Partiernas historia: Vänsterpartiet

De socialdemokratiska pionjärerna var ofta oeniga om den politiska kursen. Radikalerna kritiserade partiledaren Hjalmar Brantings försiktiga, reforminriktade politik. Ute i Europa ökade den sociala oron i slutskedet av det första världskriget: ryska revolutionen, finska inbördeskriget mellan vita och röda och det tyska kejsardömets fall. Samtidigt rådde livsmedelsbrist här hemma. Motsättningarna blev så starka att vänsteroppositionen uteslöts, och 1917 bildades ett nytt parti: Sverges (så ville man att det skulle stavas) socialdemokratiska vänsterparti, SSV.

SSV motsatte sig samarbete med liberalerna och bekämpade militarismen. Man fick med sig 15 av de 87 socialdemokratiska riksdagsledamöterna och ungdomsförbundet. Men utbrytarna hade inte mycket mer gemensamt än kritiken mot partiledningen. Många inspirerades av Lenins revolutionära bolsjeviker, andra av en frihetlig socialism. Nästan alla SSV:s ledare återvände så småningom till ­Socialdemokraterna (SAP), men grunden var lagd till ett parti på arbetarrörelsens vänsterkant.

SSV med Zeth (”Zäta”) Höglund i spetsen försökte utveckla hungerdemonstrationer och krav på demokrati till en revolution. Men Social­demokraterna och deras fack­föreningsledare återtog initiativet. Valresultatet från 1917 (8,1 procent) kunde det nya vänsterpartiet aldrig upprepa under 1920- och 1930-talen.

Nästa prövning var inträdet i Kommunistiska internationalen (Komintern) i Moskva och de villkor partierna där ställdes inför. Här grundlades det problem partiet, under olika namn, sedan dess har brottats med: förhållandet till Sovjetkommunismen. Komintern bestod i huvudsak av små partier så det mycket större sovjetiska kommunistpartiet dominerade och använde organisationen som redskap för landets utrikespolitik. Sverges kommunistiska parti (SKP), som namnet blev 1921, var inte ens formellt ett självständigt parti, utan en sektion av världspartiet Komintern vars riktlinjer SKP var bundna av. De som motsatte sig beroendet av Moskva rensades ut.

År 1929 inträffade det märkliga att minoriteten (de Moskvatrogna) uteslöt majoriteten, som ville driva en mer oberoende kommunistisk politik. De senare skulle, under namnet Socialistiska partiet, fram till 1930-talets slut vara det ledande partiet till vänster om SAP. Partisplittringen var hätsk. En angripare viftade med en revolver när de uteslutna skulle försvara tidningen Folkets Dagblads redaktion mot Kominternsidan. SKP hånades av motståndarna för sin lydnad mot Sovjet. Det sades att kommunisterna på soliga 1 maj-möten kunde ha paraplyer. Varför? Jo, det regnade i Moskva! Forskning har också visat att partiet fram till 1960-talet på hemliga vägar fick ekonomiskt understöd från Sovjet.

SKP var ett renodlat arbetarparti, helt i linje med Kominterns önskemål. Arbetaren (nästan alltid en man) idealiserades och man försökte skapa en revolutionär arbetarkultur med sånger, teater och röda idrottsklubbar. Fackföreningarna var en viktig arena för klasskampen, ett begrepp som flitigt användes. Men hur man skulle förhålla sig till Socialdemokraterna skiftade utifrån den linje som formulerades i Moskva. Ibland betecknades motståndarna som klassförrädare, ibland sökte man samarbete.

En hörnpelare var ändå kritiken mot samförståndet mellan LO och arbetsgivarna, ”Saltsjöbadsandan”. Vid 1930-talets mitt kunde SKP vinna sympatier genom den enhetsfronts­politik som Komintern slog in på under hotet från nazismen. Hjälpen till Spaniens lagliga regering mot Francos högernationalister ökade också partiets inflytande utanför de troende kommunisternas led.

Andra världskriget innebar först ett bottenläge, sedan en höjdpunkt. Som Kominternparti försvarade man Stalins pakt med Hitler och Sovjets överfall på Finland 1939–40 (vinterkriget). SKP uppfattades av staten som landsförrädiskt. Dess tidningar fick inte skickas via SJ (”transportförbudet”), vissa utgåvor beslagtogs och många kommunister placerades i militära arbetsläger. Visserligen var det inga koncentrationsläger, men risken för att de skulle utlämnas vid en eventuell tysk ockupation var reell. I linje med den tysk-sovjetiska pakten höll SKP också en låg profil när Tyskland besatte Norge och Danmark 9 april 1940.

Först med Tysklands anfall på Sovjet 1941 hamnade SKP på den antinazistiska sidan. Med Röda arméns segrar och de kommunistiska motståndsrörelsernas insatser i Europa ökade stödet. Riksdagsvalet 1944 gav 10,3 procent, kommunalvalet 1946 11,2 procent. Partiet var nu en maktfaktor att räkna med. Inom fackföreningsrörelsen var SKP starkt, särskilt i Metall som genomförde en omfattande strejk 1945.

