Slaget vid Wagram 1809
Vid Wagram i Österrike stod i juli 1809 Europas dittills största drabbning, med över 340 000 stridande. Napoleon vann slaget, men till ett så högt pris att det förebådade kejsardömets undergång.
I drygt femton år hade de franska arméerna, i kölvattnen av 1789 års revolution, allt effektivare bekämpat sina motståndare på Europas slagfält. I tolv av dessa år hade de letts av Napoleon Bonaparte, från 1804 Frankrikes krönte kejsare och den europeiska kontinentens till synes ohotade härskare.
Två stora koalitioner av fientliga stater, med Storbritannien och Österrike i ledande positioner, hade misslyckats med att slå ned först den franska revolutionen, sedan den franska republikens territoriella expansion och export av de revolutionära idéerna. Endast när den franska armén år 1798 lämnade den europeiska kontinenten för ett fälttåg till Egypten slutade det hela med förlust.
Kapitulation inför övermäktiga britter blev också den enda utvägen för en mindre fransk expeditionskår som samma år landsteg på Irland. Den brittiska flottans seger över den förenade fransk-spanska vid Trafalgar 1805 bidrog aktivt till att Napoleon senare samma år avblåste de långt gångna planerna på en storskalig invasion av den brittiska huvudön.
År 1801 slöt Frankrike fred med Österrike och 1802 undertecknade britter och fransmän ett fredsavtal i Amiens. De många åren av krig i spåren av den franska revolutionen tycktes äntligen vara slut och i de inblandade länderna hälsades freden med tacksamhet i breda folklager.
Men redan 1803 bröt det brittisk-franska kriget ut igen och två år senare anslöt sig Ryssland och Österrike till det brittiska lägret. Efter flera stora franska segrar tvingades österrikarna till en hård fred och ryssarna drog sig ur kriget. Året efter, 1806, slöt sig stora delar av staterna i västra Tyskland samman i det franskvänliga Rhenförbundet och samma år lade den siste tyskromerske kejsaren, Frans, ned kronan. Nu var Napoleon Europas ende kejsare, vid sidan av Rysslands tsar Alexander. Den 27 oktober 1806 intog franska trupper Berlin. Napoleon syntes vara oövervinnerlig.
Under 1807 krossades förenade preussisk-ryska styrkor innan franska trupper samma år ockuperade det brittiskvänliga Portugal. 1808 ockuperades även Spanien. En stor fransk armé slog 1808 ner ett spanskt uppror; nu stod Napoleon på höjden av sin makt. Men när folkresningen i Spanien år 1809 blommade ut för fullt lockade detta Österrike att försöka ta revansch.
Den 10 april 1809 gick ärkehertig Karl över floden Inn och avancerade in i Bayern med 170 000 österrikiska soldater. Han uppmanade alla tyskar att förena sig med honom. De som först hörsammade lockropen var tyrolarna. Under ledning av värdshusvärden Andreas Hofer anslöt de sig till sina forna herrar österrikarna och gjorde uppror mot den bayerska överheten, Napoleons allierade.
Två franska arméer under marskalkarna Davout och Masséna skyndade till Bayerns bistånd och i fyra slag i slutet av april besegrades österrikarna. Ärkehertig Karl drog sig tillbaka mot Böhmen efter att ha förlorat 40 000 man – nästan en fjärdedel av sin armé. Fransmännen följde efter och den 13 maj 1809 intog franska trupper Wien. Nu väntade uppgörelsen vid Wagram.
Efter den franska ockupationen av Wien i maj hade Napoleons trupper lidit nederlag i slaget vid Aspern-Essling alldeles öster om staden den 21–22 maj. Det bakslaget tvingade Napoleon att dra tillbaka sina trupper till ön Lobau och Donaus södra strand för att omgruppera. Men en tur i oturen var att den österrikiske överbefälhavaren ärkehertig Karl inte förmådde fullfölja sin framgång.
Istället gavs Napoleon sex veckor för att dra samman förstärkningar, främst från Italien. I början av juli hade den franske kejsaren fått ihop 188 000 franska och allierade soldater med 500 kanoner i Wiens närhet.
Napoleon visade en god förmåga att lära av sina tidigare motgångar. I dåligt väder slogs natten mellan den 4 och 5 juli pontonbroar över Donau och till österrikarnas stora överraskning strömmade franska trupper iland på den norra stranden av floden. Här, norr om såväl floden som staden Wien, stod 155 000 österrikare med 450 kanoner. Det franska motanfallet kom vid en helt annan plats än där österrikarna väntat det.
