk förföljelse. Hertig Karl bedrev häxjakt på katoliker, ”papister, jesuiter, den påviska ligan”. Familjer splittrades, vänner blev fiender och de som kunde flydde ur landet. Den svenska aristokratin skakade av misstänksamhet och rädsla.

År 1598 kom det till väpnad konflikt och Karl besegrade Sigismund i slaget vid Stångebro. Sigismund avsattes, förvisades från Sverige och hans anhängare stämplades som förrädare. Det var några av rikets allra högst uppsatta personer som nu dömdes till döden av hertig Karl. På torget i Linköping avrättades bl a Erik Sparre, som stått fadder vid Gustav Adolfs dop, och Gustav Banér, fadern till Gustav Adolfs lekkamrater. Gustav Adolf var fem år och hertig Karl hade gruvligen visat vem som regerade i Sverige. År 1603 utropade han sig till konung och året därpå fastställde riksdagen arvsrätten för Karl IX:s barn. Gustav Adolf hade blivit kronprins, tio år gammal.

En intensiv verksamhet skulle nu börja för att förbereda Gustav Adolf för tronen. Han skulle få den undervisning som anstod en furste i renässansens Europa. År 1604 anställdes Johan Skytte som lärare för kungabarnen. Skytte var ramist, d v s han anslöt sig till den utbildningsfilosofi som betonade nyttoaspekten i framväxten av det moderna samhället. Denna filosofi byggde på den franske 1500-talsfilosofen Ramus tankar. I dennes anda studerade Gustav Adolf ämnen som politik, religion, retorik, språk, ridning, fäktning, dans och musik m m.

Johan Skytte var säkerligen mycket nöjd med sin elev, ty Gustav Adolf hade lätt för att lära. Villigt lät han sig fostras till en lysande statsman och en god soldat.

Oklar rätt till kronan

Men Sigismund erkände inte Karl IX som kung. Sigismund hade ärvt den svenska kronan efter sin far, Johan III. Alltså var det han och ingen annan som var den ende rättmätige arvtagaren till det svenska riket.

Redan när Gustav Adolf var en liten pojke var alltså det problem aktuellt som skulle komma att förfölja och påverka honom i hela hans liv. Vem var egentligen den rättmätige arvtagaren till Sveriges tron? Både Erik XIV, Johan III och Karl IX hade ju barn som skulle kunna göra anspråk på kungatiteln. Det politiska läget var minst sagt instabilt och den som för tillfället hade makten måste ständigt vara på sin vakt.

Erik XIV:s äldste son Gustav Eriksson hade skickats av Johan III till Polen redan år 1575. Han dog år 1607, en händelse som den då 13-årige Gustav Adolf noterade i sin skrivbok.

Johan III:s äldste son Sigismund var visserligen avsatt och förvisad, men hävdade ändå envist under hela sitt liv sin rätt till den svenska kronan. Hertig Johan av Östergötland, Johan III:s andre son, övertalades år 1604, när han var femton år gammal, att avsäga sig sina anspråk på kronan. Vladislav, Sigismunds son som var jämnårig med Gustav Adolf, var en allvarlig konkurrent om kronan, arvprins som han var till både Polen och Sverige. Johan III:s dotter Anna Isabella titulerades arvprinsessa och kunde bli aktuell om Johans söner dog.

Karl IX:s äldsta dotter Katarina skulle kunna vara en tänkbar tronarvinge i händelse av att Karls söner försvann från scenen. Karl Filip, Karls yngste son, skulle kunna bli aktuell om Gustav Adolf avled.

Slutligen då Gustav Adolf. Som synes var han långt ifrån självklar, men han var redan som ung omvittnat karismatisk och uppenbart väl lämpad för kungakallet.

