Storsvensk blev återtågets hjälte

Intresset för vår politiska historia har länge varit i ökande. Ändå är de ledande aktörerna från tiden före det demokratiska genombrottet på något sätt placerade i karantän. Det är orättvist eftersom de i mångt och mycket lade grunden till dagens Sverige. Brukspatronen och statsmannen Christian Lundeberg är en sådan gestalt. Så här i 2000-talets början finns det skäl att uppmärksamma honom.

28 september 2004 av Bo G Hall

I dagarna firar moderaterna 100 år och Lundeberg var en initiativtagare när partiet bildades som Allmänna valmansförbundet. Allt intensivare diskuterades också avskaffandet av den allmänna värnplikten som infördes 1901 på förslag av en kommitté som Lundeberg ledde. 1907 förde han likaså klubban i det utskott som föreslog övergång från enmansvalkretsar till proportionella val, något som också fått förnyad aktualitet.

År 2005 celebreras ett annat hundraårsminne, upplösningen av unionen mellan Sverige och Norge, då Lundeberg som statsminister anförde det svenska agerandet. Han var alltså en av Sveriges allra främsta politiska profiler under åren kring 1900. Ändå är han märkligt okänd i dag.

Lundeberg växte upp i Forsbacka, där fadern August var inspektor vid järnbruket. Han började en militär karriär men drogs snart in i faderns expansiva verksamhet i Gästrikland. 1870 blev han delägare och brukspatron vid Forsbacka bruk med fadern som verkställande direktör för hela Forsbacka Jernverks AB. När denne gick ur tiden 1885 efterträdde Christian honom.

År 1886 valdes han in i riksdagen där han anslöt sig till de aktiva tullvännerna. Likaså engagerade han sig redan från början i de norska frågorna. År 1900 blev han ordförande i Majoritetspartiet som helt dominerade första kammaren, vilken var den aktivare halvan i riksdagen medan andra kammaren snarare tryckte på bromsen. Successivt blev Lundeberg kammarens främsta gestalt och utsågs 1899 till vice talman samt tio år senare till talman, en befattning han behöll till sin död 1911.

Lundebergs insatser hade en tydligt konservativ prägel och gällde hela det politiska spektrumet. Särskilt ägnade han försvarsfrågorna intresse och han medverkade bland annat aktivt vid tillkomsten av Bodens fästning. Därutöver engagerade han sig mycket i skatte-, industri- och – fast motvilligt – rösträttsfrågorna.

Lundebergs viktigaste insats kom dock under sex skickelsedigra månader när unionen med Norge upplöstes. De utgjorde kulmen på långa perioder av spänning som börjat redan 1895, då unionsfrågan hänsköts till en svensk-norsk kommitté, vilket Majoritetspartiet ansåg vara ren undfallenhet mot norrmännen. I ett brev beklagade Lundeberg att statsminister Boström ”återhålles av den höga kraften, som möjl. hoppas att genom passivité få lugn i sin tid utan att så mycket tänka på vad som därefter betyder för Sveriges dynasti och folk”. Efter denna hårda kritik mot Oscar II förordade Lundeberg omedelbara förhandlingar om ändringar i unionsfördraget. Annars återstod bara ”en statskupp i Norge, varvid genomdrives ett för unionens betryggande bestånd möjligt modus vivendi, eller ock att för riksdagen framlägges ett förslag till ändring i mellanvarande bestämmelser”. Han var sålunda beredd att tillgripa militära maktmedel.

Detta gör Lundebergs försiktiga agerande – när unionskonflikten slutligen kulminerade 1905 – än mer anmärkningsvärt. Norrmännens kuppartade uppsägning av banden med Sverige retade upp många. Regeringen och Oscar II ansågs ha reagerat alldeles för svagt. Då visade riksdagen oväntad handlingskraft. Med demonstrativt åsidosättande av ministär och monark tillsattes ett hemligt utskott med konservativa och liberaler vilka under Lundebergs ledning formulerade villkoren för ett godkännande av unionens upplösning.

Sedan riksdagen godkänt utskottets enhälliga förslag fullföljde han detta arbete som statsminister och delegationsledare vid förhandlingarna med norrmännen i Karlstad. Hans insatser var direkt avgörande för den lyckliga utgången, främst genom att han resolut motstod trycket från de svenska ”aktivistiska” högerkretsar som förespråkade ett militärt ingripande. Risken för att konflikten skulle få en explosiv urladdning var aldrig utesluten. Norrmännen mobiliserade delvis och även i Sverige skedde viss uppmarsch. Kustflottan med alla pansarskepp låg vid Strömstad, beredd att angripa norska örlogsbaser i västra Oslofjorden och landsätta trupp. Efter en dramatik som främst avsåg raserandet av nyuppförda norska gränsfästningar nåddes en fredlig överenskommelse och ett förödande brödrakrig kunde undvikas. När förhandlingarna väl var över tvangs dock Lundeberg avgå och i stället bildade Karl Staaff en liberal ministär.

Lundebergs sista år medförde flera politiska motgångar. Hans närvaro i första kammaren var dessutom oviss efter 1911 då man första gången tillämpade reglerna i rösträttsreformen 1907. Hans bortgång samma höst räddade honom möjligen från smäleken att inte bli återvald. Nekrologerna var i stort sett positiva i konservativa och liberala tidningar; dock tog de senare ofta upp temat att han gått bort ”i tid”. De socialdemokratiska bladen var däremot mycket beska – inte minst Hjalmar Branting i Social-Demokraten.

I Christian Lundebergs världsbild fanns föga utrymme för ett demokratiserat samhälle. Förändringar skulle växa fram naturligt så att man inte riskerade förlora värdefulla inslag i samhällsordningen. Samtidigt var han en genuin resultatpolitiker och visade upp en konciliant attityd i takt med de skiftande yttre förutsättningarna. Det var en himmelsvid skillnad mellan den blågule storsvensken som 1895 starkt förordade ett militärt ingripande i Norge och statsmannen som tio år senare gick i spetsen för det svenska uttåget ur unionen. Förvisso var det som fredsfurste och ”återtågets hjälte” 1905 han gjorde sin främsta insats i vår historia. Redan det är skäl nog att rädda hans namn undan glömskan.

Publicerad i Populär Historia 10/2004

Kanske är du intresserad av...

Läs också