Napoleons statskupp Brumairekuppen.

Napoleon Bonaparte genomförde Brumairekuppen i början av november 1799 vilken gav honom makten över Frankrike som förste konsul.

© Francois Bouchot/Versailles

Napoleon – kuppmakaren från Korsika

Napoleon Bonapartes karriär var enastående. Vid 24 års ålder blev han general, vid 30 tog han i praktiken ensam makten i Frankrike genom en statskupp.

27 september 2004 av Anders Z Sandström

Det snabba avancemanget berodde till stor del på personliga egenskaper. Napoleon hade ett fenomenalt minne, ägde förmågan att snabbt kunna bedöma en situation och beslutsamheten att satsa allt om han trodde att han kunde vinna.

Han hade också en inte obetydlig tur som ofta placerade honom på rätt plats vid rätt tillfälle. Han ansåg själv att han skyddades av sin lyckliga stjärna.

Men det var nära att han inte ens skulle ha blivit fransman. Napoleon föddes i Ajaccio på Korsika den 15 augusti 1769 och året dessförinnan hade Frankrike tagit över ön från Genua. Efter ett års studier vid École Militaire i Paris blev han officer i september 1785. Han skulle dock under de kommande åren, också efter det att revolutionen brutit ut, komma att tillbringa mer tid på Korsika än vid sitt regemente. Så småningom kom han i konflikt med öns separatister och var 1793 tvungen att fly till Frankrike med hela sin familj.

Napoleon slog ner vendémiareupproret

I Toulon hösten 1793 utmärkte han sig militärt för första gången och det var också där han mötte Paul Barras, en kontakt som skulle visa sig avgörande för den fortsatta karriären. Bonaparte utnämndes till brigadgeneral i december samma år och råkade befinna sig i Paris i oktober 1795 när Barras och regeringen behövde någon som kunde slå ner det rojalistiska vendémiaireupproret. 

Som så många gånger senare under sin karriär såg Napoleon då möjligheterna till vinst genom att gripa chansen och slå till snabbt och effektivt. Han rensade Paris gator från rojalister med sina kanoner och kallades Général Vendémiaire av de regeringstrogna. Den ambitiöse officeren från Korsika hade tagit steget ut ur anonymiteten.

Som tack för hjälpen utnämndes Napoleon till chef för Italienarmén. Fälttåget i Italien 1796–97 utvecklades till en enda lång rad av segrar – och plundringar. Pengar, konstverk och andra tillgångar skickades i ändlösa karavaner till regeringen i Paris. Österrike tvingades till fred på Napoleons villkor och han blev Frankrikes store segerrike hjälte.

Fälttåget till Egypten

Den 19 juni 1798 seglade Napoleon i spetsen för en fransk armé till Egypten för att skära av Storbritanniens kontakt med Indien. Han sände hem glansfulla – och genomfalska – rapporter om franska framgångar. Hela fälttåget var i själva verket ett fiasko.

Den nya konstitutionen, direktoriet, som etablerats 1795 med fem direktorer och två kamrar – de femhundrades råd och de äldstes råd – fungerade inte som det var tänkt. Upproren och kupperna avlöste varandra och många ville mot slutet av seklet skrota den helt och hållet. Inbyggda spärrar gjorde dock att en förändring inte lagligen kunde åstadkommas på kortare tid än nio år. Lösningen låg i en statskupp.

En av dem som noggrant studerade detta problem var abbé Emmanuel-Joseph Sieyès, 1789 författare till pamfletten ”Vad är tredje ståndet?”. Han var dock medveten om att han måste ha trupperna i Paris med sig om han skulle lyckas. Därför såg han sig om efter en general som var kraftfull nog att kunna genomföra uppdraget, men inte tillräckligt politiskt ambitiös för att vilja ta över själv. Han sökte ”ett svärd” som han själv uttryckte saken. Han fastnade för Bonaparte.

