Socialdemokraterna – folkhemmets byggherrar

Bakom uppkomsten av arbetarrörelsen låg de sociala problem som industrialismen skapade under 1800-talets senare del – farlig arbetsmiljö, oinskränkt makt för arbetsgivarna, långa arbetsdagar och eländiga bostadsförhållanden. Till råga på allt saknade arbetarna rösträtt. I rörelsens tidningar, vid demonstrationstågen på den internationella arbetarrörelsens högtidsdag 1 maj och så småningom i riksdagens talarstol ställdes krav på rösträtt, parlamentarism (att regeringen vilar på riksdagens stöd, inte på kungens), åtta timmars arbetsdag (inklusive lördagar) och rätt att bilda fackföreningar.

Fackförbunden deltog i bildandet av det Socialdemokratiska arbetarepartiet 1889, och partiet har sedan dess haft starka band med den centrala fackliga Landsorganisationen, LO. Trots tidvisa motsättningar om löner och ekonomisk politik har samarbetet varit intensivt.

I kampen för allmän rösträtt blev liberalerna från 1910-talet en viktig samarbetspartner. Samarbetet kröntes med en regeringskoalition, ledd av liberalen Nils Edén under perioden 1917–20, då demokratin och parlamentarismen slutgiltigt fick fäste. Också kvinnorna fick rösträtt trots att Socialdemokraterna länge hade prioriterat männens rösträtt.

Partiets ledare de första årtiondena, Hjalmar Branting (1860–1925), kom från borgerlig miljö. Med fast hand styrde han partiet i reformistisk anda. Omvandlingen av samhället skulle ske fredligt, med demokratiska medel.

I början fanns det också liberala sympatier inom arbetarrörelsens fackliga grenar men till slut fick socialdemokraternas anhängare makten inom fackföreningsrörelsen.

Pionjären August Palm som stod för en mer militant arbetarpolitik förlorade alltmer sitt inflytande och vid ett par tillfällen uteslöts anarkister. En mer betydelsefull splittring skedde 1917 då vänstersocialistiska grupper bildade ett eget parti.

Branting blev statsminister i den första socialdemokratiska regeringen 1920. När han avled 1925 hade han hunnit med ytterligare två korta perioder som statsminister och dessutom fått Nobels fredspris 1921 för sitt internationella engagemang. 1920-talets socialdemokratiska regeringar var svaga. Samarbetet med liberalerna var över och någon egen majoritet räckte inte väljarstödet till. Regeringsskiftena avlöste varandra. Vid valet 1928 tog högern över efter att de under valrörelsen kritiserat Socialdemokraternas tekniska valsamverkan med de Moskvatrogna kommunisterna, nedskärningen av försvaret 1925 och andra radikala krav. Efter nederlaget tonades vänsterkraven ned vilket öppnade vägen för Per Albin Hanssons folkhemslinje. Partiet framställdes som ett brett socialt reformparti, redo att samarbeta med andra partier.

Rätten att bilda fackföreningar och teckna avtal med arbetsgivarna vanns 1906, men fortfarande kunde konflikterna bli mycket bittra. Så sent som 1931 rekryterades strejkbrytare till Ådalen där arbetare strejkade mot lönesänkningar. När militär som inkallats till skydd för strejkbrytarna öppnade eld mot ett demonstrationståg dödades fem arbetare. Händelsen kan dock ses som en vändpunkt. Fackföreningsrörelsen och arbetsgivarna enades 1938 i Saltsjöbadsavtalet, konfrontation ersattes av samarbetsanda. Sverige som tidigare varit mycket strejkdrabbat kom under lång tid i stället att präglas av arbetsfred.

Adolf Hitlers makttillträde i Tyskland 1933 stärkte viljan till breda politiska lösningar som kunde ge en stabil utveckling och lösa den ekonomiska krisen. I maj detta år träffade Socialdemokraterna och Bondeförbundet (nuvarande Centerpartiet) en uppgörelse om en sorts byteshandel. Bondeförbundet accepterade Socialdemokraternas nya arbetslöshetspolitik och fick i utbyte igenom prisstöd på jordbruksprodukter. Överenskommelsen, ”kohandeln”, har av båda parter lyfts fram som orsak till den ekonomiska krisens lösning. Nationalekonomer har snarare pekat på den internationella återhämtningen. Oavsett dess ekonomiska betydelse kom samarbetet att ge en mer stabil regeringsmakt, minska hotet från extremister till höger och vänster och för lång tid framöver befästa bilden av Socialdemokraterna som ett regeringsdugligt parti som kunde bekämpa arbetslöshet och kriser.

Partiets ledarroll i svensk politik förstärktes än mer under andra världskriget. Per Albin Hanssons samlingsregering omfattade alla partier utom kommunisterna. I det annars kollektivistiska partiet fick han, liksom företrädaren Branting, så småningom en upphöjd position. Under krigsåren lyftes han fram som landsfader. Valet 1940 gav den oöverträffade valsiffran 53,8 procent och klar egen majoritet i andra kammaren.

Statsministern genomdrev eftergifterna för Tyskland under kriget i samspel med sin parti­politiskt oberoende utrikesminister Christian Günther. Vid flera tillfällen möttes åtgärderna av protester från ledande partikamrater som finansministern Ernst Wigforss och socialministern Gustav Möller. Något reellt alternativ till regeringspolitiken framfördes dock inte. Opinionsundersökningar efter kriget gav också ett starkt stöd för regeringens politik. Per Albin Hansson ville gärna fortsätta samlingsregerandet efter kriget, men där fick han ge sig. Krigets åtstramningar skulle nu avlösas av reformpolitik. Äntligen skulle Socialdemokratin efter 1930-talets kriser och de efterföljande krigsåren få skapa det samhälle man ville ha.

