Hjalmar Branting – Arbetarnas hövding

"Hvad vil Sosial-Demokraterna?” Frågan ställdes 1881, för 130 år sedan, av agitatorn August Palm. Det var första gången någon offentligt talade om socialismen på svensk mark.

Det brukar ju heta att socialdemokratin sluter upp bakom sina ledare. Men bilden av ett enigt parti bakom en oomstridd ledare har snarare varit ett led i en politisk strategi än en realitet. Även Hjalmar Branting, ”hövdingen”, det socialdemokratiska arbetarepartiets förste valde ordförande, var starkt ifrågasatt bland de egna.

Det var långt ifrån givet att Hjalmar Branting skulle ta ledningen när det socialdemokratiska partiet formerades på 1880-talet. Starka viljor drog åt olika håll. Kunde samhället reformeras på demokratisk väg eller krävdes en revolution? De flesta manliga arbetare, liksom alla kvinnor oavsett klass, saknade rösträtt. Det hårda motstånd som mötte dem som försökte organisera sig fackligt och politiskt fick många att tvivla på att vägen till arbetarklassens befrielse gick via allmän rösträtt och parlamentarism.

Reform eller revolution

Branting ansåg att socialdemokratin var revolutionär i så motto att den önskade en helt ny samhällsordning med frihet, jämlikhet och ett gemensamt ägande av produktionsmedlen. Men han var orubblig i sin tro på att makten kunde erövras på demokratisk väg. Andra ville gå fortare fram, använda strejken som vapen och sätta hårt mot hårt. Kampen mellan reformister och mer revolutionärt sinnade medlemmar skulle komma att prägla det socialdemokratiska partiet under nästan hela Brantings tid.

Misstron mot Hjalmar Branting berodde också på hans bakgrund. Varför sökte sig en ung man från överklassen till en arbetarorganisation som på 1880-talet inte var mycket mer än en sekt? Ja, vad hade en ”intelligensare”, som August Palm föraktfullt kallade akademiker, där att göra? Det fanns knappast något i uppväxtmiljön som pekade fram emot vad många från Brantings eget samhällsskikt senare skulle beteckna som hans klassförräderi.

Växte upp vid Observatorielunden

I äldre biografier beskrivs Brantings barndom som sällsynt lycklig och harmonisk. Så enkelt var det inte. Den musikaliska men psykiskt sköra Emma af Georgii var bara 18 år när hon gifte sig med den mer än dubbelt så gamle Gabriel Branting, professor och föreståndare för Gymnastiska centralinstitutet. I mer än tjugo år var äktenskapet barnlöst. Men den 23 november 1860 föddes den efterlängtade sonen Karl Hjalmar, vilket ledde till spekulationer om vem som egentligen var far till barnet.

Gabriel Branting lät bygga ett fyra våningar högt stenhus i vad som vid denna tid var Stockholms utkant. Pojken måste ju ha frisk luft! Hjalmar växte upp på Norrtullsgatan 3, alldeles nedanför Observatorielunden, och skulle flytta tillbaka dit som vuxen, efter föräldrarnas död.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

När Hjalmar var åtta år tog skvallret fart på nytt. Emma lämnade hemmet och flyttade samman med en violinist, som hon så småningom gifte sig med. Men efter fyra år återvände hon till den lilla familjen på Norrtullsgatan. Gabriel tog storsint emot henne och livet återgick, åtminstone utåt sett, till det normala. Vad uppbrottet och senare försoningen betydde för Hjalmar, ett allvarligt och lillgammalt barn, kan man bara ana.

Föräldrarna var annars outtröttliga i sina omsorger om Nenne, som pojken kallades. Gabriel genom att härda, fostra och bilda, Emma genom ständiga förmaningar. Men Hjalmar trivdes inte hemma. Vare sig religion eller renlevnad låg för honom, inte heller delade han föräldrarnas stora intresse för musik.

Hjalmar Branting till Uppsala

Som 17-årig student flyttade han till Uppsala och gjorde uppror mot det mesta som föräldrarna höll högt.

”Att brefvet är osammanhängande kommer deraf att jag var full igår, så der temligen blott dock. Vi drucko på fyra man hand 8 halfliter punsch och sedan tre halfbuteljer öl per sugga. Sådant knäcker!” Så skrev Branting ett år senare i ett brev till en gammal skolkamrat.

