Napoleon – slagfältets revolutionär

Napoleon Bonaparte betraktas som en av världens största fältherrar. En del av ryktet bottnar i att han var en skicklig propagandist, som gärna blåste upp sina framgångar och lät motgångarna glömmas bort, men han utkämpade också sextio slag och gick segrande ur de flesta.

28 september 2004 av Ulf Sundberg

Studierna av Napoleon på slagfältet delas oftast upp i två delar: hans uppgång och hans fall. Uppgången har förklarats på åtskilliga sätt. De vanliga framgångsfaktorerna fanns där, han hade intresserat sig för militära frågor sedan barnsben, flitigt studerat tidigare fälttåg och han arbetade alltid hårt. ”Arbetet är mitt element”, förklarade Napoleon en gång och han kunde med sin nervösa energi vara verksam dygn i sträck. Bland de personliga egenskaper som lyfts fram för att förklara Napoleons militära framgångar är hans extremt goda minne och matematiska läggning. De personliga färdigheterna var dock inte vad vi förväntar oss av en stor fältherre, han var till exempel inte någon särskilt god ryttare.

Napoleon hade en annan för en militär ledare viktig förmåga, han fick sina soldater att följa honom. Han kunde alltid slå an rätt sträng för att få sin armé att kämpa vidare och han var noga med att få männen i ledet att känna samhörighet med honom. Napoleon lade alltid vissa soldater på minnet och kunde vid inspektioner flera år senare komma med en personlig kommentar till dessa, något som naturligtvis var mycket uppskattat. Han kunde också adla en soldat i ledet för tapperhet om moralen behövde höjas. Napoleon var till skillnad från många chefer på fiendesidan väl medveten om att stridsmoralen ofta avgjorde ett slag.

En viktig faktor för framgången var att Napoleon fick överta en effektiv krigsmakt när han 1799 började leda Frankrike. Den franska revolutionen hade skapat en ny typ av armé med värnpliktiga som stred för en idé. Den franske soldaten var ingen legoknekt utan en person som kämpade mot den gamla politiska ordningen i Europa. Med en ny typ av armé krävdes en ny taktik. Veteranerna i armén bildade en gles skärm framför fienden, som störde denna med eldgivning och försvårade all fientlig spaning. Bakom skärmen ställde de mindre erfarna soldaterna upp i långa kolonner. När dessa kolonner anföll de traditionellt stridande arméernas linjer kunde de ofta vinna slaget.

Napoleons största intresse var inte det exakta uppträdandet på slagfältet; den frågan överlät han oftast till sina underlydande chefer som över tiden kunde variera de taktiska koncepten något. Napoleon var slagfältets strateg. Han funderade över hur man skulle röra arméerna för att vinna avgörande segrar och därmed slå ut nationer ur de koalitioner som bildades mot honom. I den processen hade han ett par ledstjärnor: snabbhet och överraskning. Med sin snabbhet kunde Napoleon ofta ställa sin motståndare inför lokalt överlägsna styrkor och därmed säkra segern.

För att snabbt och flexibelt kunna förflytta stora styrkor marscherade Napoleons arméer alltid uppdelade i kårer. En armékår kunde omfatta till exempel 30 000 man och var en armé i minatyr med infanteri, kavalleri, artilleri och ingenjörer. En armékår stod under befäl av en av hans marskalkar. Systemet medgav till exempel att han 1805 kunde marschera med 210 000 man, något som tidigare ansetts otänkbart. En viktig del i rörligheten var att Napoleons arméer levde på de tillgångar som fanns längs marschrutten. Man kunde därmed undvika att saktas ned av långa kolonner, lastade med förnödenheter. Nackdelen var att civilbefolkningen ofta blev lidande, vilket skapade ett hat mot fransmännen och deras krigsmakt.

Kårerna fick inte sprida sig mer än att det låg en till två dagars marsch mellan dem. På så sätt kunde man alltid understödja varandra. Napoleon var mästare i denna hantering och snabbheten medförde också att han oftast kunde välja plats för slaget.

En viktig del i marscherna var att alltid ha kavalleriavdelningar framför armén. Kavalleriet hindrade fiendens spaning och bidrog till överraskningen. Om en fiende gick i strid med en armékår fick denna fiende normalt se sin motståndare växa allt eftersom slaget fortgick och fler armékårer tillstötte.

När slaget väl hade inletts var Napoleon en mycket aktiv och effektiv ledare. Han hade också förmågan att bli som bäst när slaget var som mest kritiskt och reagerade alltid snabbt och beslutsamt i stridssituationer, vilket är mer än vad man kan säga om många av hans motståndare.

Napoleon hade ingen standardmetod för att vinna ett slag. Han yttrade en gång att ”först måste fienden dras in i strid, och sedan får man se vad som skall göras”. Ett par modeller syns dock tydligt. Napoleon använde gärna den klassiska flankstriden, där en så liten styrka som möjligt uppehöll fiendens center medan så starka styrkor som möjligt anföll fiendens flanker och avgjorde slaget. Han kunde också sträva efter att med ett förkrossande anfall mot centern dela fiendens armé i två styrkor och sedan anfalla de isolerade delarna.

En annan faktor som inte kan bortses från i samband med Napoleons framgångar är det franska artilleriet. Han använde detta vapen på ett mycket framgångsrikt sätt. Den franska armén hade alltid artilleri i främsta linjen, vilket ofta fick förödande effekter för motståndaren.

Med sin naturbegåvning för att vinna slag stred han framgångsrikt mot österrikarna i Italien i början av karriären. Under sin egyptiska expedition vann han fältslagen, men hamnade i en långsiktigt hopplös situation när Nelson besegrade den franska flottan strax efter hans ankomst.

