Presidentmakten föddes med franska revolutionen: Kejsaren i nya kläder – presidentmaktens födelse

President är någon som ”presiderar” (av latinets praesideo), som sitter främst, som för ordet. I politiska sammanhang menar vi med president i allmänhe

9 januari 2002 av Göran Rystad

President är någon som ”presiderar” (av latinets praesideo), som sitter främst, som för ordet. I politiska sammanhang menar vi med president i allmänhet statschefen i en republik, den ställning monarken har i ett kungadöme. Om ett land har en monark eller en president säger i sig ingenting om maktförhållandena. En president kan ha rent ceremoniella funktioner, som i Tyskland, eller ha betydande makt, som i Frankrike, USA och till helt nyligen också Finland. Det finns också exempel på presidenter som haft närmast diktatoriska maktbefogenheter. På samma sätt fanns framför allt under 1600- och 1700-talen kungliga envåldshärskare, medan nutidens konstitutionella monarker i regel helt saknar egentlig makt.

Den monarkiska principen dominerade i stort sett fram till slutet av 1700-talet. Ett undantag var Nederländerna, där under hela 1600-talet en maktkamp pågick mellan huset Oranien med anhängare och republikanerna som representerade köpmannaeliten. England hade ett kort mellanspel utan kung under 1650-talet, då monarkin avskaffades och den unga republiken styrdes av ett statsråd dominerat av arméofficerare. I realiteten kom makten att ligga hos protektorn, Oliver Cromwell. En återgång till monarkin skedde dock redan 1660.

Franska revolutionen kom att betyda något betydligt mer genomgripande. Ytligt sett kan det tyckas finnas en parallell mellan England och Frankrike. 1649 avrättades den engelske kungen Karl I och 1660 var Karl II och monarkin tillbaka. 1793 avrättades den franske kungen Ludvig XVI och elva år senare satte Napoleon Bonaparte kejsarkronan på sitt huvud. Likheten är emellertid skenbar. Napoleons legitimitet var revolutionär, den verkliga återgången till monarkin kom efter hans fall.

Franska revolutionen tog sin början i juni 1789, men först den 21 september 1792 avskaffades kungadömet och proklamerades republiken. Det var den första åtgärd som vidtogs av det nyvalda nationalkonventet. Ludvig Capet, som den avsatte Ludvig XVI kallades, dömdes till döden och avrättades i januari 1793. Ett par skräckfyllda år av maktkamp mellan olika revolutionära falanger följde.

I maj 1795 upplöstes nationalkonventet och en ny författning infördes. Det blev nu närmast fråga om en borgerlig ledning, stödd av armén. I spetsen för styrelsen ställdes direktoriet med fem medlemmar. Hotet kom dels utifrån, där det revolutionära Frankrike kämpade mot formidabla motståndare – bland annat England, Ryssland och Österrike – dels från kontrarevolutionära krafter, som växte sig allt starkare. Ständiga konflikter, krigströtthet, leda vid ineffektivitet och godtycke bäddade för en ny omvälvning. Direktoriet störtades i november 1799 och ersattes av två konsuler. Även den lagstiftande församlingen ombildades. I själva verket rörde det sig nu om en militärdiktatur maskerad i republikanska former, och makten hamnade hos förste konsuln Napoleon Bonaparte, den klarast lysande stjärnan bland revolutionshärarnas unga generaler. År 1802 genomdrev Bonaparte att han utsågs till förste konsul på livstid, och den 2 december 1804 kröntes han med påvens medverkan till kejsare i Notre Dame. Drygt ett decennium senare kom Waterloo och bourbonkungen Ludvig XVIII sattes på tronen.

Franska revolutionens idéer levde emellertid kvar och i februarirevolutionen 1848 störtades monarkin igen. Bakom revolutionen fanns både en borgerlig liberal opposition och en revolutionär proletär rörelse. Besvikelse över att kungadömets störtande inte innebar att arbetarnas villkor förbättrats ledde i juni till ett revolutionärt uppror i Paris, ett uppror som kvävdes i blod. I november 1848 antogs en ny författning med en president vald på fyra år och en nationalförsamling med en kammare. Till president valdes en brorson till kejsar Napoleon, Ludvig Napoleon Bonaparte, som skickligt utnyttjat nostalgin från det ärorika förflutna. Andra republiken blev kortvarig. 1851 genomförde Bonaparte en statskupp som gav honom närmast diktatoriska maktbefogenheter och 1852 lät han utropa sig till kejsare under namnet Napoleon III. Den nye imperatorn flög emellertid med lånade vingar, och en gammal ämbetsman ska ha uttryckt sina känslor inför den nye härskaren med att säga att han som ung hade tjänat en levande örn – nu var det svårt att tjäna en uppstoppad.