Studentlivet präglades något av studier, men mest av kamratliv, svärmerier, fester, kortspel, alkohol och besök hos prostituerade. Att han ett par år senare hörde Knut Wicksell tala om preventivmedlens välsignelser hindrade honom inte från att dra på sig en könssjukdom.

En tid bodde han inackorderad hos den frisinnade och gästvänliga änkan Hulda Sohlman. I ett brev 1880 till sin värdinna, sin ”goda, älskade Tant”, fällde han sin dom över föräldrahemmet:

”Tant kan vara förvissad om min varmaste erkänsla och tacksamhet för att Tant åt mig giver ett hem i ordets bästa bemärkelse. Det har för mig varit desto mera dyrbart som jag förut inte varit bortskämd i detta avseende.”

Förmögen socialist

År 1880–81 dog bägge föräldrarna kort efter varandra. De lämnade inte bara fastigheten på Norrtullsgatan efter sig, utan också en rejäl summa pengar. Vid ännu inte fyllda 21 var Hjalmar Branting alltså en föräldralös och relativt förmögen man. Stilig också. Och därtill socialist.

Uppväxten ger inga ledtrådar till varför han drogs till marxismen och socialismen. Anekdoter från barndomen har ibland blåsts upp till belägg för att Hjalmar Branting tidigt var ämnad att fylla sin historiska roll som arbetarledare. Men bakom mytbildningen skymtar snarare en ung vetgirig student med öra för tidens radikala idéer.

Han växte upp i en period då mycket var i stöpsleven. Industrialiseringen tog fart i Sverige på 1870-talet, människor lämnade jordbruket och skogen för att flytta in till städerna. Invanda mönster bröts och nya sammanhang skapades.

Mötte tysk socialdemokrati

Folk organiserade sig som aldrig förr. ”Det sprängfyllda tomrummet”, som 1800-talet har kallats, fylldes av proteströrelser: mot kyrkans makt, mot spriten som passiviserade och gjorde fattigt folk ännu fattigare, mot kvinnors underordning och arbetsköparnas godtycke. En minsta gemensam nämnare för många av dessa nya rörelser var kravet på allmän rösträtt.

Under en bildningsresa genom Europa som 17-åring fascinerades Hjalmar Branting av den tyska socialdemokratin. I Uppsala umgicks han i kretsar som hyllade de ryska nihilisterna. ”Må den siste konungen bli strypt i den siste prestens tarmar”, skrev kamraterna i Vet hut, en tidning som kom ut i ett enda nummer som en hyllning till Branting på hans myndighetsdag 1881.

Socialdemokraternas förste medlem

Han fick nära kontakt med män som formulerade den nya tidens idéer: liberalen Karl Staaff, nationalekonomen Knut Wiksell, författaren August Strindberg och inte minst den röde skomakaren August Palm när denne år 1881 återvände från Tyskland för att agitera för socialismen på hemmaplan. Branting blev involverad i hans projekt att starta en socialdemokratisk tidning och när Stockholms socialdemokratiska arbetareklubb bildades 1884 antecknades Branting som n:r 1 i medlemsmatrikeln.

Då hade han redan övergivit tankarna på en vetenskaplig karriär som astronom, hunnit lämna både studierna i Uppsala och platsen som amanuens på Stockholms observatorium, till synes utan minsta saknad. Det var dags att ge sig helt i journalistikens och politikens våld. Och kärlekens.

Tiden och Social-Demokraten

Hjalmar Branting började sin tidningsbana genom att extraknäcka som riksdagsreferent. År 1883 blev han delägare i och redaktör för den vänsterliberala men synnerligen olönsamma Tiden och några år senare huvudredaktör och ansvarig utgivare för Social-Demokraten. Därmed hade han fått en viktig politisk plattform och till på köpet en fast lön. Den behövdes då fadersarvet till största delen var förskingrat i en härva av handlån, generösa gåvor, stöd till radikala tidskrifter och behjärtansvärda donationer. Han hade dessutom fått en hel familj att dra försorg om.

Branting och Anna Jäderin

Redan som tonåring hade Hjalmar Branting träffat den kvinna som han så småningom skulle dela livet med. Familjerna Jäderin och Branting umgicks och när den 21-åriga Anna Jäderin gifte sig med Gustaf von Kræmer var Hjalmar Branting med på bröllopet. ”En sådan vacker pojke tänkte jag”, har Anna berättat. De började brevväxla och när Anna till slut flydde från ett olidligt äktenskap blev de snart i största hemlighet ett par.