Ärvde många fiender

När Karl IX dog i november år 1611 ärvde Gustav Adolf den svenska kronan. Men han ärvde också fiendskapen mot kusin Sigismund och krigen mot Danmark, Ryssland och Polen. Gustav Adolf var 16 år, en brådmogen tonåring, skolad till ansvar och vuxenhet. En begåvad, mångsidig men mycket ung kung.

Problemet med kungaidentiteten var nu Gustav Adolfs ständige följeslagare. Av Sigismund och hans sympatisörer titulerades Gustav Adolf aldrig kung. Han var en förhatlig uppkomling som på orättfärdig väg kommit till makten. För Sigismund var han aldrig annat än ”hertigen av Södermanland”.

Gustav Adolf måste därför, i allt han företog sig, motivera sin rätt till kronan och hela tiden sträva efter att stärka sin maktställning. Han måste visa att han var den ende, av Gud utvalde, rättmätige kungen av Sverige.

Metoden blev att bygga upp en glänsande yttre fasad som vittnade om makt och storhet. Men också att genom storslagna handlingar och auktoritära beslut visa världen sin kraft. Genom att uppträda som en kung och omge sig med de rätta attributen skulle Gustav Adolf också bli erkänd som kung.

De stora svenska örlogsskeppen som seglade på Östersjön var effektiva förmedlare av budskapet om den svenske kungens och det svenska rikets storhet. Gustav Adolf insåg vikten av en stark flotta, både ur militärstrategisk och maktpolitisk synvinkel. Han satsade stort på en modernisering av den svenska flottan och många nya skepp byggdes under Gustav Adolfs tid.

Vasa ett magnifikt bygge

På skeppsgården i Stockholm byggdes landets största skepp. Det skulle förses med 64 kanoner, fördelade på två batteridäck. Det skulle smyckas från för till akter med flera hundra skulpturer, konstfullt utförda av bildhuggare från Tyskland och Holland och målade i klara lysande färger.

Skeppet skulle få en praktfull fasad som förhärligade den svenske kungen och det svenska riket. Akterspegeln skulle förses med en skulptur avbildande en mycket ung Gustav Adolf omgiven av två gripar som håller den kungliga kronan ovanför hans huvud. Detta är bilden av den utkorade efterträdaren till Karl IX, en strålande propagandabild, ett starkt kort i Gustav Adolfs personliga kamp mot Sigismund och ett budskap som grannländerna runt Östersjön knappast skulle kunna missförstå.

Gustav Adolf strävade mycket med vetet efter att utvidga, stärka och manifestera sin och Sveriges maktposition. Att bli accepterad och respekterad som kung av de etablerade europeiska kungahusen var för detta syfte nödvändigt – inte minst gällde det relationerna till Danmark.

Visade sin styrka

Efter många år av fiendskap hade Sverige och Danmark äntligen kommit till en uppgörelse. År 1613, två år efter Gustav Adolfs trontillträde, slöts freden i Knäred med för Sverige mycket hårda fredsvillkor. För att återfå den strategiskt belägna Älvsborgs fästning, som erövrats av danskarna, måste Sverige betala en lösen på en miljon riksdaler. Summan var svindlande hög.

Med hjälp av export av svensk koppar, dyra utlandslån samt historiens hårdaste skattetryck på det svenska folket lyckades Gustav Adolf skrapa ihop pengarna inom utsatt tid. År 1619 var Älvsborgs lösen till fullo betald och Gustav Adolf hade visat den danske kungen att han var mäktig till nästan omöjliga stordåd.

Nu blev Gustav II Adolf bjuden till kung Kristian IV av Danmark för att knyta vänskapsband. Det var ett viktigt möte för den svenske kungen. Kristian var en betydande monark, en auktoritet i Europa. En redogörelse för vad som hände trycktes som ett litet häfte och kan än i dag förmedla strålglansen kring detta möte.