Efterkrigsåren präglades av en stark vänstervind. Kommunisterna seglade upp som en stark kraft. Arbetarrörelsens efterkrigsprogram från 1944 genomsyrades av tidens tilltro till samhällsplanering och social reformpolitik. Regleringen av näringslivet mötte dock starkt motstånd från det privata näringslivet. En kraftfull rörelse, planhushållningsmotståndet, mobiliserades till försvar för ett fritt näringsliv. Socialdemokratin tvingades backa, men behöll regeringsmakten.

Inom en tioårsperiod fullföljdes många av de reformförslag som funnits redan på 1930-talet men skjutits upp på grund av krigsårens knapphet. Barnbidrag, utbyggda socialförsäkringar och skolreformer avlöste varandra under Tage Erlanders regeringstid. För de sociala reformerna fanns oftast ett brett stöd, även om Folkpartiet, och än mer Högern, ville begränsa skattehöjningarna och ge större utrymme för privata lösningar. Att välfärdssamhället var ett mål blev ändå partierna med tiden allt mer ense om.

Åren 1951–57 regerade man tillsammans med Bondeförbundet. Båda partierna tappade dock röster under koalitionen. För Socialdemokraterna blev pensionsstriden åren efter en vändpunkt, en politisk seger som stärkte partiets ställning som reformparti. Tjänstepensionen blev allmän och obligatorisk. I valet 1960 belönades partiet med en uppgång till 47,8 procent. Resten av decenniet fullföljdes politiken med en ny grundskola och ett omfattande offentligt bostadsbyggande. Parollen ”Ökad jämlikhet” lanserades och så småningom kom också frågan om jämställdhet mellan män och kvinnor in i arbetet. Erlander kunde 1969 lämna över partiledar­posten till Olof Palme sedan valet 1968 gett egen majoritet. Palme lanserade en mer aktivistisk utrikespolitik. Särskilt hans fräna kritik av USA:s krigföring i Vietnam väckte internationell uppmärksamhet.

Den svenska modellen hade emellertid fått allt större problem. En gruvstrejk i Malmberget årsskiftet 1969–70 visade att det fanns ett missnöje inom arbetarleden, liksom bland ungdom och studenter. Olika små kommunistiska grupper dömde ut Socialdemokraterna som förrädare, som försvarare av den kapitalistiska ordningen. Oljekris och annan internationell ekonomisk oro skapade arbetslöshet och prishöjningar. Utbyggnaden av den offentliga sektorn hade orsakat stora skattehöjningar. Kritiken mot vad som uppfattades som pampfasoner och maktfullkomlighet växte. 1976 förlorade Palme makten. Partiets långa maktinnehav var brutet.

Det var inte alldeles lätt för Socialdemokraterna att börja agera som oppositionsparti. Förmånen att ha statsapparaten till sitt förfogande försvann över en natt. Man fick också fortsätta att brottas med det radikala förslag till löntagarfonder som arbetats fram inom LO. Successivt mildrades förslagets verkningar, men frågan användes ändå som tillhygge av de borgerliga partierna och näringslivet.

Återkomsten till makten 1982 var ändå väl förberedd. Devalveringar och andra smärtsamma åtgärder togs till för att få ekonomin i balans. Motsättningarna inom partiet skärptes i vad som kallades ”rosornas krig”. Regeringen ansågs vara i händerna på finansdepartementets ekonomer, ”kanslihushögern”. Fackliga ledare som LO:s Stig Malm angrep åtstramningspolitiken.

Mordet på Olof Palme 1986 tonade ned de öppna motsättningarna. Men de återkom och förstärktes av finansminister Kjell-Olof Feldts avgång 1990. Att han följande år före valet utgav en kritisk bok om regeringsåren bidrog knappast till att läka såren. Efter Carl Bildts regeringstid återkom Socialdemokraterna 1994. Ingvar Carlsson bidrog till att föra in Sverige i EU, en fråga där partiet var starkt splittrat. Europasamarbetet hade fram till Östeuropas sammanbrott 1989 setts som oförenligt med den svenska neutralitetspolitiken som alla partier slöt upp kring, om än med skilda tolkningar i vissa fall.

Efterträdaren Göran Persson verkade oavbrutet som statsminister under tio år. Persson fick beröm inom vida kretsar för sin ekonomiska saneringspolitik och för sin insats när Sverige var EU:s ordförandeland 2001. Många inom partiet ansåg dock att partiledningen alltför mycket gett efter för tidens liberala idéer om privata lösningar och marknadstänkande. Efter Göran Perssons valnederlag 2006, partiets sämsta val under demokratins tid, tog Mona Sahlin över. Hon blev därmed första kvinna på denna post. Redan 1995 hade hon varit påtänkt som partiledare, och därmed statsminister, men stoppades av sin trassliga privatekonomi.

För första gången har nu Socialdemokraterna redan i opposition utformat en tänkt koalition, med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Som helhet har partiet lyckats anpassa sig efter förändringar, både i omvärlden och i Sverige. Ställningen som oomstritt statsbärande parti är dock över. Numera är man mer ett parti bland andra. Ibland i regeringsställning, ibland vid sidan om. Och liksom andra tvingat att få stöd från något annat parti.

Publicerad i Populär Historia 7/2010