Bönderna avgjorde demokratiseringen

Sverige, Tyskland och Frankrike är några av de länder som i dag står inför uppgiften att komma till rätta med vad som kallas det demokratiska underskottet i EU. De traditioner som finns att bygga på i dessa tre länder har inte många likheter. Det är en av de slutsatser som dragits i ett forskningsprojekt under ledning av Bo Stråth, professor i historia vid Göteborgs universitet. Demokratiseringsprocessen i Skandinavien, Tyskland och Frankrike har jämförts.

Vilka är de stora milstolparna på vägen mot demokratisering i Sverige?

– De är väl ungefär desamma i Sverige som på andra håll. De borgerliga rättigheterna kom under 1800-talets första hälft. Först i form av ett liberalt uppbrott från den äldre privilegieordningen, där allting byggde på bördsprivilegier, till äganderätt.

– Mot slutet av 1800-talet började framför allt arbetarrörelsen, men också en del borgerliga grupper och bondegrupper, att kräva ett utökat politiskt inflytande och allmän rösträtt.

– Det är alltså de två första milstolparna: först de liberala rättigheterna och sedan de politiska kraven. Rösträtten är där det stora frågekomplexet. Man säger ofta att den allmänna rösträtten infördes 1907, men det var ju bara männen som berördes. I Sverige fick kvinnorna rösträtt 1919.

– Sedan kan man tala om ett tredje steg och det var kraven på ekonomisk demokrati som växte fram under slutet av 1960- och 70-talen. Då handlade det om makten över företagen och medbestämmande.

Tysk "Sonderweg"

När man diskuterar demokratins utveckling i olika länder nämns Tysklands ”Sonderweg”. Vad innebär det?

– Man har tänkt sig att det finns någon sorts normalväg från ett feodalt agrarsamhälle, över en borgerlig liberal revolution med industrialisering, till en välfärdsdemokrati. Sedan har den tyska utvecklingen betraktats som ett slags avvikelse.

– Den tyska ”särvägen”, som ledde till en katastrof, är en lång serie sammankopplingar. Det startade med nationalismen i början på 1800-talet. Där stod man egentligen i slutet av 1700-talet på precis samma sida som den franska revolutionen. Det var alltså ett frigörelseprojekt från feodala strukturer, ett liberalt borgerligt projekt i nationens namn. Men sedan kom Napoleon och hans arméer vilka drog in över Tyskland och då framträdde en tysk nationalism som var mycket mer en vi–mot-dem-avgränsning. Man ville ta hämnd på Napoleon.

– År 1848 antogs en demokratisk författning i Frankfurt, men sedan skedde en reaktion och den folkvalda församlingen slängdes ut. Efter reaktionen 1848 gick utvecklingen ganska entydigt mot det krig som utkämpades med Frankrike 1870–71. Kejsarriket utropades och efter detta, i den konsolidering som skedde i Tyskland, blev den tyska liberalismen entydigt nationalistisk och allt smälte samman i ett nationalistiskt projekt.

– Arbetarrörelsen avskärmade sig å sin sida och vi fick ett väldigt polariserat tyskt samhälle där man inte kunde tala med varandra. Av och till kunde detta skylas över genom aggression utåt, vilket ju ofta skapar inre samling. Men hela tiden fram till 1933 så var det tyska samhället splittrat under ytan. Som en följd av att utvecklingen var så polariserad växte kraven på den totala gemenskapen desto starkare och i det sammanhanget grundlades myten om ”folkgemenskap”.

Weimarrepublikens roll

Under Weimarrepubliken 1919–33 hade man de formella förutsättningarna för en demokrati. Var det splittringen som gjorde att de formella redskapen inte räckte till?

– Särskilt vid en svensk jämförelse är det lätt att se bristen på samtal. Frånvaron av kommunikation var ödesdiger i det tyska samhället. På arbetsmarknaden växte det till exempel fram en symbol som kallades ”herre i huset”. Det hela gick ut på att krossa fackföreningarna. Det fanns även andra strategier – arbetsgivare som var mycket mer progressiva. Skillnaden mellan Sverige och Tyskland är emellertid att de arbetsgivare som ville skapa en dialog med fackföreningarna dominerade i Sverige. Inte för att de tyckte om fackföreningar, utan eftersom de ansåg att det för deras eget bästa var nödvändigt att söka kompromisser. I Tyskland dominerade dock den kompromisslösa tendensen.

