Nils Karleby: Hans ideologi var tålamodet

M itt politiska ställningstagande var från början känslomässigt. Det var i maggropen det började någon gång i tonåren. Först senare försökte jag hit

20 juni 2002 av Lars Stjernkvist

Mitt politiska ställningstagande var från början känslomässigt. Det var i maggropen det började någon gång i tonåren. Först senare försökte jag hitta de teoretiska förklaringarna. Jag läste Kautsky, Branting och förstås Marx. Det ska erkännas med en gång, jag begrep långt ifrån allt. Men det här var på den tiden när det i vissa kretsar ansågs nödvändigt att behärska de socialistiska teorierna. Alltså för-sökte jag tappert traggla mig igenom de viktigaste klassikerna.

Och det handlade verkligen om ett tragglande. För en sjuttonårig SSU-are var det inte särskilt enkelt att se sambandet mellan Marx mervärdesteori och de företeelser i 1970-talets samhälle som fick mig politiskt aktiv. Det var då jag fick Nils Karlebys Socialismen inför verkligheten i min hand, och plötsligt fick den där maggropskänslan en logisk och verbal förklaring.

Karleby tillhörde svensk socialdemokratis pionjärer. Boken skrevs i början av 1926. Den kan knappast betraktas som lättläst. Karleby analyserar socialdemokraternas samhällssyn i stort och inte minst den ekonomiska politiken och synen på ägandet. Inte särskilt lättillgängligt, men tonen är anmärkningsvärt modern. Som en röd tråd går kravet på pragmatism. Det måste, menar han, vara den konkreta situationen som är utgångspunkten för det politiska beslutsfattandet. Han varnar för uppfattningen att det finns ett givet slutmål, ett framtidens idealsamhälle, och därmed en given modell för samhällsarbetet.

Han citerar själv en annan pionjär i sin bok, nämligen F V Thorsson, som på ett möte apropå den tidens ideologiska tes-tuggande konstaterar att ”bättre vägar i Norrland betyda mer för Sverige än hela socialismen”.

Ju mer jag studerade Karleby, desto tydligare blev hans roll för den unga socialdemokratin. Han fanns i ledningen för det ungdomsförbund som 1917 valde bort revolutionen och slog in på en reformistisk väg. Endast tjugoåtta år gammal blev han sekreterare i Socialiseringsnämnden, det vill säga medansvarig för frågor om löntagarinflytande och ägande.

I en upprorisk tid, och före demokratins genombrott, argumenterade Karleby envist för pragmatism. Utan teoretisk utbildning – han var typograf till yrket och studerade på universitet först senare – blev han en av sin tids främsta ideologer och debattörer.

För mig representerar Nils Karleby det allra bästa hos svensk socialdemokrati. Principfast i meningen lojal med de grundläggande värderingarna. Politiken syftar till att bekämpa all över- och underordning. Men alltid öppen att pröva och ompröva metoderna.

Karleby lärde sin omgivning att modellen aldrig får bli viktigare än människan. Därför polemiserade han mot den tyska socialdemokratins dogmatism, och därför var han klockren i kritiken av bolsjevismen.

Karleby förstod att ideologi och praktik måste hänga samman. Ytterst handlar politik om enskildas väl och ve. Och då kan en bättre väg i Norrland betyda mer för människors frigörelse än aldrig så storstilade sociali-seringsplaner. Eller för att använda Karlebys egen penna: ”Partiets teori är liktydig med partiets praktik”.

Allt detta räcker förstås gott och väl för att göra Nils Karleby till förebild. Men dessutom var han en djupt fascinerande personlighet. Redan 1918 ådrog han sig spanska sjukan och därefter lungtuberkulos. Vid juletid 1925 blir han snabbt sämre och förstår att han bara har några månader kvar att leva. Han är trettiotre år och döende när han påbörjar det verk som kanske har betytt mest för svensk socialdemokrati.

Karleby var idealist. Hans ideologi var tålamodets, men hans natur var otålig. Sista tiden levde han i Davos, Schweiz. I ett brev hem till hustrun kan man spåra den begripliga ilskan och rädslan hos en ung man på väg mot döden. Han beklagar att han bara har två vänner bland de övriga i socialdemokratins ledning, Sandler och Wigforss. Övriga, bland andra Gustav Möller, avfärdas som fraseologer och demagoger.

Det är förstås stort nog att satsa sina sista krafter på de efterlevandes framtid. Men innehållet i budskapet gör insatsen än mer anmärkningsvärd. På sin dödsbädd uppmanar han till pragmatism, eller annorlunda uttryckt, eftertänksamhet och tålamod. Han formulerar ingen snabbväg till lyckoriket, utan pekar ut en kurs som kräver ständig debatt, praktiska avvägningar och odogmatiska beslut.

Nils Karleby avled den 2 mars 1926. Men hans politiska testamente, till gagn för generationer av svenska socialdemokrater och samhällsbyggare, lever vidare.

Publicerad i Populär Historia 3/2002

Kanske är du intresserad av...

Läs också