Demonstration för allmän rösträtt på Ladugårdsgärdet i Stockholm 1 maj 1901.

© Pressens bild/TT

Vägen till rösträtt var lång och svår

Att alla vuxna män och kvinnor skulle ha rätt att rösta ansågs länge både skrämmande och extremt. I decennier höll de konservativa emot – men för hundra år sedan gick reformen inte längre att stoppa.

3 november 2018 av Magnus Olofsson

Den 12 september 1921 borde räknas till en av de stora dagarna i Sveriges moderna historia: det var dagen då det för första gången hölls ett val där en majoritet av landets vuxna män och kvinnor fick rösta i ett riksdagsval. Och det var ett fritt val, ett med lika rösträtt. Vägen dit hade varit lång och krokig. 

Den franska revolutionen utvecklades till en radikal övning i demokrati, som bland annat resulterade i en konstitution som införde allmän manlig rösträtt. Revolutionen kvästes förvisso till slut, men anden var ur flaskan – tanken på folkmakt spreds över Europa, även till avlägsna platser som Sverige.

År 1792 vågade poeten Thomas Thorild kräva yttrandefrihet i en skrift, men kungamakten slog tillbaka och Thorild landsförvisades. Först på 1820- och 1830-talen kunde radikaler och liberaler börja ifrågasätta de rådande maktförhållandena på allvar igen.

Svenska socialister, radikalliberaler och republikaner började så smått förespråka allmän manlig och i förekommande fall kvinnlig rösträtt. Den stora europeiska revolutionen år 1848 gav dem inspiration, men skaran som hyste sådana åsikter var länge liten. 

Ståndsriksdagens avskaffande

Under årtiondena vid 1800-talets mitt var det en annan politisk fråga som stod i centrum för dem som ville förändra det svenska samhället: att ersätta riksdagens fyra medeltida stånd (adel, präster, borgare och bönder) med ett system som bättre representerade det nya samhälle som höll på att växa fram.

Efter över två årtionden av diskussioner avskaffade ståndsriksdagen sig själv i december 1865. Bland de konservativa spred sig undergångsstämningen, medan liberala reformvänner firade.

1865 röstade adelsståndet för ett avskaffande av ståndsriksdagen. Planen var att införa en tvåkammarriksdag. I telegrammet ovan meddelas att rösterna fallit ut med 361 ja-röster mot 294 nej.

© Stockholmskällan

Louis de Geers tvåkammarriksdag

I själva verket var reformen inte särskilt omstörtande. Historikern Göran B Nilsson har kallat den för »samhällsbevarande«. Dess arkitekt, Louis de Geer, hade medvetet skapat ett system för att hålla demokratiska strävanden stången. 

Efter brittisk modell infördes en tvåkammarriksdag, där den mer folkliga andra kammarens makt balanserades av en exklusiv första kammare. Ett beslut måste godkännas av bägge för att bli lag. 

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Visserligen fanns det redan vid denna tid radikala röster som propagerade för en enda kammare, men det var en strid som aldrig på allvar kom upp på dagordningen. Man insåg helt enkelt att de konservativa inte skulle acceptera en sådan reform – den genomfördes ju inte heller förrän på 1970-talet.

Var femte man hade rösträtt

Andra kammarens folklighet ska inte överdrivas. Bara drygt var femte vuxen man fick rösträtt i andrakammarvalen – och inte en enda kvinna. I förstakammarvalen var rösträtten graderad efter inkomst. För att vara valbar måste man ha stor förmögenhet eller hög inkomst.

Resultatet blev att andra kammaren dominerades av välmående självägande bönder och första kammaren av förmögna godsägare, storföretagare och ämbetsmän. Den nya riksdagens män var måttligt intresserade av demokratiska reformer. Och författningsförändringar krävde alltså bägge kammares godkännande för att bli lag.

Förstakammaren stoppade reformer

Denna nya tvåkammarriksdag kom att stå i centrum för striden för en demokratisk rösträtt. Där la vänsterriksdagsmän fram motion efter motion om att utöka rösträtten i första- och andrakammarvalen. Kraven kunde vara för tiden radikala, som när Anders Uhr år 1872 krävde rösträtt för alla myndiga män i andrakammarvalen eller när Fredrik Borg år 1884 krävde samma rösträtt för kvinnor som för män. Alla förslag röstades ned i riksdagen.