– Det fanns en betydligt starkare kommunistisk strömning i Tyskland och en i motsvarande grad svagare socialdemokratisk. Om man jämför Tyskland och Sverige så framträdde samma tendenser i båda länderna, men med olika styrka. På varven i Göteborg fanns det vid sekelskiftet en ledande riktning som ville krossa fackföreningarna. Men på Kockums i Malmö ansåg man att det var utsiktslöst: ”Det är bättre att vi ser samarbete som en försäkring i händelse av konflikt. Vi får försöka tala med representanter för arbetarna.” Så växte det fram en svensk modell på det lilla planet. Sedan förflöt några årtionden och tendenserna stod i konflikt med varandra.

– Det bråkades och bökades, men kring 1930-talet kunde man i Sverige se att det vi kallar för den svenska modellen var den starkare. Ingen visste att det skulle bli så. Sveriges arbetsmarknad var på 1920-talet en av de mest konfliktfyllda i Europa. Men som en följd av att konflikterna var så många fanns det ett intresse på båda sidor för att göra någonting åt det.

Franska revolutionen

Hur vill du beskriva Frankrikes väg mot demokrati?

– Den är förknippad med franska revolutionen och på det viset står naturligtvis Frankrike för något väldigt speciellt. Men det fanns hela tiden en spänning i franska revolutionen som levt vidare ända fram till i dag, spänningen mellan begreppen frihet och demokrati.

– Frihet var naturligtvis de borgerliga, inkomststarka gruppernas motto. Man ville ha frihet att äga. Det skulle inte längre vara något som bestämdes av börden. Men man slöt sig samman med de proletära skikten som ville ha sociala rättigheter för att stödja revolutionen – solidaritet och jämlikhet. Begreppen frihet och solidaritet hölls samman under den franska revolutionen, men sedan kan man se hur de hela tiden har levt i ett spänningsförhållande.

– Vissa perioder har frihet, marknad, äganderätt och företagsamhet dominerat. I andra har solidaritetslösningar med större tyngdpunkt på det statliga ansvaret varit mer framträdande. Man har ofta sett den franska utvecklingen som en serie diskontinuiteter, en serie brott i utvecklingen.

Det är ju flera olika revolutioner och alltihop verkar väldigt rörigt. Det var mycket långtgående krav och paroller som lyftes fram i de här revolutionerna. Men blev det egentligen någon genuin demokratisering?

– Det finns ett uttryck på franska som betyder att ju mer det ändras, desto mer är det samma sak. Och jag tror det är så man ska förstå den franska utvecklingen. Vi är så vana vid att tänka att revolution leder till ett nytt stadium. Men den här spänningen mellan frihet och jämlikhet fanns hela tiden och av och till kom grupper som ville ta tillbaka vad de ansåg sig ha förlorat. Jag tror att man får se den franska utvecklingen som mycket mer kontinuerlig.

– Under franska revolutionen smälte begreppen frihet och jämlikhet samman, men Napoleon väntade om hörnet. Revolutionen gick in i sin egen pervertering efter något år. Sedan dess finns i Frankrike en väldigt stark statsmakt, som jag tror har varit mer självgående än den svenska.

– I Sverige har byråkratin varit mer influerad av politiken. Man ser mer av en process av integration underifrån. Det var de underprivilegierade grupperna som efter hand tog för sig allt mer, men så var det inte i Frankrike – där befann sig de underprivilegierade grupperna utanför. Av och till lyckades de göra sig hörda och då hände det något. Men samtidigt fanns de gamla grupperna kvar.

Är Frankrike ett föregångsland på idéplanet, men inte i praktiken?

– Ja, det kan man gott säga. Upplysningsidéerna kom ju från Frankrike. Det kan ingen ta ifrån dem. Men idéerna sprack snabbt.

Upplysningen i Sverige

På vilket sätt gick demokratiseringsprocessen längre i Sverige än i Frankrike och Tyskland?

– Upplysningstanken, att man skulle hålla samman och franska revolutionens tankar om frihet och jämlikhet, varade nog längre här. Vi trodde under en längre tid att de två begreppen kunde förenas. Det finns många orsaker till detta, men en av de mest intressanta är böndernas roll.

– Alla folk har ju sin grundläggningsmyt, sin berättelse om varifrån de kommer som nation. Den svenska myten var den frie bonden som förkroppsligade både frihet och jämlikhet och som hade en historisk bakgrund i vikingatiden. Det är en fantastisk tanke för många på kontinenten, att bonden i Skandinavien inkarnerar bildning. Denna ”säck potatis”, som Marx talade om!