Det svenska följet på cirka 100 personer togs emot av danska sändebud vid gränsen mellan Småland i Sverige och Halland i Danmark. ”Med en skön och ljuvlig oration” bjöds den svenske kungen välkommen. På slätten utanför Halmstad mötte svenskarna den danske kungen med sitt följe ”och vore så väl hästar som ryttare sköne och allehanda slags fjäderbuskar beprydda”. Herrepukor, trumpeter, och ”härliga orationer” välkomnade svenskarna.

När sällskapet red in i Halmstad togs de emot av kungliga musikanter och i flera dagar roade man sig i nyfunnen broderlig enighet. ”Där till haver HKM av Danmark uti tre dagar danska frugentimber in på salen haft, var ofta blev dansat och allehanda ärafröjd uppsökt och övat.” Kungamötet avslutades med ett besök i kyrkan där hovpredikanten höll en predikan om ”fred och endräktighet”.

Gustav II Adolf var en person med starka känslor och häftigt temperament. Under sin uppväxt hade han blivit fullständigt upplyft av somliga och totalt förnekad av andra. Han var ofta arg, ibland rosenrasande. Men han var samtidigt en charmerande person som hade lätt för att skratta.

Många häftiga gräl

Ofta råkade han i konflikter av olika slag. Många gånger utväxlades en mängd ursäkter efter ett häftigt gräl, t ex då han hamnade i dispyter med sin lika temperamentsfulle yngre bror, Karl Filip. Att Gustav Adolf ständigt måste markera sin furstekompetens bidrog sannolikt till att han fattade en hel del förhastade beslut. Åtskilliga var de personer som drabbades av den kungliga onåden. Han var visserligen snar till ånger, men vad hjälpte det när örfilar redan utdelats och hårda ord redan utslungats, när dödsdomar verkställts och krig inletts.

En av de drabbade var Olof Stråle, kommendant på Älvsborgs fästning som efter en kort belägring hade fallit i danskarnas händer år 1612. Olof Stråle var vid tillfället sårad och kunde inte förhindra annekteringen. Han friades också fullständigt i den utredning som gjordes efter händelsen. Sju år senare, i mars 1619, besökte Gustav Adolf den då återerövrade fästningen. Kungen, som inte ansåg att kapitulationen varit nödvändig, greps av en häftig vrede och beslutade att en ny rannsakning skulle äga rum. I juni år 1619 dömdes Olof Stråle till döden. Han benådades till 4000 tyska mark i böter, men var därefter och framgent en bruten man.

Nils Stiernsköld, generalståthållare och riksråd, hade en påfallande yttre likhet med Gustav Adolf. Stiernsköld var också en lättsam och levnadsglad person. Ibland överskred han sina befogenheter grovt. I ett kärleksäventyr i Göteborg utgav han sig för att vara Gustav Adolf. När detta blev känt blev kungen rasande. Stiernsköld föll i den djupaste onåd och flydde utomlands.

Togs till nåder

I brev hem till sin vän Axel Oxenstierna beklagade han sig över den förlorade gunsten. ”Ach, min her Cantzler, jagh beder Cantzlern... att Cantzlern wille sigh latha min Elländighet gå till hierttatt.” Gustav Adolf var inte långsint och Stiernsköld togs snart till nåder igen.

Den unge kammarherren Erik Brorsson Rålamb föll i onåd år 1631 då han inte ville betjäna kungen och hans gäster. Orsaken var en skadad hand, men kungen betraktade det som olydnad och ansåg att Rålamb skulle arresteras. När Erik Rålamb försökte förklara sig fick han ett slag över huvudet och när han lyckades fly steg kungens ilska ytterligare. Han beordrade att Eriks far, presidenten vid Åbo tingsrätt, Bror Andersson Rålamb, skulle avsättas från sin tjänst och fråntas sina förläningar.

En spricka i fasaden

Gustav Adolf var emellertid inte bara en beräknande strateg och politiker. Att han inte alltid kunde leva upp till rollen som oomtvistlig kung visar hans djupa kärleksförhållande till Ebba Brahe. Ett tiotal brev, skrivna under åren 1613–15, har bevarat denna händelse åt eftervärlden. I dag bär historien ett skimmer av romantisk tragik, då var den föremål för politiska bedömningar på toppnivå.