I fyra årtionden hände nästan ingenting i rösträttsfrågan. I grunden handlade frågan om olika människosyn, men också om makt. Allmän rösträtt skulle revolutionera samhället: folkets fattiga massa skulle få inflytande på böndernas och det rika fåtalets bekostnad.

Ståndsriksdagen ersattes av tvåkammarriksdagen 1866. För att få rösta i andrakammarvalen krävdes att man var man och hade en årsinkomst på 800 riksdaler eller fastigheter av ett visst värde. Session i andra kammaren 1904.

Demokrati eller pöbelvälde

De som stod till vänster ansåg att alla vuxna män borde ha rätt att rösta. Bland de mer moderata liberalerna och konservativa ansåg man att politisk rösträtt var något som måste 

förtjänas genom ett ekonomiskt bidrag till samhället. Och de mest konservativa menade
att långt ifrån alla människor var politiskt mogna för att kunna rösta på ett rationellt sätt. 

»Demokrati« var för dem lika med »pöbelvälde« – landets undergång hotade om rösträtten utsträcktes för vitt. Under hela 1800-talet hade de två senare grupperna ett starkt grepp om riksdagen.

Sveriges allmänna rösträttsförbund

Utanför riksdagen drev förvisso flera kortlivade politiska sällskap rösträttsfrågan, men det var först när socialdemokrater och vänsterliberaler gick samman i Sveriges allmänna rösträttsförbund år 1890 som det tog fart på allvar. För att visa att det svenska folket visst var moget för allmän och lika rösträtt lät förbundet organisera riksdagsval till så kallade folkriksdagar år 1893 och 1896, samtidigt med de vanliga riksdagsvalen.

Föreningen delade in landet i valkretsar, och alla vuxna män och kvinnor fick rösta på de socialdemokratiska och liberala män som ställde upp som kandidater i dessa privat arrangerade val. De av »folket« valda representanterna samlades sedan och höll riksdag enligt konstens alla regler.

Efter två försök gick kraften ur dessa gigantiska politiska rollspel. År 1899 genomförde förbundet istället en namninsamling för rösträtten som fick inalles 394 000 underskrifter. När sammanslutningen upplöstes efter ett årtionde hade den gjort mycket för att föra ut striden om rösträtt utanför riksdagen.

"En man, en röst, ett gevär"

Och det började faktiskt röra på sig i frågan. På 1880-talet hade en socialdemokratisk arbetarrörelse vuxit fram och organiserat Sveriges första massparti, Socialdemokratiska arbetarepartiet. Det hade allmän rösträtt för både män och för kvinnor som krav, men valde – förmodligen eftersom partiet nästan enbart bestod av män – att sätta kampen för männens rösträtt först.

Även personer ur högern började stiga ombord på rösträttståget. Under 1890-talets stora försvarsdebatter vann sloganen »en man – en röst – ett gevär« anhängare långt utanför vänstern – allt fler fann det rimligt att män som hade skyldigheten att försvara Sverige också borde ha rättigheten att rösta.

En förstamajdemonstration i Sundsvall 1891 med arbetare som propagerar för åtta timmars arbetsdag och allmän rösträtt.

© Pressens bild/TT

Fler fick rösträtt efter hand

Verner von Heidenstam fångade tidens tankar när han i sin »Medborgarsång« skaldade: »Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar« – en anspelning på de ekonomiska så kallade streck som krävdes för att få rösta i första- och andrakammarvalen.

Även andra krafter var i rörelse: lönerna steg, vilket gjorde att allt fler män började tjäna de 800 kronor som krävdes för rösträtt till andra kammaren. De röstade främst på liberaler och socialdemokrater, som sakta stärkte sin parlamentariska ställning på högerns bekostnad.

Det var dock svårt att hitta en väg fram mellan de som ville ha allmän rösträtt och de som ville se mer blygsamma reformer.

År 1902 föreslog regeringen för första gången ändrade rösträttsregler. Propositionen, en klumpig och konservativ kompromiss som om den hade gått igenom hade lämnat en halv miljon män och alla kvinnor politiskt omyndiga i andrakammarvalen, gjorde dock få nöjda. 