Den kommunistiska högkonjunkturen blev emellertid kort. Åter styrde världspolitiken partiets öde. Alliansen mellan Sovjet och västmakterna löstes upp. Östeuropa omvandlades till kommunistiska diktaturer. Särskilt maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948 (”Pragkuppen”) vändes mot SKP. Under det kalla krigets 1950- och 1960-tal var partiet återigen isolerat. Antikommunismen genomsyrade LO. Säpo, militär, socialdemokrati och fackföreningsrörelse samverkade för att stoppa vad man såg som kommunistisk infiltration i samhället. Spionaffärer där kommunister var inblandade bidrog ytterligare till SKP:s isolering.

Partiet drev på för en radikal fackföreningspolitik, lanserade fredsparoller – som gick i linje med Sovjets politik – men verkade också för bättre bostäder, sociala reformer och en ny skola. I riksdagen röstade man med Socialdemokraterna mot de borgerliga. Många lämnade partiet när SKP stödde Sovjets inmarsch mot frihetssträvandena i Ungern 1956. Valresultatet 1960, 4,5 procent, speglade partiets ställning, stillastående med en oföränderlig politik.

Ett nytänkande var emellertid på väg. Partiledaren från 1964, C H Hermansson, personifierade en mer oberoende linje. Visserligen fanns en grundläggande solidaritet med Sovjet, men socialismen skulle bygga på inhemska demokratiska traditioner. Inget hindrade heller att kritik riktades mot övergrepp i öst.

Hermansson inspirerades av de socialistiska väns­terpartier som uppstått i Danmark och Norge – radikalt socialistiska, men öppna för bredare vänsterströmningar och inte slaviska efterföljare till Sovjet.

Partiet var dock fortfarande känsligt för händelseutvecklingen i Östeuropa. Trots Hermanssons starka avståndstagande mot Sovjets och dess allierades inmarsch i Tjeckoslovakien 1968, blev riksdagsvalet strax därefter ett bottennapp. De 3 procent partiet fick hade med dagens system inneburit uttåg ur riksdagen.

Det nya partinamnet från 1967, Vänsterpartiet kommunisterna, (VPK), var ett led i den nya bredare vänsterprofilen. Ironiskt nog kom VPK under vänstervågens tid att i stället angripas från vänster. Ungdomsförbundet sprack. De nya grupperingarna med Mao, Stalin, Lenin eller Trotskij som husgudar kritiserade Sovjetkommunismen för att ha övergett den riktiga socialismen. VPK sågs över axeln som ett stödparti till Socialdemokraterna.

På sikt tjänade ändå VPK på vänstervågen. Uppslutningen kring partiet ökade. Medlemmar var aktiva inom solidaritetsrörelser för Vietnam, mot diktaturerna i Latinamerika, inom hyresgäströrelsen, i fackföreningar – där man var mer lyckosam i tjänstemannafack än i det hårdare styrda LO. Under 1970- och 1980-talen tillhörde man nejsidan i kärnkraftsfrågan, vilket gav ytterligare inflytande.

I riksdagen var politiken mer flexibel. Man satte hårt mot hårt gentemot Socialdemokraterna och fick flera gånger igenom sina krav.

Partiledaren Lars Werner var personligen mycket populär, men några större röstvinster uppnåddes inte. Sammanbrottet i Östeuropa 1989 medförde åter namnbyte, till det nuvarande Vänsterpartiet. ”Kommunisterna” ansågs inte längre vara ett lämpligt begrepp, även om ledande partirepresentanter som dagens ordförande Lars Ohly länge använde det, samtidigt som han poängterade att det inte rörde sig om de forna öststaternas variant.

Världspolitiken hade för en gångs skull gått partiets väg. Kopplingen till systemen i Sovjet och Östeuropa var något man kunde lägga bakom sig, även om krav på en mer fördjupad uppgörelse med det förflutna skapade intern strid många år framåt – och uttåg av ledande partimedlemmar.

Med Gudrun Schymans tillträde 1993 inleddes en framgångsperiod. Hon drev feministiska frågor och fick ett starkt stöd särskilt av kvinnor i offentlig sektor. EU-motståndet var också en profilfråga. På många olika områden utarbetades en politik mer anpassad för ett samarbete med Socialdemokraterna. I valet 1998 närapå fördubblades partiets väljarstöd, 12 procent var partiets bästa någonsin. Hermanssons vision från 1960-talet om ett bredare vänstersocialistiskt parti hade till stora delar förverkligats.

Frammarschen stoppade dock upp när Schymans personliga svårigheter tvingade henne att ta time out från sitt ordförandeskap. Samtidigt vann hon personlig sympati för sin öppna hållning till de alkoholproblem hon brottades med. Hon efterträddes 2004 av Lars Ohly, som i jämförelse med Schyman var mer traditionell. I viss mån har också den ”kommunistiska” strömningen stärkt sitt inflytande under hans tid.

Valen efter toppnoteringen 1998 har inneburit bakslag. Senast 2006 var man nere på 5,8 procent, mer än en halvering. På plussidan finns det nära samarbetet inom den rödgröna oppositionen. För första gången någonsin ingår partiet i en tilltänkt regeringskoalition. Samarbetet har inneburit nedtoning av den egna politiken. Men att uppfattas som ett regeringsdugligt parti vore en seger för dagens partiledning, även om regeringsdeltagande under kapitalismen ansågs förkastligt i partiets barndom.

*Publicerad i Populär Historia 9/2010