Krimkriget och den franska inblandningen i striderna i samband med Italiens enande hade gett Napoleon III viss framgång och popularitet. Men efter 1860 gick det utför. Han gjorde ett misslyckat försök att vinna inflytande i Mexiko genom att sända dit en militär styrka och lansera ärkehertig Maximilian av Österrike som tronkandidat. Resultatet blev ett fiasko, militärstyrkan krossades och Maximilian arkebuserades. Denna prestigeförlust för kejsaren var emellertid ingenting jämfört med den han led genom det förkrossande nederlaget i fransk-tyska kriget som bröt ut 1870. Den 2 september 1870, efter några veckors krig, togs Napoleon tillfånga tillsammans med en betydande fransk armé. Två dagar senare störtades kejsardömet och för tredje gången infördes republik i Frankrike.

Den nya republiken tillkom under våldsamma paroxysmer. Våren 1871 tog revolutionära arbetare makten i Paris och inrättade den så kallade Pariskommunen. Efter blodiga strider slogs upproret ner av reguljära trupper och tusentals ”kommunarder” sköts eller deporterades.

De följande åren var oroliga med maktkamp mellan bonapartister, monarkister och republikaner. De senare segrade till sist och 1875 antogs en författning för den tredje republiken. Det innebar en på sju år vald president, med starkt begränsad makt, och ett parlament med två kamrar, senaten och deputeradekammaren. Tredje republiken kom att präglas av häftiga partistrider och täta regeringsbyten, under perioden 1870–1940 över hundra stycken. Det rådde starka motsättningar mellan ”höger” och ”vänster” och spänningarna fick näring av skandaler som Dreyfusaffären och korruptionen kring byggandet av Panamakanalen.

Efter befrielsen från Nazitysklands ockupation 1945 ställde sig generalen Charles de Gaulle i spetsen för en provisorisk regering. Följande år antogs en författning och den fjärde republiken föddes. de Gaulle trädde dock tillbaka, besviken över att han inte fått det politiska stöd han eftersträvat.

Fjärde republikens författning visade sig ha betydande svagheter. Presidentens roll var närmast ceremoniell. Den politiska tyngdpunkten låg i nationalförsamlingen, men också den parlamentariska makten visade sig ha allvarliga brister. Det blev en tid av ständiga partistrider. Skiftande koalitioner växlade vid makten och regeringarnas parlamentariska stöd var svagt. Under fjärde republikens tolv år fanns inte minde än tjugofem olika konseljpresidenter.

Kriget i Algeriet och den militärrevolt som sattes igång där i maj 1958 av högre officerare hotade Frankrike med politiskt sammanbrott. I detta läge kom Charles de Gaulle tillbaka till makten. Han bildade regering och fick utomordentliga befogenheter. En ny författning antogs i en folkomröstning med 80 procent av rösterna. de Gaulle blev 1959 femte republikens förste president.

Mandatperioden för presidenten är sju år och hans maktställning är mycket stark. Han kan bland annat upplösa nationalförsamlingen, utlysa nyval och anordna beslutande folkomröstningar. Parlamentet består av två kamrar, den direktvalda nationalförsamlingen och den indirekt valda senaten. Mandatperioden är fem år.

Presidentens dominerande roll baseras inte endast på författningen, utan är också ett resultat av de Gaulles karismatiska personlighet och väldiga auktoritet, som kom att sätta sin prägel på hans maktutövning. Utrikes- och säkerhetspolitiken blev på detta sätt mer eller mindre presidentens ensak, med begränsat inflytande för regeringen. Den franska styrelseformen brukar ibland betecknas som ”halvpresidentlig” (semi-presidential), en hybrid mellan den amerikanska, där det finns en strikt åtskillnad av den verkställande och den lagstiftande makten, och den brittiska, där premiärministern är ansvarig inför parlamentets majoritet.

Efter de Gaulle, som lämnade sitt ämbete 1969, har presidentposten i Frankrike innehafts av Georges Pompidou (1969–74), Valéry Giscard d’Estaing (1974–81) och Francois Mitterrand (1981–95). Sedan 1995 heter presidenten Jacques Chirac. Den politiska stabiliteten hos femte republiken har visat sig genom att också perioder med skilda politiska läger i presidentämbetet och regeringen har fungerat väl, om än inte helt utan gnissel.

Publicerad i Populär Historia 2/2000

Kanske är du intresserad av...

Läs också