Socialdemokraterna blåste till strejk till stöd för en motion av Hjalmar Branting om allmän manlig rösträtt, en storstrejk som fick 120 000 deltagare. Den utmynnade dock inte i några ändringar av rösträttsreglerna.

Kvinnlig rösträtt på dagordningen

Under 1800-talet hade männens rösträtt stått i centrum för striden – man ansåg helt enkelt det för radikalt att ens försöka få igenom kvinnlig rösträtt och valde av taktiska skäl att satsa sitt krut på männen. Det kom att ändras från och med 1902. 

I regeringens proposition ingick ett förslag att gift man i egenskap av familjeöverhuvud skulle ha två röster, samtidigt som vänsterliberalen Carl Lindhagen hade motionerat om kvinnlig rösträtt. Det första väckte vrede hos många, det andra hopp.

Ett antal välutbildade kvinnor – konservativa, liberala och socialdemokratiska – bildade Föreningen (senare Landsföreningen) för kvinnans politiska rösträtt med Anna Whitlock som ordförande.

Föreningen kämpade, med historikern Josefin Rönnbäcks ord, för en »omfördelning av rättigheter« och för ett »symboliskt och kulturellt erkännande av kvinnor som politiska varelser«. Genom åren samlade föreningen in flera hundra tusen namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt – och det började också hända något. 

Rösträttsmöte med ordföranden i Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, Anna Whitlock, sittande i mitten. På hennes högra sida står Elin Wägner.

© Kvinnsam/Göteborgs universitetsbibliotek

Lindhagens motion hade väckt ont blod bland liberala och socialdemokratiska män som ville satsa all kraft på att vinna rösträtt för männen, men bara några år senare övergav vänsterns riksdagsmän principen »männen först«. Kvinnans rösträtt blev en del av det demokratiska programmet.

Ett första litet steg togs 1909 när riksdagen gav gifta kvinnor som hade inkomst av egen verksamhet kommunal rösträtt.

Nya rösträttsregler 1909

En milstolpe passerades 1906 när en majoritet i andra kammaren röstade för utökad rösträtt för män i andrakammarvalen, ett förslag som dock föll i första kammaren. Året efter la statsminister Arvid Lindmans högerregering fram ett kompromissförslag som en majoritet i bägge kamrarna accepterade.

Kärnan i de nya rösträttsreglerna var en utökning av rösträtten till andra kammaren samtidigt som antalet röster till första kammarvalen sattes till max 40. Eftersom det handlade om en grundlagsändring blev förslaget lag först 1909 efter ett mellanliggande riksdagsval.

Reformen var det första egentliga framsteg som hade gjorts i rösträttsfrågan, bortsett från ett par smärre justeringar av den kommunala rösträtten (1869 respektive 1900). Det finns de som påstår att Sverige fick allmän rösträtt för män 1909, men det är inte korrekt.

Även efter reformen kvarstod vissa krav för att få rösta i andrakammarvalen: man måste
ha gjort sin värnplikt, betalat sina skatter och fick inte ha fattigvårdsunderstöd. I det första valet med de nya reglerna (1911) fick av sådana skäl 283 001 vuxna män inte rösta. I valen till första kammaren var vissa ännu utan rösträtt medan andra kunde ha 40 röster. Bland de mer konservativa ansågs reformen som en sista eftergift, ett »hit-men-inte-längre«.

Reformen var noggrant utformad för att skydda den konservativa majoriteten i första kammaren.

Oroligheterna 1917

Den stora kompromissen hade alltså inte löst rösträttsfrågan. Åren som följde la liberaler – som nu i allt större utsträckning slöt upp bakom tanken på en mer eller mindre allmän rösträtt – och socialdemokrater fram flera motioner om att utöka rösträtten. Om andra kammaren någon gång röstade för röstade första emot. Detta gällde både manlig och kvinnlig rösträtt.

Det blev den stora europeiska krisen i slutet av första världskriget som kom att lösa upp knutarna i den svenska rösträttskampen. Kriget innebar en enorm påfrestning för Europas stater, socialt, ekonomiskt och politiskt.

På Gustav Adolfs torg i Stockholm kryssar Hjalmar Branting mellan demonstranter och ridande poliser 5 juni 1917.

© Pressens bild/TT

Hungerkravaller i Sverige

Under 1917 och 1918 sveptes de gamla odemokratiska imperierna bort, ett efter ett: Ryssland, Tyskland, Österrike-Ungern. En våg av social och revolutionär oro drog över kontinenten: monarker abdikerade, republiker utropades – och i land efter land antogs allmän manlig rösträtt.