Ett kungligt äktenskap var en riksangelägenhet, en politisk handling som syftade till att uppnå vissa politiska och dynastiska mål. En kung som ständigt måste hävda sin rätt till kronan kunde inte gifta sig med en adelsfröken. Hans gemål måste vara av furstlig börd.

Ebba Brahe kunde naturligtvis inte accepteras som Sveriges drottning under denna känsliga tid. Förbindelsen motarbetades därför intensivt av kungens politiskt klarsynta omgivning med änkedrottning Kristina i spetsen. Detta till trots hoppades Gustav Adolf att hans och Ebbas kärlek skulle övervinna det starka motståndet.

I sina mycket personliga brev till Ebba ber han henne upprepade gånger att stå ut ”för dens skul, som sig aldrig skal wägra för Eder döden at lida”. Till slut blev de ändå tvungna att ge upp. Till kungens stora förtret uppvaktades Ebba Brahe under våren 1615 av fältherren Jakob de la Gardie. Gustav Adolf engagerade sig i stället i det pågående kriget i Ryssland. Där, i ett fältläger, träffade han en ung holländska, Margareta Slots. Han sökte tröst och hugsvalan. Hon tjusades av hans charm och en tillfällig förbindelse resulterade i en son, Gustav Gustavsson.

Måste ha en drottning

Motvilligt insåg Gustav Adolf att ett lämpligt giftermål skulle gynna hans maktställning. En furstedotter från det protestantiska Tyskland vore särdeles lämpligt. I Berlin fanns Maria Eleonora, dotter till kurfursten av Brandenburg. Kunde Gustav Adolf förenas med henne skulle det protestantiska Europa bli betydligt starkare.

Gustav Adolf reste till Tyskland för att personligen fria till Maria Eleonora. Det dröjde emellertid innan alla inblandade parter accepterade Gustav Adolf. Både Maria Eleonoras mor, furstinnan Anna, och hennes bror, kurfursten Georg Vilhelm, motsatte sig till en början detta parti. Furstinnan Anna ändrade sig efter ett samtal med Gustav Adolf, men Georg Vilhelm, som ville ha bättre förbindelser med Polen, hade redan lovat bort sin syster till prins Vladislav. Måhända ansåg han att en polsk prins var ett mer ”passande” parti för sin furstesyster än en tvivelaktig svensk kung.

I mitten av september år 1620 lämnade Maria Eleonora Tyskland helt emot sin brors vilja och den 25 november gifte sig Gustav Adolf och Maria Eleonora av Brandenburg. Gustav Adolf hade vunnit ännu en seger.

Några år senare var Gustav II Adolf tillbaka i Tyskland. Denna gång för att ingripa i det krig mellan katoliker och protestanter som rasat på tysk mark sedan år 1618.

I sitt avskedstal till ständerna förklarade kungen att ”därtill äre vi av våre granner, förvanter och svågrer kallade att företaga detta kriget... att de förtryckte religionsförvanter måtte befrias ifrån det påveske oket”.

Var det viljan att genom kraftfulla gärningar bli allmänt erkänd som Guds utvalde konung som drev honom in i kriget? Var det nyktra säkerhetspolitiska överväganden? Eller var det så att hans djupa och innerliga protestantiska tro gjorde honom till en uppoffrande idealist? Flygblad med bilder av det räddande ”lejonet från Norden” spreds och bidrog till att hans namn förknippades med fantastiska och gudomliga egenskaper. Fanns det kanske hos Gustav II Adolf själv en övertro på den egna förmågan? Trodde han att han var osårbar?

Den 6 november 1632, på ett lerigt fält utanför staden Lützen, dog över fyra tusen soldater. En av dem var Sveriges kung.

Publicerad i Populär Historia 6/1994