Franska trupper drev under den 5 juli dåligt samordnade österrikiska förband norrut och västerut, och etablerade på det viset ett drygt tjugo kilometer brett brohuvud på Donaus norra strand. Dagen slutade med hårda strider i det nordligaste området där ärkehertig Karl personligen ledde de österrikiska reservgrenadjärerna i intensiva försök att hejda den franska framryckningen.
Inför nästa dag, den 6 juli, var Napoleons främsta bekymmer hur han skulle kunna få ett avgörande till stånd innan ärkehertig Johans 12 500 österrikare, som stod nära Pressburg (Bratislava), hann anlända till slagfältet norr om Wien.
Den dagen inleddes med ett österrikiskt angrepp som slog ut Jean Baptiste Bernadottes (sedermera den svenske kungen Karl XIV Johan) sachsiska kår. Bernadotte sändes av Napoleon från slagfältet i vanära medan marskalken Davout inledde ett franskt anfall mot österrikarnas vänstra flank. På fransmännens högra flank pressade ärkehertig Karls trupper på.
Österrikarnas anfallslusta överraskade fransmännen och ett tag syntes förbindelsen till Donau vara hotad, men franska motåtgärder säkrade de bakre linjerna. Istället var det Davouts anfall som började pressa tillbaka delar av de österrikiska styrkorna. När sedan det franska kejserliga gardet, efter en stormeld från 112 kanoner, stormade framåt förmådde österrikarna inte hålla emot.
Ärkehertig Karls armé klövs i två delar och därmed var i praktiken slaget förlorat för österrikarna. Ärkehertig Johans förstärkningar på 12 500 man hann inte fram i tid. När de söderifrån nådde slagfältet vid fyratiden på eftermiddagen den 6 juli fann de att platsen redan var förlorad för de österrikiska styrkorna. Striderna hade rört sig över ett flera kvadratkilometer stort område, men i centrum av de österrikiska ställningarna låg byn Deutsch-Wagram, som därmed fick ge namn åt hela slaget.
Mannen som planerade den franska övergången av Donau i slagets inledningsskede, marskalken Berthier, utnämndes efter segern av Napoleon till prins av Wagram. Ärkehertig Karls styrkor hade förlorat 40 000 man och 20 kanoner. Totalt stupade, sårades och tillfångatogs nära 80 000 av de 340 000 deltagande soldaterna. Såväl antalet deltagare som förlusterna överskred dem vid Borodino 1812 och Waterloo 1815. Bara vid Leipzig 1813 skedde en större sammandrabbning med större förluster än vid Wagram.
Endast några dagar efter slaget, den 11 juli 1809, slöts vapenstillestånd och den 10 oktober undertecknades freden på slottet i Schönbrunn. Den var en katastrof för Österrike som förlorade ett landområde stort som Island (större än det nuvarande Österrike) med 3,5 miljoner invånare: områdena i Dalmatien och Kroatien övergick i fransk ägo, Salzburg och Berchtesgaden tillfördes Bayern, medan Västgalizien och Krakow blev en del av det franska lydriket Storhertigdömet Warszawa. Ryssland, slutligen, kapade åt sig en del av Östgalizien. Österrike tvingades dessutom betala skadestånd, drastiskt skära ned sin krigsmakt och avbryta alla diplomatiska förbindelser med Storbritannien.
Frankrike och dess kejsare Napoleon stod på höjden av sin makt, men slaget vid Wagram var en oerhört dyrköpt seger med tjugoprocentiga förluster för den franska armén. Det visade att motståndet i Europa mot Napoleons herravälde hårdnade. Bara tre år senare, år 1812, kom den stora katastrofen med Napoleons misslyckade ryska fälttåg, då även österrikiska hjälptrupper medverkade på fransmännens sida. 1813 deltog Österrike i den koalition som 1814 tvingade Napoleon i landsflykt. År 1815 krossades slutligen Napoleons välde vid Waterloo. Slaget vid Wagram var, med sina stora franska förluster, ett första viktigt steg på vägen mot Waterloo, även om Europa år 1809 inte kunde förutse detta.
En formidabel motståndare
Den österrikiske fältmarskalken Karl (1771–1847) var inte bara kejsaren Leopold II:s tredje son och bror till hans efterträdare Frans I, utan framförallt Österrikes ledande militäre befälhavare i krigen mot Napoleon. Redan 1792 upplevde den då drygt 20-årige Karl krigets verklighet och hans försvar av de österrikiska intressena i Nederländerna gjorde honom 1796, som 25-åring, till fältmarskalk.
I de följande fälttågen vid Rhen och i Norditalien visade han stor förmåga att bjuda fransmännen motstånd, även om det inte räckte för att hejda Napoleons anlopp. Efter det katastrofala nederlaget vid Austerlitz ledde han återuppbyggnaden av den österrikiska armén.