”Tänk att få vara med dig jemnt, att få älska dig, vårda dig, tänka med dig, tala med dig. Att få säga fritt sin mening, att ha någon att säga sin mening åt utan att bli snäst och bannad. Att få tänka fritt!!!”

Så skriver Anna von Kræmer till Hjalmar Branting 1882. Hon är med egna ord ”fem år äldre och 30 cm kortare” än sin älskade, därtill frånskild med två små barn, Vera som är fyra år och Henry som är två år.

Och den då 22-årige Hjalmar Branting tycks inte dra sig för att axla ansvaret:

”Du har i alla skiften i mig en vän, som älskar Dig högre än någon annan gör det och som är beredd att för Dig med glädje offra allt – utom min plikt.”

Gifte sig borgerligt 1884

Anna och Hjalmar gifte sig 1884, till omgivningens förfäran borgerligt. De fick två gemensamma barn, Georg och Sonja. Genom åren skulle makarna komma att växla hundratals, kanske tusentals brev. Vistades de på olika platser var breven dagliga. Och Hjalmars styvdotter Vera vittnar i sina memoarer om hur beroende Hjalmar var av Anna:

”Han gick av och an, tigande, mörk och bara väntade på brevet, som då slutligen kom så att allt blev normalt igen.”

Anna och Hjalmar Branting levde i ett både kärleksfullt och, som vi snart ska se, stormigt äktenskap. Anna var skarp och rolig; en sällskapsmänniska och obrottsligt lojal mot Hjalmar även om hon inte delade hans intresse för politik. De var beroende av varandra, hade ett stort umgänge, tjänstefolk, tyckte om resor, fester och god mat. Socialdemokratins ledare levde alltså privat ett borgerligt och privilegierat om än bohemiskt liv. Även lusten att skriva hade makarna gemensamt. Och väl var det för länge var det Annas teaterrecensioner, krönikor och romaner som räddade familjens ekonomi.

Rösträttskampen

Ändå var det politiken som satte sin prägel på livet. Inte minst kampen för allmän och lika rösträtt. När Hjalmar Branting föddes hade Sverige fortfarande kvar sin ståndsriksdag. Den nya riksdagsordningen 1866 gav Sverige en tvåkammarriksdag med en rad inbyggda garantier mot radikala förändringar. Rösträtten till andra kammaren förutsatte manligt kön och god inkomst eller förmögenhet. Endast en femtedel av den manliga befolkningen hade rätt att delta i andrakammarvalen. För att väljas till första kammaren krävdes därtill en rejäl förmögenhet.

Branting mot Strindberg

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti som bildades 1889 krävde allmän och lika rösträtt för män och kvinnor, det vill säga rösträtt till både riksdag och kommunala församlingar utan några inskränkningar på grund av inkomst, eller andra ”streck” som det kallades vid den här tiden.

Branting hamnade därmed i polemik med vännen Strindberg som gjorde hätska utfall mot ”emancipationsdamerna” och hävdade att kvinnorna måste vänta på sin rösträtt. Men några år senare satte även Branting, av pragmatiska skäl, rösträtt för arbetarklassens män överst på dagordningen. Kvinnornas rösträtt, menade han nu, ”ligger långt i framtiden”. Det renderade honom kritik från dem som var engagerade i kampen för kvinnans medborgerliga rättigheter.

Förhållande med Anna Engström

I samma veva gick hans äktenskap igenom sin värsta kris någonsin.

Någon gång runt sekelskiftet 1900 hade Hjalmar Branting biktat sig för sin hustru. Under hela deras äktenskap hade han haft tillfälliga förbindelser. Det var knappast någon nyhet för Anna Branting. Men sedan en tid tillbaka hade han ett mer regelbundet förhållande med en ung kvinna som nu väntade hans barn. Hon hette Anna Engström och arbetade som biträde på en rakstuga.

Anna Branting blev rasande och förtvivlad och krävde omedelbar skilsmässa. Hon reste till Lund och planerade under sin exil sin tredje roman, Staden. Bokens peripeti är när den kvinnliga huvudpersonen oförhappandes kommer hem från sommarnöjet och finner sin man i armarna på en kvinna ”av folket”.