Brumairekuppen 1799

Napoleon lämnade i hemlighet Egypten och kom till Paris i mitten av oktober. De två började genast planera kuppen i detalj. Napoleons yngre bror Lucien, som vid denna tid lämpligt nog var talman i den ena kammaren, de femhundrades råd, deltog också.

Kuppen måste ges ett sken av laglighet. Man skulle för råden och direktoriet förespegla att en jakobinsk kupp var omedelbart förestående och att det därför var nödvändigt att vidta extraordinära åtgärder. Steg nummer ett i kuppen var att flytta förhandlingarna utanför Paris.

Tidigt på morgonen den 18 brumaire (revolutionskalenderns datum motsvarade 9 november) sammankallades de äldre till ett extra möte. Talmannen förklarade att en jakobinkupp var förestående och man beslöt därför att samlas nästa dag i slottet Saint-Cloud, samt att utnämna Bonaparte till befälhavare för de militära styrkorna i Parisområdet.

FÅ SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Steg nummer två var att förmå direktorerna att avgå för att därmed skapa en situation där statsledningen upphört att fungera. Några placerades i husarrest, andra avgick och därmed var allt klart för steg nummer tre, den 19 brumaire.

Kuppmakarnas idé var att föreslå råden att ersätta direktoriet med en provisorisk regering i avvaktan på en ny konstitution. Först skulle ett konsulat om tre personer väljas. Därefter skulle de lagstiftande råden avgå efter att ha utsett två kommissioner med uppgift att utarbeta en ny konstitution i samråd med konsulerna. Till slut skulle denna nya konstitution underställas folket i en omröstning.

Napoleon tappade humöret

De femhundrades råd började dock med att ställa besvärliga frågor om den påstådda jakobinkuppen. Efter några timmar förlorade Napoleon tålamodet och stormade in till de äldre. De ställde frågan om bevarandet av konstitutionen varefter han helt tappade fattningen, började tala osammanhängande och var tvungen att föras ut av sina egna för att inte förvärra saken ytterligare. Han trängde då i stället in till de femhundra där tonen nu blev aggressiv och röster höjdes för att han skulle ställas utanför lagen.

Utrymde de båda råden

Eftersom detta innebar att han enkelt skulle kunna dömas till döden, lämnade han hastigt också denna församling tillsammans med brodern Lucien och situationen var under några ögonblick högst förvirrad. Utanför fanns trupper på plats. De fick nu order att föra ut ledamöterna från båda råden och genomförde sitt uppdrag så hårdhänt att många hoppade ut genom fönstren och försvann springande ut i den nu kvällsmörka slottsparken.

Efter några timmar lyckades Napoleon och Sieyès samla ett antal ledamöter till en extra session och fick nu igenom det avsedda beslutet att mötas sex veckor senare då femtio delegater skulle ha utarbetat ett förslag till ny konstitution. Napoleon, Sieyès och Ducos valdes till tillfälliga konsuler. 18–19 brumaire var över – och därmed även direktoriet.

Napoleon orkade dock inte vänta på de två kommissionernas arbete utan kallade dem helt enkelt till sig och bad dem godkänna hans eget förslag, vilket de också gjorde. Inte heller folkomröstningen ville han vänta på. Den 15 december förklarades den nya konstitutionen vara gällande, fem veckor efter brumairekuppen.

Napoleon förste konsul

Konstitutionen av år VIII, som den kallades, baserades i princip på allmän rösträtt för män. Men det rörde sig endast om indirekta val i flera omgångar till den lagstiftande församlingen och statsrådet. Den exekutiva makten tillkom de tre konsulerna, av vilka en skulle vara förste konsul och ha makten.

Samma kväll som Bonaparte såg till att konstitutionen godkändes valdes han till förste konsul. Maktövertagandet var ett faktum.

Frankrike byggdes nu upp till en centraliserad militär- och polisstat. La Grande Armée blev inom kort världens största och polisen organiserades, under Fouché, med hemliga agenter och censur. Oppositionen – både rojalister och jakobiner – rensades ut med några snabba aktioner under konsulatets första år.