Denna oro nådde även Sverige, som i krigets kölvatten drabbats av dyrtider och varubrist. Våren och sommaren 1917 deltog tiotusentals människor i demonstrationer och kravaller i protest mot livsmedelsbristen.

I detta läge la det liberala partiet fram en motion om att slopa den graderade skalan till förstakammarvalen. Förslaget gick igenom i andra kammaren – och föll i första på högerns opposition. Hjalmar Branting frågade då den konservative statsminister Carl Swartz om en demokratisk författningsrevision. I sitt svar var Swartz kallsinnig.

Under interpellationen samlades tusentals demonstranter som krävde rösträtt utanför riksdagshuset och på Gustav Adolfs torg i Stockholm. Det blev allt svårare för högern att avfärda kraven på allmän rösträtt som något som kom från en liten extrem minoritet. 

Rösträtt för kvinnor röstades ner

I höstens val till andra kammaren backade högern. Liberala samlingspartiets Nils Edén bildade regering med socialdemokraterna. I februari 1918 la regeringen fram en proposition om rösträtt för kvinnor i andra kammaren. Förslaget godkändes av en stor majoritet i andra kammaren – och fälldes i den första med 62 röster mot 36. Regeringen försökte också få bort den graderade skalan i förstakammarvalen.

Den 8 juni 1918 kom frågan på riksdagens bord, men första kammaren fällde lagförslaget med 70 röster mot 48. De Geers sinnrika första kammare var så konstruerad att drygt tre tjog män där kunde blockera alla försök att göra Sveriges samtliga vuxna män och kvinnor till fullvärdiga samhällsmedborgare.

Revolutioner och strejker

Det blev höst 1918. Tyskland kollapsade och slöt fred, kejsaren abdikerade, de tyska kommunisterna försökte ta makten. Efter årtionden av låsningar gick allt nu väldigt snabbt i Sverige: det var revolution i luften, bolsjevikskräck bröt ut, arbetarrörelsens fotfolk strejkade och demonstrerade.

När vänstersocialisterna planerade att störta Bernadotterna, utlysa storstrejk och upprätta sovjetråd, vågade myndigheterna inte längre lita på de meniga soldaternas lojalitet. Enligt historikern Carl Göran Andræ stod landet inför en »revolutionär situation«.

Regeringen beslöt att använda det uppkomna läget för att få igenom en författningsrevision, och därmed också ta udden av oron. Högern bjöds in till förhandlingar, men sölade.

1917 bildade Nils Edén (tvåa från vänster) en liberalsocial koalitionsregering med bland annat Hjalmar Branting (längst till höger). De andra två är högerledarna Arvid Lindman (längst till vänster) och Ernst Trygger (tvåa från höger).

© Pressens bild/TT

Skrämdes till rösträttsreform

Den 14 november släppte regeringen en kommuniké med ett rösträttsprogram. Den urtima riksdag som var inkallad skulle genast slopa den graderade röstskalan och kravet på erlagd kommunalskatt i förstakammarvalen. Under våren skulle riksdagen få rösta om att demokratisera rösträtten till andra kammaren.

Den 22 november 1918 la regeringen fram sin proposition. För rösträttsmotståndarna såg det nu ut som att ett nej till demokratisering mycket väl kunde utlösa revolution eller inbördeskrig. De närliggande exemplen Finland, Tyskland och Ryssland avskräckte, samtidigt som en demokratisk rörelse gick segrande fram över Europa. 

Ställda inför, som det tycktes, ett val mellan revolution eller demokrati la rösträttsmotståndarna i första kammaren till slut ned sina vapen.

Graderad skala slopad till förstakammaren

Inför fulla åhörarläktare klockan tio på kvällen den 17 december 1918 biföll första kammaren regeringens förslag, efter alla dessa år utan votering – ingen vågade riskera en omröstning som kunde leda till ett »nej«. 

Debatten i andra kammaren blev hetare och klockan var nära midnatt när andra kammaren till slut röstade igenom förslaget med stor majoritet. Den kommunala rösträtten i Sverige hade till slut blivit allmän och lika, och den stora striden var i praktiken avgjord.

