Hjalmar Hammarskjöld (1862-1953)
Hjalmar Hammarskjöld är väl i dag mest känd som far till Dag Hammarskjöld, Förenta Nationernas generalsekreterare 1953 till 1961. Men Hjalmar hade själv en framgångsrik politisk karriär. Vägen dit började med juridikstudier i Uppsala, där Hammarskjöld blev professor redan vid tjugonio års ålder. Vid fyllda fyrtio var han justitieminister och fick uppgiften att utarbeta ett förslag till rösträttsreform. Men riksdagen var splittrad och förslaget röstades ned, vilket ledde till ämbetsmannaregeringens fall.
Efter tre år som president i Göta hovrätt återvände Hammarskjöld 1905 till politiken. Då var han ecklesiastikminister och en av fyra förhandlare i unionsupplösningen med Norge.
Början av 1910-talet var en orolig politisk tid i Europa, med militära upprustningar i de stora länderna. År 1914 skapade det spända läget en konstitutionell kris i Sverige om försvarsfrågan, den så kallade borggårdskrisen, som ledde till att regeringen avgick. Valet av ny regeringsbildare föll på den konservative Hjalmar Hammarskjöld.
De följande åren blev tuffa för den nye statsministern, som under krigsåren avvisade ett handelsavtal med britterna och drog på sig affärsmännens missnöje. Dessutom användes öknamnet ”Hungerskjöld” av de breda massorna, som demonstrerade för mer mat.
I mars 1917 avgick den försvagade regeringen. Som plåster på såren fick Hjalmar Hammarskjöld en framgång inom ett helt annat område när han 1918 blev invald i Svenska Akademien.
Publicerad i Populär Historia 1/2006