Den nya konstitutionen blev mest en dekorativ fasad och i praktiken kom Napoleon att ha full kontroll över statsapparaten.

Bestående förändringar i förvaltningen

Napoleon använde de första åren av konsulatet till att genomföra en mängd reformer. Förvaltningen omorganiserades och ställdes nu helt under statens kontroll genom inrättandet av prefekten som högste ämbetsman i departementen. Dessa regler gäller ännu i dag liksom många andra av de förändringar som tillkom under denna tid.

Det som för eftervärlden kanske haft den största betydelsen är det lagstiftningsarbete som brukar kallas Code Civil eller Code Napoléon.

De franska lagarna varierade före revolutionen starkt i olika delar av landet och hade efterhand blivit en svårgenomtränglig djungel av bestämmelser. Under revolutionen tillsatte konventet en kommitté under Jean-Jacques Cambacérès ledning. En ny kommitté, nu under Jean Étienne Portalis, tillsattes efter brumairekuppen och fullbordade ett utkast byggt på Cambacérès arbete. Det var nu som Napoleon kom in i diskussionen och delvis påverkade resultatet på ett betydande sätt.

Kvinnans ställning försämrades

Detta gäller i hög grad avsnittet om familjen och kvinnans ställning. Författaren Simone de Beauvoir har hävdat att Napoleon försenade kvinnans frigörelse med ett sekel. Den starka position som kvinnan i Frankrike haft under ancien régime – man har ju till och med talat om 1700-talet som kvinnans sekel i Frankrike – förändrades nu radikalt. Napoleon tyckte inte om att kvinnor lade sig i männens värld och han tyckte inte om, eller var rädd för, starka kvinnor.

Kvinnan ställdes nu helt under mannens förmyndarskap; hon hade ingen del i gemensam egendom, förbjöds att ge bort, sälja eller pantsätta och kunde köpa endast med sin mans godkännande. Också barnen stod helt under faderns kontroll. Det har sagts att det inte var drottning Victoria som förde fram de viktorianska idealen, det var Napoleon. Code Civil blev lag 1804 och följdes snart av nya kodifieringar av köprätten, straffrätten och processrätten.

År 1810 stod Napoleon på höjden av sin bana och Frankrike dominerade större delen av Europa. Kriget mot Spanien var det första större misstaget och fälttåget mot Ryssland var början till slutet för det franska väldet.

Napoleon på Elba och Sankt Helena

Motståndarna enades i allianser och koalitioner och våren 1814 var Napoleon tvungen att abdikera och förvisades till ön Elba i Medelhavet. Han återkom dock ett år senare och lyckades fördriva den återupprättade kungamakten, stampa fram ytterligare en armé, för att till slut förlora det sista slaget vid Waterloo.

Han fördes till ön Sankt Helena i Sydatlanten där han avled 5 maj 1821.

Napoleon dominerade efter brumaire helt sin samtid och förstod med sitt sinne för marknadsföring och kommunikation att det gällde att framställa sig själv i sympatiskt ljus också inför eftervärlden.

Han dikterade på Stankt Helena sina ”memoarer” för sin sekreterare Emmanuel de Las Cases. ”Le Mémorial de Sainte-Hélène” publicerades i Frankrike 1823. Napoleon framställde sig där som den som förde den franska revolutionens ideal om frihet, jämlikhet och broderskap ut över världen och menade att det var hans fiender som tvingat honom till krig.

Omfattande Napoleonlitteratur

Hans kropp fördes 1840 från Sankt Helena till Paris och gravsattes i Invaliddomen. Sedan dess har diskussionen om Napoleon förts och förs fortfarande med stor iver. Napoleonlitteraturen omfattar flera hundra tusen titlar. Än i dag publiceras dussintals böcker varje år, Napoleonsemiarier ordnas och Napoleonsällskap och Napoleoninstitut finns över hela världen.