– Dansken Gruntvig, grundaren av folkhögskolerörelsen, ville skapa folkhögskolorna som ett alternativ till latinuniversiteten, där man pratade så ingen begrep. Folket var för Gruntvig, och även för andra, i hög grad liktydigt med bönderna. Det var de som blev bildningsbärarna och sedan blev det de självlärda arbetarna. Ta 1930-talet till exempel. Då stod de svenska proletärförfattarna på parnassens höjder – de var helt accepterade i samhället. I den tyska Weimarrepubliken var de marginaliserade som politiska extremister.

Statsmakten på lokal nivå

Hänger det också ihop med att vi bland annat har en lång tradition av lokalt inflytande i sockenstämmor?

– Definitivt! Flera forskare har pekat på den svenska statsmaktens genomträngning ner på lokal nivå, långt ut i socknarna. Prästerna var både bönder och statsrepresentanter, både kontrollanter och talesmän för folket. Det är något unikt och det var prästerna som gav läskunnighet. Att staten tränger så djupt ner i lokalsamhället och där kan mobilisera resurser, det händer i andra länder först efter franska revolutionen. Men i Sverige inträffar det under 1600-talet.

Och det är väl inte bara ett inflytande uppifrån och ner utan det förekommer även en sorts dialog?

– Naturligtvis var det först under 1800-talets andra hälft som själva rörelseriktningen i samhället kom underifrån. Men under lång tid dessförinnan fanns det en dialog, vilket historikern Eva Österberg har visat väldigt tydligt i sin forskning. Sverige var inte en förtryckarstat på samma sätt som de feodala statstyperna ute i Europa.

Det fanns alltså ett slags tradition av samtal mellan parter som egentligen hade konflikter med varandra?

– Ja, det var en kompromisskultur. Däremot var det definitivt inte en samförståndskultur. Det går att se en kontinuitet till 1930-talet då man tog avstamp och skapade ett nytt samhälle. Någonting hände på 1930-talet, men det visste vi inte förrän i efterhand.

"Bönderna obildade hopar"

Varför var utvecklingen så annorlunda för bondeklassen i Frankrike och Tyskland?

– Framför allt för att man inte har haft den här dialogen och därför att hela upplysningsidén har bortdefinierat bönderna som obildade hopar. Även om det har funnits fria bönder och även om de här fria bönderna i vissa historiska skeden och i vissa myter har setts som inkarnationen av sina nationer, så kunde ingen tänka sig bönderna som bärare av bildning. Före industrialiseringen var bönderna nyckelgruppen i samhället och om inte bönderna var med går det inte att tala om ett samhälle med kommunikationsförmåga.

– Men i det svenska mönstret är det ganska lätt för bönderna att ömsa skal och gå över i en arbetarklass som övertar stafettpinnen. Men frågan är vad som hänt sedan 1980-talet, hur mycket vi tror på gemenskap i samhället.

Ekonomisk demokrati

Tycker du att det gått bakåt för demokratin de senaste tio åren?

– Nej, men man kan säga att det här tredje steget, ekonomisk demokrati, det blev aldrig någonting. Det lyftes fram omkring 1968–70 för då trodde man att man var på kulminationen av industrisamhället. Då skulle det fullbordas. Men vad vi nu i efterhand vet är att då kom de första tecknen på att det började undermineras och bli ett annat samhälle. I det här andra samhället är det inte lätt att omsätta idéerna om ekonomisk demokrati. Vi har en internationaliserad ekonomi och en helt annan arbetsorganisation och så vidare.

– Den politiska demokratin i sig lever väl ändå kvar. Problemet är ju att politikerna inte har några lösningar längre. Det är möjligt att vi nu ser kulminationen på upplysningen med vår kunskapskomplexitet. Vi vet så mycket, så vi kan inte lösa våra problem. Det var mycket enklare att lösa problem när vi inte visste så mycket, men ju mer vi vet, desto mer hänger allt samman och desto mer frustrerade blir vi. Om komplexiteten blir så stor att vi inte kan leverera tolkningsramar, kommer kanske rätt som det är kraven på det enkla. Det finns ju exempel i historien på att det är de enkla lösningarna man vill ha då. Där lever demokratin farligt, men det har den å andra sidan alltid gjort.

På 1930-talet visste de inte att de skapade det nya, sa du. Det kanske vi också gör nu fastän vi inte vet om det?

– Visst, det är jag helt övertygad om. Det kan vi inte yttra oss om och det är inte med historien vi skapar det nya. Problemet är bara det att vi har trott att vi kan se åt vilket håll rälsen går. Det kan vi inte och det är där som både möjligheten och det hotfulla ligger.

Publicerad i Populär Historia 2/1996