Två dagar senare firade Frisinnade valmansföreningen sin seger på en »medborgerlig författningfest« på Auditorium i Stockholm. Stämningen var hög och rösträttsveteraner som Edén och Whitlock hyllades av publiken. Framtidsoptimismen blomstrade i deras tal: Sverige hade ju äntligen blivit en demokrati.

Allmän och lika rösträtt för kvinnor och män

Nu återstod rösträtten till andra kammaren. Eftersom den till första kammaren byggde på den kommunala rösträtten som reglerades i en vanlig lag kunde den ändras med ett enda riksdagsbeslut. Rösträttsreglerna till andrakammarvalen var däremot grundlag, och kunde bara ändras av två riksdagar med ett mellanliggande val. Att så skulle ske var nu föga mer än en formalitet – de konservativa hökarna hade gett upp.

Den 24 maj 1919 röstade riksdagen utan någon större diskussion igenom allmän och lika rösträtt för män och för kvinnor i andrakammarvalen. Efter riksdagsvalet 1920 stadfästes beslutet slutligen den 26 januari 1921. Därmed hade den mer än halvsekellånga striden för allmän manlig och kvinnlig rösträtt slutat i en seger för demokratins förkämpar.

Tanken om att alla män och kvinnor borde vara politiskt myndiga hade då gått från att vara en »extrem« åsikt längst ut till vänster, till att gradvis komma att omfattas av allt fler, så att till slut riksdagens socialdemokrater, liberaler och moderata konservativa omfattade den.

Partiernas företrädare delar ut valsedlar utanför vallokalen till andrakammarvalet 1936.

© Karl Sandels samling/IBL

Sverige bland de sista i Västeuropa

Om riksdagen stod i centrum för rösträttsstriden, så engagerade den från 1890-talet också hundratusentals män och kvinnor i en massiv folklig mobilisering. När frågan slutligen avgjordes fann nästan alla riksdagsmän det omöjligt att gå emot detta folkliga krav på demokrati.

I efterhand är det slående att Sverige, som i dag räknas till världens mest demokratiska
länder, var ett av de sista i Västeuropa som införde allmän rösträtt för män. Det demokratiska Sverige är en sen skapelse – ända fram till 1918–19 led landet av ett demokratiskt underskott jämfört med många andra stater i norra och västra Europa. 

Orsaken var De Geers riksdagskonstruktion, som gav en liten grupp välbeställda och konservativa väljare makt över första kammarens sammansättning.

När De Geers fördämning mot demokratisering till slut brast, så var det en omvändelse
under galgen. Däremot var Sverige relativt tidigt med allmän rösträtt för kvinnor, om än sist i Norden.

Rösträttsreformerna 1918–20 brukar (tillsammans med parlamentarismens definitiva seger 1917) sammanfattas som »det demokratiska genombrottet«. Det var dock inte en total seger, inte med moderna ögon sett. Undervägs gjorde socialdemokrater och liberaler vissa kompromisser för att blidka högern. Så höjdes rösträttsåldern till 23 år i bägge kamrarna, och vissa »streck« överlevde.

Rösträttsbegränsningar försvann 1945

Om riksdagsvalet hösten 1921 var det första i Sveriges historia som var fritt, kunde ändå inte drygt 60  000 annars röstberättigade svenska medborgare rösta i andrakammarvalet, vissa för att de hade fattigunderstöd, andra för att de var satta i konkurs eller var ådömda straffpåföljd. Likadant i valen till första kammaren.

Det dröjde till 1945 innan de sista strecken avskaffades och medborgarskap och myndighet blev de enda kraven på rösträtt i Sverige. När landet de kommande åren firar hundra år som demokrati, kan det vara värt att påminna om att det även efter 1921 gick att göra Sverige mer demokratiskt.

Och om man inte anser att Sverige av i dag är en perfekt demokrati, så måste man rimligen anse att det fortfarande finns saker att förbättra. Historien tog inte slut 1921.

En historisk julklapp som varar länge

Låt någon i din närhet få uppleva den svenska historien – ge bort en prenumeration på Populär Historia i julklapp! Det går snabbt och lätt att beställa och du bestämmer själv hur länge gåvan ska vara. 

Här är länken till julklappen som varar länge!

Publicerad i Populär Historia 2/2018

Kanske är du intresserad av...

Läs också