För den som vill närma sig detta gigantiska forskningskomplex kan två introduktionsverk rekommenderas. Den holländske historikern Pieter Geyl publicerade 1965 (1967 i svensk pocketupplaga) Napoleon – hjälte eller tyrann? Boken är en historiografisk översikt över litteraturen från 1800-talets början fram till mitten av 1900-talet. Den franske historikern Jean Tulards Napoléon ou le mythe du sauveur (1987) är en detaljerad genomgång av ett stort antal områden inom Napoleonforskningen.

Napoleon är utan tvekan en av historiens mest kända personer. Han är också en av de mest omdiskuterade. På baksidan av Pieter Geyls bok kan man läsa: ”Vem var Napoleon? En maktlysten tyrann, en människoföraktare, en exotisk korsikan, en fullblodsegoist? Eller är han den som inför Europa förkunnar den franska revolutionens principer, räddaren av Frankrikes ära och storhet, den som reser ett rike ur kaos?”

Kanske var han både och?

Publicerad i Populär Historia 10/2004

Fakta: Napoleons liv i årtal

  • 1769 Napoleon föds 15 augusti i Ajaccio på Korsika.
  • 1785 Napoleon avlägger officersexamen vid École Militaire i Paris.
  • 1793 Familjen Bonaparte tvingas fly från Korsika i mars. Napoleon utmärker sig vid belägringen av Toulon i augusti–september. Utnämns till brigadgeneral 22 december.
  • 1795 Slår ner Vendémiaireupproret i Paris i oktober.
  • 1796 Gifter sig med Joséphine de Beauharnais.
  • 1797 Slaget vid Rivoli 14 januari, under fälttåget i Italien. Fredsfördraget i Campo Formio med Österrike 17 oktober.
  • 1798 Napoleons armé seglar till Egypten i maj.
  • 1799 Åter i Paris i oktober. Brumairekuppen 9–10 november.
  • 1800 Nya konstitutionen och konsulatet bekräftas vid folkomröstning. Napoleon går över Alperna i maj. Slaget vid Marengo 14 juni. Napoleon utsätts för bombattentat 24 december.
  • 1801 Konkordatet med påven 15 juli.
  • 1802 Freden i Amiens med England i mars. Hederslegionen instiftas i maj. Napoleon konsul på livstid.
  • 1804 Hertigen av Enghien avrättas. Code Civil blir lag. Napoleon kröns till fransmännens kejsare 2 december.
  • 1805 Slagen vid Trafalgar 21 oktober och vid Austerlitz 2 december.
  • 1806 Kontinentalsystemet beslutas i Berlin.
  • 1807 Fördrag i Tilsit mellan Frankrike, Ryssland, Preussen 7–9 juli.
  • 1808 Napoleon möter tsar Alexander i Erfurt.
  • 1809 Slaget vid Wagram 5–6 juli. Napoleon skiljer sig från Joséphine.
  • 1810 Napoleon gifter sig med Marie-Louise av Österrike.
  • 1811 En son, »Kungen av Rom», föds.
  • 1812 Sjätte koalitionen mellan Ryssland, Sverige, England och Spanien bildas. Slaget vid Borodino 7 september. Napoleon går in i Moskva 14 september.
  • 1813 Slaget vid Leipzig 16–19 oktober.
  • 1814 Napoleon abdikerar villkorslöst 6 april. Landstiger på Elba 4 maj. Joséphine dör på Malmaison 29 maj.
  • 1815 Napoleon seglar från Elba 25 februari och anländer till Paris 20 mars. De Hundra Dagarna inleds. Slaget vid Waterloo 18 juni. Andra abdikationen 22 juni. Napoleon förs till St Helena.
  • 1821 Napoleon dör på St Helena 5 maj.
  • 1840 Napoleons kvarlevor förs till Paris och gravsätts i Invaliddomen.

Publicerad i Populär Historia 10/2004

Kanske är du intresserad av...

Läs också