Ett par månader och många brev med böner om förlåtelse senare, återvände Anna Branting till maken, de fyra barnen och hemmet på Norrtullsgatan. Ungefär samtidigt födde Anna Engström en son som fick namnet Hjalmar Folke.

Branting betalade ett månatligt underhåll, ordentligt redovisat i familjens kassaböcker under några kryptiska förkortningar. Pojken avled i unga år och fick av allt att döma aldrig träffa sin far.

Ungsocialister till attack mot Branting

Det var sannerligen inte bara i privatlivet som Hjalmar Branting befann sig i stormens öga. Även om han redan från början var en av arbetarrörelsens mest framträdande ledare var den försiktiga reformism han förfäktade omstridd. Bland de socialdemokratiska ungdomarna lockades många av anarkistiska och revolutionära idéer.

Ungsocialisternas tidning Brand beskyllde Branting för att vara maktlysten, fåfäng, nationalistiskt sinnad och mer intresserad av att samarbeta med liberalerna än att verka för socialismen. Att han därtill var partiets utan jämförelse bäst betalde funktionär stack många i ögonen. Från 1897 tillkom ett arvode som riksdagsman. Kritikerna försummade inte att påpeka att hans inkomster var tio gånger större än många arbetares.

Konflikten inom partiet löstes genom att ledningen, med Branting i spetsen, uteslöt ungsocialisternas ledare Hinke Bergegren och hans anhängare. På kongressen 1908 konfirmerades beslutet. Samtidigt övergav partiet tanken på ett kollektivt ledarskap och valde Hjalmar Branting till sin ordförande.

Storstrejken 1909

Hur var han då som person? Lugn, tillbakadragen, godmodig, förvånansvärt blyg för främmande människor, en arbetsmyra och pliktmänniska som också kunde njuta av livets goda. Intellektuell, analytisk, en duktig skribent men sämre talare. Trots alla invektiv som haglade över honom i samhällsdebatten kom han påfallande väl överens med sina meningsmotståndare när de möttes ansikte mot ansikte. Få hade något negativt att säga om honom, men desto fler om hans politik, inte minst i samband med vad som har gått till historien som storstrejken 1909.

När konjunkturen vände och arbetslösheten ökade gick arbetsgivarna till offensiv. Till slut såg varken Branting, partiet eller fackföreningsrörelsen någon annan väg än att utlysa en landsomfattande arbetsnedläggelse. Men storstrejken blev ett svidande nederlag.

Arbetarrörelsen fick krypa till korset och många avskedades, vräktes eller svartlistades. Andra fick återgå till arbetet bara mot löfte att avstå från facklig organisering. LO-förbunden förlorade mer än hälften av sina medlemmar. Hjalmar Branting blev mer kritiserad än någonsin. Från vänster av besvikna medlemmar. Från höger, där nu inte bara det borgerliga etablissemanget utan också de liberaler han samarbetade med i rösträttsfrågan tog avstånd.

Pressen kallade honom ”socialistbusen”. Släkt och vänner försvann och i samma veva blev Anna Branting avskedad från sin anställning som teaterrecensent i Stockholms-Tidningen. ”Det kom en kall ring runt Brantings”, som styvdottern Vera senare skrev.

Utökad rösträtt 1909

Men snart blåste nya vindar. Rösträtten hade 1907–09, efter ett förslag från högerpartiet, utvidgats till att omfatta myndiga män som betalat skatt, gjort sin värnplikt och inte var beroende av fattigvården. Men fortfarande saknade en fjärdedel av männen rösträtt, liksom samtliga kvinnor, och därför hade varken Hjalmar Branting eller liberalernas Karl Staaff stött förslaget.

De nya bestämmelserna fick ändå till följd att socialdemokraterna gick framåt i de kommande riksdagsvalen. Samtidigt fördjupades sprickan mellan en antimilitaristisk och radikal vänster och en mer försvarsvänlig och reformistisk höger inom arbetarrörelsen, inte bara i Sverige utan också internationellt.

Branting lyckades inte heller den här gången att hålla ihop partiet. 1917 var det dags för nästa uteslutning. Kritikerna med Zeth ”Zäta” Höglund i spetsen bildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti. Några år senare anslöt sig SSV till Komintern och blev därmed en del i den Moskvatrogna kommunistiska rörelsen.