Efter återkomsten till Frankrike blev han nationens ledare och kunde besegra Frankrikes fiender i en lång serie slag, med Austerlitz, Jena och Wagram som de mest kända. Efter dessa framgångar gjorde han två stora misstag. Napoleon lät Frankrike bli engagerat i ett blodigt gerillakrig i Spanien och han anföll Ryssland. Spanien och Ryssland passade inte Napoleons krigföring.

I Spanien lät sig gerillan inte besegras i fältslag och i Ryssland gjorde de stora avstånden hans strategiska snabbhet ointressant.

Det spanska företaget skulle visa sig ha ytterligare en katastrofal effekt för Napoleon. Storbritannien sände en hjälpkår under befäl av Arthur Wellesley, senare hertig av Wellington, till Spanien. Under sina strider med franska förband utvecklade han en taktik för att neutralisera effekten av fransmännens anfall. Han ställde upp sina styrkor bakom sluttningar och undgick därmed det farliga franska artilleriet samt de besvärande infanteriskärmarna.

När väl de franska kolonnerna ryckte fram anföll de blindo och blev oftast överraskade av det brittiska infanteriet, som med eldgivning och bajonetter drev fransmännen på flykten.

Efter att ha förlorat cirka en halv miljon soldater i Ryssland började Napoleons nedgång. De stora europeiska makterna enade sig åter mot Frankrike och anföll. Napoleon lyckades besegra sina motståndare vid bland annat Lützen, Bautzen och Dresden, men segrarna var nu svårare att vinna. ”De här djuren har lärt sig något”, uttalade en irriterad Napoleon efter slaget vid Lützen.

Det var inte bara att Frankrikes fiender hade lärt sig nya sätt att strida, motståndarnas soldater var nu också bättre motiverade och inspirerade av patriotiska känslor som väckts under den franska dominansen. Ett annat problem var att Napoleon själv och hans ledning hade börjat fallera. Redan under det stora slaget vid Borodino, där fransmännen knappt besegrade ryssarna, hade Napoleon börjat göra misstag. Artilleriet hade genom illa genomfört stabsarbete placerats utanför effektiv räckvidd och misstaget fick passera. Tidigare skulle Napoleon omedelbart ha sett ett sådant fel i planeringen. Inte bara kejsaren själv utan också hans marskalkar började visa tecken på utmattning efter många års krig.

Ytterligare ett faktum som bidrog till Napoleons första fall var den stora förlusten av hästar i Ryssland. Manskap gick att ersätta, men Napoleons beridna styrkor var nu svaga, och den viktiga kavalleriskärmen som försvårade fiendens spaning var inte lika effektiv som den en gång varit.

I oktober 1813 dalade Napoleons stjärna ytterligare efter att hans fiender för första gången besegrat honom vid Leipzig. Det tidigare nederlaget vid Aspern-Essling var begränsat och berodde endast på att österrikarna kunde utnyttja ett av Napoleons misstag, men nu stod det klart att fienden var stark och skicklig. Under de första månaderna 1814 blev Napoleon vitalare och ledde skickligt en försvarsstrid mot de många arméer som nu ryckte fram mot Paris. Den visade skickligheten och soldaternas vilja att försvara sitt hemland räckte dock inte. I maj 1814 var Napoleon avsatt och fred rådde i Europa.

Historien kunde ha slutat där, men Napoleon kom tillbaka för ”de hundra dagarna”. Denna period är en av de mest analyserade i krigshistorien och det finns många tankar kring vad som hände. Det står dock helt klart att Napoleon led nederlag vid Waterloo den 18 juni 1815, och med nederlaget var hans dröm om ett nytt kejsardöme krossad. Bakom Napoleons nederlag stod i första rummet Wellington och preussaren Gebhard von Blücher. Napoleon försökte tidigt i slaget dela den brittiska armén, men Wellingtons taktik och det brittiska infanteriets vägran att ge upp terräng fick det ena stora anfallet efter det andra att bryta samman. När Blücher anlände till slagfältet med de preussiska styrkorna var Napoleons öde beseglat.

Den franske kejsarens insatser som fältherre har diskuterats åtskilligt, och det sista ordet är sannolikt ännu inte sagt. Man kan dock konstatera att Napoleon revolutionerade krigföringen genom att förflytta stora styrkor snabbare än vad man tidigare ansett möjligt. Kombinationen av snabbhet och styrka möjliggjorde segrar i ett flertal slag, som ofta tvingade minst en motståndarnation till fredsförhandlingar. På detta sätt kunde fransmännen under många år kämpa mot ett flertal, på papperet överlägsna fiender, och det rykte om oövervinnerlighet som han skapade sig har en ihärdig förmåga att dröja sig kvar i våra medvetanden.

Ulf Sundberg är författare till flera militärhistoriska böcker. Hans senaste bok, som utkommer under hösten 2004, handlar dock om svenska kungligheters relationer, Kungliga släktband (Historiska Media).

Att läsa. The Campaigns of Napoleon (1966) och Napoleon’s Marshals (1987) av David G Chandler. The Wars of Napoleon (1995) av Charles J Esdaile. Napoleon and the World War of 1813 (2000) av J P Riley. Battle Tactics of Napoleon and His Enemies (1995) av Brent Nosworthy.

Fotnot. Nyligen utkom Herman Lindqvists biografi Napoleon (Norstedts). Se intervju på sidan 7 i detta nummer.

Publicerad i Populär Historia 10/2004

Kanske är du intresserad av...

Läs också