Branting finansminister 1917

Trots interna problem innebar de här åren en skördetid för Hjalmar Branting personligen och för socialdemokraterna som parti – nu det största i riksdagens andra kammare. Hösten 1917 tog han och ytterligare tre socialdemokrater plats i en kortlivad liberal regering. Nog var det ett ödets ironi att Branting som ständigt hade ekonomiska bekymmer, utsågs till finansminister. Men han vantrivdes med arbetet, somnade på sammanträden och avgick efter några månader förebärande hälsoskäl.

Hungeråren 1917–18 fruktade många och hoppades and­ra att det skulle bli revolution i Sverige. Den livsmedelsbrist som följde i spåren av första världskriget ledde till upplopp och kravaller på många håll i landet. Kvinnor samlades utanför butikerna och krävde bröd. Utanför riksdagshuset hotade demonstranter med storstrejk om inte kraven på en fullt utvidgad allmän rösträtt, åtta timmars arbetsdag och republik hörsammades.

Allmän och lika rösträtt

Revolutionen i Ryssland gav arbetarklassen förhoppningar om att ett annat samhälle var möjligt. Hela Europa var en krutdurk som när som helst kunde explodera. Mot den här bakgrunden fann högern det för gott att ge vika i rösträttsfrågan. Kanske var Brantings diplomatiska förmåga avgörande för att samtliga partier kunde enas.

Rösträttsreformen 1919–21 innebar allmän och lika rösträtt och valbarhet för alla svenska medborgare – kvinnor som män – oavsett inkomst. Vissa rösträttshinder kvarstod dock, exempelvis för den som var satt i konkurs eller beroende av fattigvård.

Åtta timmars arbetsdag

År 1919 infördes också åttatimmarsdagen, eller den så kallade normalarbetsdagen, ett annat av arbetarrörelsens tidigaste och viktigaste krav. Men kraven på republik och avskaffande av den förhatliga första kammaren fick Branting ge avkall på, till priset av en ny svekdebatt i partiet. ”Ner med monarkin” hade demonstranterna skanderat. Kravet fanns inskrivet i partiprogrammet sedan 1908. Men för att inte äventyra den gemensamma fronten med liberalerna krävdes kompromisser och Brantings gamle klasskamrat från Beskowska skolan, Gustaf V, fick sitta kvar på sin tron.

Den lilla klubb som bildats trettio år tidigare hade blivit ett statsbärande massparti. 1920 ledde Branting Sveriges och Europas första socialdemokratiska regering. Nationernas förbund som bildats i efterdyningarna av första världskriget gav honom en ny internationell plattform och 1921 fick Branting dela Nobels fredspris med en norrman.

Fredsprispengarna tillsammans med födelsedagsgåvan på 60-årsdagen, 70.589 kronor och 39 öre insamlade av Sveriges arbetare, gjorde att ekonomin inte längre var ett bekymmer för Hjalmar Branting. Men hans hälsa var underminerad.

Hjalmar Brantings död 1924

För mycket arbete och för lite sömn, långa resor, sena middagar och en hel del alkohol hade blivit en del av hans liv; en tillvaro långt ifrån faderns askes. Hjalmar Branting led av diabetes och gallsten. År 1924, då han för tredje gången var statsminister i en minoritetsregering, fick en elak influensa förödande konsekvenser. I januari 1925 begärde han avsked och en månad senare, den 24 februari, avled han i sitt hem på Norrtullsgatan med familjen omkring sig.

När kistan fördes i procession genom Stockholm kantades gatorna enligt tidningarnas uppgifter av hundra tusen personer. Kungen, kronprinsen, diplomater och riksdagsledamöter deltog i begravningsakten i Storkyrkan. Sven Jerring refererade direkt i radion. Socialistbusen hade blivit statsman.

Hjalmar Branting verkade i en tid fylld av motsättningar. Försvararna av den rådande ordningen betraktade honom länge som en klassförrädare och ett hot mot samhällets fundament: kungahuset, kyrkan, kapitalet, försvaret och familjen. Ändå kom han personligen bra överens med de flesta av sina politiska motståndare, inklusive medlemmarna i den kungliga familjen. Partiets vänsterflygel såg honom som den som svek klasskampen för den politiska kompromissen. Han blev ledare för Sveriges med tiden största parti som då som nu inrymde många stridande viljor.